El achiote[1], urucú o onoto (Bixa orellana) ye una especie botánica arborescente de les rexones intertropicales d'América, cultiváu específicamente en Costa Rica, Méxicu, Colombia, Ecuador, Venezuela y Andes de Perú, dende la dómina precolombina. D'el so frutu llógrase la especia homónima, emplegada como colorante y condimento na comida popular. En Méxicu recibe tamién el nome común de acotillo[1].
Na cultura lusófona, llámase-y tamién açafroa (yá que por ser bien colorante recuerda en daqué al azafrán anque'l verdaderu azafrán da color mariellu) y tamién colorau (ye dicir "coloráu" col significáu de colloráu).
Ye un parrotal perenne, de 2-4 m hasta 6 m d'altor, copa baxa y estendida; tarmu pardu, ramifica a poco altor del terrén. Fueyes simples, grandes, de 6-27 x 4-19 cm, y base arrondada o subtruncada, verdoses clares, persistentes, alternes, marxes llisos, cordaes, de llargos pecíolus, delgaos, glabro, de 3-8 (-10) cm de llargu, engrosáu nos estremos. Flores en ramilletes terminales de panículas, de 5-10 cm de llargor, con pelos glandulares; hermafrodites, ablancazaes a rosaes según variedáes, flores de 3-6 cm de diámetru, en pedicelos de 7-16 mm de llargu, y un aniellu de glándules debaxo del mota; ésti con sépalos anchos, ovaos a orbiculares, de 1-2 cm de llargu, caducos; corola de pétalos bien obovaos, de 1-2 cm de llargu, rosaos a blancu; munchos estames, y anteres violacees; floria escalonadamente, empezando polos brotos terminales.
El frutu ye una cápsula colorada, de 2 a 6 cm de llargu, con pelos gruesos espinosos, dehiscente, verdosa escura a morada (según variedaes), que al maurecer pasa a pardu acoloratáu escuru. En cada cáscara hai granes en númberu variable (10-50, en rellación col tamañu capsular). La grana ye estruyida, de 5 mm de llargu, con tegumentu recubiertu d'una sustanza mafoso acoloratada intensa.[2]
Soporta temperatures de 20 a 35 °C; y, n'altitú, de 100 a 1.500 msnm, anque crez muncho meyor en zones baxes de non más de 500 msnm, ensin xelaes; y agües añales de 1.000 a 1.500 mm.
Conozse como fonte d'un colorante pa natural acoloratáu amarellentáu deriváu de les sos granes, conocíu como annatto, que ye usáu como afrodisiacu colorante alimenticiu. Úsase frecuentemente na coloración de quesos como'l Cheddar o Tipu Americanu o'l Mimolette, de margarina, mantequilla, arroz, pexe afumáu y dacuando como condimento de cocina. Ye utilizáu llargamente en diverses preparaciones culinaries de Llatinoamérica y el Caribe, y tamién en Filipines, tantu como colorante como saborizante. Na hallaca, platu típicu venezolanu de la navidá, constitúi un ingrediente imprescindible. Ye frecuente na rexón cruceña que s'utilice (col nome de urucú) para edulcorar al locro llamáu locro carreteru. Tamién s'usa como condimento y colorante, formando parte de la cocina yucateca como la cochinita pibil y el Mukbil pollu, ente otros platillos. Ye un condimento que foi bien utilizáu polos mayes, estendiéndose'l so usu a práuticamente tola América, a les Islles Canaries y al Sudeste Asiáticu, onde tamién ye usáu como ingrediente de la gastronomía rexonal.
Nel Perú ye'l condimento principal del famosu platu llamáu "Pollada", el achiote apurre'l típicu color acoloratáu al platillo, ye usáu en distintes rexones del país.
Los pueblos orixinarios de Centru y Suramérica utilizar como pintura corporal y facial pa los sos rituales relixosos. El códigu del colorante ye Y160b.
Atribúyense-y distintes propiedaes terapéutiques: astrinxente, antisépticu, emoliente, antibacterial, antiosidante, expectorante, cicatrizante, febrífugo, estomáquico y antidisentérico, diuréticu y antigonorreico, purgante, desinflamatorio y hipoglicemiante. Usar contra dolores de cabeza, neuralxes, irritación, asma, inflamaciones, excoriaciones, disnea y pleuresia[3] La grana molida ye utilizada pa tratar sarampión, viruela, afecciones estomacales, enfermedaes del reñón, disentería y febrífugo, astrinxente y llixeru purgante.
La magaya usar en quemadures y angüeñes.
Les fueyes actúen contra malestares de gargüelu, afecciones respiratories, dolores renales, inflamaciones dérmiques y vaxinales, fiebre, hipertensión, vultures sanguínees, foria, hemorroides, anxina, abscesos, cefalalxa, infeiciones de la piel y conxuntivitis.
Machucaes o fervíes son consumíes pa controlar vultures, como antídotu contra la intoxicación pol consumu de yuca brava que contién ácidu cianhídricu.
El fervinchu de les fueyes ye usada poles muyeres pa llavadures vaxinales y ye bien eficaz nel control d'inflamaciones producíes por fungu y bacteries.
El raigañu podría tener un grave efeutu hepatotóxico, polo qu'el so ingesta direuta, en fervinchos y demás, ta totalmente contraindicada. Son absolutamente falses los encamientos que suxuren un efeutu beneficiosu nes hepatitis.
Los frutos y granes en fervinchu controlen el dolor de cabeza. Tamién tien propiedaes cicatrizantes.
L'estractu secu o'l fervinchu de les fueyes úsase enforma pa controlar y curar la prostatitis, dolencia que suel dexenerar en cáncer de próstata.
L'aceite llográu ye rica en tocotrienoles, betacaroteno, aceite esencial, aceite fixo, ácidos grasos enchíos y insaturaos, flavonoides y vitamina C.[4] Emplegar de delles formes cosmétiques, nes que deseya tomar ventaya de les carauterístiques del aceite de achiote. incorpora-se con facilidá nes cremes, lociones cremoses, protector solar, bálsamos llabiales. los efeutos son de reestructura'l pelo y ayudar a protexer contra los rayos ultravioletes.[5] El llogru d'aceite con una alta actividá antiosidante y el colesterol de baxada, que puede ser utilizáu nos suplementos nutricionales y cosméticos.[6]
Bixa orellana describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 1: 512. 1753.[7]
La pallabra achiote ye una castellanización del náhuatl achiotl. La etimoloxía del nome binomial correspuende a bixa, llatinización del portugués bixa; orellana, dedicáu al esplorador español Francisco de Orellana (1490-1546). Bija yera'l nome dáu al tinte vieno tintu llográu d'esta planta, nes comunidaes Pijaos de Colombia.
L'otru nome pol cual ye bien conocíu ye urucú (pallabra que procede tantu del guaraní como del tupi [uru-ku], o tamién urucum = "colloráu").
De siguío amuésase una llista de los nomes comunes colos que se conoz a Bixa orellana en diverses rexones:
Bixa orellana con frutes en Hyderabad, India.
Frutu de Bixa orellana.
Frutu secu de Bixa orellana.
El achiote, urucú o onoto (Bixa orellana) ye una especie botánica arborescente de les rexones intertropicales d'América, cultiváu específicamente en Costa Rica, Méxicu, Colombia, Ecuador, Venezuela y Andes de Perú, dende la dómina precolombina. D'el so frutu llógrase la especia homónima, emplegada como colorante y condimento na comida popular. En Méxicu recibe tamién el nome común de acotillo.
La bixa (Bixa orellana) és una espècie de planta silvestre i conreada per extreure'n dos colorants anomenats bixina i norbixina o arxiota. La família de les bixàcies (Bixaceae) només té un gènere Bixa i aquest una única espècie Bixa orellana. L'origen de la bixa és en les zones tropicals de l'Amèrica del Sud probablement a l'Amazones o entre el centre de Mèxic i el Carib. Actualment es conrea en totes les zones tropicals però es fa amb més intensitat a Amèrica llatina i el Carib.
L'urucú és un petit arbre o arbust de fins a 5 metres d'alçada. Les fulles són simples amb forma cordiforme amb llargs pecíols i de disposició alternada. Flors hermafrodites de color blanc o rosat i disposades en raïms. El fruit és una càpsula de color vermell amb pèls gruixuts i diverses llavors.
Des de temps precolombins s'havia utilitzant el colorant de color vermell que se n'obté per a maquillatge corporal i com a protecció contra insectes i ajut en la cicatrització de ferides.
Es considera que no és gens tòxic i resistent als agents químics però no a l'acció de la llum. S'utilitza per acolorir aliments i begudes, especialment margarina, mantega, formatges i altres derivats làctics. També s'utilitza en cosmètica o com a colorant industrial.
Es considera planta medicinal.
El colorant s'extreu de les llavors fresques o assecades al sol o en assecadors industrials. En petites explotacions l'annato s'extreu bullint les llavors i concentrant el colorant fins a obtenir una pasta i finalment una pols a la qual s'hi afegeix greix. El procés industrialitzat es fa utilitzant solvents químics
La bixa (Bixa orellana) és una espècie de planta silvestre i conreada per extreure'n dos colorants anomenats bixina i norbixina o arxiota. La família de les bixàcies (Bixaceae) només té un gènere Bixa i aquest una única espècie Bixa orellana. L'origen de la bixa és en les zones tropicals de l'Amèrica del Sud probablement a l'Amazones o entre el centre de Mèxic i el Carib. Actualment es conrea en totes les zones tropicals però es fa amb més intensitat a Amèrica llatina i el Carib.
Oreláník barvířský (Bixa orellana) je keř pocházející z tropických oblastí Ameriky. Dnes navíc roste i v Jihovýchodní Asii, kam jej přivezli Španělé v sedmnáctém století. Hlavní pěstitelé jsou dnes Bolívie, Brazílie, Kolumbie, Ekvádor, Indie, Jamajka, Mexiko, Peru a Dominikánská republika.
Dorůstá výšky šest až deset metrů, květy jsou bílé až růžové a plody jsou červené s červenými semeny uvnitř.
Oreláník barvířský je významný zejména tím, že jeho semena jsou zdrojem potravinářského barviva bixinu.
Barvivo používají také indiáni při barvení vlasů a těla. Aztékové z něj vyráběli i inkoust.
Stal se rovněž součástí alternativní medicíny.
Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.Oreláník barvířský (Bixa orellana) je keř pocházející z tropických oblastí Ameriky. Dnes navíc roste i v Jihovýchodní Asii, kam jej přivezli Španělé v sedmnáctém století. Hlavní pěstitelé jsou dnes Bolívie, Brazílie, Kolumbie, Ekvádor, Indie, Jamajka, Mexiko, Peru a Dominikánská republika.
Der Annattostrauch (Bixa orellana) ist eine Pflanzenart innerhalb der Familie der Annattogewächse (Bixaceae). Sie ist in der Neotropis heimisch und wird auch in Südostasien angebaut.
Er wird in Brasilien Urucum oder Uruku, in spanischsprachigen Ländern Achiote, auf französisch Roucou genannt. Auf deutsch auch Orleanstrauch, Rukustrauch, Butterfarb, Stephanulrich, Urian[1], (Roter) Lippenstiftbaum oder fälschlich Karibischer Oleander (womit aber korrekt der hochgiftige Schellenbaum bezeichnet wird).
Der Annattostrauch wächst als immergrüner Strauch oder kleiner Baum mit ausladender Krone und erreicht Wuchshöhen von etwa 6–8 Metern. Die Borke ist glatt und bräunlich.
Die einfachen, länger gestielten und weichen Laubblätter sind spiralig angeordnet. Sie sind unterseits heller und ganzrandig, sowie eiförmig, die Blattbasis ist stumpf bis mehr oder weniger herzförmig, die Spitze ist spitz oder zugespitzt bis geschwänzt. Sie sind bis 25 Zentimeter lang und bis 16 Zentimeter breit. Die Blattstiele sind am Grund und an der Spitze etwas verdickt. Die Nervatur ist fünfzählig und heller. Die Nebenblätter sind früh abfallend.
Es werden rispige und vielblütige Blütenstände gebildet. Die zwittrigen, kurz gestielten und duftenden Blüten sind meistens vier- bis fünfzählig, radiärsymmetrisch und mit doppelter Blütenhülle. Unter den Blüten, an dem verdickten Blütenstiel, sitzen mehrere Drüsen. Die freien Kelchblätter sind früh abfallend. Die größeren, verkehrt-eiförmigen und freien, ausladenden Petalen sind weiß bis rosafarben, violettlich. Es sind viele Staubblätter mit weißlichen bis rosafarben-violettlichen Staubfäden vorhanden. Der einkammerige, haarige Fruchtknoten ist oberständig, mit einem dicklichen Griffel mit kleiner, kopfiger und zweiteiliger Narbe.
Es werden vielsamige, lang- und weichstachelige und zweiteilige, zur Reife bräunliche oder grünliche bis rötliche, eiförmige bis rundliche, bis etwa 4–6 Zentimeter lange und teils bespitzte bis spitze Kapselfrüchte gebildet. Die (20–50)[2] rötlichen, eiförmigen, rundkantigen und etwas abgeflachten oder eingedrückten Samen sind 4–5 Millimeter lang mit einem kleinen, weißlichen Arillus. Die feinkörnig texturierte Samenschale ist weichlich, fleischig.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 14 oder 16.[3]
Die Samen der Frucht dienen unter der Bezeichnung Annatto als Gewürz, als natürlicher Farbstoff in Lebensmitteln und zu kosmetischen Zwecken als rote Körperbemalung bei indigenen Völkern, die zum Schutz gegen Sonnenbrand, zur Insektenabwehr und zu spirituellen Zwecken aufgetragen wird, sowie industriell als Rohstoff zur Herstellung von Lippenstift. In der Tradition des Volkes der Tsáchila wird Achiote zum für diese Ethnie typischen Färben der Haare verwendet, auf das die spanischsprachige Bezeichnung Colorados (ins Deutsche übersetzt etwa „Gefärbte“) zurückgeht.
Im Süden Mexikos, Costa Rica und Nicaragua wird der Achiote-Samen als Gewürz verwendet. In Form einer Paste dient er als Grundlage für das in Yucatán beliebte Cochinita Pibil oder dient als Paste (Samenpulver mit Wasser) zum Marinieren von Fleisch. Achiote hat einen relativ schwachen, aber charakteristisch erdigen Geschmack und verleiht den Speisen zugleich eine schöne Farbe. Als Reisfärbemittel findet es auch in Südamerika, zum Beispiel in Ecuador und Costa Rica, Verwendung. In Frankreich wird der Farbstoff als Zusatz für Mimolette (Hartkäse) verwendet.
Die Annattosamen enthalten einen hohen Prozentsatz delta-Tocotrienol, ein Vitamin-E-Isomer mit unter anderem entzündungshemmender Wirkung. Es wird in den USA seit 1998 zu therapeutischen Zwecken gewonnen.
Die Blätter werden als Heilmittel unter anderem gegen Bronchitis und Augenentzündungen verwendet.
Angeblich entdeckte Francisco de Orellana (französisch Orlean) die Pflanze als erster Europäer in den Urwäldern des Amazonas. Der Pflanzenfarbstoff wurde anfangs zum Färben von Textilien oder auch als rote Tinte verwendet.
Einen sehr frühen schriftlichen Beleg für die Nutzung zur Körperbemalung gab Diego Álvarez Chanca, ein Arzt auf Christoph Kolumbus' zweiter Entdeckungsreise (25. September 1493 bis 11. Juni 1496): „Der Prunk der Indianer und der Indianerinnen bestand darin, sich anzumalen, einige schwarz, andere weiß oder rot, und zwar in so mannigfaltigen Mustern, dass ihr Aussehen zum Lachen reizt“.
Den Strauch Bixa orellana L. beschrieb 1535 der spanische Chronist Fernández de Oviedo in La Historia General de las Indias ausführlich.
Aus dem Jahr 1966 existiert eine Filmdokumentation von Heinrich Harrer (Bei den Xingu-Indianern im Mato Grosso), die zeigt, wie die Eingeborenen die Pflanze anbauen, verarbeiten und zur täglichen Körperpflege verwenden.
Der Annattostrauch (Bixa orellana) ist eine Pflanzenart innerhalb der Familie der Annattogewächse (Bixaceae). Sie ist in der Neotropis heimisch und wird auch in Südostasien angebaut.
Achiwiti (nawa simimanta: Āchiyōtl, Bixa orellana) nisqaqa huk wayuq yuram, sach'am. Rurunkunawanmi tullpunku. Hampi yurapas.
Achiwiti (nawa simimanta: Āchiyōtl, Bixa orellana) nisqaqa huk wayuq yuram, sach'am. Rurunkunawanmi tullpunku. Hampi yurapas.
Ing Achiote (Bixa orellana) metung yang malating tanaman o maltaing pundutung ibat kareng tropical a labuad ning American continent. Ing lagyu ibat ya kareng Nahuatl katya para keng tanaman a achiotl. Bantug ya namn keng lagyung Aploppas, ampong ing tal a Tupi lagyuurucu. Tatanam de king Southeast Asia, nung nu iti pepakit de reng Spanish inyang pang17 dilanwa. Iti bantug ya keng kayang kule a malutu a manibat keng bunga.
Makabuklat a butul a pod
Ang atsuwete[1] (Bixa orellana) ay isang palumpong o maliit na puno mula sa rehiyong tropikal ng kontinente ng Amerika. Nagmula ang pangalan nito sa isang salitang Nahuatl: ang achiotl, na nangangahulugang "palumpong". Kilala rin ito sa katawagang aploppas, at sa katawagang Tupi na urucu. Itinatanim ito roon at maging sa Timog-Silangang Asya, kung saan dinala ito ng mga Kastila noong ika-17 dantaon. Kilalang-kilala ito bilang halaman pinagkukunan ng likas na kulay na kung tawagin ay annatto, na mula sa bunga. May kulay-rosas na mga bulaklak ang halamang ito, at mayroon ding mga mapula at may mga tulis na mga bunga na naglalaman ng mga mapupulang mga buto. Natutuyo ang mga bunga na tumitigas para magmukhang mga kulay-kayumangging kapsula. Kapwa tinatawag na atsuwete o annatto[1] ang puno, bunga at buto ng palumpong na ito.
Bagaman hindi nakakain ang mga bunga ng atsuwete, inaani pa rin ang mga ito para likumin ang mga butil ng buto, na naglalaman ng annatto o biksin. Makukuha ang annatto sa pamamagitan ng paghalo ng mga butong nasa tubig. Binababad din ang buto sa tubig, pagkatapos ay pinipiga, o kaya'y inihahagis sa mainit na mantika ng lutuan para mapalabas ang pulang kulay.[1] Ginagamit na pangulay ng mga produkto ang annatto, katulad ng pagkukulay ng mga keso, isda, at langis ng ensalada. Nabibili ito sa anyong madikit na sarsa o pulbos na ginagamit sa pagbibigay kulay sa mga lutuin. Sa Pilipinas o mga tindahang Pilipino, mabibiling nakapakete ang mga pinatuyong buto ng atsuwete.[1] Isa ito sa mga pangunahing sangkap sa mga lutuin ng Mehiko, Amerika Latina, Jamaica, at Pilipinas. Nagiging popular ang paggamit na atsuwete o annatto bilang likas na pangulay ng mga pagkain, kapalit ng mga hindi-likas na mga pangulay. Isa itong mahalagang sahog sa cochinita pibil, isang maanghang na pagkaing may karneng baboy at napatanyag dahil sa pelikulang Once Upon a Time in Mexico. Karaniwang nakapakete na ang mga ipinagbibiling pinatuyong buto ng atsuwete.[1]
Ang annatto o roucouay ang produktong nakukuha mula sa atsuwete, na ginagamit sa paglikha ng mga mapulang pangulay at pampalasa ng pagkain. Mailalarawan na ang amoy nito ay bahagyang may kaanghangan na may bahid ng nutmeg, samantalang ang lasa ay bahagyang matamis at maanghang.[2]. Nakukuha ang annatto mula sa mamula-mulang laman na nakabalot sa mga buto ng atsuwete. Ginagamit ito sa pagluluto ng maraming mga keso, katulad ng cheddar, red leicester, at brie, maging sa mga margarina, mantekilya, kanin, tinapang isda at pulbos pang-letse plan.Tanyag na pangulay at pampalasa ng mga lutuin sa Amerika Latina at Caribbean ang annatto.
Sa Venezuela, tinatawag itong onoto, na ginagamit sa paghahanda ng mga hallaca, perico, at iba pang nakaugaliang lutuin. Sa Brazil, tinatawag na urucum ang annatto at ang puno ng atsuwete, bagaman ang produktong pangulay ay kilala sa pangalang colorau. Sa Cuba at iba pang mga kapuluan sa Caribbean, tinatawag na bija, binibigkas na bi-ha, ang bunga at puno ng atsuwete. Bilang pampalasa at panimpla, isa itong pangunahing sahog sa Sazón, isang produkto na may pinaghahalo-halong mga panimpla at ipinagbibili ng kompanyang Goya Foods. Mayroon itong E-bilang na E160b. Tinatawag na bixin (biksin) ang bahagi ng annatto na natutunaw sa taba, samantalang ang bahaging natutunaw ng tubig ay ang norbixin; kapwa may takdang-bilang na E160b ang mga ito.
Maraming mga kaso na nauugnay sa pagkaing hinaluan ng annatto, at ito lamang ang kaisa-isang pangulay ng mga pagkaing mula sa kalikasan na nakakasanhi ng alerdyi[3][4] Dahil sa galing nga sa kalikasan, maraming mga kompanya na naglalagay ng tatak na "lahat ay likas, walang kahalong pangulay na di-likas", na makasasanhi ng kalituhan at pinsala sa mga mamimili na alerdyik[3] sa mga tintang pampagkain.
Ang atsuwete (Bixa orellana) ay isang palumpong o maliit na puno mula sa rehiyong tropikal ng kontinente ng Amerika. Nagmula ang pangalan nito sa isang salitang Nahuatl: ang achiotl, na nangangahulugang "palumpong". Kilala rin ito sa katawagang aploppas, at sa katawagang Tupi na urucu. Itinatanim ito roon at maging sa Timog-Silangang Asya, kung saan dinala ito ng mga Kastila noong ika-17 dantaon. Kilalang-kilala ito bilang halaman pinagkukunan ng likas na kulay na kung tawagin ay annatto, na mula sa bunga. May kulay-rosas na mga bulaklak ang halamang ito, at mayroon ding mga mapula at may mga tulis na mga bunga na naglalaman ng mga mapupulang mga buto. Natutuyo ang mga bunga na tumitigas para magmukhang mga kulay-kayumangging kapsula. Kapwa tinatawag na atsuwete o annatto ang puno, bunga at buto ng palumpong na ito.
Bagaman hindi nakakain ang mga bunga ng atsuwete, inaani pa rin ang mga ito para likumin ang mga butil ng buto, na naglalaman ng annatto o biksin. Makukuha ang annatto sa pamamagitan ng paghalo ng mga butong nasa tubig. Binababad din ang buto sa tubig, pagkatapos ay pinipiga, o kaya'y inihahagis sa mainit na mantika ng lutuan para mapalabas ang pulang kulay. Ginagamit na pangulay ng mga produkto ang annatto, katulad ng pagkukulay ng mga keso, isda, at langis ng ensalada. Nabibili ito sa anyong madikit na sarsa o pulbos na ginagamit sa pagbibigay kulay sa mga lutuin. Sa Pilipinas o mga tindahang Pilipino, mabibiling nakapakete ang mga pinatuyong buto ng atsuwete. Isa ito sa mga pangunahing sangkap sa mga lutuin ng Mehiko, Amerika Latina, Jamaica, at Pilipinas. Nagiging popular ang paggamit na atsuwete o annatto bilang likas na pangulay ng mga pagkain, kapalit ng mga hindi-likas na mga pangulay. Isa itong mahalagang sahog sa cochinita pibil, isang maanghang na pagkaing may karneng baboy at napatanyag dahil sa pelikulang Once Upon a Time in Mexico. Karaniwang nakapakete na ang mga ipinagbibiling pinatuyong buto ng atsuwete.
Bixa orellana jo bom abo kerk ze swójźby (Bixaceae).
Bixa orellana jo bom, kótaryž dośěgnjo wusokosć wót až do 9 m, abo kerk, kótaryž dośěgnjo wusokosć wót něźi 3 m.
Wjelike, wogonkate łopjena su wutšobojte a bronzobarwnje woběžuju. Wóni njasu pódlańske łopjeńka.
Kwiśo w lěśu. Kwiśonki su cerwjene, rožojte abo běłe, kótarež stoje w promjenjach.
Płody su cerwjene a mandlojte a njasu cerwjene šćeśiny. Wóni hyšći dłujko na gałuzach wóstanu. Jadnotliwe semjenja njasu cerwjeny mantel (Arillus), z kótaregož se móžo bogata na karotin barwidło gótowaś.
Rosće w śopłych a bźezomrozowych stojnišćach.
Rostlina jo w tropiskej Americe domacna. Ale něnto jo do tropiskeje Afriki rozšyrjona.
Bixa orellana se ako pyšnu rostlinu sajźa. Barwidło se za barwjenje caroby (butra, šokolada, twarožk) a tekstilijow wužywa.
Bixa orellana (Linné, 1758) ye un arbolet de a familia de as Bixaceae, propio d'as zonas tropicals d'America. Ye baixet, con fuellas alternas, aovadas y de largos pecíolos, flors royas y ulorosas, y fruito oval y polposo que embolica simients a rienda. Se cría en rechions calients de America. De o suyo fruito, cueto, se fa una bebida merecinal y como refresco.
De a suya simient macerada se fa una sustancia royisca que os indios caribes emplegaban más d'antes ta tintar-se y parramaquiar-se o cuerpo en rituals ta crosidar a plevida. Mesmo fue emplegada como moneda de cambeo como a sal. Hue tamién se gosa emplegar en pintura y en tinturas alimentarias.
En gastronomía en muitos paises de o Caribe como Republica Dominicana, Haití u Venezuela s'emplegar ta tintar a virolla. En a suya composición bi ha fierro, fosforo y calcio, amás de muita vitamina C. Os platos condimentaus con Bixa orellana prenen una tintura sora u narancha y una uloreta dulzona y una miqueta picant.
Platos tipicos que levan esta especia son os pastels en fuella tradicionals en tot o Caribe.
A suya denominación provién d'una parola d'orichen etimolochico en a luenga caribe, que significaba "royo".
Bixa orellana (Linné, 1758) ye un arbolet de a familia de as Bixaceae, propio d'as zonas tropicals d'America. Ye baixet, con fuellas alternas, aovadas y de largos pecíolos, flors royas y ulorosas, y fruito oval y polposo que embolica simients a rienda. Se cría en rechions calients de America. De o suyo fruito, cueto, se fa una bebida merecinal y como refresco.
De a suya simient macerada se fa una sustancia royisca que os indios caribes emplegaban más d'antes ta tintar-se y parramaquiar-se o cuerpo en rituals ta crosidar a plevida. Mesmo fue emplegada como moneda de cambeo como a sal. Hue tamién se gosa emplegar en pintura y en tinturas alimentarias.
En gastronomía en muitos paises de o Caribe como Republica Dominicana, Haití u Venezuela s'emplegar ta tintar a virolla. En a suya composición bi ha fierro, fosforo y calcio, amás de muita vitamina C. Os platos condimentaus con Bixa orellana prenen una tintura sora u narancha y una uloreta dulzona y una miqueta picant.
Platos tipicos que levan esta especia son os pastels en fuella tradicionals en tot o Caribe.
Achiote (Bixa orellana) is a shrub or small tree oreeginatin frae the tropical region o Americae. North, Central an Sooth American natives oreeginally uised the seeds tae mak reid bouk pent an lipstick. For this reason, the achiote is sometimes cried the lipstick tree.
Galinggem (Bixa orellana) nyaéta hiji tangkal anu kawilang leutik (ngarungkun) jangkungna kurang leuwih 2-8 Méter, asal muasalna ti wewengkon tropis Amérika Kalér, Tengah jeung kidul. Sikina diolah dimangpaatkeun nyampuran bahan-bahan bungbu masak, bahan nyieun kelir kayaning kelir pakéan, kosmétik, utamana dimangpaatkeun pikeun gincu, ku lantaran ieu pisan tangkal galinggem katelah ogé tangkal gincu.
Disababaraha daérah galinggem bisa kapanggih sanajan béda ngaran, Urang bugis nyebut tangkal galinggem ku sebutan bunga parada, Urang Melayu nyebutna kunyit jawa, taluka katelah di Ambon, kesumba sebutan urang (Minangkabau), jeung sumba keling katelah di (Jawa), urang Inggris rocouyer
Tangkal galinggem mibanda sabaraha kandungan kimia anu bisa dimangpaatkeun umpamana dina bagéan tangkal jeung daunna aya kandungan sanyawa tanin, kalsium oksalat, saponin, lemak. Akar jeung sikina ngandung sanyawa kimia anu bisa dimangpaatkeun pikeun bahan kelir nyaéta biksin, norbiksin, orelin, jeung zat samak ogé damar.
Tangkal galinggem bisa ogé dimangpaatkeun pikeun ubar nyeuri beuteung, ubar rieut , jeung ubar raheut. Daun galinggem ogé mibanda sanyawa kimia di antarana flavonoid, polifenol jeung minyak atsiri, Sedengkeun palebah sikina mibanda hiji zat kelirna beureum. Di Indonésia hususna, mindeng dimangpaatkeun pikeun gincu (lipstick), mulas kuku bisa ogé keur mulas buuk. Sagigireun dimangpaatkeun pikeun ubar, kosmetik, ogé dipaké ngawarnaan kadaharan olahan saperti mantéga, kéju katut bahan tékstil
Di Amerika tengah jeung kalér. Tangkal galinggem dipaké bahan bungbu masakan anu kelirna kayas nepika beurem dina olahan masakan sapopoé kayaning borondong jagong, sosis, kuéh jeung sajabana.[2]
Tangkal galinggem atawa Bixa orellana ganpang pisan ngarekahan, ku jalan melakeun sikina, ieu pepelakan jadi kalawan subur ditempat anu mibanda cukup cahaya panon poé, ulah nepi ka kahieuman, taneuhna anu subur tur cukup mibanda cai, tangkal Galinggem ogé bisa leuwih subur utamana dipelak dina hawa anu jemlek (lembab).[3]
Tayalian urang Apanyol dina abad ka-17 mimiti ngawanohkeun ngadagangkeun hasil siki buah galinggem ka nagara Amérika kalér, Amerika Tengah , Karibia , Afrika, katut nagara India jeung Sri Lanka, contona nagara Brasil kaasup kana nagara anu mikabutuh kana hasil Siki buah galinggem. Dumasar data anu aya teu kurang 10.000 ton siki galinggem dihasilkeun ti sakuliah dunya, 7.000 ton di antarana di dagangkeun dipasar internasional. Nagara peru mangrupa nagara pang lobana ka dua ngahasilkeun ieu siki, teu kurang ti 4.000 ton sahandapeun Brasil anu ngahasilkeun kurang leuwih kana 5.000 ton. Kenya.[4]
Saméméhna révolusi industri ngahasilkeun kelir sintétik, Tangkal galinggem ieu dipelak dina jumlah anu loba pikeun tujuan komérsial hasilna dijieun celep atawa pigmen, diekstraksi ku jalan ngagodong ieu siki, hasilna dipaké ngeliran kéju , margarin , coklat , kaén jeung cét . siki galinggem mibanda loba tocotrienol, beta - karoten, minyak esensial , lemak, flavonoid jeung vitamin C .[5] sakabéh kabutuhan siki galinggemna didatangkeun ti kebon-kebon sabudeureun Amerika Latin, Afrika, jeung Asia.
Tayalian Annatto (/ənætoʊ /atawa/ ənɑːtoʊ /) nyaéta salah sahiji bungbu jeung kelir olahan oranye atawa beureum anu asalna tina siki galinggem (Bixa orellana). Mindeng dipaké pikeun nyieun kelir konéng, beureum atawa oranye pikeun kadaharan olahan. sakapeung ogé dipaké pikeun panyeungit kana masakan olahan.[6]
Siki buah galinggem disababaraha tempat dimangpaatkeu pikeun campuran bungbu masak jeung rempah-rempah séjéna, umpamana waé di Amérika Latin, Jamaika, Chamorro, jeung Filipina ku jalan di rieus atawa ditutu nepika bubuk tuluy dicampurkeun jeung bungbu séjéna. DiBrasil, siki meunang ngarieus ieu disebutna colorau atawa colorífico anu mana engkéna dicampurkeun jeung kacang suuk atawa jagong. di Mexico ieu bungbu katelah recado rojo ' ' atawa" achiote paste" maké campuran rempah-rempah séjéna. Di Spanyol nelahna sazón (bungbu dina basa Spanyol ) ilaharna dipaké dina Puerto Rico tayalian masakan daging atawa lauk. Sazón dijieun tina siki Galinggem, jinten, siki katuncar, uyah, jeung tipung bawang bodas[7]
Siki galinggem mibanda tocotrienol , nyaéta anu susunan sanyawana mangpaatna pikeun antioksidan lemak larut, vitamin E. Numutkeun panalungtikan gizi éta bisa dimangpaatkeu pikeun antiangiogenic .[8] [lain sumber data utama] henteu jiga kalapa sawit atawa paré, teu mibanda tokoferol , ku alatan ieu mangrupa sumber alami sanyawa tocotrienol kalawqan aktivitas antioksidan in vitro .
Di India tangkal galinggem kacatet kana salah sahiji tangkal anu dimangpaatkeun pikeun ubar tradisional[9] sok sanajan kitu, panalungtikan ku jalan medis ngeunaan hasit galinggem tacan pernah aya catetanna.
Pentil Buah Galinggem General Emilio Aguinaldo, Cavite
Galinggem (Bixa orellana) nyaéta hiji tangkal anu kawilang leutik (ngarungkun) jangkungna kurang leuwih 2-8 Méter, asal muasalna ti wewengkon tropis Amérika Kalér, Tengah jeung kidul. Sikina diolah dimangpaatkeun nyampuran bahan-bahan bungbu masak, bahan nyieun kelir kayaning kelir pakéan, kosmétik, utamana dimangpaatkeun pikeun gincu, ku lantaran ieu pisan tangkal galinggem katelah ogé tangkal gincu.
Disababaraha daérah galinggem bisa kapanggih sanajan béda ngaran, Urang bugis nyebut tangkal galinggem ku sebutan bunga parada, Urang Melayu nyebutna kunyit jawa, taluka katelah di Ambon, kesumba sebutan urang (Minangkabau), jeung sumba keling katelah di (Jawa), urang Inggris rocouyer
Woukou (pye roukou) se yon plant. Li nan fanmi plant Bixaceæ. Non syantifik li se Bixa orellana L.
Grenn woukou te itilize pa pèp karayib nan penti sou po yo; kounye a yo itilize pou bay manje koulè.
undefined
Flè woukou
Flè woukou
Flè woukou
undefined
undefined
grenn woukou
grenn woukou
grenn woukou
grenn woukou
grenn woukou
koulè woukou
Ilistrasyonவருகமஞ்சள், அல்லது மந்திரவஞ்சி (Bixa orellana, Lipstick tree) இது ஓர் புதர் போல் வளர்ந்து பூக்கும் தாவரம் ஆகும். இத்தாவரம் அமெரிக்காவின் வெப்ப மண்டல பகுதியில் அதிகமாகக் காணப்படுகிறது. இது ஒரு முலிகைத் தாவரம் ஆகும். இதன் சாயம் கொண்டு உதட்டுச் சாயம் செய்யவும், உடலில் மேல் பூச்சு பூசிக்கொள்ளவும் பயன்படுத்துகின்றனர். இவை தென் அமெரிக்கா, மத்திய அமெரிக்கா, மற்றும் கரிபியன் பகுதிகளில் கானப்படுகிறது. இத்தாவரம் இந்தியாவிலும் காணப்படுகிறது.
வருகமஞ்சள், அல்லது மந்திரவஞ்சி (Bixa orellana, Lipstick tree) இது ஓர் புதர் போல் வளர்ந்து பூக்கும் தாவரம் ஆகும். இத்தாவரம் அமெரிக்காவின் வெப்ப மண்டல பகுதியில் அதிகமாகக் காணப்படுகிறது. இது ஒரு முலிகைத் தாவரம் ஆகும். இதன் சாயம் கொண்டு உதட்டுச் சாயம் செய்யவும், உடலில் மேல் பூச்சு பூசிக்கொள்ளவும் பயன்படுத்துகின்றனர். இவை தென் அமெரிக்கா, மத்திய அமெரிக்கா, மற்றும் கரிபியன் பகுதிகளில் கானப்படுகிறது. இத்தாவரம் இந்தியாவிலும் காணப்படுகிறது.
An atsuwete (Bixa orellana; Ingles, Annatto) sarong namumulang naranghang rekado asin pangkolor sa mga pagkakan hale sa mga pisog kan tinanom na atsuwete. Ini tal na tubo' sa mga ronang tropikal sa Mehiko abot Brasil. Ini nalahid nin kolor na giyaw o narangha sa mga luto, alagad, inuusar man sa pagtaong namit asin amyo. An hamyo kaini garo daa banggi paminta.
An kolor kaini naghahale sa mga pigmentong carotenoid (bixin asin norbixin) na nakukua sa malamulang mahalnas na patos kan mga pisog. An rekadong ini inaandam paagi nin pagrunot kan mga pisog sagkod na an mga ini magin galpong (pulbos) o pasta. Siring man, nahihiris an kolor asin namit paagi nin pagbuntog kan mga pisog sa mainit na tubig, lana o manteka, asin ta ini idinudugang sa linuluto.
An atsuwete (Bixa orellana; Ingles, Annatto) sarong namumulang naranghang rekado asin pangkolor sa mga pagkakan hale sa mga pisog kan tinanom na atsuwete. Ini tal na tubo' sa mga ronang tropikal sa Mehiko abot Brasil. Ini nalahid nin kolor na giyaw o narangha sa mga luto, alagad, inuusar man sa pagtaong namit asin amyo. An hamyo kaini garo daa banggi paminta.
An kolor kaini naghahale sa mga pigmentong carotenoid (bixin asin norbixin) na nakukua sa malamulang mahalnas na patos kan mga pisog. An rekadong ini inaandam paagi nin pagrunot kan mga pisog sagkod na an mga ini magin galpong (pulbos) o pasta. Siring man, nahihiris an kolor asin namit paagi nin pagbuntog kan mga pisog sa mainit na tubig, lana o manteka, asin ta ini idinudugang sa linuluto.
Mo (Bixa orellana), sijeunèh bak kayèë ubit ngön manyang 2-8 m nyang meunè di Amirika tropis. Dat wareuna mirah/kunèng nyang na bak kulét aneukjih geungui keu wareuna bak mantega, kèju, dabeuëh manyeum, cèt gukèë, ngön gincu. Sila'én nibak nyan kulét bak kayèë nyoë jeuët geungui keu taloë. Aneuk mo nakeuh salah saboh dabeuëh nyang geungui lam aweuëh peuët plôh peuët.
Mo (Bixa orellana), sijeunèh bak kayèë ubit ngön manyang 2-8 m nyang meunè di Amirika tropis. Dat wareuna mirah/kunèng nyang na bak kulét aneukjih geungui keu wareuna bak mantega, kèju, dabeuëh manyeum, cèt gukèë, ngön gincu. Sila'én nibak nyan kulét bak kayèë nyoë jeuët geungui keu taloë. Aneuk mo nakeuh salah saboh dabeuëh nyang geungui lam aweuëh peuët plôh peuët.
Bixa orellana, also known as achiote, is a shrub native to Central America.[3][4] Bixa orellana is grown in many countries worldwide.[3]
The tree is best known as the source of annatto, a natural orange-red condiment (also called achiote or bijol) obtained from the waxy arils that cover its seeds.[3][4] The ground seeds are widely used in traditional dishes in Central and South America, Mexico, and the Caribbean, such as cochinita pibil, chicken in achiote, caldo de olla, and nacatamal. Annatto and its extracts are also used as an industrial food coloring to add yellow or orange color to many products such as butter, cheese, margarine, ice creams, meats, and condiments.[3] Some of the indigenous peoples of North, Central, and South American originally used the seeds to make red body paint and lipstick, as well as a spice.[4] For this reason, the Bixa orellana is sometimes called the lipstick tree.[3][4]
The name, Bixa orellana, was given by Linnaeus. The botanical genus name derives from the aboriginal Taíno word "bixa", while the specific epithet was derived in honor of the Amazon explorer Francisco de Orellana, an early explorer of the Amazon River.[4][5] The name achiote derives from the Nahuatl word for the shrub, āchiotl [aːˈt͡ʃiot͡ɬ]. It may also be referred to as aploppas, or by its original Tupi name uruku, urucu or urucum ("red color"), which is also used for the body paint prepared from its seeds.[3] Colloquial names include bija, roucou, orellana, annatto, achiote, and many other names used regionally.[3] The nickname, "lipstick tree", derived from use of the dye as a cosmetic.[4]
Bixa orellana is a perennial, tall shrub that can reach 6–10 m (20–33 ft) high.[3][4][6] It bears clusters of 5 cm (2 in) bright white or pink flowers, resembling single wild roses, that appear at the tips of the branches.[3] The fruits of the Bixa orellana are globular, ovoid capsules arranged in clusters resembling spiky looking red-brown seed pods covered in soft spines.[3] Each capsule, or pod, contains 30–45 cone-shaped seeds covered in a thin waxy blood-red aril.[3] When fully mature, the pod dries, hardens, and splits open, thereby exposing the seeds.[3]
The shrub is most well known as the source of the red-orange annatto pigment. The pigment is derived from the pericarp (the waxy aril layer that covers the seeds) of the Bixa orellana fruit.[3][4] The red-orange annatto dye is rich in the carotenoid pigments, 80% which consists of bixin (the red pigment) and norbixin or orelline (the yellow pigment).[3][7][8] Annatto oil contains tocotrienols, beta-carotene, essential oils, saturated and unsaturated fatty acids, flavonoids, and vitamin C.[9]
Although the exact origin of Bixa orellana is unknown, it is native to northern South America and the Central American tropics: "it is said to be indigenous by Seemann on the northwest coast of Mexico and Panama, by Triana in New Granada, by Meyer in Dutch Guiana, and by Piso and Claussen in Brazil".[4] Additionally, Bixa orellana is found in substantial wild and cultivated acreages from Mexico to Ecuador, Brazil, and Bolivia.[3] Although an invasive species, it is cultivated in many world regions.[3]
During the 16th and 17th centuries, the annatto dye was distributed to Southeast Asia, Africa, the Caribbean, Hawaii and southeastern North America in tropical and subtropical regions through trading exchanges.[3][4] It became cultivated in tropical regions of Asia, such as India, Sri Lanka, and Java mainly for the dye which the seeds yield.[3]
Bixa orellana grows easily in subtropical to tropical climates, in frost-free regions sheltered from cool winds.[3] It prefers year-round moisture, good drainage, and moderately fertile soil in full sun or partial shade. It can be propagated from seed and cuttings. Cutting-grown plants flower at a younger age than seedlings.[10]
The main commercial producers of B. orellana are countries in Latin America (specifically Peru, Brazil and Mexico), which constitute 60% of total world production followed by Africa (27% of total world production) and Asia (12% of total world production).[11] Production statistics are not usually available and would not provide a reliable guide to international trade, since many of the producing countries use significant quantities domestically (e.g., Brazil is a large producer and consumer, needing additional imports). Annual world production of dried annatto seed at the beginning of the 21st century was estimated at about 10,000 tons, of which 7,000 tons enter international trade. Peru is the largest exporter of annatto seed, annually about 4,000 tons; Brazil the largest producer, with about 5,000 tons. Kenya exports annually about 1,500 tons annatto seed and extracts and is the second-largest exporter, after Peru. Côte d'Ivoire and Angola are also exporters.[12]
Before synthetic dyes revolutionized industry, Bixa orellana (which is the only plant to produce the pigment bixin)[13] was planted commercially. The pigment is extracted from the pericarp of the seeds through use of alkaline water, vegetable oil, or organic solvents.[3][7]
The annatto pigment has global economic significance, as it is one of the most widely used natural dyes to color food, cosmetics and pharmaceutical products. It is used commonly in foods because the coloring does not alter the flavor and is not toxic.[4] It is mainly used to dye ice cream, meats, dairy products (cheeses, butter and margarine) and condiments.[3][4] Cosmetic products include lipstick, hair coloring products, nail polish, soaps, lacquers and paints.[4]
Ground Bixa orellana seeds are often mixed with other seeds or spices to form a paste or powder for culinary uses in Latin American, Jamaican, Chamorro, and Filipino cuisines. The seeds are heated in oil or lard to extract their dye and flavor for use in dishes and processed foods such as cheese, butter, soup, gravy, sauces, cured meats, and other items. The seeds impart a subtle flavor and aroma and a yellow to reddish-orange color to food.
A condiment called sazón is commonly used in Spanish, Latin American, and Caribbean cuisine for meats and fish. The Spanish word sazón means "season" or "seasoning". Sazón is made with ground Bixa orellana seeds and packaged into small, disposable foil packets for easy use. Additionally, cumin, coriander seeds, salt, and garlic powder are included in these sazón condiment packets.[14] On Spanish-speaking Caribbean islands, the annatto pigment is also used to make yellow rice and is sometimes added to sofrito.[14] Additionally, in the French Caribbean, it is added to a fish or pork stew called blaff.[14]
In Brazil, a powder known as colorau or colorífico is made from the ground seeds combined with filler seeds like maize. This powder is similar to and sometimes replaces paprika.[15] In Nicaragua, the most common way achiote is used in their cuisine and dishes is in the form of a paste. It is used in many national dishes,[16] such as chancho con yuca, nacatamal, and fritanga. The Yucatecan condiment called recado rojo, or "achiote paste", is made from ground Bixa orellana seeds combined with other spices and is a mainstay in Mexican and Belizean cuisines.[17]
One major traditional use of the Bixa orellana plant was for body, face, and hair paint among various tribes and ancient civilizations either for decorative purposes or as omens to ward off evil spirits and illnesses.[4][18] It has been reported to be used by Brazilian native tribes, the native Taínos in Puerto Rico, the Tsáchila of Ecuador and different Amazonian tribes.[4][18][19] As a result of the Spanish Conquest, the Bixa orellana was introduced to peoples like the Aztecs, Incas and Mochicas, who showed evidence of later use.[18] The Aztecs also apparently used the annatto pigment as red ink for manuscript painting in the 16th century.[4][19]
Bixa orellana is used in traditional medicine.[4][7] The tree has been used in Ayurveda, the folk medicine practices of India, where different parts of the plant are thought to be useful as therapy.[20]
The plant is valued for its stem fiber to make rope mats and for the adhesive gum.[21][22][23]
With fruits in Hyderabad, India
Bixa orellana - MHNT
Bixa orellana, also known as achiote, is a shrub native to Central America. Bixa orellana is grown in many countries worldwide.
The tree is best known as the source of annatto, a natural orange-red condiment (also called achiote or bijol) obtained from the waxy arils that cover its seeds. The ground seeds are widely used in traditional dishes in Central and South America, Mexico, and the Caribbean, such as cochinita pibil, chicken in achiote, caldo de olla, and nacatamal. Annatto and its extracts are also used as an industrial food coloring to add yellow or orange color to many products such as butter, cheese, margarine, ice creams, meats, and condiments. Some of the indigenous peoples of North, Central, and South American originally used the seeds to make red body paint and lipstick, as well as a spice. For this reason, the Bixa orellana is sometimes called the lipstick tree.
Bikso orelana (latine Bixa orellana) estas biologia specio de dukotiledonaj plantoj el la genro de biksoj (Bixa), el la familio de Biksacoj (Bixaceae) kaj el la klaso de malvaloj (Malvales). Plantoj de la specioj hejmas en la tropika zono de Sudameriko, aparte en ties centra parto Amazonio, sed nuntempe ankaŭ portiĝis al Sudorienta Azio kaj tie same multe disvastiĝis.
La plantoj produktas intense ruĝan laktosukon, kaj ankaŭ la plantaj semoj, krom esti uzataj kiel spico, utiliĝas kiel kosmetika farbilo. La indiĝenoj de Amazonio tradicie uzas la farbon kiel natura kolorigilo en nutraĵoj, kosmetike por kolorigo de haŭto kaj hararo - pro spiritismaj celoj, protekte kontraŭ insektoj kaj kontraŭ sunradiado. Nuntempe ĝi ankaŭ indistrie uzatas en produktado de lipoŝminko.
La folioj samkiel la semoj krome ankaŭ konsideratas bona kuracilo kontraŭ bronkito kaj konjunktivito. En Usono kontraŭinflama kuracilo el la semoj produktiĝas ekde la jaro 1998.
El achiote,[1] urucú voz guaraní, rocú, onoto, bija o benis (Bixa orellana) es una especie botánica arborescente de las regiones intertropicales de América, cultivado específicamente en México, República Dominicana, América Central, Colombia, Ecuador, Venezuela, Perú y Bolivia desde la época precolombina. En Paraguay crece en forma espontánea en el sotobosque nativo. De su fruto se obtiene la especia homónima, empleada como colorante y condimento en la comida popular. En México recibe también el nombre común de acotillo.[1]
En la cultura lusófona, se le llama también açafroa (ya que por ser muy colorante recuerda en algo al azafrán aunque el verdadero azafrán da color amarillo) y también colorau (es decir, «colorado» con el significado de ‘rojo’).
Es un arbusto perenne de 2 hasta 5 m de altura, con copa baja y extendida, tallo pardo, que ramifica a poca altura del terreno; hojas simples, grandes, de 6-27 × 4-19 cm, con base redondeada o subtruncada, verdosas claras, persistentes, alternas, de márgenes lisos, cordadas, de largos pecíolos, delgados, glabros, de 3-8 cm de largo, engrosados en los extremos; flores en ramilletes terminales de panículas de 5-10 cm de longitud, con pelos glandulares, hermafroditas, azules a rosadas según variedades, flores de 3-6 cm de diámetro, en pedicelos de 7-16 mm de largo, y una cara de glándulas arriba del cáliz, este con sépalos anchos, ovados a orbiculares, de 1-2 cm de largo, caducos; corola de pétalos muy obovados, de 1-2 cm de largo, rosados a amarillos; muchos estambres, y anteras violáceas. Florece escalonadamente, comenzando por los capullos terminales.
El fruto es una cápsula roja, de 2 a 6 cm de largo, con pelos gruesos espinosos, dehiscente, verdosa clara a morada (según variedades), que al madurar pasa a pardo rojizo oscuro. En cada valva hay semillas en número variable (10-50, en relación con el tamaño capsular). La semilla es comprimida, de 5 mm de largo, con tegumento recubierto de una sustancia viscosa rojiza baja.[2]
Soporta temperaturas de 20 a 35 °C, y, en altitud, de 100 a 1500 m s. n. m. (metros sobre el nivel del mar), aunque crece mucho mejor en zonas bajas, de no más de 500 m s. n. m., sin heladas, y con lluvias anuales de 1000 a 1500.
Bixa orellana fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 512. 1753.[3]
La palabra «achiote» es una castellanización del náhuatl achiotl, que significa ‘grano’ o ‘semilla’.[4] La etimología del nombre binomial corresponde a bixa, latinización del portugués bixa; orellana, dedicado al explorador español Francisco de Orellana (1490-1546). Bija era el nombre dado al tinte vino tinto obtenido de esta planta, en las comunidades Pijaos de Colombia.
El otro nombre por el cual es muy conocido en Paraguay y Bolivia es urucú (palabra que procede tanto del guaraní como del tupí uru-ku, o, también, urucum: ‘rojo’).
La superficie de su semilla tiene una cubierta resinosa y aceitosa que contiene un pigmento, conocido como annatto, formado fundamentalmente por bixina y otros apocarotenoides.[5] Este pigmento es usado como afrodisíaco y colorante alimenticio. Se usa frecuentemente en la coloración de quesos como el cheddar o tipo americano o el Mimolette, de margarina, mantequilla, arroz, pescado ahumado y a veces como condimento de cocina. Es utilizado ampliamente en diversas preparaciones culinarias de Latinoamérica, el Caribe y también en Filipinas, tanto como colorante como saborizante. Comúnmente utilizado en la cocina cubana con el nombre de bijol en todo tipo de arroz amarillo, sopas y guisos.[7] En la hallaca, plato típico venezolano de la Navidad, constituye un ingrediente imprescindible. Es frecuente que en Bolivia se utilice (con el nombre de urucú) para edulcorar al locro llamado locro carretero. También se usa como condimento y colorante, formando parte de la cocina yucateca como la cochinita pibil y el Mukbil pollo, entre otros platillos. Es un condimento que fue muy utilizado por los mayas, extendiéndose su uso a prácticamente toda la América, a las Islas Canarias y al Sudeste Asiático, donde también es usado como ingrediente de la gastronomía regional. Gracias a su intenso sabor, también es muy común machacar las semillas para dar lugar a la pasta de achiote, que aporta un sabor muy intenso añadida a una salsa o carne.[8]
En el Perú es el condimento principal del famoso plato llamado «pollada», el achiote aporta el típico color rojizo al platillo, es usado en diferentes regiones del país.
Los pueblos originarios de Centro y Sudamérica lo utilizan como pintura corporal y facial para sus rituales religiosos. El código del colorante es E160b.
Se le atribuyen diferentes propiedades terapéuticas: antiagregante plaquetario,[5] astringente, antiséptico, emoliente, antibiótico,[5] antiparasitario,[5] antioxidante,[5] expectorante, cicatrizante,[5] febrífugo, estomáquico, antidisentérico, diurético, antigonorreico, purgante, desinflamatorio, hipoglicemiante[5] e hipolipemiante.[5]
Se usa contra dolores de cabeza, neuralgias, irritación, asma, inflamaciones, excoriaciones, disnea y pleuresia[9]
La semilla molida es utilizada para tratar sarampión, viruela, afecciones estomacales, enfermedades del riñón, disentería y febrífugo, astringente y ligero purgante.
La pulpa se usa en quemaduras y ampollas.
Las hojas actúan contra malestares de garganta, afecciones respiratorias, dolores renales, inflamaciones dérmicas y vaginales, fiebre, hipertensión, vómitos sanguíneos, diarrea, hemorroides, anginas, abscesos, cefalalgia, infecciones de la piel y conjuntivitis.
Machacadas o hervidas son consumidas para controlar vómitos, como antídoto contra la intoxicación por el consumo de yuca brava que contiene ácido cianhídrico.
La infusión de las hojas es usada por las mujeres para lavados vaginales y es muy eficaz en el control de inflamaciones producidas por hongos y bacterias.
Los frutos y semillas en infusión controlan el dolor de cabeza. También tiene propiedades cicatrizantes.
El extracto seco o la infusión de las hojas se usa mucho para controlar y curar la prostatitis, dolencia que suele degenerar en cáncer de próstata.
Se le había atribuido la propiedad de mejorar la hiperplasia prostática. Pero según un ensayo clínico controlado en 68 pacientes, esta planta tenía el mismo efecto del placebo para reducir los síntomas del tracto urinario bajo, asociados con hiperplasia benigna de la próstata, incluyendo el volumen prostático, residuo postmiccional y flujo urinario máximo.[10]
El aceite obtenido es rico en tocotrienoles, betacaroteno, aceite esencial, aceite fijo, ácidos grasos saturados e insaturados, flavonoides y vitamina C.[11]
Se emplea de varias formas cosméticas, en las que desea tomar ventaja de las características del aceite de achiote. Se incorpora con facilidad en las cremas, lociones cremosas, protector solar, bálsamos labiales. Los efectos son reestructurar el cabello y ayudar a proteger contra los rayos ultravioletas.[12]
La obtención de aceite con una alta actividad antioxidante y el colesterol de bajada, que puede ser utilizado en los suplementos nutricionales y cosméticos.[11]
A continuación se muestra una lista de los nombres comunes con los que se conoce a Bixa orellana en diversas regiones:
Bixa orellana con frutas en Hyderabad, India.
Fruto de Bixa orellana.
|fechaacceso=
requiere |url=
(ayuda) El achiote, urucú voz guaraní, rocú, onoto, bija o benis (Bixa orellana) es una especie botánica arborescente de las regiones intertropicales de América, cultivado específicamente en México, República Dominicana, América Central, Colombia, Ecuador, Venezuela, Perú y Bolivia desde la época precolombina. En Paraguay crece en forma espontánea en el sotobosque nativo. De su fruto se obtiene la especia homónima, empleada como colorante y condimento en la comida popular. En México recibe también el nombre común de acotillo.
Annatto (Bixa orellana) on Karibianmeren saarilta kotoisin oleva pensas, jonka piikikäs hedelmä on sydämenmuotoinen. Hedelmän sisällä on noin 50 pyramidin muotoista tiilenpunaista siementä. Mayaintiaanit ovat käyttäneet annatton siemeniä värjäykseen jo varhain, ja etenkin sotamaalaus tehtiin usein juuri tällä ”tulen värillä”. Siemenet maistuvat hieman pippurilta, joskin jälkimaussa on muskottimainen aromi.
Espanjalaiset veivät mausteen Filippiineille, missä sitä käytetään runsaasti erilaisissa paikallisissa ruoissa. Annattopensaan hedelmän kuoresta tehdään oranssia väriä, jota käytetään erilaisten juustojen värjäämiseen.[3] Esimerkiksi Munster, punainen Leicester ja punainen Cheshire on värjätty annaton kuoresta saadulla värillä. Siementen punainen väri tarttuu öljyyn tai veteen helposti, kun annattoa haudutetaan jonkin aikaa nesteessä. Pigmentin tartuttua öljyyn tai veteen siemenet siivilöidään pois. Väriä voidaan käyttää monien eri ruokien värjäämiseen. Esimerkiksi osa riisistä voidaan valmistaa niin, että se keitetään värjätyssä vedessä. Sekoittamalla valkoinen ja punainen riisi keskenään saadaan näyttävä ”juhlariisi”.
Annatton elintarvikkeissa käytettävä E-koodi on E 160b ja sen hyväksyttävä päivittäinen enimmäissaanti (ADI) on 0,065 mg/kg/vrk.
Annatto (Bixa orellana) on Karibianmeren saarilta kotoisin oleva pensas, jonka piikikäs hedelmä on sydämenmuotoinen. Hedelmän sisällä on noin 50 pyramidin muotoista tiilenpunaista siementä. Mayaintiaanit ovat käyttäneet annatton siemeniä värjäykseen jo varhain, ja etenkin sotamaalaus tehtiin usein juuri tällä ”tulen värillä”. Siemenet maistuvat hieman pippurilta, joskin jälkimaussa on muskottimainen aromi.
Espanjalaiset veivät mausteen Filippiineille, missä sitä käytetään runsaasti erilaisissa paikallisissa ruoissa. Annattopensaan hedelmän kuoresta tehdään oranssia väriä, jota käytetään erilaisten juustojen värjäämiseen. Esimerkiksi Munster, punainen Leicester ja punainen Cheshire on värjätty annaton kuoresta saadulla värillä. Siementen punainen väri tarttuu öljyyn tai veteen helposti, kun annattoa haudutetaan jonkin aikaa nesteessä. Pigmentin tartuttua öljyyn tai veteen siemenet siivilöidään pois. Väriä voidaan käyttää monien eri ruokien värjäämiseen. Esimerkiksi osa riisistä voidaan valmistaa niin, että se keitetään värjätyssä vedessä. Sekoittamalla valkoinen ja punainen riisi keskenään saadaan näyttävä ”juhlariisi”.
Annatton elintarvikkeissa käytettävä E-koodi on E 160b ja sen hyväksyttävä päivittäinen enimmäissaanti (ADI) on 0,065 mg/kg/vrk.
Annattopensas. Annatton siemenkotia. Annatton kukka.Bixa orellana
Le roucouyer (Bixa orellana L., 1753) est une espèce d'arbres ou d'arbustes de la famille des Bixaceae, originaire des régions tropicales d'Amérique du Sud. Ses fleurs sont roses et il donne des fruits rouges à épines, remplis de graines, rouges elles aussi. L’enveloppe de celles-ci donne une teinture appelée roucou.
La graine du roucouyer[1], n'est pas consommée par elle-même. Elle est récoltée puis séchée pour en extraire la cire qui entoure les graines, très riche en caroténoïdes. Par métonymie, le terme roucou peut désigner aussi bien l’arbre, la graine ou la teinture, suivant le contexte.
Le roucou utilisé en alimentation, est un puissant colorant, et aussi un condiment, à la saveur légère de muscade poivrée[n 1].
Linné a nommé l’espèce Bixa orellana dans Species Plantarum [2], 1753
Le nom de genre Bixa viendrait de « bija » nom vernaculaire de la plante en Amérique du sud et aux Antilles.
L'épithète spécifique orellana a été donné en hommage au navigateur et explorateur espagnol du XVIe siècle Francisco de Orellana, qui nomma le fleuve Amazone.
En français, le terme roucou est un emprunt aux langues tupi-guarani urucú, rucú.
Dans les Caraïbes anglophones, le roucou se nomme lipstick tree[3] mais dans le Royaume Uni, achiote.
Dans les Caraïbes hispanophones, il est nommé achiote nom tiré du nahuatl (au Mexique, au Nicaragua, en Bolivie, en Colombie, au Pérou, en Équateur), onoto (au Venezuela).
En Guyane, il se nomme rocou, roucou. Au Brésil, il est appelé urucum, urucu, "colorau".
Le Bixa orellana est un arbuste ou un petit arbre, à feuillage persistant, de 2–5 m voir 10 m de hauteur. Les rameaux sont bruns et densément couverts de poils glanduleux rouge-brun.
La feuille, portée par un pétiole de 2,5 à 5 cm, comporte un limbe dont la face inférieure est vert pâle, la face supérieure vert foncé, de forme cordée-ovale ou triangulaire-ovale, de 10–25 cm de long sur 5–13 cm de large, à 5 nervures palmées, à base arrondie ou subtronquée, marge entière et apex acuminé[4].
L’inflorescence est une panicule robuste, de 5–10 cm de long, densément écailleuse brun-rouge et à poils glanduleux.
La fleur de 4–5 cm de diamètre, est portée par un pédicelle de 4–12 mm ; les sépales obovales, sont brun-rouge, densément écailleux ; les 5 pétales rose vif, mauves ou blancs veinés de rouge pâle sont étalés autour de nombreuses étamines à anthères jaunes[4]. Aux Antilles, la floraison a lieu de février à avril puis en novembre[3].
Le fruit est une capsule d’un rouge intense, subglobuleuse ou ovoïde, légèrement comprimée latéralement, de 2–4,5 cm de long, généralement densément épineuse brun-violet, avec des épines molles de 1–2 cm de long, contenant de 10 à 50 graines[5] rouge-brun, de 4–5 mm, engluées dans une sorte de pulpe rouge vif.
Le roucouyer est originaire d’Amérique du Sud, probablement d’une région qui s’étend entre les Guyanes et le territoire de Bahia (dans le sud du Nordeste du Brésil)[6].
L’espèce fut introduite aux Antilles lors des migrations arawaks et caraïbes. Elle fut cultivée comme plante tinctoriale jusqu’à la fin du XIXe siècle dans les Petites Antilles puis fut abandonné lors de l’apparition des matières colorantes synthétiques[3].
L’espèce est cultivée dans les régions tropicales. Elle est cultivée dans l’Asie du Sud-est, où elle a été introduite depuis Acapulco au XVIIe siècle. Elle est exploitée en Amérique du Sud et Centrale mais aussi en Afrique de l’Est[7].
La première description du roucou se trouve dans une lettre adressée par l’écrivain Pero Vaz de Caminha à son suzerain le 1er mai 1500. Il eut l’opportunité de participer au voyage de l’amiral Pedro Álvares Cabral vers Calicut (en Inde) qui avant d’aller vers l’Afrique, se dirigea vers le sud-ouest et fut ainsi le premier à atteindre l’actuel Brésil, sur sa côte du nord-est, où il mouilla dans un port naturel qu’il nomma Porto Seguro (« port sûr »). Il écrit:
L’origine de cette couleur est donnée plus loin :
Les tribus que l’amiral Cabral rencontra étaient des Tupiniquim. Outre les peintures corporelles rituelles, ces Indiens du Brésil, se servaient du roucou pour teindre des poteries d’argile, éloigner les insectes, colorer et assaisonner certains mets, soigner les bronchites et les brûlures. La poudre était aussi consommée comme aphrodisiaque[6].
Les Portugais exportèrent le roucou vers l’Europe où elle fut connue sous le nom de « terre oriane ». Elle servait à peindre les parquets et à teindre des tissus de soie et de coton. Mais le procédé fut abandonné car la couleur passait sous l’effet de l’exposition à la lumière.
Les valeurs nutritionnelles de 100 g de graine de roucou sont résumées dans la table ci-contre[8].
Les graines de Bixa orellana constituent une source significative de minéraux, en particulier de calcium. L’emploie de roucou comme colorant alimentaire renforce donc l’apport en minéraux de l’aliment.
Elles sont considérablement plus riche en bêta-carotène que les carottes. Selon les tables Ciqual, la carotte crue contient 8,29 mg pour 100 g soit 380 fois moins que le roucou[9].
Le roucou possède une très forte teneur en vitamine E, et contient beaucoup de sélénium, magnésium et calcium.
Il existe de nombreux constituants chimiques, notamment des caroténoïdes, des apocaroténoïdes, des stérols, des composés aliphatiques, des monoterpènes et des sesquiterpènes, des triterpénoïdes et d'autres composés divers qui ont été identifiés et isolés principalement à partir des graines, des téguments et des feuilles de Bixa orellana[5].
Deux composants importants d’extraits de roucou sont la bixine soluble dans l’huile et la norbixine hydrosoluble. La bixine est relativement stable à la chaleur et à la lumière[7]. Elle existe sous deux conformations stéréochimiques : cis-bixine et trans-bixine. La cis-bixine passablement est insoluble dans les huiles végétales, la trans-bixine est plus stable, soluble dans les huiles végétales, et manifeste une couleur rouge en solution[10]. La forme cis-bixine est la forme dominante.
La bixine est le principal composé caroténoïde présent dans le tégument de la graine de B. orellana. En plus de la bixine et de la norbixine, il a été identifié du β-carotène, de la cryptoxanthine, de la lutéine , de la zéaxanthine et de la méthyl bixine à partir des graines par chromatographie.
L'effet le plus documenté de la bixine en médecine est son activité antioxydante. Des expériences in vitro ont montré que les extraits de graines ont une grande capacité à piéger les espèces réactives de l'oxygène (ROS), qui sont corrélées à la concentration de bixine dans les extraits[11].
Il pourrait avoir des propriétés[5] :
Une étude effectuée sur des rats ne met aucune toxicité en évidence.[14].
Les autochtones d'Amérique du Sud et des îles Caraïbes s'en servent comme pigment pour leurs peintures corporelles ou comme aromate.
La médecine traditionnelle lui prête de nombreuses vertus curatives. Dans les Caraïbes, les feuilles sont réputées « rafraîchissantes » et sont employées contre diverses « inflammations », notamment angine et bronchite. L’infusion des graines est utilisée comme fébrifuge. La poudre de la graine est utilisée contre l’asthme et comme emménagogue[3]
En Guyane, la décoction des feuilles est donnée contre les vomissements[3].
Dans le sud du Mexique, il est utilisé contre la variole et d’autres éruptions cutanées et contre des troubles digestifs (diarrhées, douleurs abdominales, indigestion et dysenterie)[10].
Le roucou sert aussi de crème solaire naturelle et permet d'éviter les piqûres d'insectes.
Il fait partie des ingrédients du tascalate, une boisson chocolatée du Chiapas au Mexique.
Le roucou est actuellement utilisé comme colorant alimentaire (code européen E160b), ainsi que la bixine qu'il contient et dont un autre colorant, la norbixine, est dérivé chimiquement.
Certains fromages tels que la boulette d'Avesnes, la mimolette, le cheddar, l'edam, le Rouy ou le Red Leicester, lui doivent leur couleur orangée, de même que les biscuits à l'orange Chamonix[15]. La croûte de certains livarots et reblochons[16],[17] est également lavée avec du roucou. Le colorant est aussi utilisé avec les produits de la boulangerie et les desserts à la crème etc.
Traditionnellement, il sert aussi à teindre les filets de haddock. C'est aussi un des ingrédients du recado rojo, une sauce pimentée mexicaine.
Bixa orellana
Le roucouyer (Bixa orellana L., 1753) est une espèce d'arbres ou d'arbustes de la famille des Bixaceae, originaire des régions tropicales d'Amérique du Sud. Ses fleurs sont roses et il donne des fruits rouges à épines, remplis de graines, rouges elles aussi. L’enveloppe de celles-ci donne une teinture appelée roucou.
La graine du roucouyer, n'est pas consommée par elle-même. Elle est récoltée puis séchée pour en extraire la cire qui entoure les graines, très riche en caroténoïdes. Par métonymie, le terme roucou peut désigner aussi bien l’arbre, la graine ou la teinture, suivant le contexte.
Le roucou utilisé en alimentation, est un puissant colorant, et aussi un condiment, à la saveur légère de muscade poivrée.
Bixa orellana je vrsta grmlja ili stabala iz tropskih krajeva Srednje i Južne Amerike, koja je poznata po boji (annatto), koja se dobija iz njenoga voća.
Ova vrsta se prema nekim znanstvenicima, dijeli u više vrsta. Raste i u vrtovima izvan svoga prirodnoga areala.
Bixa orellana je do 6 metara visoki grm ili rijetko do 10 metara visoko stablo. Mlade grančice su crvenkasto - smeđe. Listovi su raspoređeni naizmjenično, mali su i srcolika oblika.
Cvijeće je ružičaste ili rijetko bijele boje. Cvjetovi su promjera pet centimetara s pet lapova i pet latica te mnogo prašnika. Plodovi su do 4 cm dugi, crveni, jajoliki i prekriveni mekanim vlaknima. Plodovi imaju i do 50 sjemenki.
Mesnati aril je annatto, koji je jarko crvene boje. Ova boja koristi se za proizvodnju ruževa za usne, sapuna i dr. Također od biljke se dobiva i žuta boja. Ima šifru E160. Topiva je u mastima, dobiva se ekstrakcijom ovoga tropskog voća. Dodaje se mlijeku, siru i drugim mliječnim proizvodima te u pekarske proizvode. Koristi se i u Hrvatskoj.[1]
Indijanci iz tropske Amerike koristili su ovu boju za bojenje kože, a nazivali su je uruku. Takvu skupinu Indijanaca naslikao je Francisco de Orellana 1541., na svojem putovanju kroz Južnu Ameriku. Kasnije je biljka nazvana po njemu.
Bixa orellana je vrsta grmlja ili stabala iz tropskih krajeva Srednje i Južne Amerike, koja je poznata po boji (annatto), koja se dobija iz njenoga voća.
Ova vrsta se prema nekim znanstvenicima, dijeli u više vrsta. Raste i u vrtovima izvan svoga prirodnoga areala.
Bixa orellana je do 6 metara visoki grm ili rijetko do 10 metara visoko stablo. Mlade grančice su crvenkasto - smeđe. Listovi su raspoređeni naizmjenično, mali su i srcolika oblika.
Cvijeće je ružičaste ili rijetko bijele boje. Cvjetovi su promjera pet centimetara s pet lapova i pet latica te mnogo prašnika. Plodovi su do 4 cm dugi, crveni, jajoliki i prekriveni mekanim vlaknima. Plodovi imaju i do 50 sjemenki.
Mesnati aril je annatto, koji je jarko crvene boje. Ova boja koristi se za proizvodnju ruževa za usne, sapuna i dr. Također od biljke se dobiva i žuta boja. Ima šifru E160. Topiva je u mastima, dobiva se ekstrakcijom ovoga tropskog voća. Dodaje se mlijeku, siru i drugim mliječnim proizvodima te u pekarske proizvode. Koristi se i u Hrvatskoj.
Indijanci iz tropske Amerike koristili su ovu boju za bojenje kože, a nazivali su je uruku. Takvu skupinu Indijanaca naslikao je Francisco de Orellana 1541., na svojem putovanju kroz Južnu Ameriku. Kasnije je biljka nazvana po njemu.
Bixa orellana je štom abo kerk ze swójby (Bixaceae).
Bixa orellana je štom, kotryž docpěje wysokosć wot hač do 9 m, abo kerk, kotryž docpěje wysokosć wot něhdźe 3 m.
Wulke, stołpikate łopjena su wutrobojte a bronzobarbnje přeběža. Wone njesu pódlanske łopješka.
Kćěje w lěću. Kćenja su čerwjene, róžojte abo běłe, kotrež steja w promjenjach.
Płody su čerwjene a mandlojte a njesu čerwjene seršće. Wone hišće dołho na hałuzach wostanu. Jednotliwe symjenja njesu čerwjeny mantl (Arillus), z kotrehož so móže bohata na karotin barbizna hotować.
Rosće w ćopłych a bjezozmjerzkowych stejnišćach.
Rostlina je w tropiskej Americe domjaca. Ale nětko je do tropiskeje Afriki rozšěrjena.
Bixa orellana so jako pyšnu rostlinu plahuje. Barbizna so za barbjenje cyroby (butra, šokolada, twarožk) a tekstilijow wužiwa.
Bixa orellana je štom abo kerk ze swójby (Bixaceae).
Kesumba keling (Bixa orellana) adalah perdu tegak atau pohon kecil dengan tinggi 2-8 m. Tumbuhan ini berasal dari Amerika tropis. Zat warna merah/kuning yang dihasilkan dari kulit biji digunakan untuk mewarnai mentega, keju, bahan anyaman, mengecat kuku, lipstik, dan membuat gincu. Kulit kayu tumbuhan ini dapat digunakan untuk tali. Sebutan penduduk Amerika untuk kesumba keling adalah Lipstick tree.
Kesumba keling adalah perdu atau pohon kecil dengan tinggi 2-8 m. Daunnya tunggal, bertangkai panjang, dan besar. Helaian daunnya berbentuk bulat telur, ujungnya runcing, dengan pangkal yang rata dan kadang berbentuk jantung. Tepi daunnya rata, dengan pertulangan daun menyirip, ukuran daunnya: 8-20 cm × 5–12 cm, berwarna hijau berbintik merah.[1] Perbungaan tumbuhan ini majemuk, dengan warna merah muda atau putih dengan diameter 4–6 cm. Buahnya seperti rambutan, tertutup rambut seperti sikat, berwarna hijau sewaktu masih muda, dan merah tua apabila sudah masak. Buahnya pipih, panjang 2–4 cm, dan berisi banyak biji kecil berwarna merah tua.[1]
Kesumba keling menyukai tempat yang hangat, lokasi dengan paparan sinar matahari yang cukup, tidak beku, dan lebih senang tumbuh didaerah tropis yang memiliki intensitas hujan yang lebih banyak sepanjang tahun.
Kesumba keling mengalami proses penyerbukan biotik dengan bantuan lebah madu. Polen atau serbuk sari diantarkan oleh lebah madu sehingga jatuh mengenai kepala putik.
Zat kimia yang terkandung dalam batang dan daun Kesumba keling diantaranya: tanin, kalsium oksalat, saponin dan lemak. Selain itu juga pada akar, daun dan bijinya mengandung zat warna biksin, orelin, glukosida, zat samak dan damar.[2]
Seluruh bagian Kesumba keling dapat dimanfaatkan untuk mengobati berbagai penyakit seperti demam, diare, kurang nafsu makan, masuk angin, beri-beri, pendarahan, bahkan menetralkan racun (ddetoksikan), peluruh air seni (diuretik) dan perut kembung.[2]
Kesumba keling (Bixa orellana) adalah perdu tegak atau pohon kecil dengan tinggi 2-8 m. Tumbuhan ini berasal dari Amerika tropis. Zat warna merah/kuning yang dihasilkan dari kulit biji digunakan untuk mewarnai mentega, keju, bahan anyaman, mengecat kuku, lipstik, dan membuat gincu. Kulit kayu tumbuhan ini dapat digunakan untuk tali. Sebutan penduduk Amerika untuk kesumba keling adalah Lipstick tree.
Roðatré (fræðiheiti: Bixa orellana), einnig nefnt annattótré eða orleansrunni, er runni í roðatrésætt (Bixaceae) sem vex í Suður-Ameríku. Unnið er litarefnið annatto úr fræhýði runnans.
Bixa orellana (Achiote) è una pianta arbustiva appartenente alla famiglia Bixacee, originaria del Sud America (il Brasile è il maggiore esportatore).
Dai semi di questa pianta si ricava l'annatto, colorante naturale (E160b).
I suoi fiori sono di color rosa e dà frutti rossi a spine piene di grani, anche loro rossi.
La grana di roucou[1] non è di per sé commestibile . Essa viene raccolta poi seccata per estrarne la cera che avvolge i grani, molto ricchi di carotenoidi.
Il roucou o annatto o achiote, utilizzato nell'alimentazione, corrisponde a questa preparazione. Si tratta di un potente colorante e anche un condimento, dal sapore leggero di noce moscata pepata.
Sebbene l'esatta origine della Bixa orellana sia ignota, essa è nativa del Sudamerica settentrionale e dei tropici dell'America Centrale:
«Si dice che sia indigena della costa nordoccidentale di Messico e Panama, di Triana nella Nuova Granada, di Meyer nella Guaiana Olandese e di Piso e Claussen in Brasile»
([2])Inoltre la Bixa orellana si trova sia allo stato selvatico che coltivata tra Messico ed Ecuador, in Brasile e in Bolivia.[3] Sebbene sia una specie invasiva, viene coltivata in molte regioni del mondo.[3]
Durante i secoli XVI e XVII, la tintura di annatto era distribuita nel Sudest Asiatico, in Africa, nei Caraibi, nelle Hawaii e nelle regioni tropicali e subtropicali del sudest americano attraverso scambi commerciali.[3][2] Essa divenne coltivata nelle regioni tropicali dell'Asia, quali India, Sri Lanka e Giava principalmente per il colore fornito dai suoi semi.[3]
È una pianta mirmecofila che accoglie le formiche nei nettari extrafloreali e negli internodi.[4]
La pasta di achiote, favorita nella cucina dello Yucatán e di Oaxaca, è formata dai semi rossi di achiote, dal sapore leggermente amaro, con gusto di terra, mescolati con altre spezie e macinati fino a formare una pasta. L'achiote è decisamente importante come colorante e aroma nella cucina messicana.
Con frutti in Hyderabad, India.
Con frutti in Hyderabad, India.
Frutti in Hyderabad, India.
Frutti secchi in Hyderabad, India.
Bixa orellana (Achiote) è una pianta arbustiva appartenente alla famiglia Bixacee, originaria del Sud America (il Brasile è il maggiore esportatore).
Dai semi di questa pianta si ricava l'annatto, colorante naturale (E160b).
Bixa orellana (binomen a Carolo Linnaeo anno 1753 statutum) est frutex ordinis Malvalium cuius semina ad pigmentum et condimentum adhibentur. Species e regionibus tropicis Americae australis orta iamdudum in media America insulisque Caribicis colitur. Americani indigenae pigmento rubro ad faciem corpusque pingendum utebantur.
Species culta tantum Bixa orellana e silvestri B. urucurana Willd., in Amazonia endemica, domesticatam esse censetur.[3] Semina Bixae orellanae in locis archaeologicis reperiuntur Plum Piece insulae Sabae annis circiter 3 650 a.p. frequentato,[4] Caral in Peruvia inter annos 3 000 et 1 800 a.p., apud Calima in Columbia inter annos 1 310 et 700 a.p., in valle fluminis Peruaçu in Brasilia inter 1 010 et 570 a.p. Verbum sensu "pigmentum Bixae orellanae" in protolingua Maya, anno circiter 2 400 a.p. usitata, reconstructum est.[5]
Bixa orellana (binomen a Carolo Linnaeo anno 1753 statutum) est frutex ordinis Malvalium cuius semina ad pigmentum et condimentum adhibentur. Species e regionibus tropicis Americae australis orta iamdudum in media America insulisque Caribicis colitur. Americani indigenae pigmento rubro ad faciem corpusque pingendum utebantur.
Species culta tantum Bixa orellana e silvestri B. urucurana Willd., in Amazonia endemica, domesticatam esse censetur. Semina Bixae orellanae in locis archaeologicis reperiuntur Plum Piece insulae Sabae annis circiter 3 650 a.p. frequentato, Caral in Peruvia inter annos 3 000 et 1 800 a.p., apud Calima in Columbia inter annos 1 310 et 700 a.p., in valle fluminis Peruaçu in Brasilia inter 1 010 et 570 a.p. Verbum sensu "pigmentum Bixae orellanae" in protolingua Maya, anno circiter 2 400 a.p. usitata, reconstructum est.
Dažinė urlija (lot. Bixa orellana, isp. Achiote) – Bixaceae šeimos krūmų ar nedidelių medžių rūšis. Paplitusi tropinėje Amerikoje, o nuo XVII a. auginama ir Pietryčių Azijoje.
Aukštis 2-4 m, kartais pasiekia 6 m. Laja žema ir plati. Lapai paprasti, dideli, 6-27 cm ilgio ir 4-19 cm pločio. Žiedai 3-6 cm skersmens, rausvi. Vaisius – 2-6 cm ilgio raudona sėklų dėžutė, padengta tankiais dygliais. Subrendusi įgauna tamsiai raudoną ar rudą spalvą. Kiekvienoje dėžutėje yra 10-50 sėklų.
Iš dažinės urlijos sėklų gaunamas natūralus pigmentas anatas, naudojamas kaip maisto dažiklis. Urlijos dažai naudojami vietinių indėnų, kūno ir plaukų dažymui. Įvairios augalo dalys naudojamos liaudies medicinoje. Taip pat iš jos gaminami vaistai prostatito gydimui[1].
Dažinė urlija (lot. Bixa orellana, isp. Achiote) – Bixaceae šeimos krūmų ar nedidelių medžių rūšis. Paplitusi tropinėje Amerikoje, o nuo XVII a. auginama ir Pietryčių Azijoje.
Aukštis 2-4 m, kartais pasiekia 6 m. Laja žema ir plati. Lapai paprasti, dideli, 6-27 cm ilgio ir 4-19 cm pločio. Žiedai 3-6 cm skersmens, rausvi. Vaisius – 2-6 cm ilgio raudona sėklų dėžutė, padengta tankiais dygliais. Subrendusi įgauna tamsiai raudoną ar rudą spalvą. Kiekvienoje dėžutėje yra 10-50 sėklų.
Iš dažinės urlijos sėklų gaunamas natūralus pigmentas anatas, naudojamas kaip maisto dažiklis. Urlijos dažai naudojami vietinių indėnų, kūno ir plaukų dažymui. Įvairios augalo dalys naudojamos liaudies medicinoje. Taip pat iš jos gaminami vaistai prostatito gydimui.
De orleaanboom of anattoboom (Bixa orellana) is een soort struik of boom in Zuid-Amerika die zijn faam dankt aan de kleurstof (anatto) die uit de vrucht gewonnen wordt.
Door sommige taxonomen wordt de soort wel gesplitst in twee of meer soorten. Dit leidt tot de curieuze situatie dat deze soort door sommigen wordt beschouwd als een eigen familie en door anderen als niet meer dan één van de soorten in één van de genera in deze familie.
Ook buiten het natuurlijke verspreidingsgebied (tropisch Zuid-Amerika) wordt de orleaanboom gekweekt, onder andere in tuinen. De orleaanboom is een tot 6 meter hoge struik of zelden een tot 10 meter hoge boom. De jonge twijgen hebben een roodbruine beharing. De bladeren zijn afwisselend geplaatst, langgesteeld, smal hartvormig, toegespitst, lichtgroen en kunnen tot 25 cm lang worden. Aan de basis van de bladschijf ontspringen drie tot vijf, vaak roodachtige, nerven.
De roze of zelden witte bloemen groeien in eindelingse pluimen. Ze zijn vijf cm in diameter, hebben vijf kelk- en vijf kroonbladeren en vele meeldraden. De vruchten zijn tot 4 cm groot, rood, eivormig en zijn overdekt met zachte borstelharen. De vruchten zijn doosvruchten die tweekleppig opensplijten, waarbij tot vijftig zaden tevoorschijn kunnen komen (zie foto). Uit de vlezige zaadrok wordt anatto, een felrode kleurstof, gewonnen. Deze kleurstof wordt verwerkt in lippenstift, in zeep en, onder codenummer E160[b], in levensmiddelen als kaas en margarine.
De indianen uit tropisch Amerika gebruikten de kleurstof voor het beschilderen van de huid en het verven van haar. Zo'n geverfde groep indianen viel in 1541 Francisco de Orellana aan op zijn tocht door Zuid-Amerika. Later is de plant naar hem vernoemd.
De orleaanboom of anattoboom (Bixa orellana) is een soort struik of boom in Zuid-Amerika die zijn faam dankt aan de kleurstof (anatto) die uit de vrucht gewonnen wordt.
Door sommige taxonomen wordt de soort wel gesplitst in twee of meer soorten. Dit leidt tot de curieuze situatie dat deze soort door sommigen wordt beschouwd als een eigen familie en door anderen als niet meer dan één van de soorten in één van de genera in deze familie.
Ook buiten het natuurlijke verspreidingsgebied (tropisch Zuid-Amerika) wordt de orleaanboom gekweekt, onder andere in tuinen. De orleaanboom is een tot 6 meter hoge struik of zelden een tot 10 meter hoge boom. De jonge twijgen hebben een roodbruine beharing. De bladeren zijn afwisselend geplaatst, langgesteeld, smal hartvormig, toegespitst, lichtgroen en kunnen tot 25 cm lang worden. Aan de basis van de bladschijf ontspringen drie tot vijf, vaak roodachtige, nerven.
De roze of zelden witte bloemen groeien in eindelingse pluimen. Ze zijn vijf cm in diameter, hebben vijf kelk- en vijf kroonbladeren en vele meeldraden. De vruchten zijn tot 4 cm groot, rood, eivormig en zijn overdekt met zachte borstelharen. De vruchten zijn doosvruchten die tweekleppig opensplijten, waarbij tot vijftig zaden tevoorschijn kunnen komen (zie foto). Uit de vlezige zaadrok wordt anatto, een felrode kleurstof, gewonnen. Deze kleurstof wordt verwerkt in lippenstift, in zeep en, onder codenummer E160[b], in levensmiddelen als kaas en margarine.
De indianen uit tropisch Amerika gebruikten de kleurstof voor het beschilderen van de huid en het verven van haar. Zo'n geverfde groep indianen viel in 1541 Francisco de Orellana aan op zijn tocht door Zuid-Amerika. Later is de plant naar hem vernoemd.
Arnota właściwa, achiote, achote, drzewko orleańskie (Bixa orellana L.) – gatunek niewielkiego drzewa z rodziny arnotowatych (Bixaceae). Rośnie od północnej części Ameryki Południowej przez Amerykę Środkową po północny Meksyk[2].
Arnota właściwa, achiote, achote, drzewko orleańskie (Bixa orellana L.) – gatunek niewielkiego drzewa z rodziny arnotowatych (Bixaceae). Rośnie od północnej części Ameryki Południowej przez Amerykę Środkową po północny Meksyk.
Kwiat Owoce Przekrojony owocUrucu, ou urucum, é o fruto do urucuzeiro ou urucueiro (Bixa orellana), arvoreta da família das bixáceas, nativa na América tropical, que chega a atingir altura de até seis metros. Apresenta grandes folhas de cor verde-claro e flores rosadas com muitos estames. Seus frutos são cápsulas armadas por espinhos maleáveis, que se tornam vermelhas quando ficam maduras. Então se abrem e revelam pequenas sementes dispostas em série, de trinta a cinquenta por fruto, envoltas em arilo também vermelho.
Em cultura lusófona, chama-se ainda açafroa e também colorau (forma imprópria, a designar especificamente o condimento, também o corante, preparados à base de sementes do urucu trituradas ao pó, puras e/ou misturadas a outras).
Noutras culturas, chama-se: orleansstrauch (alemão), achiote ou onoto (espanhol), rocou (francês), achiote ou annatto (inglês), achiote ou bijol (espanhol).
"Urucu" e "urucum" originam-se do tupi transliterado uru'ku, que significa "vermelho",[11] numa referência à cor de seus frutos e sementes.
O urucum é utilizado tradicionalmente pelos Indígenas brasileiros (juntamente com o jenipapo, de coloração preta) e peruanos, como fonte de matéria prima para tinturas vermelhas, usadas para os mais diversos fins, entre eles, protetor da pele contra o sol e contra picadas de insetos; há também o simbolismo de agradecimento aos deuses pelas colheitas, pesca ou saúde do povo. No Brasil, a tintura de urucu em pó é conhecida como colorau e usada na culinária para realçar a cor dos alimentos. Esta espécie vegetal ainda é cultivada por suas belas flores e frutos atrativos. Ao passar urucu na pele, ele penetra nos poros e, ao longo do tempo, a pele passa a ter uma tonalidade avermelhada constante e definitiva. Isso acontece pois os poros se entopem de urucu e não conseguem mais eliminá-lo[carece de fontes?].
Um produtivo nativo das América, que foi levado para Europa desde o século XVII, é mundialmente empregado como corante de diversos fins, principalmente na indústria alimentícia. Com o banimento do uso de corantes alimentícios artificiais na União Europeia, por prováveis efeitos cancerígenos, por exemplo a anilina, é intensamente importado da América tropical e África, além de quase não ter sabor.
As sementes do urucu contêm celulose (40 a 45%), açúcares (3,5 a 5,2%), óleo essencial (0,3% a 0,9%), óleo fixo (3%), pigmentos (4,5 a 5,5%), proteínas (13 a 16%), alfa e betacarotenos e outros constituintes.
Possuem, também, dois tipos de pigmentos:
Para informação nutricional, 100 g de semente de urucu contêm:
Bixa orellana - MHNT
O óleo obtido é rico em tocotrienol, betacaroteno, óleo essencial, óleo fixo, ácidos graxos saturados e insaturados, flavonoides e Vitamina C.[12] É usado nas diversas formas cosméticas, onde se deseja aproveitar as características do óleo de urucum. É facilmente incorporado em cremes, loções cremosas, bronzeador, protetores solares, protetores labiais. Atua reestruturando os cabelos e auxilia na proteção contra os raios ultravioletas.[13] Obtenção de óleo com alta atividade antioxidante e de redução do colesterol, que pode ser utilizado em suplementos nutricionais e em cosméticos.[14]
Embora, sob o ponto de vista científico, ainda seja objeto de estudo com vista ao estabelecimento do rol de aplicações, consideram-se as folhas e as sementes do urucu como:
A Medicina Fitoterápica dispõe das informações precisas sobre o uso médico.
Urucu, ou urucum, é o fruto do urucuzeiro ou urucueiro (Bixa orellana), arvoreta da família das bixáceas, nativa na América tropical, que chega a atingir altura de até seis metros. Apresenta grandes folhas de cor verde-claro e flores rosadas com muitos estames. Seus frutos são cápsulas armadas por espinhos maleáveis, que se tornam vermelhas quando ficam maduras. Então se abrem e revelam pequenas sementes dispostas em série, de trinta a cinquenta por fruto, envoltas em arilo também vermelho.
Annattoträd eller Achiote (Bixa orellana) är en buske eller litet träd som växer i Amerikas tropiska regioner. Namnet kommer från nahuatls ord för busken, achiotl. Växten kallas även aploppas och för dess ursprungliga tupianska namn urucu. Växten odlas i Sydamerika och i Sydöstasien där den introducerades av spanjorer på 1600-talet. Den är mest känd för färgämnet som tillverkas från frukterna, annattoextraktet. Växten har rosa blommor och röda taggiga frukter som innehåller röda frön. Frukterna torkar och hårdnar till bruna kapslar.
Den oätliga frukten odlas för dess frön, som innehåller ämnena bixin och norbixin av vilka man kan producera annatto. Färgämnet tillverkas genom att blanda fröna i vatten. Det används för att färga livsmedel som ost, fisk och vinäger. Det säljs som pulver för kulinariskt ändamål, huvudsakligen som färg. Det är huvudingrediens i kryddblandningen recado rojo. Fröna stöts och används som en subtil smak- och färgförhöjare i latinamerikanska, jamaicanska och filippinska köket. Annatto växer i popularitet som naturligt alternativ till syntetiska färämnen. Då den även har en speciell smak kan de användas som färgämne och krydda till ris istället för det mycket dyrare saffran. Det är en viktig ingrediens i den mexikanska rätten Puerco Pibil, samt i den mexikanska chokladdrycken tascalate.
Trädet har länge använts bland indianer för att producera kroppsbemålningar, läppstift (vilket är grunden för plantans smeknamn läppstiftsträd. Användningen av annatton som färgmedel för håret av män i olika stammar i Ecuador och var grunden till deras spanska smeknamn, colorados. Delar av plantan kan användas för att göra läkemedel mot åkommor som värmeslag, halsfluss, brännskada, lepra, ändtarmsbesvär och huvudvärk. Saven från frukterna används också för att behandla typ 2-diabetes och svampinfektioner.
Annattoträd eller Achiote (Bixa orellana) är en buske eller litet träd som växer i Amerikas tropiska regioner. Namnet kommer från nahuatls ord för busken, achiotl. Växten kallas även aploppas och för dess ursprungliga tupianska namn urucu. Växten odlas i Sydamerika och i Sydöstasien där den introducerades av spanjorer på 1600-talet. Den är mest känd för färgämnet som tillverkas från frukterna, annattoextraktet. Växten har rosa blommor och röda taggiga frukter som innehåller röda frön. Frukterna torkar och hårdnar till bruna kapslar.
Бікса — походить від португальського слова bixa (низький), а Орельяна названа на честь дослідника Амазонки Франсиско де Орельяна. Місцеві найменування в Мексиці — achiote (з науатль), в Аргентині та Парагваї — urucú (з гуарані) або onoto.
Аннато — маленьке дерево з великим глянцевим листям. Квітки маленькі рожеві п'ятипелюсткові, з безліччю тичинок, цвітуть тільки один день. Плоди — яскраво-червоні, сухі, колючі коробочки, які містять всередині червоне насінням, вкриті жорсткими волосками — так рослина захищає насіння від посягання травоїдних тварин. Коли насіння незрілі, коробочка закрита і на вигляд нагадує буковий горішок. У міру дозрівання насіння коробочка темніє, на поверхні з'являється тріщина, яка ділить її на дві частини. До моменту повного дозрівання коробочка розкривається навпіл, всередині знаходиться до п'ятдесяти насінин.
Дозріле насіння промивають, висушують і використовують в кулінарії для ароматизації і підфарбовування різних страв і напоїв — використовується у латиноамериканській і філіппінській кухні для фарбування риби, м'яса, сирів і олії при додаванні в салати. Насіння аннато мають солодкувато — перцевий смак, аромат чимось нагадує мускатний горіх. Їх можна додавати у страву в процесі приготування або настоювати в гарячій воді, а потім цим настоєм підфарбовувати рис або овочі, бульйони, маринади. Порошок або пасту додають в маринади, страви з м'яса, рису, в сири і кондитерські вироби. У харчовій промисловості за допомогою натурального барвника надається апетитний вигляд копченій рибі і м'ясу, птиці, олії і маргарину.
Індіанці використовують цей барвник для розфарбовування тіла, особливо губ і волосся.
Різні частини рослини використовуються при лікуванні наслідків сонячного удару, опіків і головних болів.
Ця стаття не містить посилань на джерела. Ви можете допомогти поліпшити цю статтю, додавши посилання на надійні джерела. Матеріал без джерел може бути підданий сумніву та вилучений. (жовтень 2012)
Điều nhuộm hay còn gọi là điều màu, cà ri (danh pháp hai phần: Bixa orellana) là một loài cây bụi hay cây gỗ nhỏ thuộc họ Điều nhuộm (Bixaceae), có nguồn gốc từ khu vực nhiệt đới của châu Mỹ. Trong tiếng Nahuatl tên gọi của nó là achiotl, nghĩa là cây bụi. Trong tiếng Tupi tên gọi của nó là urucu. Nó được trồng tại khu vực này và tại khu vực Đông Nam Á, do người Tây Ban Nha đưa tới đây trong thế kỷ 17. Nó là nguồn cung cấp chính cho một loại chất màu tự nhiên, gọi là annatto có màu vàng đỏ, sản xuất từ quả. Điều nhuộm có hoa màu hồng và quả có gai màu đỏ tươi, chứa các hạt màu đỏ. Quả khô và cứng thành dạng quả nang màu nâu.
Quả không ăn được nhưng được thu hoạch để lấy hạt, trong đó có chứa chất bixin, thành phần chính của annatto. Nó có thể được chiết ra bằng cách ngâm hạt vào trong nước. Nó được dùng để tạo màu thực phẩm, chẳng hạn như bơ, cá và dầu ăn. Nó cũng là thành phần chính trong một loại gia vị kiểu México gọi là recado rojo, tức "bột điều nhuộm nhão". Hạt điều nhuộm được sử dụng làm phụ gia màu gần như không vị trong ẩm thực châu Mỹ La tinh, Jamaica và Philipines.
Cây cao 5–10 m, dạng bụi. Lá đơn mềm, nhẵn, hình ba cạnh, đầu nhọn. Hoa tương đối lớn, có màu tía hay trắng, mọc thành chùy ngắn ở đầu cành. Quả mọc chùm, hình tim, đỏ tươi đến nâu khô khi chín, trên mặt có gai mềm, mở bằng hai van, mỗi mảnh mang chứa nhiều hạt. Hạt hơi có dạng lập phương trên một cuống ngắn, xung quanh tẽ nở thành áo hạt ngắn màu đỏ.
Quả chứa nhiều vitamin A (khoảng 3,2 g cho mỗi 100 g quả), ngoài ra còn có nhiều selenium, magiê, canxi.
Tại Đông Nam Á, người ta thu hái hạt để làm chất nhuộm màu, chính vì thế mà loài này có tên gọi điều nhuộm. Hạt điều nhuộm đã được thổ dân châu Mỹ sử dụng từ rất lâu để làm thuốc màu vẽ lên cơ thể, đặc biệt là môi, vì thế mà đôi khi nó còn được gọi tại khu vực này như là "cây son môi". Điều nhuộm còn được dùng làm chất nhuộm màu thực phẩm (mã châu Âu E160b).
Điều nhuộm hay còn gọi là điều màu, cà ri (danh pháp hai phần: Bixa orellana) là một loài cây bụi hay cây gỗ nhỏ thuộc họ Điều nhuộm (Bixaceae), có nguồn gốc từ khu vực nhiệt đới của châu Mỹ. Trong tiếng Nahuatl tên gọi của nó là achiotl, nghĩa là cây bụi. Trong tiếng Tupi tên gọi của nó là urucu. Nó được trồng tại khu vực này và tại khu vực Đông Nam Á, do người Tây Ban Nha đưa tới đây trong thế kỷ 17. Nó là nguồn cung cấp chính cho một loại chất màu tự nhiên, gọi là annatto có màu vàng đỏ, sản xuất từ quả. Điều nhuộm có hoa màu hồng và quả có gai màu đỏ tươi, chứa các hạt màu đỏ. Quả khô và cứng thành dạng quả nang màu nâu.
Quả không ăn được nhưng được thu hoạch để lấy hạt, trong đó có chứa chất bixin, thành phần chính của annatto. Nó có thể được chiết ra bằng cách ngâm hạt vào trong nước. Nó được dùng để tạo màu thực phẩm, chẳng hạn như bơ, cá và dầu ăn. Nó cũng là thành phần chính trong một loại gia vị kiểu México gọi là recado rojo, tức "bột điều nhuộm nhão". Hạt điều nhuộm được sử dụng làm phụ gia màu gần như không vị trong ẩm thực châu Mỹ La tinh, Jamaica và Philipines.
Bixa orellana L.
Аннато, или бикса аннатовая (лат. Bíxa orellána) — кустарник или небольшое дерево, происходящее из тропических областей американского континента; вид рода Бикса семейства Биксовые.
Культивируется во многих странах, в том числе в Юго-Восточной Азии, куда было интродуцировано испанцами в XVII веке. Растение стало известно благодаря красному пигменту, содержащемуся в семенах и широко используемому в качестве пищевого красителя, альтернативного аналогичным синтетическим средствам. Краситель получается путём экстракции его из семян и используется в порошкообразной или пастообразной форме.
Вид назван в честь первооткрывателя Амазонки, испанского путешественника и конкистадора Франсиско де Орельяна (1505 или 1511—1546).
Местные наименования в Мексике и перуанской сельве — achiote (из науатля), в Аргентине и Парагвае — urucú (из гуарани) или onoto.
Аннато — маленькое дерево с крупными глянцевыми листьями. Цветки маленькие розовые пятилепестковые, с множеством тычинок, цветут только один день. Плоды — ярко-красные колючие коробочки с содержащимися внутри красными семенами. Созревшие плоды высыхают и трескаются, высвобождая семена.
Извлечённый из семян краситель широко используется в латиноамериканской и филиппинской кухне для окрашивания рыбы, мяса, сыров и добавляемого в салаты растительного масла. Индейцы используют этот краситель для раскрашивания тела, особенно губ и волос. Различные части растения используются при лечении последствий солнечного удара, ожогов и головных болей.
Экстракт аннато зарегистрирован как пищевая добавка E160b, используемая для улучшения торгового вида сыров, йогуртов, сливочного масла и других молочных продуктов.
Аннато, или бикса аннатовая (лат. Bíxa orellána) — кустарник или небольшое дерево, происходящее из тропических областей американского континента; вид рода Бикса семейства Биксовые.
Культивируется во многих странах, в том числе в Юго-Восточной Азии, куда было интродуцировано испанцами в XVII веке. Растение стало известно благодаря красному пигменту, содержащемуся в семенах и широко используемому в качестве пищевого красителя, альтернативного аналогичным синтетическим средствам. Краситель получается путём экстракции его из семян и используется в порошкообразной или пастообразной форме.
红木(Achiote,学名:Bixa orellana)又稱胭脂樹、臙脂樹、紅色樹,是热带红木科红木属唯一一种的植物。乔木,株高达9米,花粉红色,花径5厘米,叶稍卵形,长8—18厘米,蒴果褐色,长5厘米。可生产浅红色或黄色粉末状染料胭脂树红,用于黄油、乳酪及人造黄油的着色。在热带及亚热带地区广为种植。
常绿灌木或小乔木;小枝和花序有腺毛;卵形叶子基出五脉;秋季开粉红色花,圆锥花序顶生;卵形或近似球形、绿色或紫红色的蒴果,密生长刺,两瓣裂;种子红色,可在烹調時添加進食物,為食物加添橙黃色的顏色,如莱斯特芝士。
具有利尿劑、抗氧化劑、抗發炎、抗菌劑以及祛痰劑等。幫助保護肝臟及腎臟,可以降低血糖值。對於消化不良、發燒、咳嗽、燒傷、皮膚問題以及體重流失等疾病很有幫助。
原产于热带美洲。分布在台湾以及中国大陆的广东、云南等地,目前已由人工引种栽培。
胭脂木(云南金平)
红木(Achiote,学名:Bixa orellana)又稱胭脂樹、臙脂樹、紅色樹,是热带红木科红木属唯一一种的植物。乔木,株高达9米,花粉红色,花径5厘米,叶稍卵形,长8—18厘米,蒴果褐色,长5厘米。可生产浅红色或黄色粉末状染料胭脂树红,用于黄油、乳酪及人造黄油的着色。在热带及亚热带地区广为种植。
ベニノキ(紅の木、学名:Bixa orellana)はベニノキ科に属する熱帯アメリカ原産の常緑低木で、種子から食用色素アナトーをとるため熱帯各地で栽培される。
果実は毛の生えた赤い蒴果で、多数の種子を含む。種子の周囲の仮種皮は赤橙色で、これからアナトーを抽出する。またラテンアメリカ、フィリピンなどでは高価なサフランの代用品として、種子をそのまま香辛料・着色料として用いる。アマゾン川流域などの原住民が古くから化粧・ボディペインティングに利用した。現在は食用色素(食品添加物)や口紅に利用される。また葉や種子を民間薬として用いたり、ロープ用繊維をとったりする。
ベニノキ(紅の木、学名:Bixa orellana)はベニノキ科に属する熱帯アメリカ原産の常緑低木で、種子から食用色素アナトーをとるため熱帯各地で栽培される。
果実は毛の生えた赤い蒴果で、多数の種子を含む。種子の周囲の仮種皮は赤橙色で、これからアナトーを抽出する。またラテンアメリカ、フィリピンなどでは高価なサフランの代用品として、種子をそのまま香辛料・着色料として用いる。アマゾン川流域などの原住民が古くから化粧・ボディペインティングに利用した。現在は食用色素(食品添加物)や口紅に利用される。また葉や種子を民間薬として用いたり、ロープ用繊維をとったりする。
빅사(학명: Bixa orellana 빅사 오렐라나[*])는 빅사과의 관목이다.[3] 원산지는 남아메리카와 중앙아메리카 및 멕시코이다.[4] 착색제 안나토의 재료로 쓰이며, 우쿠루(포르투갈어: urucu), 아치오테(스페인어: achiote), 립스틱나무(영어: lipstick tree 립스틱 트리[*]) 등의 이름으로도 알려져 있다.
빅사(학명: Bixa orellana 빅사 오렐라나[*])는 빅사과의 관목이다. 원산지는 남아메리카와 중앙아메리카 및 멕시코이다. 착색제 안나토의 재료로 쓰이며, 우쿠루(포르투갈어: urucu), 아치오테(스페인어: achiote), 립스틱나무(영어: lipstick tree 립스틱 트리[*]) 등의 이름으로도 알려져 있다.