An eider penn livet[1] a zo un evn palvezek, Somateria spectabilis an anv skiantel anezhañ.
Bevañ a ra e broioù arktikel[2].
An eider penn livet a zo un evn palvezek, Somateria spectabilis an anv skiantel anezhañ.
L'èider reial (Somateria spectabilis) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita els llacs i estanys de la tundra a Spitsbergen, Kolguiev, Nova Zembla, nord de Rússia, Sibèria oriental, península de Txukotka, nord d'Alaska, Badia de Hudson, nord de Labrador i Groenlàndia.
L'èider reial (Somateria spectabilis) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita els llacs i estanys de la tundra a Spitsbergen, Kolguiev, Nova Zembla, nord de Rússia, Sibèria oriental, península de Txukotka, nord d'Alaska, Badia de Hudson, nord de Labrador i Groenlàndia.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden fwythblu'r Gogledd (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid mwythblu'r Gogledd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Somateria spectabilis; yr enw Saesneg arno yw King eider. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn S. spectabilis, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.
Caiff ei fagu er mwyn ei hela.
Mae'r hwyaden fwythblu'r Gogledd yn perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Alarch gyddfddu Cygnus melancoryphus Alarch utganol Cygnus buccinator
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden fwythblu'r Gogledd (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid mwythblu'r Gogledd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Somateria spectabilis; yr enw Saesneg arno yw King eider. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn S. spectabilis, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.
Caiff ei fagu er mwyn ei hela.
Kajka královská (Somateria spectabilis) je arktický druh kachny z řádu vrubozobých. Samci jsou výrazně pestře zbarvení – mají černé tělo a křídla (s bílými stranami kostřece a loketními letkami), lososově růžovou hruď, temeno a šíji modré s červeným nádechem a výrazný oranžový hrbol u kořene červeného zobáku. Samice jsou nenápadné, hnědé, podobné kajce mořské, od níž je lze odlišit podle tvaru opeření u kořene zobáku a tmavé špičky zobáku. Hnízdí na jezírcích v arktické tundře a u pobřeží, zimuje podél moře.[2] Dospělý samec zalétl v únoru 1996 také do České republiky.[3]
Obrázky, zvuky či videa k tématu kajka královská ve Wikimedia Commons
Galerie kajka královská ve Wikimedia Commons
Kajka královská (Somateria spectabilis) je arktický druh kachny z řádu vrubozobých. Samci jsou výrazně pestře zbarvení – mají černé tělo a křídla (s bílými stranami kostřece a loketními letkami), lososově růžovou hruď, temeno a šíji modré s červeným nádechem a výrazný oranžový hrbol u kořene červeného zobáku. Samice jsou nenápadné, hnědé, podobné kajce mořské, od níž je lze odlišit podle tvaru opeření u kořene zobáku a tmavé špičky zobáku. Hnízdí na jezírcích v arktické tundře a u pobřeží, zimuje podél moře. Dospělý samec zalétl v únoru 1996 také do České republiky.
Kongeedderfugl (Somateria spectabilis) er en fugleart blandt de egentlige andefugle. Den yngler cirkumpolart i små søer på tundraen nær kysterne af det nordlige Nordamerika, Europa og Asien. En del af bestanden overvintrer ud for Sydgrønland, mens en anden del opholder sig langs Nordnorges kyster og videre østover til Hvidehavet.
Kongeedderfugl (Somateria spectabilis) er en fugleart blandt de egentlige andefugle. Den yngler cirkumpolart i små søer på tundraen nær kysterne af det nordlige Nordamerika, Europa og Asien. En del af bestanden overvintrer ud for Sydgrønland, mens en anden del opholder sig langs Nordnorges kyster og videre østover til Hvidehavet.
De eider (Somateria spectabilis) is in fûgel út it skaai fan eiders.
Kuhmuhuahku (Somateria spectabilis) on lindu.
Áhpehávda (Somateria spectabilis) (julevsámegillii áhpeávdda) lea vuojašloddi. Áhpehávda lea buokčevuojaš.
Æðukongur (frøðiheiti - Somateria spectabilis) er til støddar sum æða, ella heldur minni. Blikurin er enntá vakrari enn æðublikur. Nevið er fagurt reytt við einum høgum reyðgulum kjøli upp mót pannuni, vangarnir skyggja bjart grønir. Hálsur, herðar og bringa eru hvít; annars er hann mest svartur. Bøgan líkist nógv æðu. Æðukongur eigur einans í norðastu kuldalondum. Um veturin kann hann sløðast longur suður, sum til Suðurgrønlands og Íslands, sera sjáldan til Føroyar.
Æðukongur (frøðiheiti - Somateria spectabilis) er til støddar sum æða, ella heldur minni. Blikurin er enntá vakrari enn æðublikur. Nevið er fagurt reytt við einum høgum reyðgulum kjøli upp mót pannuni, vangarnir skyggja bjart grønir. Hálsur, herðar og bringa eru hvít; annars er hann mest svartur. Bøgan líkist nógv æðu. Æðukongur eigur einans í norðastu kuldalondum. Um veturin kann hann sløðast longur suður, sum til Suðurgrønlands og Íslands, sera sjáldan til Føroyar.
Сыа муруннаах турукаан (Гага-гребенушка, Somateria spectabilis L.) - бөдөҥ кус.
Сыа муруннаах турукаан (Гага-гребенушка, Somateria spectabilis L.) - бөдөҥ кус.
La Reĝa molanaso (Somateria spectabilis) estas specio el familio anasedoj (Anatidae), ordo anseroformaj (Anseriformes), klaso birdoj kaj grupo de molanasoj. Ĝi estas granda birdospecio de la grupo de maranasoj kiu reproduktiĝas laŭlonge de la nordhemisferaj arktaj marbordoj de nordorienta Eŭropo, Nordameriko kaj Azio. Tiuj birdoj pasas plej parton de la jaro en marbordaj maraj ekosistemoj je altaj latitudoj, kaj migras al tundro de Arkto por reproduktiĝi en junio kaj julio. La ino demetas 3-7 ovojn en skrapaĵo surgrunda kovrita el herbo kaj lanugo.
Tiu holarktisa birdo nestas en norda parto de Azio, Ameriko kaj Eŭropo. Ĝi vivas apud marĉoj, dolĉakvaj lagoj, rojoj.
La Reĝa molanaso vintrumas en arktaj kaj ĉearktaj maraj areoj, ĉefe ĉe la Beringa Maro, la okcidenta marbordo de Gronlando, orienta Kanado kaj norda Norvegio. Ili ĉeestas marborde ĉiujare ankaŭ ĉe nordorienta Usono, Skotlando kaj Kamĉatko. Reproduktaj areoj estas Arkta marborda tundro de norda marbordo de Alasko.
Vintrumantaj birdoj povas formi grandajn arojn en taŭgaj marbordaj akvoj, kaj kelkaj aroj povas superi la 100,000 birdojn.
La Reĝa molanaso estas unu el la specioj al kiuj aplikiĝas la Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA).
Tiu specio estas pli malgranda ol la Komuna molanaso. Ĝi longas 50-70 cm, la flugila enverguro estas 80-108 cm kaj averaĝe 94 cm, pezas 1500-2000 gramojn. Temas pri specio kun tre markata seksa duformismo.
Ĉe la reprodukta masklo, tute nekonfuzebla, la korpo estas nigra, dum la brusto hela kaj la kapo buntkolora. Sur la bekobazo videblas flava elkreskaĵo. Nome la beko estas ruĝa al rozkolora kun helaj (flavecaj aŭ helgrizaj) pinto kaj iom da supra bordo. Super la bekobazo kaj ĉe frunto estas ŝvela flava al flavoranĝa elkreskaĵo, kiun ĉirkaŭas kaj vertikala dividas fajna nigra bordostrio, kiu pluas traokule al kolflanko akompanata de blanka samfajna strio. La kapo estas helgriza, sed sube de tiu nigrablanka limostrio estas verda nuanco aŭ koloro en vango ĉefe subokule. Tiu helverda vango estas horizontale dividata per la komisuro kiu venas el bekobazo kaj kiu havigas ridetan mienon. Estas blanka mallarĝa kolumo kiu pluas subnuke al same blanka supra dorso kiu iĝas nigra en suba dorso.
La brusto estas flaveca, kiel ĉe la Komuna molanaso, sed multe pli markata. Krom la pli buntkolora kapobildo, tiu masklo estas iom simila al la parenca Komuna molanaso, nome kun blankanigra korpo, nome ĉe la Reĝa molanaso kun nigraj flankoj, ventro, vosto kaj flugilplumoj (unuarangaj kaj duarangaj) same kiel ĉe la komuna, kaj nigraj suba dorso kaj ŝultroj, malsame. Fakte la ŝultroj ripoze kaj dumnaĝe videblas kiel nigra areo ĉirkaŭata de blanka ŝultrobordo, dum dumfluge videblas kiel blanka makulo ĉirkaŭta je nigro. Ankaŭ la komuna havas blankajn ŝultrojn sed ne ĉirkaŭate je nigro. Ambaŭ specioj havas la similan blankan rondoforman makulon antaŭvoste (femura makulo). Krome kiel partikulara distingilo la nigraj ŝultroj montras du nigrajn dornecajn plumojn stare, iom simile al tiuj velformaj de la Mandarenanaso. Tiuj plumoj restas iomete dum la eklipsa plumaro, kiam la masklo perdas la kolorojn de kapo kaj brusto, kiuj griziĝas kaj restas iom de la blanka vangolimo kaj tute la koloroj de la beko. Ĉiukaze la kruroj estas flavoranĝecaj. La alvoko de la masklo estas profunda rukulado.
La femalo estas helbruna, kun pli malhelaj strioj kaj makuloj. Ŝi povas esti facile distingata el ĉiuj anasoj escepte de aliaj specioj de molanasoj pro grando kaj strukturo. La kapo estas pli mallonga ol ĉe la Komuna molanaso kaj la pluma etendo al beko estas rondoforma, ne triangula. La strioj estas longaj kaj paralelaj en suba dorso. La makuloj estas vo-formaj ĉe la flankoj kaj punktecaj ĉe la dorso kie aperas, kiel ĉe la masklo, paro de pli malgrandaj dornoplumoj. La beko estas griza kaj ankaŭ la pintungo, sed malpli. Anstataŭ la maskla ŝvelaĵo, estas longa bekobazo al frunto, kiel ĉe aliaj molanasoj, kaj en centra kaj suba bekobazo estas hela nuanco, kaj komisuro kio same kiel ĉe la masklo havigas ridetan mienon.[1] La junulo estas tre simila al ino, sed ne tiom ruĝecbruna kaj ne havas la dorsan dornoplumojn.[2]
Ĝi nutras sin per moluskoj, vermoj, kankroj kaj fiŝoj. Ĝi rapide laciĝas pro la flugado, sur la kontinento estas mallerta, sed naĝas elstare kaj merĝas suben en la akvon. Tiu specio plonĝas for bentikajn senvertebruloj kiaj krustuloj, vermaj poliĥetoj kaj moluskoj, kaj el tiuj mituloj estas ties preferata manĝo, sed foje ili manĝas ankaŭ algojn. For de la reprodukta sezono, ĉar ili estas ĉe tero, ili manĝas pli da insektoj.
La Reĝa molanaso travintrumas sude de la Norda Poluso, en Norvegio, Islando kaj la Ferooj. Vintre ili troviĝas en golfoj kaj fjordoj senfrostaj. vagantoj povas troviĝi inter aroj de Komuna molanaso, kun kiu ili povas foje hibridiĝi, ekzemple en Islando.
La migrado de tiu specio estas spektakla. La enormaj aroj, foje konstituataj nur de maskloj aŭ nur de inoj, veturas en longaj strioj laŭ la marbordo.
Kvankam temas pri marbirdoj, tiu specio ne reproduktiĝas en kolonioj, sed laŭ izolaj paroj en interno. La ino konstruas neston sur bordoj de la dolĉakvoj (sed foje malproksime) el plantaj materialoj kaj remburas la neston per propra lanugo. Post la ovodemetado, la masklo foriras kaj liberiĝas el kovado aŭ idozorgado. Ŝi kovas 3-7 ovojn dum 22-24 tagoj. La frumaturaj idoj tuj forlasas la neston. For de la reprodukta sezono ĉiuj iras al maro, kaj ofte ili malproksimiĝas el marbordo pli ol la Komuna molanaso.
La Reĝa molanaso estas regula fonto de freŝa viando printempe. Ili ekmigras pase tra la delto de la rivero Jukono fine de aprilo kaj estas ĉasataj en grandaj nombroj. Maje kelkaj centoj da miloj pasas tra Point Barrow en norda Alasko survoje al la reproduktejoj de Alasko kaj Kanado.
(En la angla)
La Reĝa molanaso (Somateria spectabilis) estas specio el familio anasedoj (Anatidae), ordo anseroformaj (Anseriformes), klaso birdoj kaj grupo de molanasoj. Ĝi estas granda birdospecio de la grupo de maranasoj kiu reproduktiĝas laŭlonge de la nordhemisferaj arktaj marbordoj de nordorienta Eŭropo, Nordameriko kaj Azio. Tiuj birdoj pasas plej parton de la jaro en marbordaj maraj ekosistemoj je altaj latitudoj, kaj migras al tundro de Arkto por reproduktiĝi en junio kaj julio. La ino demetas 3-7 ovojn en skrapaĵo surgrunda kovrita el herbo kaj lanugo.
Kuninghahk (Somateria spectabilis) on partlaste sugukonda kuuluv linnuliik.
Eestis on ta haruldane läbirändaja aprillis-mais ja septembris-oktoobris.[1]
Kuninghahk (Somateria spectabilis) on partlaste sugukonda kuuluv linnuliik.
Eestis on ta haruldane läbirändaja aprillis-mais ja septembris-oktoobris.
Eider erregea (Somateria spectabilis) Anatidae familiaren hegaztia da, Somateria generokoa. Eider arrunta baino txikiagoa da[1].
Europa, Ipar Amerika eta ekialdeko Asiako iparraldeko kostaldeetan bizi den hegazti hau neguan hegoalderantz migratzen da, tundrara gehienetan.
Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz. Eider erregea (Somateria spectabilis) Anatidae familiaren hegaztia da, Somateria generokoa. Eider arrunta baino txikiagoa da.
Europa, Ipar Amerika eta ekialdeko Asiako iparraldeko kostaldeetan bizi den hegazti hau neguan hegoalderantz migratzen da, tundrara gehienetan.
Kyhmyhaahka (Somateria spectabilis) on suurikokoinen merellä elävä sorsalintu.
Kyhmyhaahka on pienempi kuin sukulaisensa haahka.[2] Koiraalla on mustavalkoinen vartalo, harmaa niska, kellertävä poski ja oranssi kyhmy otsassa. Kyhmyhaahkanaaras sen sijaan on ruskea ja muistuttaa haahkanaarasta. Linnun pituus on 43–63 cm, siipien kärkiväli 105 cm ja paino 1 400 – 2 100 g.
Kyhmyhaahka pesii Pohjoisen jäämeren rannoilla sekä Euroopan, Pohjois-Amerikan että Aasian alueella. Se talvehtii Kanadassa ja Norjassa. Suomessa laji on vähälukuinen läpimuuttaja maalis-kesäkuussa, vuosittain tavataan joitain kymmeniä yksilöitä. Itämerellä, muun muassa Porvoossa, on havaittu muutamia tapauksia, joissa kyhmyhaahka ja haahka ovat pariutuneet.
Kyhmyhaahka rakentaa höyhenillä vuoratun pesän lähelle rantaa ja munii 4–6 munaa. Naaras hautoo munia 22-24 vuorokauden ajan ja poikaset ovat lentokykyisiä noin 7-8 viikon kuluttua kuoriutumisestaan.
Laji käyttää ravinnokseen simpukoita, kotiloita ja muita pohjasta sukellettavia selkärangattomia.
Kyhmyhaahka (Somateria spectabilis) on suurikokoinen merellä elävä sorsalintu.
O éider real[2][3] (Somateria spectabilis) é un gran pato mariño que se reproduce ao longo das costas do Ártico do nordeste de Europa, Norteamérica e Asia. En Galicia é unha ave accidental.[3] Pasa a maior parte do ano en ecosistemas mariños costeiros nas latitudes altas e migra á tundra ártica para reproducirse en xuño e xullo. Pon de catro a sete ovos nun niño escarvado no chan forrado con herbas e penuxe.
Carl Linnaeus describiu por primeira vez esta especie en 1758 na 10ª edición da súa obra Systema Naturae, asignándoa ao xénenro Anas, xunto co resto dos patos.[4] En 1819, William Elford Leach trasladouno xunto cos outros éideres grandes ao xénero Somateria, onde permanece desde entón.[5] Está moi estreitamente relacionado con outros membros do seu xénero, e pode hibridarse co éider común.[6] Malia ter unha área de distribución moi ampla, é unha especie monotípica (sen subespecies).[4]
O nome do xénero, Somateria, é unha combinación das palabras gregas sōma, 'corpo', e erion 'la', é dicir, 'corpo lanoso', facendo referencia ao famoso penuxe espeso e suave do éider.[7] O nome específico spectabilis é a palabra latina que significa 'rechamante', 'salientable' ou 'digno de verse', pola elegancia da plumaxe do macho adulto.[7] O nome común, éider real, equivale exactamente co seu nome islandés.[8] Denomínase "real" porque a plumaxe do macho lembra a coroa e roupaxe dun rei.[7] "Éider" (ou "eider") deriva en última instancia do islandés æður,'éider', á súa vez derivada do Nórdico antigo æthr.[9]
É un pato grande, que mide de 50 a 70 cm de lonxitude cunha envergadura alar de 86 a 102 cm.[10] Os machos son, como media, máis pesados que as femias, cun peso medio de 1 668 kg nos machos e 1 56 kg nas femias.[11] A masa dun individuo pode variar considerablemente dunha estación a outra, desde só 0,9 kg ata 2,2 kg.[12] Como todos os éideres, a especie presenta dimorfismo sexual; o macho é lixeiramente meirande[13] e, en plumaxe reprodutora, é moito máis colorido que a femia.[12] O macho é inconfundible co seu corpo principalmente negro, peito branco con tons beixes e cabeza de múltiples cores. A cabeza, caluga e pescozo son grises azulados claros. A meixela é gris clara. O bico, que está separado da face por unha delgada liña negra, é vermello cunha punta branca e unha grande e distintiva protuberancia amarela. Algunhas terciarias están curvadas cara arriba e forman unha especie de "esporóns" ao longo do dorso.[14]
A femia[15] é en conxunto de cor marrón cálido, lixeiramente máis claro na cabeza e no pescozo. As plumas nas súas partes superiores e flancos están marcadas con chevróns anegrados, mentres que os do seu pescozo e cabeza levan finas liñas negras. Ten unha mancha beixe na base do bico e un anel ocular beixe que se estende facendo unha banda curva cara atrás detrás do ollo.[10] O bico da femia foi descrito como negro[16] ou gris, e as súas patas e pés son grises verdosos.[10]
Os exemplares novos son marróns agrisados. A finais do seu primeiro outono, os machos novos mudan nunha plumaxe máis escura, con peito e mitra brancos; tardan tres anos en adoptar a plumaxe completa de adulto.[10]
O éider real é unha especie circumpolar do Ártico.[17] Reprodúcese nas costas do Ártico de Alasca, Canadá, Groenlandia, Svalbard e Rusia, utilizando diversos hábitats de tundra.[10] Inverna nas áreas mariñas do ártico e subártico, principalmente no mar de Bering, a costa oeste de Groenlandia, leste do Canadá e norte de Noruega. As aves invernantes poden formar grandes bandadas en augas costeiras axeitadas, e algúnhas delas constan de máis de 100 000 exemplares. Tamén aparece anualmente fronte ás costas do nordeste dos Estados Unidos, Escocia e Kamchatka.
As estratexias de alimentación do éider real cambian dependendo da estación. Durante a maior parte do ano, vive no mar, onde se mergulla para comer invertebrados bentónicos. Durante a estación reprodutora, a maior parte da súa busca de alimento realízaa en lagos e lagoas de auga doce, a onde fai incursións, alimentándose principalmente de pequenos invertebrados recollidos na superficie da auga.[18] Aliméntase de moluscos, crustáceos como cangrexos reais e ourizos de mar, estrelas de mar e anemones.
A femia constrúe un niño escarvando no chan, xeralmente preto da auga. Fórrao con vexetación e penuxe do seu propio corpo. Pon de 2 a 7 ovos, que só ela choca durante 22 ou 23 días.[19] As crías cóidanas as femias colectivamente.[14]
A canción do macho é unha especie de arrolo de pomba trémulo transcrito como croo-croo-croo[20] ou hoo-hoo-hooo.[10] A femia fai diversos cacarexos baixos[10] e gruñidos.[20]
O éider real máis vello coñecido era unha femia que viviu polo menos 18 anos e 11 meses. Era unha ave que fora anelada cando era xa adulta ao sur de Gambell, Alasca en 1940, que foi cazada en 1958 en Utqiagvik, Alasca.[21]
Debido á súa gran poboación e vasta área de distribución, o éider real está considerado como "especie pouco preocupante" pola Unión Internacional para a Conservación da Natureza.[1] O éider real é unha das especies ás que se aplica o Acordo sobre a Conservación de Aves Acuáticas Migratorias Africano-euroasiático (AEWA).
Os ovos e crías de éider real teñen moitos predadores, como a gaivota hiperbórea, o corvo grande, a palleira parasita e o raposo ártico.[22]
O éider real (Somateria spectabilis) é un gran pato mariño que se reproduce ao longo das costas do Ártico do nordeste de Europa, Norteamérica e Asia. En Galicia é unha ave accidental. Pasa a maior parte do ano en ecosistemas mariños costeiros nas latitudes altas e migra á tundra ártica para reproducirse en xuño e xullo. Pon de catro a sete ovos nun niño escarvado no chan forrado con herbas e penuxe.
Æðarkóngur (fræðiheiti: Somateria spectabilis) er stór sjóönd sem verpir á norðurhveli jarðar á Norðurslóðum við strandir Norðaustur-Evrópu, Norður-Ameríku og Asíu. Hreiður æðarkóngs er fóðrað með dúni en það er á túndru nálægt sjó. Kollan verpir 4 til 6 eggjum. Æðarkóngur fer á veturna suður á bóginn til Noregs og austurhluta Kanada þar sem fuglarnir safnast saman í stóra hópa við sjávarsíðuna. Æðarkóngur lifir á kræklingum og lindýrum úr sjó.
Æðarkóngur er minni en æðarfugl og er auðþekktur á því að blikinn er svartur með hvíta bringu og marglitt höfuð. Kollan, æðardrottning, er brún á lit.
Æðarkóngur (fræðiheiti: Somateria spectabilis) er stór sjóönd sem verpir á norðurhveli jarðar á Norðurslóðum við strandir Norðaustur-Evrópu, Norður-Ameríku og Asíu. Hreiður æðarkóngs er fóðrað með dúni en það er á túndru nálægt sjó. Kollan verpir 4 til 6 eggjum. Æðarkóngur fer á veturna suður á bóginn til Noregs og austurhluta Kanada þar sem fuglarnir safnast saman í stóra hópa við sjávarsíðuna. Æðarkóngur lifir á kræklingum og lindýrum úr sjó.
Æðarkóngur er minni en æðarfugl og er auðþekktur á því að blikinn er svartur með hvíta bringu og marglitt höfuð. Kollan, æðardrottning, er brún á lit.
Skiauterėtoji gaga (lot. Somateria spectabilis, angl. King Eider, vok. Prachteiderente) – žąsinių (Anseriformes) būrio paukštis. Matyta vos keletą kartų Baltijos jūroje ties Lietuva.
Skiauterėtoji gaga yra didesnė už didžiąją antį. Patino priekinė dalis balta, užpakalinė – juoda. Skruostai šviesiai gelsvai žali. Pagurklis, krūtinė, nugara, sparno dengiamosios plunksnos balti. Kitos kūno dalys juodos. Tarp kaktos ir šnervių iš šonų plokščia, gelsvai rausva išauga. Snapas kiek raudonesnis, kojos gelsvos su rudai juodomis plėvėmis. Rainelė tamsiai juosva.
Patelės viršutinė kūno dalis ruda. Sparnų plunksnos su juodomis viršūnėmis. Kaklas ir pagurklis molio spalvos. Krūtinė ir pilvas geltonai rudi. Snapas tamsiai žalsvai rudas. Kojos žalsvai pilkos. Jaunikliai panašūs į patelę.
Eurazijoje gyvena nuo Kanino pusiasalio iki Čiukčių pusiasalio, taip pat aptinkama Šiaurės Amerikoje, Grenlandijoje. Žiemoja piečiau esančių jūrų pakrantėse. Lietuvoje pastebėta kelis kartus, vienąsyk – su cyplėmis ir didžiosiomis antimis.
Neperinčios skiauterėtosios gagos laikosi didelis būriais atviroje jūroje. Monogamai. Kiekviena pora lizdui išsirenka tinkamą teritoriją tundros lygumose, netoli upelių, jūros pakrantėse. Dažnai lizdus krauna netoli laukinių žąsų arba kirų kolonijų, kartais – ir pačiose kolonijose.
Lizdas negilus, 25 centimetrų skersmens. Dėtyje paprastai 4–7 kiaušiniai.
Skiauterėtoji gaga – atvirų jūrų paukštis, todėl aktyvus visą parą. Labai gerai nardo. Pavasarį ir vasarą gėluose tundros vandenyse minta vabzdžių lervomis, smulkiais vėžiagyviais. Atviroje jūroje iš dugno renka moliuskus, planktoną, jūros bestuburius.
Skiauterėtoji gaga (lot. Somateria spectabilis, angl. King Eider, vok. Prachteiderente) – žąsinių (Anseriformes) būrio paukštis. Matyta vos keletą kartų Baltijos jūroje ties Lietuva.
Krāšņā pūkpīle (Somateria spectabilis) ir liela auguma pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputnu suga, kas pieder pie gauru apakšdzimtas (Merginae). Tā ligzdo ziemeļu puslodes arktiskajās piekrastēs Eiropā, Āzijā un Ziemeļamerikā.[1] Ziemot tā dodas uz neaizsalstošām arktiskām un subarktiskām jūrām. Latvijā krāšņā pūkpīle ir reta caurceļotāja un ziemotāja, kopumā bijuši četri novērojumi.[2]
Krāšņās pūkpīles zinātniskais nosaukums Somateria spectabilis atvasināts no grieķu valodas un latviski nozīmē "pūkainais ķermenis": "ķermenis" (sōma, sōmatos), "vilna", "pūkas" (erion), atspoguļojot pūkpīļu īpaši mīkstās un biezās dūnas; otrs vārds nozīmē "krāšņā", "skaistā", "tā, kuru ir vērts redzēt" (spectabilis), atspoguļojot krāšņo pieauguša tēviņa apspalvojumu.[3]
Krāšņajai pūkpīlei ir cirkumpolāra izplatība, un tā ir sastopama ziemeļu puslodes arktisko apgabalu piekrastēs un salās.[1][2] Ligzdo Aļaskas, Kanādas, Grenlandes, Svalbāras un Krievijas arktiskajos krastos.[4] Taču neligzdo Islandē un Skandināvijas ziemeļos.[2]
Ziemas periodā putni no tuvējās Krievijas populācijas izplatās gar Skandināvijas ziemeļu piekrasti, nelielā skaitā sasniedzot arī Ziemeļu un Baltijas jūru.[2] Krāšņā pūkpīle ziemo arktiskajās un subarktiskajās jūrās, galvenokārt Beringa jūrā, pie Grenlandes rietumkrastiem un Norvēģijas ziemeļos, bet ziemo arī ASV ziemeļaustrumos, pie Skotijas, Islandes un Kamčatkas krastiem.[1]
Krāšņā pūkpīle ir liela auguma jūras pīle. Tās ķermeņa garums 50—70 cm, spārnu plētums 86—102 cm,[4] svars tēviņam ap 1670 g, mātītei 1570 g.[5] Ķermeņa masa vienam īpatnim ir atšķirīga dažādās sezonās, tā var svārstīties no 900 g līdz 2 kg.[6]
Sugai piemīt dzimumu dimorfisms: tēviņš ir nedaudz lielāks un ligzdošanas sezonas laikā tā apspalvojums kļūst īpaši krāšņs, salīdzinot ar mātīti.[6] Tēviņa ķermenis ir gandrīz melns, sānos pie astes pamatnes un padusē zem spārna nelieli, balti laukumi, arī spārni melnbalti. Kakls īss un balts. Krūtis gaišā smilšu vai gaišā aprikožu krāsā, pleci balti, galva daudzkrāsaina (pakausis un galvas virsa zilpelēka, vaigi kā ar akvareli ietonēti gaiši zaļi, zods balts). Knābis sarkans ar baltu galu, no sejas nodalīts ar šauru, melnu līniju, knābja paugurs liels un orenždzeltens. Arī kājas oranždzeltenas. Uz muguras dažu spalvu gali cirtojas, paceļoties uz augšu.[7][8]
Mātīte ir košā, sarkanbrūnā krāsā, ar nedaudz gaišāku kaklu un galvu. Ap acīm gaišāks laukumiņš. Spalvām uz muguras un sāniem melns raksts, atgādinot uzšuvi, bet spalvām uz galvas un kakla ir smalkas, melnas līnijas. Knābis melns vai pelēks, bet kājas zaļganpelēkas.[4] Jaunie putni ir pelēkbrūni. Pirmā gada rudenī jaunie tēviņi nomaina apspalvojumu, tas kļūst tumšs, izceļoties baltām krūtīm.[4][8] Tēviņš tikai 3 gadu vecumā iegūst tipisko, krāsaino apspalvojumu.[4]
Krāšņā pūkpīle ir ļoti sabiedriska un gandrīz visu gadu uzturas baros, izņēmums ligzdošanas laiks.[1][8] Barā parasti ir kādi 1000 īpatņi. Īpaši lielus barus veido spalvu mainošie putni, piemēram, Grenlandes rietumu piekrastes barošanās vietās barā var būt pat vairāk kā 100 000 īpatņi.[1] Arī ziemojošie putni veido lielus barus, līdz 15 000,[1] un pavasara migrācijai pulcējas lieli bari, reizēm vairāk nekā 10 000 īpatņi.[8] Laikā no jūlija līdz augustam tēviņi pulcējas lielos baros, lai uzsāktu pārlidojumus uz iecienītajām spalvu nomaiņas un barošanās vietām atklātā jūrā. Ļoti bieži barošanās vietas jūrā ir vairāk kā 1000 km attālumā no ligzdošanas vietām. Migrācija uz ziemošanas vietām abiem dzimumiem sākas laikā no augusta līdz oktobrim. Pavasarī atgriešanos ligzdošanas vietās nosaka ledus un sniega daudzums. Neligzdojošie putni vasaru pavada ziemošanas vietās.
Krāšņās pūkpīles barošanās ieradumi dažādās sezonās ir atšķirīgi. Lielāko daļu no gada tā pavada jūrā, nirstot un barojoties ar bentiskajiem bezmugurkaulniekiem.[9] Ieniršanas dziļums var sasniegt 25 m.[8] Ligzdošanas sezonas laikā tā barojas iekšzemes saldūdens ezeros, galvenokārt uzlasot bezmugurkaulniekus no ūdens virsmas.[9] Krāšņās pūkpīles iecienītākā barība ir gliemji, vēžveidīgie, kukaiņu kāpuri (maksteņu un odu), adatādaiņi (jūras eži) un citi jūras bezmugurkaulnieki.[1] Ligzdošanas laikā tā barojas arī ar sēklām, dažādiem tundras augiem, grīšļiem un ūdensaugiem. Jūrā tā barojas ar aļģēm un parasto jūraszāli.[1]
Krāšņā pūkpīle ligzdo sausajā tundrā, kāda sekla saldūdens ezera, lāmas vai upītes tuvumā, iekšzemē izplatoties ne dziļāk par 50 km no jūras krasta līnijas, ļoti reti līdz 100 km.[1] Krāšņā pūkpīle priekšroku dod seklām ūdenstilpēm ar bagātīgu augāju, kur mazuļiem noslēpties no ienaidniekiem. Vēlāk, kad jaunajiem putniem nomainās apspalvojums, ģimene dodas uz jūras krastu. Ligzdošana sākas ar jūnija beigām. Parasti putni izretinās un ligzdo pa atsevišķiem pāriem, tomēr reizēm veidojas vaļīgas kolonijas.[1] Ligzda ir sekla iedobe, kuru mātīte izkašā sausā zemē, parasti atrodas tuvu ūdenim. Iedobe tiek izklāta ar sausiem augiem un dūnām, kuras mātīte izplēš no sava apspalvojuma.
Dējumā ir 2—7 olīvzaļas vai olīvbrūnas olas. Perē un par mazuļiem rūpējas tikai mātīte. Inkubācijas periods ilgst 22—24 dienas. Ja ligzdai tuvojas ienaidnieks, mātīte pieplok pie zemes, nolaižot pie zemes arī kaklu un galvu. Cilvēks var pieiet pie ligzdas un pat pacelt mātīti rokās. Šajā laikā mātīte arī ļoti reti atstāj ligzdu, lai barotos.[8] Drīz pēc izšķilšanās mazuļi spēj sekot savai mātei. Mātītes apvienojas lielākā barā un mazuļus pieskata kopīgi.[7] Krāšņā pūkpīle savvaļā var sasniegt 22 gadu vecumu.[8]
Krāšņā pūkpīle (Somateria spectabilis) ir liela auguma pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputnu suga, kas pieder pie gauru apakšdzimtas (Merginae). Tā ligzdo ziemeļu puslodes arktiskajās piekrastēs Eiropā, Āzijā un Ziemeļamerikā. Ziemot tā dodas uz neaizsalstošām arktiskām un subarktiskām jūrām. Latvijā krāšņā pūkpīle ir reta caurceļotāja un ziemotāja, kopumā bijuši četri novērojumi.
De koningseider (Somateria spectabilis) is een eendensoort uit het geslacht der eidereenden (Somateria), die circumpolair voorkomt in de arctische kusten van Noord-Europa, Noord-Azië en Noord-Amerika.
Een volwassen vogel wordt zo'n 55 tot 63 cm lang en heeft een spanwijdte van 86 tot 102 cm. Het mannetje draagt in het broedseizoen een opvallend gekleurd verenkleed: een rode snavel met witte nagel, een vergroot, zwart omrand oranje voorhoofd, lichtblauwig grijze kop, bleekgroene wangen, rozewitte borst, gele poten met donkere vliezen en zwarte nagels en zwarte vleugels, rug en buik. Het vrouwtje lijkt op een vrouwtjeseidereend (Somateria mollissima), maar is kleiner, heeft een lichtere verenkleed, een kortere snavel en een dunne witte streep aan de onderzijde van de vleugels. Het eclipskleed van het mannetje, van de herfst tot het voorjaar, is donkerder dan dat van het vrouwtje. Het mannetje heeft dan een zwarte kop, witte rug en een onregelmatig zwart-wit verenkleed. De snavel van het mannetje is dan oranjegeel, die van het vrouwtje groenig grijs. Het geluid van de koningseiderwoerd doet denken aan dat van de verwante eidereend: "oeroeùh". Vrouwtjes maken een murmelend grommend geluid tijdens de trek.
De koningseider leeft langs de kust van het uiterste noorden van Azië, Europa en Noord-Amerika. Het is, samen met de ijseend, de noordelijkst broedende eendensoort. Hij broedt voornamelijk binnen de poolcirkel, van Noord-Canada en Alaska, via Oost-Groenland, Spitsbergen en Nova Zembla tot Noord-Siberië, en overwintert voor de kust van Alaska, rond de Aleoeten, Newfoundland, Zuid-Groenland, op IJsland en langs de kust van Noord-Scandinavië. Buiten het broedseizoen leeft de soort meer op open zee, waarbij hij soms rust op het drijfijs, in het broedseizoen nabij zoetwatermeren en -plassen op de toendra. De soort trekt hierbij zelden ver het binnenland in.
De koningseider vormt buiten de broedtijd grote groepen van duizenden vogels in Arctische wateren, soms wel tot 100.000 individuen bijvoorbeeld langs de westkust van Groenland.[1]
In Nederland en België is de vogel een dwaalgast die soms tussen groepen gewone eiders wordt waargenomen. Zo zijn er langs de Nederlandse kust 8 bevestigde waarnemingen tussen 1975 en 2000 en zes waarnemingen tot 2013. In het voorjaar van 2018 verbleef een koningseiderwoerd enkele weken in de wateren rondom Texel.[2]
De koningseiderheeft een groot verspreidingsgebied en daardoor is de kans op de status kwetsbaar (voor uitsterven) niet groot. De grootte van de wereldpopulatie werd in 2006 geschat op 790.000 tot 930.000 individuen. Deze soort eider gaat in aantal achteruit. Vooral oliewinning in het poolgebied vormt een bedreiging omdat verspilde olie op zee grote groepen eenden tegelijk kan treffen. Rond Groenland wordt er fanatiek op deze eend gejaagd. Echter, het tempo van achteruitgang ligt onder de 30% in tien jaar (minder dan 3,5% per jaar). Om deze redenen staat de koningseider als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
De koningseider voedt zich voornamelijk met schaal- en schelpdieren, aangevuld met andere weekdieren, larven van waterinsecten, kevers, zee-egels en kleine vissen. Ook eten ze af en toe plantaardig materiaal, als algen, zeegras en zaadjes van kust- en toendraplanten. Het is een goede zwemmer. Om hun voedsel te vangen duikt hij tot een diepte van 55 meter. Het is tevens een snelle en behendige vlieger.
Buiten het broedseizoen leven de dieren in zeer grote groepen van meer dan honderdduizend dieren. Tijdens het broedseizoen vormen de dieren paartjes. In juni legt het vrouwtje een nest aan, bestaande uit een kuil met daarin een bedje van planten en twijgjes. Hierin worden drie tot zeven eieren gelegd, die worden bedekt met een laag donsveertjes uit de borst van de moeder. Het nest bevindt zich over het algemeen op een droge, sneeuwvrije plek die niet al te ver van het water is verwijderd. Een nest wordt soms meerdere jaren achter elkaar gebruikt. De eieren zijn olijfkleurig en 64 bij 43 mm groot. Het vrouwtje broedt de eieren uit.
Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Somateria spectabilis op Wikimedia Commons. De koningseider (Somateria spectabilis) is een eendensoort uit het geslacht der eidereenden (Somateria), die circumpolair voorkomt in de arctische kusten van Noord-Europa, Noord-Azië en Noord-Amerika.
Praktærfugl (Somateria spectabilis) er ei stor marin dukkand som hekkar på tundraen langs nordlege arktiske kystar av Nordaust-Europa, Nord-Amerika og Russland. Fuglane lever mesteparten av året i kystnære marine økosystem på høge breiddegradar, og trekkjer til arktisk tundra for å hekke i juni og juli.
Denne arten er mindre enn ærfugl, ca. 55–60 cm lang og veg 1200–2100 gram. Hannen er umiskjenneleg med den svarte kroppen, kvitt bryst, fleirfarga hovud, oransjegul nebbknoll og kraftig raudfarga nebb i praktdrakt. Hannar har eit rop som er ein djup, vibrerande kurring.
Hofuglen er ein brun fugl, men kan likevel lett skiljast frå alle ender på storleik og struktur. Ho liknar mest ærfuglhoa, samanlikna med ærfugl er hovudet noko kortare enn hos ærfugl, og overnebbet er mørkare og svakt er avrunda, ikkje trekanta som hos ærfugl. Praktærfuglhoa er litt meir varmt raudbrun i farga enn ærfuglhoa.
Umodne hannar er mørke med eit kvitt bryst og ein gul flekk på nebbet. Eklipsedrakta liknar, men manglar det kvite brystet, eller har skittentgrått bryst.
Praktærfugl overvintrar i arktiske og subarktiske marine område, særleg i Beringhavet, Barentshavet, vestkysten av Grønland, austlege Canada og Nord-Noreg. På kysten av Noreg finst dei i størst mengd frå yttersida av Lofoten og nordover. Dei kan treffast årleg på kysten av Skottland og Kamtsjatka. Denne arten dukkar djupt, ned til 20 - 40 meter, der han tar botnlevande virvellause dyr som krepsdyr, havbørsteormar og blautdyr, med blåskjel som ein favoritt. Overvintrande fuglar kan danne store flokkar på eigna kystfarvatn, med flokkar på over 100 000 fuglar.
Hekkeområda omfattar tundra i arktisk Russland og Canada til nordkysten av Alaska, i mindre mengd på Svalbard og Grønland. Dei legg 4-7 egg i ei grop på bakken som er fora med gras og dun.
Praktærfugl (Somateria spectabilis) er ei stor marin dukkand som hekkar på tundraen langs nordlege arktiske kystar av Nordaust-Europa, Nord-Amerika og Russland. Fuglane lever mesteparten av året i kystnære marine økosystem på høge breiddegradar, og trekkjer til arktisk tundra for å hekke i juni og juli.
Denne arten er mindre enn ærfugl, ca. 55–60 cm lang og veg 1200–2100 gram. Hannen er umiskjenneleg med den svarte kroppen, kvitt bryst, fleirfarga hovud, oransjegul nebbknoll og kraftig raudfarga nebb i praktdrakt. Hannar har eit rop som er ein djup, vibrerande kurring.
Hofuglen er ein brun fugl, men kan likevel lett skiljast frå alle ender på storleik og struktur. Ho liknar mest ærfuglhoa, samanlikna med ærfugl er hovudet noko kortare enn hos ærfugl, og overnebbet er mørkare og svakt er avrunda, ikkje trekanta som hos ærfugl. Praktærfuglhoa er litt meir varmt raudbrun i farga enn ærfuglhoa.
Umodne hannar er mørke med eit kvitt bryst og ein gul flekk på nebbet. Eklipsedrakta liknar, men manglar det kvite brystet, eller har skittentgrått bryst.
Praktærfugl overvintrar i arktiske og subarktiske marine område, særleg i Beringhavet, Barentshavet, vestkysten av Grønland, austlege Canada og Nord-Noreg. På kysten av Noreg finst dei i størst mengd frå yttersida av Lofoten og nordover. Dei kan treffast årleg på kysten av Skottland og Kamtsjatka. Denne arten dukkar djupt, ned til 20 - 40 meter, der han tar botnlevande virvellause dyr som krepsdyr, havbørsteormar og blautdyr, med blåskjel som ein favoritt. Overvintrande fuglar kan danne store flokkar på eigna kystfarvatn, med flokkar på over 100 000 fuglar.
Hekkeområda omfattar tundra i arktisk Russland og Canada til nordkysten av Alaska, i mindre mengd på Svalbard og Grønland. Dei legg 4-7 egg i ei grop på bakken som er fora med gras og dun.
Praktærfugl (Somateria spectabilis) er en kystbunden dykkende sjøfugl som tilhører andefamilien.
Et voksent individ er ca. 55-63 centimeter fra nebbspiss til stjertspiss i utstrakt tilstand.
Den oransje nebbknølen hos hannen er umiskjennelig. Dessuten er det lyseblåe hode og nakkepartiet lett gjenkjennelig med den rustrøde magen. Det kileformede nebbet har den til felles med andre andefugler. Ryggen er sort og hvit. Hunnen ligner veldig på ærfuglhunner med den brundominerende fjærdrakten. Men mens ærfuglhunnen er gråbrun, har praktærfuglhunnen et noe mer rødbrunt fargeskjær. Den brune fjærdrakten er dessuten sort vinkeltegnet i motsetning til de noe mer diagonalformet stripene i ærfuglhunnens fjærdrakt. Praktærfuglhunnens nebb er betydelig mørkere enn ærfuglhunnens.
Inndelingen følger HBW Alive og er i henhold til Carboneras (2018).[2] Norske navn på arter følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008, 2017).[3][4] Eventuelle benevnelser i parentes er kun midlertidige beskrivelser, i påvente av et offisielt navn på arten.
De største hekkebestandene finner man i Sibir, men de finnes også på de arktiske øyene. I Norge hekker den på Spitsbergen. Arten overvintrer langs kysten av Nord-Norge helt fra grensen til Russland og sørover til Trondheimsfjorden, samt på østkysten av Island og i Østersjøen og Bottenviken.
Praktærfugl finnes naturlig i: Canada, Danmark, Finland, Grønland, Island, Japan; Norge; Russland, Saint-Pierre og Miquelon, Svalbard og Jan Mayen, Sverige og USA.[1]
Arten er observert som streiffugl i: Belgia, Frankrike, Hviterussland, Irland, Italia, Kasakhstan, Latvia, Litauen, Nederland, Polen, Portugal, Spania, Storbritannia, Tsjekkia, Tyskland og Ungarn.[1]
Praktærfuglen er en utmerket dykker og den lever av å spise bløtdyr, krepsdyr, pigghuder og enkelte små fisk den skulle komme over. Den bygger reir i ei grop i bakken som den forer opp med tang, dun, strå og lyng. Reiret er sotbrunt. Reiret bygges gjerne i beskyttelse av busker, men kan også bygges helt åpent nær sjøkanten. Den legger 4-7 egg og ungene er flygedyktige etter ca. 10 uker. Etter hekking slår individene seg gjerne sammen, og enkeltindivider kan dessuten gå inn i ærfuglflokker. Hybridisering forekommer dessuten mellom de to artene.
Praktærfugl (Somateria spectabilis) er en kystbunden dykkende sjøfugl som tilhører andefamilien.
Scientìfich: Somateria spectabilis
Piemontèis : ...
Italian : Re degli Edredoni
Multimedia w Wikimedia Commons Edredon turkan, turkan, edredon okazały (Somateria spectabilis) – gatunek dużego ptaka wodnego z rodziny kaczkowatych (Anatidae), zamieszkujący północne wybrzeża Eurazji i Ameryki Północnej oraz północną Grenlandię, Nową Ziemię i Svalbard. Zimuje na kontynentalnych wybrzeżach Morza Północnego, Morza Norweskiego, na Kamczatce, Islandii, Grenlandii oraz wschodnim wybrzeżu Ameryki Północnej po Nową Fundlandię na południu. Sporadycznie zalatuje na Bałtyk (w tym do Polski), na Wyspy Brytyjskie, Jan Mayen, Wyspę Niedźwiedzią, jeziora Europy Środkowej po Balaton i północne Włochy, a także wschodnie wybrzeże Ameryki Północnej aż po Florydę.
W Polsce podlega ścisłej ochronie gatunkowej[4].
Edredon turkan, turkan, edredon okazały (Somateria spectabilis) – gatunek dużego ptaka wodnego z rodziny kaczkowatych (Anatidae), zamieszkujący północne wybrzeża Eurazji i Ameryki Północnej oraz północną Grenlandię, Nową Ziemię i Svalbard. Zimuje na kontynentalnych wybrzeżach Morza Północnego, Morza Norweskiego, na Kamczatce, Islandii, Grenlandii oraz wschodnim wybrzeżu Ameryki Północnej po Nową Fundlandię na południu. Sporadycznie zalatuje na Bałtyk (w tym do Polski), na Wyspy Brytyjskie, Jan Mayen, Wyspę Niedźwiedzią, jeziora Europy Środkowej po Balaton i północne Włochy, a także wschodnie wybrzeże Ameryki Północnej aż po Florydę.
Praktejder (Somateria spectabilis) är en stor andfågel som tillhör underfamiljen Merginae. Den häckar utmed norra halvklotets arktiska kuster, i Europa, Nordamerika och Asien. Den tillbringar mesta tiden i marina ekosystem och flyttar till arktisk tundra för att häcka i juni och juli. Den lägger fyra till sju ägg i en uppskrapad grop direkt på marken, fodrad med gräs och dun. Den är en utpräglad flockfågel utanför häckningstid och kan bilda flockar på tusentals fåglar.
Praktejdern beskrev första gången vetenskapligt 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans verk Systema Naturae. Han placerade den då, tillsammans med alla andra änder i släktet Anas.[3] 1819 flyttade William Elford Leach alla de större ejdrarna till det egna släktet Somateria.[4] Den är mycket närbesläktad med övriga ejdrar och det förekommer att den hybridiserar med vanlig ejder.[5] Trots sitt mycket stora utbredningsområde är den monotypisk, det vill säga att den inte delas upp i några underarter.[3]
Praktejdern är en stor andfågel, dock något mindre och kompaktare än ejdern, och dess näbb är mindre. Den mäter 55–63 cm, har ett vingspann på 87–100 cm och väger 1,5–2,01 kg.[6][7] Adult hane i praktdräkt, som han bär mellan november och juni,[8] är omisskännlig med klarorange näbbknöl i pannan, korallröd näbb, vit kind med grön ton närmast ögat, ljust puderblå fylligt rundad hjässa och nacke, laxrosa hals och bröst, och i övrigt kontrastrik svartvit fjäderdräkt med tydligt vit framrygg, svart buk, svarta skuldror, svart stjärt med två vita fläckar på sidan av den svarta övergumpen, och vita vingtäckarfält på de i övriga svarta vingovansidorna. På den liggande fågeln syns två uppstående mindre trekantiga "segel" på de svarta skuldrorna.[6]
Honan är svårare att skilja från ejdern men är som sagt något mindre och kompaktare och har mindre och mörkare näbb. Honan har uppåtböjda "mungipor" vilket ger den ett snällt uttryck". Fjäderdräkten är brun, ofta något varmare rostbrun än hos den adulta ejderhonan och den mörka teckningen på fjädrarna är mer vinkelformiga. Även honan uppvisar "segel" på ryggen, om än mindre än hanen.[6]
Hos den adulta hanen i eklipsdräkt krymper näbbknölen, som dock fortfarande är orangegul och de kraftiga pastellfärgerna försvinner. Bröstet, hjässa och nacke är melerat i brungrått. I övrigt är den mörk, men behåller sina vita täckarfält på vingovansidan.[6] Juvenilen är lik honan men än mer lik ejdern eftersom fjäderdräkten ofta saknar den varmare tonen och inte har så tydligt bågformig mörk teckning på fjädrarna.[6]
Praktejdern är mer tystlåten än vanlig ejder. Hanen har ett djup vibrerande hoande läte och när flera hanar ropar tillsammans kan det påminna om orrspel.[6] Praktejderhonan har ett skrockande läte som påminner om ejderns.[6]
Praktejdern förekommer cirkumpolär på norra halvklotet. Arten avlöser ejdern norrut och häckar längs arktiska kuster utmed Grönland, Svalbard, i norra Europa, norra Asien, Alaska och nordöstra Kanada.[8] Den häckar vanligtvis inte i Skandinavien men ett fåtal häckningar har konstaterats i Norge.[8]
Den övervintrar i arktiska och subarktiska marina miljöer, främst Berings hav, östra Kanada, Grönlands västkust, Island och norra Norge. Den kan bilda mycket stora vinterflockar, exempelvis är uppemot 100 000 fåglar observerade utanför Grönlands västkust vid ett och samma tillfälle.[1] Mellan oktober och mitten av april förekommer det talrikt med övervintrande praktejder utefter Norges kust. Förmodligen rör det sig om fåglar som häckar vid Svalbard, Novaja Zemlja och norra Ryssland.[8] Det förekommer också årligen övervintrande individer utanför Skottland, Kamtjatka och nordöstra USA:s kuster. Icke-häckande ungfåglar översomrar ofta söder om häckningsområdena eller stannar närheten av vinterkvarteren, exempelvis vid kusterna av Finnmark.[1][8]
Arten är ovanlig i Sverige, men ses regelbundet under perioden mars till maj.[8] Den ses oftast i flockar med vanlig ejder men på Gotland observerades 1986 en ren flock på 21 fåglar, varav 14 honor.[8] Antalet observationer ökade mot slutet av 1980-talet då det årligen observerades närmare 100 individer, främst kring Sveriges södra kuster.[8] Vanligast observeras hanar i Sverige, vilket nog beror på att honor är svårare att urskilja från vanlig ejder.[8]
Praktejdern häckar i juni och juli på en mängd olika tundrahabitat. Den placerar vanligtvis sitt bo väl skiljt från andra häckande praktejdrar men sällsynt förekommer det löst sammanhängande kolonier.[1] Den häckar i närheten av sötvatten som sjöar, gölar eller myrar i närheten av kusten, men även på öar i deltaområden.[8] Mycket sällsynt häckar den på öar utmed kusten.[8] Vanligtvis ligger häckningsplatsen max 50 kilometer från kusten med uppemot 100 kilometer förekommer.[1] Den lägger fyra till sju ägg i en uppskrapad grop direkt på torr mark. Boet fodras med gräs och dun från den egna kroppen. Honan ruvar äggen själv i 22–23 dagar[9] och honorna tar sedan kollektivt hand om ungarna.[10] Under första perioden med dunungarna föredrar den grunda vatten med uppstickande vattenvegetation för att sedan flytta till mer salthaltiga vatten där ungarna genomför sin första ruggning.[1]
Snart efter att äggen är lagda samlas hanarna i stora flockar och flyttar, ibland mer än tusen mil från häckningsplatsen, till skyddade kustområden med god födotillgång inom den bentiska zonen.[1] De befinner sig där under perioden juli och augusti för att rugga till eklipsdräkt.[1]
Senare anländer honorna och ungarna varefter de flyttar tillsammans för att tillbringa vintern i djupa havsområden i närheten av iskanten, eller i kustområden med grundare vatten.[7][1] Höstflytten till vinterkvarteren sker främst mellan augusti och oktober men eftersläntrare kan lämna häckningsområdet först under september.[1] Utanför häckningstid är den en utpräglad flockfågel och kan bilda flockar på tusentals fåglar ute till havs.[1] Tidpunkten för återflyttning på våren beror på isläget vid häckningsområdet.[1]
Artens födosök varierar beroende på säsong. Merparten av året lever den till havs där den dyker efter ryggradslösa djur, främst blötdjur, kräftdjur och insektslarver inom den bentiska zonen.[1] När den gör djupare dyk paddlar den sig fram med hjälp av vingarna.[8] Under häckningsperioden födosöker den istället i sötvattenssjöar och dammar där den simmande snappar efter små ryggradslösa djur, främst direkt från ytan, men även växtdelar.[11][1]
Den äldsta kända praktejdern i Nordamerika var en hona som blev minst 18 år och 11 månader. Fågeln ringmärktes som adult söder om Gambell i Alaska 1940, och sköts 1958 i Barrow, Alaska.[12]
Den globala populationen är mycket stor och uppskattas till 800,000-900,000 individer och den har ett mycket stort utbredningsområde. Trots att artens utvecklingstrend är negativ så bedöms inte praktejdern av IUCN som hotad utan kategoriseras som livskraftig (LC).[1] Naturliga fiender är predatorer som främst tar ägg och ungar som vittrut, korp, labbar och fjällräv.[13] Ett stort hot utgör oljeutsläpp i anslutning till ruggande eller övervintrande stora flockar.[1] Övervintringspopulationen på Grönland hotas på grund av överexploatering, då 10-20% dödas årligen.[1] Ett annat hot utgör drunkning då fåglarna fastnar i nät som bifångst, främst under vårflytten.[1]
Det vetenskapliga släktnamnet Somateria är en kombination av det grekiska ordet sōma eller sōmatos, som betyder "kropp", och erion, som betyder "ull". Kombinationen som ungefär betyder "ullig kropp" refererar till ejderns välkänt tjocka och mjuka dun.[14] Artepitetet spectabilis är latin och betyder "prålig", "anmärkningsvärd" eller "sevärd", och refererar till hanens imponerande praktdräkt.[14] Det svenska trivialnamnet är också en hänvisning till hanens praktfulla häckningsdräkt. På många andra språk, exempelvis isländskans æðarkóngur referear namnet till "konung" på grund av dess pråliga utseende och den orange näbbknölen som påminner om en krona.[14] Ursprunget för trivialnamnet "ejder" är oklart. På isländska heter den æður som i sin tur kommer från fornnordiskans æthr. I svenskan är "ejder" belagt i skriftspråk sedan 1700-talets början men detta namn användes inte av allmogen som snarare sa är, ära eller ärrefågel.[15]
Äldre dialektala namn för praktejder har i Södermanland varit "kamgudunge" eller "kamgiding", och i norra Sverige har den kallats "E-konge".[2]
Praktejdern är en vanlig källa till färskt kött, främst under våren, för många ursprungsbefolkningar i Arktis.[1]
Wikimedia Commons har media som rör praktejder.
Wiktionary har ett uppslag om praktejder.Praktejder (Somateria spectabilis) är en stor andfågel som tillhör underfamiljen Merginae. Den häckar utmed norra halvklotets arktiska kuster, i Europa, Nordamerika och Asien. Den tillbringar mesta tiden i marina ekosystem och flyttar till arktisk tundra för att häcka i juni och juli. Den lägger fyra till sju ägg i en uppskrapad grop direkt på marken, fodrad med gräs och dun. Den är en utpräglad flockfågel utanför häckningstid och kan bilda flockar på tusentals fåglar.
Пухівка горбатодзьоба, або гага королівська (Somateria spectabilis) — велика морська качка, що гніздиться уздовж північного узбережжя північно-східної Європи, Північної Америки і Азії. Птах проводить більшу частину року у прибережних екосистемах високих широт, а для гніздування в червні-липні мігрує до тундри. Відкладає 4-7 яєць у гніздо на поверхні землі, вкрите травою.
Це незавершена стаття з орнітології.Vịt nhung vua, tên khoa học Somateria spectabilis, là một loài chim trong họ Vịt.[2]
_-_Weltvogelpark_Walsrode_2012-15.jpg)
_-_Weltvogelpark_Walsrode_2012-43.jpg)
Museum specimen
Распространение кругополярное, однако птицы отсутствуют в промежутке между Исландией и Норвегией, где течение Гольфстрим делает воду для них слишком тёплой.[3] В Евразии гнездится в прибрежной полосе от полуострова Канин к востоку до восточной оконечности Чукотки, далее к югу и западу до залива Креста, а также на арктических островах: Колгуев, Вайгач, Новая Земля, Белый, Новосибирских и Врангеля.[8] На севере европейской части устраивает гнёзда только на Шпицбергене, лишь изредка появляется к западу до Мурмана и Кандалакшского залива в Белом море.[9] На западном побережье Америки гнездится к югу до полуострова Сьюард, на восточном к югу до Гудзонова залива, залива Джеймса и северного Лабрадора.[8] Гнездится повсюду на островах Канадского архипелага, а также на побережьях (кроме южного) Гренландии.[3]
Перелётная птица, зимует на незамёрших участках моря к югу до южного побережья Гренландии, Исландии (где редка), Норвегии, Камчатки, Алеутских островов и Ньюфаундленда.[9] При этом решающее значение имеет не температура воздуха, а состояние воды — нередко утки собираются у самой кромки льда.[3] Птицы, гнездящиеся на Шпицбергене и в арктических регионах России к востоку до западного Таймыра, на зиму перемещаются в западном направлении — большей частью в районы Белого Моря и территориальных вод Норвегии. Небольшая часть птиц, зимующая в Исландии, по всей видимости прилетает из Канады, Гренландии и Шпицбергена.[9]
В отличие от обыкновенной гаги, гребенушка в сезон размножения напрямую не связана с морским побережьем и часто залетает на расстояние до 50 км (изредка до 100 км) вглубь материка.[3][10] Гнездится на низинных участках арктической и типичной тундры, в южной полосе тундры встречается крайне редко.[4] Обычно селится возле мелководных пресноводных водоёмов с густой травянистой растительностью — озёр, луж, болот, мелких речек. Во внегнездовой период проводит время в открытом море, зачастую вдали от берега, однако там, где глубина позволяет добывать себе пищу.[9]
Питается разнообразными донными беспозвоночными, в том числе моллюсками, ракообразными (в том числе крабами) и морскими ежами, которых добывает в море.[2] Во время размножения кормится в пресноводных водоёмах тундры, в больших количествах поедая личинок насекомых (в том числе ручейников и комаров) и рачков. В небольших количествах употребляет в пищу растительные корма — семена и вегетативные части трав, злаков и водных растений. В море иногда кормится водорослями, морской травой взморником (Zostera) и руппией морской (Ruppia maritima).[10] Способна нырять на глубину до 50 м, однако чаще всего находит пищу там, где глубина не превышает 15 м. Под водой проводит от одной до двух минут — в среднем дольше, чем обыкновенная гага.[3]
Половая зрелость наступает в возрасте 3-х лет.[2][4] К размножению приступает в июне, когда посреди тундры появляются первые проталины. Как правило, гнездится отдельными парами с расстоянием между гнёздами не менее 100 м[4]; изредка образует небольшие разрозненные колонии[9], иногда вместе с гусями и чайками[5]. Образование пар происходит ещё до прилёта к гнездовым участкам, на местах птицы нередко держатся стаями у берега до начала таяния снега. Брачное поведение такое же, как у обыкновенной гаги — самцы со взмахами крыльев приподнимаются на воде, запрокидывают голову и издают громкий троекратный крик «арр…арр…крр».[5] Между самцами нередки ссоры, иногда доходящие до драки.[5]
Гнездо обычно на сухом месте недалеко от пресноводного водоёма. Чаще всего оно открыто сверху, однако иногда может быть укрыто в тени валуна либо травянистой кочки.[2] Гнездо представляет собой небольшое углубление в земле диаметром около 25 см, выложенное скудной растительностью и большим количеством тёмно-серого пуха, который самка выщипывает из своей груди.[5] В сравнении с обыкновенной, пух у гребенушки более тёмный и довольно грубый на ощупь. В полной кладке 4—8 (чаще всего 5—6) яиц голубовато-, буровато-зелёного либо оливкового цвета. Размеры яиц (61—71) х (41—47) мм.[4] Продолжительность насиживания 22—24 дня.[2] Сидит очень плотно одна самка, её даже можно приподнять с гнезда, окольцевать и посадить обратно.[4] Самец первые дни находится неподалёку, однако затем удаляется и вместе с другими самцами отлетает в места сезонной линьки.[3] Появившиеся на свет птенцы покрыты пухом — серовато-коричневым сверху и беловатым снизу. Немного обсохнув, они следуют за матерью к ближайшему водоёму, где хорошо ныряют и самостоятельно добывают себе корм. Спустя несколько дней выводок иногда перемещается от небольшой речки или озера к морю, однако в любом случае самка остаётся с утятами до тех пор, пока они не научатся летать. Нередко выводки объединяются, и со стороны можно увидеть большое количество утят в сопровождении одной взрослой птицы.[3]
Распространение кругополярное, однако птицы отсутствуют в промежутке между Исландией и Норвегией, где течение Гольфстрим делает воду для них слишком тёплой. В Евразии гнездится в прибрежной полосе от полуострова Канин к востоку до восточной оконечности Чукотки, далее к югу и западу до залива Креста, а также на арктических островах: Колгуев, Вайгач, Новая Земля, Белый, Новосибирских и Врангеля. На севере европейской части устраивает гнёзда только на Шпицбергене, лишь изредка появляется к западу до Мурмана и Кандалакшского залива в Белом море. На западном побережье Америки гнездится к югу до полуострова Сьюард, на восточном к югу до Гудзонова залива, залива Джеймса и северного Лабрадора. Гнездится повсюду на островах Канадского архипелага, а также на побережьях (кроме южного) Гренландии.
Зимний ареалПерелётная птица, зимует на незамёрших участках моря к югу до южного побережья Гренландии, Исландии (где редка), Норвегии, Камчатки, Алеутских островов и Ньюфаундленда. При этом решающее значение имеет не температура воздуха, а состояние воды — нередко утки собираются у самой кромки льда. Птицы, гнездящиеся на Шпицбергене и в арктических регионах России к востоку до западного Таймыра, на зиму перемещаются в западном направлении — большей частью в районы Белого Моря и территориальных вод Норвегии. Небольшая часть птиц, зимующая в Исландии, по всей видимости прилетает из Канады, Гренландии и Шпицбергена.
Места обитанияВ отличие от обыкновенной гаги, гребенушка в сезон размножения напрямую не связана с морским побережьем и часто залетает на расстояние до 50 км (изредка до 100 км) вглубь материка. Гнездится на низинных участках арктической и типичной тундры, в южной полосе тундры встречается крайне редко. Обычно селится возле мелководных пресноводных водоёмов с густой травянистой растительностью — озёр, луж, болот, мелких речек. Во внегнездовой период проводит время в открытом море, зачастую вдали от берега, однако там, где глубина позволяет добывать себе пищу.
_-_Weltvogelpark_Walsrode_2012-16.jpg)
分類 界 : 動物界 Animalia 門 : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata 綱 : 鳥綱 Aves 目 : カモ目 Anseriformes 科 : カモ科 Anatidae 属 : ケワタガモ属 Somateria 種 : ケワタガモ S. spectabilis 学名 Somateria spectabilisケワタガモ （毛綿鴨、学名：Somateria spectabilis）は、カモ目カモ科に分類される鳥類の一種である。別名アカハナケワタガモ。「ケワタガモ」の名前の由来は、毛綿鴨の通り、良質の羽毛の採取対象とされてきたことによる。
北極海の周辺に広く生息する。冬はアリューシャン列島、ニューファンドランド島、ノルウェー沿岸などへ渡る。
全長約56cm。雄の方がやや大型である。雄は、頭部は灰色、喉から頸、上背は白色で、脇から体の下面、腰から尾は黒色。嘴は橙色で基部がふくれている。雌は全身褐色である。
この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（ポータル鳥類 - PJ鳥類）。 ケワタガモ （毛綿鴨、学名：Somateria spectabilis）は、カモ目カモ科に分類される鳥類の一種である。別名アカハナケワタガモ。「ケワタガモ」の名前の由来は、毛綿鴨の通り、良質の羽毛の採取対象とされてきたことによる。
_-_Weltvogelpark_Walsrode_2012-15.jpg)
_(13667683273).jpg)
_-_Weltvogelpark_Walsrode_2012-15.jpg)
_-_Weltvogelpark_Walsrode_2012-43.jpg)
_(13667642765).jpg)
_-_Weltvogelpark_Walsrode_2012-15.jpg)
_-_Weltvogelpark_Walsrode_2012-43.jpg)
_(13667631703).jpg)
