dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

provided by AnAge articles
Maximum longevity: 11.2 years (wild)
license
cc-by-3.0
copyright
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
partner site
AnAge articles

Status in Egypt

provided by Bibliotheca Alexandrina LifeDesk

Regular passage visitor and winter visitor.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
Bibliotheca Alexandrina
author
BA Cultnat
provider
Bibliotheca Alexandrina

Passer hispaniolensis ( Asturian )

provided by wikipedia AST
Map marker icon – Nicolas Mollet – Birds – Nature – white.png Les especies d'aves con nome común en llingua asturiana márquense como NOA. En casu contrariu, conséñase'l nome científicu o de la SEO.

'''Passer hispaniolensis [2]ye una especie d'ave paseriforme de la familia de los gorriones (Passeridae). Ye autóctona de la península Ibérica, tamién se-y puede atopase nel Magreb, Córcega, Sicilia, Cerdeña y Grecia. El so aspeutu ye similar al gorrión común.

Subespecies

Reconócense dos subespecies:[3]

 src=
Güevos de Passer hispaniolensis

Referencies

Enllaces esternos



Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia AST

Passer hispaniolensis: Brief Summary ( Asturian )

provided by wikipedia AST
Passer hispaniolensis Map marker icon – Nicolas Mollet – Birds – Nature – white.png Les especies d'aves con nome común en llingua asturiana márquense como NOA. En casu contrariu, conséñase'l nome científicu o de la SEO.

'''Passer hispaniolensis ye una especie d'ave paseriforme de la familia de los gorriones (Passeridae). Ye autóctona de la península Ibérica, tamién se-y puede atopase nel Magreb, Córcega, Sicilia, Cerdeña y Grecia. El so aspeutu ye similar al gorrión común.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia AST

Qaradöş sərçə ( Azerbaijani )

provided by wikipedia AZ

Qaradöş sərçə,İspan sərçəsi və ya söyüd sərçəsi (Passer hispaniolensis) sərçəkimilər ailəsinin bir üzvüdür.Əsasən Aralıq dənizi regionunda cənub-qərbi və mərkəzi Asia zonasında məskunlaşmışdır Ev sərçəsi ilə sıx bağlılığı ilə seçilirki bu da və hər 2 növ bioloji hibrid olaraq Aralıq dənizi sahillərində rast gəlinir,bu da növün taxomaniyasında,təsnifləşdirilməsində problem yaradır.

Təsvir

 src=
KKanar adlarında dişi qaradöş sərçə

İspan sərçəsi olduqca böyükdür,beləki onun uzunluğu 15-16 sm (6-6.5 in) -ə çatır və ağırlığıda 22-36 q aralığında dəyişir.BU ev sərçələrində çox az böyük və ağırdır , həmçinin daha uzundur . [1] Erkəklərin tükləri ev sərçələrinin tükləri ilə eynidir.ancaq alt hissələrindəki çoxlu qara cizgi olması ilə seçilir.boz tacları və ağ yox boz yanaqları var [2] [3] [4] [5] Dişilərin tükləri ev sərçələrindən ciddi şəkildə fərqlənməsədə onlar arasında da fərqlər var.Dişinin yanaqları yüngül cizgili və soluq krem rəngli kürək cizgiləri var[6] [7]

İki alt növ aşşınmış çoxalma xəzlərində çox az fərlilik göstərir,ancaq hər iki cinsdədə qış quş tüklərində fərqliliklər mövcuddur. [8]

Səs

 src=
Bir erkək İspan sərçisinin mahnı sonogramı

Erkək yuvasında nümayiş olunarkən,sərçəninkindən bir az fərqli çağrı edir.Bu çağrı sərçə səsinə bənzər,ancaq yüksək səslə və yüksək pərdəli chveeng-chveeng, cheela-cheeli olaraq yazılan səslər çıxardır

Ev sərçələri yumşaq və daha çox tschilp kimi səslər çıxardır ,əsasən ərazilərinə girən və çıxan quşlar üçün istifadə olunur.İspan sərçəsinin digər çağrıları demək olar ev sərçəsinin ki ilə eynidir.Yuvada cütləşmiş çiftlər tərəəfindən yumşaq bir quer quer quer,axın quşları tərəfindən isə quer-it uçuş çağrısı verilir və chur-chur-it çağrısı təhdid hallarında istifadə olunur.. [9]

Təsnifat və sistematika

 src=
Bir erkək İspan sərçəsindən (yuxarıda) və İtalyan çılpaqsərçəsinin cütlüklərinin John Gould tərəfindən təsvir edilmişdir

İspanyol serçe Passer cinsi ve serçe ailesi Passeridae cinsindeki ev serçesinin yakın bir akrabasıdır

İspan sərçəsi Passer cinsi və Passeridae sərçə ailəsinin üzvü ev sərçəsi ilə qohumdur [10] Onun taksonomiyası, Aralıq dənizində olan ev sərçəsi ilə meydana gələn "bioloji qarışıqlıq" çox mürəkkəbdir. Aralıq dənizinin əksəriyyətində iki növdən biri və hər ikisi hibridizmi yalnız məhdud dərəcədə baş verir. Apennin YarımadasıKorsikada iki növ əvəzinə, İspan sərçəsi ilə ev sərçəsi arasında olan bir sərçə tipi İtalyan sərçəsi ilə əvəzlənir. [11] [12]

 src=
İspan və İtalyan sərçələrinin paylanması

Ədəbiyyat

Xarici keçidlər

İstinadlar

  1. Harvnb|Snow|Perrins|1998
  2. Clement, Harris & Davis 1993
  3. Shelley 1902
  4. Dresser 1902
  5. Metzmacher, M. (1986). "Moineaux domestiques et Moineaux espagnols, Passer domesticus et P. hispaniolensis, dans une région de l'ouest algérien : analyse comparative de leur morphologie externe". Le Gerfaut (French və English). 76: 317–334.
  6. Harvnb|Summers-Smith|1988
  7. Harvnb|Oates|1890
  8. Harvnb|Summers-Smith|1988|pp=164–165
  9. Summers-Smith 1988, səh. 177
  10. Allende, Luis M. (2001). "The Old World sparrows (genus Passer) phylogeography and their relative abundance of nuclear mtDNA pseudogenes" (PDF). Journal of Molecular Evolution. 53 (2): 144–154. doi:10.1007/s002390010202. PMID 11479685.
  11. Snow & Perrins 1998
  12. Töpfer, Till (2006). "The taxonomic status of the Italian Sparrow – Passer italiae (Vieillot 1817): Speciation by stabilised hybridisation? A critical analysis". Zootaxa. 1325: 117–145.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visit source
partner site
wikipedia AZ

Qaradöş sərçə: Brief Summary ( Azerbaijani )

provided by wikipedia AZ

Qaradöş sərçə,İspan sərçəsi və ya söyüd sərçəsi (Passer hispaniolensis) sərçəkimilər ailəsinin bir üzvüdür.Əsasən Aralıq dənizi regionunda cənub-qərbi və mərkəzi Asia zonasında məskunlaşmışdır Ev sərçəsi ilə sıx bağlılığı ilə seçilirki bu da və hər 2 növ bioloji hibrid olaraq Aralıq dənizi sahillərində rast gəlinir,bu da növün taxomaniyasında,təsnifləşdirilməsində problem yaradır.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visit source
partner site
wikipedia AZ

Golvan-Spagn ( Breton )

provided by wikipedia BR
 src=
Vioù golvan-Spagn.

Ar golvan-Spagn a zo un evn bihan, Passer hispaniolensis an anv skiantel anezhañ.

Doareoù pennañ

Boued

Annez

Al labous a gaver an daou isspesad anezhañ[1] :

Rummatadur

Liammoù diavaez

Notennoù ha daveennoù

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia BR

Golvan-Spagn: Brief Summary ( Breton )

provided by wikipedia BR
 src= Vioù golvan-Spagn.

Ar golvan-Spagn a zo un evn bihan, Passer hispaniolensis an anv skiantel anezhañ.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia BR

Pardal de passa ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA
 src= Aquest article tracta sobre espècie del gènere Passer. Vegeu-ne altres significats a «Ocell».
 src=
Passer hispaniolensis

El pardal de passa o teuladí moro (Passer hispaniolensis), és una espècie de pardal molt relacionat amb el comú. Fa 15-16 cm de llarg i pesa 22-36 g. És lleugerament major i més pesat que el pardal comú i el seu bec també és més llarg i robust. Les femelles i joves de les dues espècies són pràcticament indistingibles, únicament els mascles adults es poden distingir malgrat que són molt semblants. Tenen el pili marró (no gris), les galtes blanques (no gris pàl·lid), dors més negre i parts inferiors amb taques negres més esteses. Cada parella pon des de tres fins a vuit ous, que coven durant 12 dies. Els pollets abandonen el niu als 14 dies. Com altres pardals, s'alimenten bàsicament de llavors.

Distribució geogràfica

Té una complexa distribució per l'àrea mediterrània, Cap Verd, les Illes Canàries, Madeira, Àfrica Septentrional, Ibèria occidental, Sardenya, Sicília, Malta, els Balcans i a través d'Àsia sud-occidental i central, des de l'est de Turquia fins a l'occident de la Xina. Manca, això no obstant, d'algunes zones de la regió mediterrània, en particular Itàlia i Còrsega, on el substitueix el pardal italià, que és un intermedi (potser un híbrid) entre el pardal comú i el de passa. També hibriden freqüentment en Àfrica Septentrional (nord-est d'Algèria, Tunis, i nord-oest de Líbia), formant una població mixta molt variable que va des d'animals amb aspecte idèntic al pardal comú, passant per tots els aspectes intermedis.

Han ampliat considerablement la seva àrea de distribució en els últims 200 anys, en part per colonització natural, com als Balcans (Bulgària, Romania, Sèrbia i Moldàvia, colonitzades després de 1950) i en part per intervenció humana accidental, com l'arribada a Canàries (començament del segle XIX) i Cap Verd (1832) a bord de vaixells. Madeira fou colonitzada en maig de 1935[1] després d'un període de forts vents de llevant que van arrossegar algunes aus. En la part occidental de la seva distribució són principalment sedentaris, però les poblacions orientals són més migratòries; aus dels Balcans i Turquia migren cap al nord-est d'Àfrica i la península Aràbiga. Les poblacions dels països catalans són principalment sedentàries.[2]

Costums

En algunes zones és un ocell urbà, en particular on falta el pardal comú, com ara les illes Canàries, Madeira i Malta, però més sovint viuen en arbres a prop de rius o altres zones humides, en terres de conreu viuen lluny dels edificis. Molt gregaris, sovint fan els nius molt pròxims entre ells o inclús comparteixen grans nius múltiples, malgrat que cada parella té la seva cavitat i la seva entrada. Algunes colònies de cria es trobin en la base de grans nius d'aus, com ara les de cigonya blanca. Les colònies poden comptar des d'unes poques parelles fins a més de mil.

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Pardal de passa Modifica l'enllaç a Wikidata
  1. Williamson, M. Biological Invasions (en anglès). Springer, 1996, p. 50. ISBN 0412591901.
  2. Anuari ornitològic de les Balears. vol.11-14. Grup Balear d'Ornitològia i Defensa de la Naturalesa, 1996, p. 119.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Pardal de passa: Brief Summary ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA
 src= Passer hispaniolensis

El pardal de passa o teuladí moro (Passer hispaniolensis), és una espècie de pardal molt relacionat amb el comú. Fa 15-16 cm de llarg i pesa 22-36 g. És lleugerament major i més pesat que el pardal comú i el seu bec també és més llarg i robust. Les femelles i joves de les dues espècies són pràcticament indistingibles, únicament els mascles adults es poden distingir malgrat que són molt semblants. Tenen el pili marró (no gris), les galtes blanques (no gris pàl·lid), dors més negre i parts inferiors amb taques negres més esteses. Cada parella pon des de tres fins a vuit ous, que coven durant 12 dies. Els pollets abandonen el niu als 14 dies. Com altres pardals, s'alimenten bàsicament de llavors.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Golfan Sbaen ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Golfan Sbaen (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: golfanod Sbaen) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Passer hispaniolensis; yr enw Saesneg arno yw Spanish sparrow. Mae'n perthyn i deulu'r Golfanod (Lladin: Ploceidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. hispaniolensis, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.

Teulu

Mae'r golfan Sbaen yn perthyn i deulu'r Golfanod (Lladin: Ploceidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Golfanwehydd aelwyn Plocepasser mahali Gwehydd aelfrith Sporopipes frontalis
Speckle-fronted Weaver RWD.jpg
Gwehydd baglafecht Ploceus baglafecht
Ploceus baglafecht1.jpg
Gwehydd barfog Sporopipes squamifrons
Scaly-feathered Weaver.jpg
Gwehydd du Ploceus nigerrimus
Viellot's Weaver - Kibale - Uganda 06 4155 (22850466945).jpg
Gwehydd euraid Ploceus subaureus
Ploceus subaureus Zanzibar.jpg
Gwehydd eurgefn y Dwyrain Ploceus jacksoni
Golden-backed Weaver.jpg
Gwehydd genddu mawr Ploceus nigrimentus Gwehydd gyddf-frown y De Ploceus xanthopterus
Southern Brown-throated Weaver - Malawi S4E3666 (22836900792).jpg
Gwehydd mygydog coraidd Ploceus luteolus
Ploceus à Palmarin.jpg
Gwehydd mygydog Lufira Ploceus ruweti Gwehydd mynydd Ploceus alienus
Strange weaver.jpg
Gwehydd Rüppell Ploceus galbula
Al-habbak.jpg
Gwehydd sbectolog Ploceus ocularis
Ploceus ocularis -Umhlanga, KwaZulu-Natal, South Africa-8.jpg
Gwehydd Taveta Ploceus castaneiceps
Taveta Golden-weaver Ploceus castaneiceps National Aviary 1000px.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Golfan Sbaen: Brief Summary ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Golfan Sbaen (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: golfanod Sbaen) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Passer hispaniolensis; yr enw Saesneg arno yw Spanish sparrow. Mae'n perthyn i deulu'r Golfanod (Lladin: Ploceidae) sydd yn urdd y Passeriformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. hispaniolensis, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Spansk spurv ( Danish )

provided by wikipedia DA

Spansk spurv (latin: Passer hispaniolensis) er en fugleart, der lever i det sydlige Europa, det nordlige Afrika og det vestlige Asien.

Noter

Stub
Denne artikel om fugle er kun påbegyndt. Hvis du ved mere om emnet, kan du hjælpe Wikipedia ved at udvide den.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Spansk spurv: Brief Summary ( Danish )

provided by wikipedia DA

Spansk spurv (latin: Passer hispaniolensis) er en fugleart, der lever i det sydlige Europa, det nordlige Afrika og det vestlige Asien.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Weidensperling ( German )

provided by wikipedia DE

Der Weidensperling (Passer hispaniolensis) ist eine im Mittelmeerraum und in gemäßigten Teilen Südasiens verbreitete Art der Sperlinge. Er ist eng mit dem Haussperling verwandt, mit dem er sich auch oft fortpflanzt und Hybride hervorbringt, die Charakteristika beider Arten zeigen und im Aussehen dem Italiensperling (Passer italiae) entsprechen.

Es werden je nach Autor zwei oder drei Unterarten unterschieden.

Erscheinungsbild

Der Weidensperling erreicht eine Körpergröße von fünfzehn Zentimetern. Die Männchen wiegen durchschnittlich 28,3 Gramm, die Weibchen 28,1 Gramm. Die Flügelspannweite beträgt 23 bis 26 Zentimeter.[1]

Der männliche Weidensperling ist durch ein im Vergleich zum Haussperling ausgedehnteres Schwarz auf der Brust und eine braune Kappe zu identifizieren. Seine Flanken zeigen eine schwarze Strichelzeichnung. Auch der Rücken ist gestreift; diese Streifung ist auch beim Weibchen erkennbar, das insgesamt aber nur schwer vom weiblichen Haussperling zu unterscheiden ist. Mitunter tauchen Weidensperlinge als Irrgäste in Mitteleuropa auf.

Die Mauser durchlaufen adulte Weidensperlinge etwa einen Monat nach der Brut, die Jungvögel etwa einen Monat nach dem Zeitpunkt des Flüggewerdens. Die Mauser ist nach etwa 65 Tagen abgeschlossen.[2]

Verbreitung und Lebensraum

 src=
Verbreitungsgebiet.
Hellgrün:Brutgebiete von P. h. hispaniolensis
Dunkelgrün:Brutgebiete von P. h. transcaspicus
Hellblau:Überwinterungsgebiete
Altrosa:Verbreitungsgebiet des Italiensperlings
Andere Farben zeigen Regionen, in denen es zu Hybriden mit anderen Passer-Arten kommt

Das Verbreitungsgebiet des Weidensperlings erstreckt sich über den Norden Afrikas und den Süden Europas über Kasachstan bis nach Afghanistan. Weidensperlinge kommen außerdem auf den Kanarischen Inseln, den Kapverden sowie Madeira vor.[3]

In Europa brütet er vor allem in Spanien südlich des Ebros, auf dem Balkan sowie auf den meisten Mittelmeerinseln. Auf der Balkanhalbinsel kommt er seit einigen Jahren auch in der feucht-gemäßigten Zone vor. Die Balkanpopulationen sind überwiegend Kurzstreckenzieher mit Überwinterungsgebieten an den nordafrikanischen Küsten sowie in einzelnen Oasengebieten der Sahara, während die spanischen Weidensperlinge zum Großteil Standvögel sind. Die spanischen Weidensperlinge, die in den Norden Afrikas ziehen, überqueren gewöhnlich in kleiner Zahl die Straße von Gibraltar. Sie verlassen Europa Ende September bis Anfang Oktober und ziehen dann entlang der Westküste Marokkos. Die Weidensperlinge, die im Nordosten des Mittelmeerraums brüteten, ziehen gewöhnlich ins Niltal. Sie halten sich dort von September bis April auf. Im Nordwesten Afrikas brütende Weidensperling zeigen dagegen ein sehr uneinheitliches Zugverhalten. Sie überwintern meist im Übergangsgebiet zur Sahara und im Innenland von Algerien sowie in Südlibyen. Einige Populationen sind jedoch überwiegend Standvögel, die nomadisch umherziehen, um sich Nahrungsquellen zu erschließen.

Der Weidensperling ist ein Brutvogel der gemäßigt sommertrockenen Steppen- und Wüstenregionen. Er besiedelt überwiegend offenes Gelände, häufig auch bergige Regionen, sofern sich in der Nähe Wasser befindet. Er kommt in Dickichten, auf verbuschtem Gelände, in Feldgehölzen und Hainen sowie Feigen-, Palmen- und Eukalyptusplantagen vor. Auch in Wadis, auf Aufforstungsflächen mit Französischer Tamariske, in Oasen, auf Schwemmflächen, in Röhrichten, entlang von Entwässerungskanälen und in Hecken neben Getreidefeldern ist der Weidensperling zu finden.[4]

Lebensweise

 src=
Männchen des Weidensperlings

Weidensperling sind ganzjährig ausgesprochen gesellig lebende Vögel. Sie nisten in großen Kolonien und suchen außerhalb der Fortpflanzungszeit in Schwärmen nach Nahrung. Die Schwärme, die mehrere tausend Individuen umfassen können, sind umso größer, je mehr Nahrung zur Verfügung steht. Weidensperlinge sind jedoch gelegentlich auch einzeln oder in Paaren sowie kleinen Gruppen von zehn bis 200 Vögeln zu beobachten. Außerhalb der Fortpflanzungszeit sind sie gelegentlich auch mit Finken, Haussperling und dem Wüstensperling vergesellschaftet. Flügge gewordene Weidensperling bilden regelmäßig eigene Schwärme, die auf der Suche nach Nahrung auch weit wandern. Während der Ruhephasen sitzen sie häufig dicht gedrängt in Bäumen und Sträuchern.[4] Ihren Ruheplatz verlassen sie bei Sonnenaufgang. Sie kreisen zunächst über dem Ruheplatz, bevor sie diesen verlassen. Sie kehren zu diesen Ruheplätzen bei Sonnenuntergang wieder zurück.[5]

In den Regionen, in denen sich sein Verbreitungsgebiet mit dem Haussperling überlappt, ist der Weidensperling ein eher scheuer Vogel, der bei Störung sofort auffliegt. Wo der Haussperling dagegen fehlt, ist der Weidensperling deutlich vertrauter und kommt auch in innenstädtischen Regionen vor. Seine Nahrung findet er überwiegend auf dem Erdboden. Er untersucht aber auch das Blattwerk von Sträuchern und Bäumen nach Insekten.[4]

Nahrung

Weidensperlinge fressen überwiegend Gras- und Getreidesamen. Unter anderem werden von ihnen Weizen, Hafer, Gerste und Hirse gefressen. Sie nehmen außerdem junge Blätter sowie Früchte und Insekten zu sich. An die Nestlingen werden überwiegend große Insektenlarven verfüttert, aber gelegentlich auch junge Blätter, frisch gekeimte Pflanzen und weiche Samen.[2]

Fortpflanzung

 src=
Nest des Weidensperlings in Algerien
 src=
Weidensperling in einem Schwalbennest auf der Insel Lesbos
 src=
Passer hispaniolensis

Weidensperlinge gehen in der Regel eine monogame Paarbeziehung ein, es ist bislang jedoch nicht bekannt, ob die Paarbeziehung länger als für einen Brutversuch besteht. Sie nisten in Kolonien, dabei befinden sich die Nester häufig nahe beieinander. Die Kolonien können aus einigen wenigen Paaren bis zu vielen tausenden bestehen. In Marokko wurde in den 1950er Jahren eine Brutkolonie beobachtet, bei der sich etwa 125.000 Nester auf 60 Hektar befanden. Dabei befanden sich bis zu 50 Nester in einem einzelnen Baum. Meldungen über Brutkolonien solcher Größe sind jedoch die Ausnahme: Erst in den 1980er Jahren zählte man in Algerien wieder eine Brutkolonie mit 4.678 Nestern. Insgesamt brüteten zu dem Zeitpunkt 35.000 Paare Weidensperlinge in 13 Kolonien in einem Gebiet, das sich über 40.000 Quadratkilometer erstreckte. Damit kamen auf einen Quadratkilometer 0,9 Brutpaare.[2] Häufig werden die Brutplätze über mehrere Jahre genutzt. Auch der zweite Brutversuch findet oft an dieser Stelle statt. Gelegentlich ziehen Weidensperlinge jedoch für die Zweitbrut in eine andere Region, um sich neue Nahrungsgründe zu erschließen.

Das Territorialverhalten der Brutpaare ist auf die unmittelbare Nestumgebung begrenzt. Weidensperlinge ziehen in einem Jahr zwischen ein bis drei Bruten groß. Zu Beginn der Brutsaison besetzt das Männchen entweder ein altes Nest aus dem vorherigen Jahr oder baut ein neues. Durch Singen versucht es ein Weibchen anzulocken. Der Paarbindungsprozess erfolgt innerhalb weniger Tage, sobald das Weibchen den Nistplatz akzeptiert, ist er abgeschlossen.[2]

Das Nest ist aus Gras, Stroh, Zweigen und Blättern sowie anderem Pflanzenmaterial lose zusammengefügt. Die eigentliche Nistmulde wird mit feinem Pflanzenmaterial, Federn und Haaren ausgelegt. Das Nest hat einen Durchmesser von 15 bis 30 Zentimetern und wiegt durchschnittlich 150 Gramm. Es befindet sich auf Ästen in niedrigen Büschen, in Hecken, Schilfröhrichten, in der Krone von Palmen oder in Baum- oder Felshöhlen. Auch Löcher an Hausmauern oder unter Dächern werden gelegentlich von Weidensperlingen für die Anlage ihrer Nester genutzt, allerdings ist dieses Verhalten nur zu beobachten, wenn keine Haussperlinge in der Region vorkommen. Weidensperlinge brüten auch in alten, aufgegebenen Nestern von Mehlschwalben und Rötelschwalben.

Das Nest wird in vier bis sieben Tagen errichtet, dabei baut zunächst das Männchen allein und nach Abschluss der Paarbildung dann beide Elternvögel. Die eigentliche Nistmulde wird überwiegend vom Weibchen angelegt. In Kolonien, in denen andere Männchen Nistmaterial stehlen, bewacht das Männchen den Nistplatz, während das Weibchen alleine am Nest arbeitet. Die Arbeit am Nest setzt sich auch nach Beginn des Brutgeschäfts fort.[6]

Weidensperlinge beginnen mit der Eiablage, wenn das Nest fertig oder fast fertig ist. Das Gelege besteht gewöhnlich aus vier bis sechs Eiern, der Legeabstand beträgt einen Tag. Die Brut wird aufgenommen noch bevor das Gelege vollständig ist. Beide Elternvögel sind an der Brut beteiligt. Die Brutzeit beträgt 11 bis 11,5 Tage. Die Nestlinge werden anfangs von beiden Elternvögeln gehudert; den größeren Anteil hat jedoch das Weibchen. Beide Elternvögel füttern die Nestlinge, dabei sind beide gleichermaßen beteiligt. Die Jungvögel sind nach etwa 15 Tagen flügge und werden von den Elternvögel für weitere vier bis fünf Tage versorgt.[7]

Der Bruterfolg ist teils sehr hoch. In Marokko wurden bei 95 beobachteten Nestern je Nest zwischen einem und fünf Nestlinge flügge. In Algerien wurde von 4023 Gelegen mindestens ein Jungvogel je Nest flügge. Zu den Fressfeinden gehört die Schleiereule. Nestlinge werden von Schlangen der Gattung Elapha sowie von Kuhreihern gefressen.[7]

Bestand

Der europäische Brutbestand wird zu Beginn des 21. Jahrhunderts auf etwa 2,7 bis 6,0 Millionen Brutpaare geschätzt. Zu den Ländern, in denen mehr als 200.000 Brutpaare vorkommen zählt die Türkei, Bulgarien, Griechenland, die Azoren und Italien.[8]

Unterarten

 src=
Männchen und Weibchen in der Türkei
 src=
Männchen

Die Nominatform Passer hispaniolensis hispaniolensis kommt im Südwesten Europas sowie im Westen Marokkos bis in den Norden des Sudans vor. Passer hispaniolensis transcapius ist in Ägypten und dem Sudan beheimatet. Beim Männchen ist das Gefieder insgesamt blasser. Die Unterschwanzdecken und die Federn am Rücken und dem Bürzel haben blassere graubraune Federsäume. Die Unterart Passer hispaniolensis italiae ist in Marokko, Algerien, Tunesien und Libyen beheimatet. Kopf und Körperoberseite des Männchens entsprechen der der Nominatform, auf der Körperunterseite ist der schwarze Gefiederanteil jedoch geringer. Die Streifung an den Flanken und auf der unteren Brust ist weniger ausgeprägt als bei der Nominatform.[4]

Systematik

Der Weidensperling galt lange Zeit als Unterart des Haussperlings, heute sieht man den Weidensperling als eigene Art. Beide Arten leben auf der iberischen Halbinsel, dem Balkan und Teilen Nordafrikas weitgehend sympatrisch, ohne dass es zu Hybridisierungen kommt, was als Beleg der Eigenständigkeit der Arten gilt. Das Gefieder der Männchen und die Lautäußerungen weichen deutlich voneinander ab, ökologisch und ernährungsbiologisch stimmen die Arten aber weitgehend überein. Im gemeinsamen Verbreitungsgebiet besetzt der Haussperling Städte und Ortschaften und „überlässt“ dem Weidensperling die ländlichen Lebensräume. Kommen beide Arten alleine vor, besetzen sie jedoch ein ähnliches ökologisches Spektrum. Als ethologische Isolationsmechanismen werden Unterschiede in Gefiedermerkmalen, Nestbau, Stimme und Zugverhalten angesehen. Vor allem in Ostalgerien und Tunesien scheinen stellenweise diese Isolationsbarrieren aber weitgehend zusammengebrochen zu sein, aufgrund der Hybridisierung kommt es dort zu bezüglich Aussehen und Merkmalen sehr variablen Sperlingspopulationen.[9][10]

Auch der Italiensperling wird gelegentlich als Hybridform von Haus- und Weidensperling angesehen. Auch wenn molekularbiologische Untersuchungen heute widersprüchlich sind, spricht vieles für die Einstufung des Italiensperlings als Unterart des Weidensperlings. Ein Indiz hierfür ist auch, dass im Gegensatz zu dem abrupten geografischen Ausschluss von Italien- und Haussperling im Alpengebiet Italien- und Weidensperling in Mittel- und Süditalien durch eine breite fließende Übergangszone miteinander verbunden sind (weiteres siehe Italiensperling).[11][9]

Unterarten

Es sind zwei Unterarten bekannt:[12]

Weidensperling und Mensch

Die in Europa eigentlich nicht sehr häufigen Weidensperlinge haben sich in einigen Regionen zu einem Problem entwickelt. In der Estremadura, in der nach der Realisierung von Bewässerungsprojekten Reis angebaut wird, gelten sie als großer Schädling.

Weidensperlinge sind Brutvögel der sommertrockenen Steppen- und Wüstenregionen. Sie nutzen die kurze Vegetationsphase nach Regenfällen, um ihre Brut hochzuziehen. Nach erfolgreicher Aufzucht eines Geleges ziehen sie weiter nach Norden, um dort geeignete Brutareale zu finden. Bis sie die nördliche Grenze ihres Verbreitungsgebietes erreicht haben, kann daher ihr Bestand stark angestiegen sein. Für Kasachstan wurde die Zahl der auf einem Quadratkilometer vorkommenden Vögel auf bis zu 2,5 Millionen Individuen geschätzt. Solche großen Bestandszahlen machen wirkungsvolle Maßnahmen gegen Schäden auf Getreidefeldern fast unmöglich. Der Anbau von Weizen ist in diesen Regionen daher wirtschaftlich kaum möglich.[13]

In Tunesien ist die Zerstörung von Nestern des Weidensperlings seit 1892 vorgeschrieben. Ob diese Vorschrift irgendwelche größeren Auswirkungen auf die Population hat, ist bislang nicht abschließend untersucht.[7]

Belege

Literatur

Einzelbelege

  1. H.-G. Bauer, E. Bezzel, W. Fiedler (Hrsg.): Das Kompendium der Vögel Mitteleuropas: Alles über Biologie, Gefährdung und Schutz. Band 2: Passeriformes – Sperlingsvögel. 2005, S. 453.
  2. a b c d C. Hilary Fry, Stuart Keith (Hrsg.): The Birds of Africa. Volume VII, 2004, S. 28.
  3. C. Hilary Fry, Stuart Keith (Hrsg.): The Birds of Africa. Volume VII, 2004, S. 24.
  4. a b c d C. Hilary Fry, Stuart Keith (Hrsg.): The Birds of Africa. Volume VII, 2004, S. 25.
  5. C. Hilary Fry, Stuart Keith (Hrsg.): The Birds of Africa. Volume VII, 2004, S. 25 und S. 28.
  6. C. Hilary Fry, Stuart Keith (Hrsg.): The Birds of Africa. Volume VII, 2004, S. 28–29.
  7. a b c C. Hilary Fry, Stuart Keith (Hrsg.): The Birds of Africa. Volume VII, 2004, S. 29.
  8. H.-G. Bauer, E. Bezzel, W. Fiedler (Hrsg.): Das Kompendium der Vögel Mitteleuropas: Alles über Biologie, Gefährdung und Schutz. Band 2: Passeriformes – Sperlingsvögel. 2005, S. 454.
  9. a b Urs N. Glutz von Blotzheim (Hrsg.): Handbuch der Vögel Mitteleuropas (HBV), Aula-Verlag, Wiesbaden 1997 (3. Aufl.), Band 14/1, P. domesticus. S. 35–45.
  10. Einhard Bezzel: Kompendium der Vögel Mitteleuropas. Band II, S. 584–589.
  11. Till Töpfer: The taxonomic status of the Italian Sparrow – Passer italiae (Vieillot 1817): Speciation by stabilised hybridisation? A critical analysis. In: Zotaxa. 1325, 2006, S. 117–145. (Zusammenfassung (PDF-Datei; 18 kB))
  12. IOC World Bird List Old World sparrows, snowfinches & weavers
  13. J. D. Summers-Smith: On Sparrows and Man – A Love-Hate Relationship. 2005, S. 60 und S. 61.

Weblinks

 src=
– Album mit Bildern, Videos und Audiodateien
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Weidensperling: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE

Der Weidensperling (Passer hispaniolensis) ist eine im Mittelmeerraum und in gemäßigten Teilen Südasiens verbreitete Art der Sperlinge. Er ist eng mit dem Haussperling verwandt, mit dem er sich auch oft fortpflanzt und Hybride hervorbringt, die Charakteristika beider Arten zeigen und im Aussehen dem Italiensperling (Passer italiae) entsprechen.

Es werden je nach Autor zwei oder drei Unterarten unterschieden.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Ebûr ( Kurdish )

provided by wikipedia emerging languages

Ebûr, çivîka Spanyayê yan çûkê koçerî (navê latînî: Passer hispaniolensis; navê îngilîzî: Spanish sparrow), cureyekî çivîkên Cîhanê Kevn (Passer) an beytikan e.

Jîngeh

Li dervî avahiyan li nav zadan û li gezik û dirikên beravan dijî.

Şayes

 src=
Ebûra mê û nêr

Bi bilindbûna qama xwe 12-14 cm, tevlî bazikên vekirî bi firehbûna xwe 20-22 cm û bi graniya xwe 20-25 gram e. Di navbera 4-8 hêkan dike û 12 rojan qurp dimîne.

Reftar

 src=
Passer hispaniolensis

Bi bizir an dendik û bi kêzikan xwedî dibe. Rengê serê nêrên wan qehwe, sênga wan reş û bin zikê wan spiyê deq deqî ye. Mêyên wan dişibitên mêya beytika navgundî. Lê ji wan girstir, nikulên wan kalindtir e û dibin zikên wan de deqên kahl he ne.

Çavkanî

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Nivîskar û edîtorên Wikipedia-ê

Ebûr: Brief Summary ( Kurdish )

provided by wikipedia emerging languages

Ebûr, çivîka Spanyayê yan çûkê koçerî (navê latînî: Passer hispaniolensis; navê îngilîzî: Spanish sparrow), cureyekî çivîkên Cîhanê Kevn (Passer) an beytikan e.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Nivîskar û edîtorên Wikipedia-ê

Se-pan-gâ chhù-chiáu ( Nan )

provided by wikipedia emerging languages
 src=
Passer hispaniolensis

Passer hispaniolensis sī chi̍t khoán chhek-chiáu-á, sio̍k chhek-kho (Passeridae), chhek-sio̍k (Passer).

Chham-khó chu-liāu

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors

Se-pan-gâ chhù-chiáu: Brief Summary ( Nan )

provided by wikipedia emerging languages
 src= Passer hispaniolensis

Passer hispaniolensis sī chi̍t khoán chhek-chiáu-á, sio̍k chhek-kho (Passeridae), chhek-sio̍k (Passer).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors

Шпанско врапче ( Macedonian )

provided by wikipedia emerging languages

Шпанското врапче (науч. Passer hispaniolensis) е врапчевидна птица од фамилијата на врапчињата (Passeridae). Распространето е низ Медитеранот и југозападна и централна Азија. Го има и во Македонија. Многу е слично на блиското градско врапче, а двата вида ја покажуваат нивната релација во биолошкото соединување на хибридизацијата во медитеранскиот регион, што ја усложнува таксономијата на овој вид.

Опис

 src=
Женка на Канарски Острови

Шпанското врапче е поголемко врапче, со должина од 15 до 16 см и тежина од 22 до 36 грама. Малку е поголемо и потешко од градското врапче, а исто така, има малку подолг и подебел клун. Мажјакот е сличен на градското врапче во перјето, но се разликува во долните делови кои се повеќе избразденопрошарани со црно, со покостенливата, а не сива круна, и повеќе бели отколку сиви образи.[2][3][4][5] Женките уште помалку се разликуваат од градските врапчиња. Тие се целите сивокафеави, со подебели шарки, имаат светли линии од страните, кремава линија над окото и широки кремави линии на грбот.

И во огласувањето овие птици се слични со градското врапче. Вокализацијата на мажјакот во нешто се разликува кога тој се покажува крај гнездото. Тоа е пар остри двосложни чрчори, слични на градското врапче, но погласни и повисоки, кои може да ги опишеме како чвиинг-чвиинг, чиила-чиили. Сличен повик, но помек цчилп, се користи кога птиците пристигнуваат во местата за спиење.[6]

Систематизација

Има два подвида: западниот, номинираниот подвид hispaniolensis, и источниот transcaspicus, опишан од австрискиот орнитолог Шмитхофен (Viktor von Tschusi zu Schmidhoffen), 1902 година. Птиците во Мала Азија и Кипар се сметаат за подвидот P. h. transcaspicus, но птиците што се уште понаисток се некој меѓуподвид.

 src=
Гнездо во Алжир
 src=
Покажување и додворување на мажјаци, Алжир
 src=
Мажјак во гнездо

Распространетост и живеалиште

Шпанското врапче е распространето низ Медитеранот, Макаронезија и југозападно до централна Азија. Неговиот опсег се прошири во изминативе два века, на Балканот, каде од 1950 го има постојано;[7] и во Макаронезија, каде проширувањето се препишува на населување со патување со брод, но поверојатно е дека се работи за природно проширување со скитништво на миграциските птици. [8] Со скитништво стигнало и до Шкотска и Норвешка.

Во поголемиот дел од својот опсег, шпанското врапче се јавува заедно со градското. Во таквите области, двата вида се размножуваат во обработливите земјишта и отворените шумски предели, со тоа што шпанското претпочита повлажни, мочурливи живеалишта. Во областите каде нема градски врапчиња, шпанските може да живеат во урбаните средини, како на Канарските Острови, Мадеира и некои медитерански острови. Во неколку урбани области, како што се оние во источна Сардинија, примарен вид врапче е селското.[9]

Однесување

Шпанско врапче никогаш не е само, тоа е секогаш во јато, и кога се храни и кога се размножува. Зимно време, или талкаат номадски или имаат регуларна миграција.[10]

Малку е познато за начинот на преживување, но најдолгиот животн век кој е забележан е 11 години.[6][11][12]

Исхрана

Како и другите врапчиња, и ова се храни претежно со семиња од житни и други тревки, исто така, јадат лисја, овошје и други растителни материјали. Младите птици се хранат претежно со инсекти, а и возрасните, исто така, за време и пред сезоната на парење.[13][14][15] При ловот на инсекти е опортунист, хранејќи се со било кој инсект кој е достапен.

Размножување

 src=
Јајца

Шпанските врапчиња гнездат во големи, густи колонии, па дури делат исти гнезда. Обично се сместени во дрвја или грмушки, под гранки или под големи гнезда, како тоа на штркот. Мажјаците повеќе време поминуваат при изградбата на гнездото од женките. Колонијата може да има од 10, па до 100 и 1.000 пара.[16] Секој пар има 3–8 јајца, кои се инкубираат 12 дена, а пилињата се оперјуваат по околу 14 дена.[17]

Статус

Европската популација на овој вид изнесува меѓу 2,800,000 и 6,200,000 пара, или 8,400,000–18,600,000 поединци. Глобалната популација, пак, се претпоставува дека е меѓу 17 и 74 милиони поединци. Според Црвениот список на МСЗП се смета за вид со најмала загриженост. [1]

Наводи

  1. 1,0 1,1 BirdLife International (2012). Passer hispaniolensis. Црвен список на загрозени видови на МСЗП. Верзија 2012.1. Меѓународен сојуз за заштита на природата. конс. 16 July 2012. (англиски)
  2. Clement, Harris & Davis 1993, стр. 446–447
  3. Shelley 1902, стр. 235–237
  4. Dresser 1902, стр. 291
  5. Metzmacher, M.. Moineaux domestiques et Moineaux espagnols, Passer domesticus et P. hispaniolensis, dans une région de l'ouest algérien : analyse comparative de leur morphologie externe (на French, English abstract). „Le Gerfaut“ том 76: 317–334.
  6. 6,0 6,1 Summers-Smith 1988, стр. 177
  7. Obratil, S.. The range of the Spanish sparrow, Passer hispaniolensis (Temminck) in Bosnia and Herzegovina. „Larus“ том 36–37: 49–57.
  8. Summers-Smith 1992, стр. 42–47
  9. Summers-Smith 1988, стр. 171–172
  10. Metzmacher, M.. Organisation spatio-temporelle de la reproduction chez le Moineau espagnol Passer hispaniolensis en zone semi-aride (на French, English abstract). „L'Oiseau et la Revue française d'Ornithologie“ том 56: 229–262.
  11. „AnAge entry for Passer hispaniolensis. AnAge: the Animal Ageing and Longevity Database. конс. 25 June 2010.
  12. Cramp & Perrins 1994, стр. 311
  13. Summers-Smith 1988, стр. 178–179
  14. El-Sehhar, A.; and Fraval, A.. Diet of the Spanish sparrow, Passer hispaniolensis (Temm.), in Morocco; seasonal and geographic variations. „Actes de l'Institut Agronomique et Vétérinaire Hassan II, Morocco“ том 4 (1): 53–61.
  15. Ali, Sálim. A Note on the Eastern Spanish Sparrow, Passer hispaniolensis transcaspicus Tschusi, in India. „Journal of the Bombay Natural History Society“ том 60 (2): 318–321.
  16. Summers-Smith 1988, стр. 173–177
  17. Gavrilov, E. I.. A Contribution to the Biology of the Spanish Sparrow Passer hispaniolensis transcaspicus'. „The Ibis“ том 104: 416–417. doi:10.1111/j.1474-919X.1962.tb08669.x.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Автори и уредници на Википедија

Шпанско врапче: Brief Summary ( Macedonian )

provided by wikipedia emerging languages

Шпанското врапче (науч. Passer hispaniolensis) е врапчевидна птица од фамилијата на врапчињата (Passeridae). Распространето е низ Медитеранот и југозападна и централна Азија. Го има и во Македонија. Многу е слично на блиското градско врапче, а двата вида ја покажуваат нивната релација во биолошкото соединување на хибридизацијата во медитеранскиот регион, што ја усложнува таксономијата на овој вид.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Автори и уредници на Википедија

चित्रपृष्ठ भँगेरा ( Nepali )

provided by wikipedia emerging languages

चित्रपृष्ठ भँगेरा नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा Spanish Sparrow भनिन्छ।

यो पनि हेर्नुहोस्

सन्दर्भ सामग्रीहरू

बाह्य लिङ्कहरू

license
cc-by-sa-3.0
copyright
विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू

चित्रपृष्ठ भँगेरा: Brief Summary ( Nepali )

provided by wikipedia emerging languages

चित्रपृष्ठ भँगेरा नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा Spanish Sparrow भनिन्छ।

license
cc-by-sa-3.0
copyright
विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू

पासर हिस्पानियोलेंसिस ( Bihari languages )

provided by wikipedia emerging languages

पासर हिस्पानियोलेंसिस (अंगरेजी: Spanish sparrow, बै॰:Passer hispaniolensis) गौरइया चिरइन के एगो प्रजाति बाटे।

इहो देखल जाय

संदर्भ

  1. BirdLife International (2012). "Passer hispaniolensis". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. International Union for Conservation of Nature. पहुँचतिथी 31 मई 2016.CS1 maint: Uses authors parameter (link)

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors

Spanish sparrow

provided by wikipedia EN

The Spanish sparrow or willow sparrow (Passer hispaniolensis) is a passerine bird of the sparrow family Passeridae. It is found in the Mediterranean region and south-west and central Asia. It is very similar to the closely related house sparrow, and the two species show their close relation in a "biological mix-up" of hybridisation in the Mediterranean region, which complicates the taxonomy of this species.

Description

Female in the Canary Islands

The Spanish sparrow is a rather large sparrow, at 15–16 cm (6–6.5 in) in length, and 22–36 g (0.78–1.27 oz) in weight. It is slightly larger and heavier than house sparrows, and also has a slightly longer and stouter bill.[2] The male is similar to the house sparrow in plumage, but differs in that its underparts are heavily streaked with black, has a chestnut rather than grey crown, and has white rather than grey cheeks.[3][4][5][6] The female is effectively inseparable from the house sparrow in its basic plumage, which is grey-brown overall but more boldly marked. The female has light streaking on its sides, a pale cream supercilium, and broad cream streaks on its back.[7][8]

Two subspecies of the Spanish sparrow – the western Spanish sparrow (P. h. hispaniolensis) and eastern Spanish sparrow (P. h. transcaspicus) – are recognised, with little visible difference between them in worn breeding plumage. They are more easily distinguished in fresh winter plumage, with the eastern subspecies P. h. transcaspicus being paler with less chestnut.[7]

Voice

Sonogram of a male Spanish sparrow's song

The Spanish sparrow's vocalisations are similar to those of the house sparrow. The male gives a call somewhat different from that of the house sparrow when displaying at its nest. This call is a pair of strident, disyllabic chirps, similar to those of the house sparrow, but louder and high-pitched, transcribed as chweeng-chweeng, cheela-cheeli. A similar call, softer and more like the house sparrow's tschilp, is used by birds arriving or departing at roosting sites. The Spanish sparrow's other calls are almost the same as those of the house sparrow. A soft quer quer quer is given at the nest by mated pairs, a quer-it flight call is given by flocking birds, and a chur-chur-it call is given as a threat.[9]

Taxonomy and systematics

An illustration by John Gould of a male Spanish sparrow (above) and an Italian sparrow pair

The Spanish sparrow is a close relative of the house sparrow in the genus Passer and the sparrow family Passeridae.[10] Its taxonomy is greatly complicated by the "biological mix-up" it forms with the house sparrow in the Mediterranean. In most of the Mediterranean, one or both of the two species occurs, with only a limited degree of hybridisation. On the Italian Peninsula and Corsica, the two species are replaced by the Italian sparrow, a puzzling type of sparrow apparently intermediate between the Spanish sparrow and the house sparrow.[2][11]

The Italian sparrow has been classified as a hybrid between the Spanish sparrow and the house sparrow, a subspecies of the Spanish sparrow, a subspecies of the house sparrow and/or a separate species. The Spanish sparrow also hybridises freely with the house sparrow in parts of North Africa (northeastern Algeria, Tunisia, and northwestern Libya), forming highly variable mixed populations with a full range of characters from pure house sparrows to pure Spanish sparrows.[2][11] On the Mediterranean islands of Malta, Gozo, Crete, Rhodes and Karpathos, there are more apparently intermediate birds of unknown status.[12]

Phylogenetic studies of nuclear mitochondrial DNA pseudogenes show that the house sparrow is closely related genetically to the Italian sparrow, but not the Spanish sparrow.[10][13]

The Spanish sparrow was first described by the Dutch zoologist Coenraad Jacob Temminck as Fringilla hispaniolensis, from a specimen collected at Algeciras, in southern Spain. The usual English name refers to the description of the species from Spain. The name willow sparrow, referring to the moist habitat of this bird, is sometimes used, especially when the Italian sparrow is considered the same species.[11][14] The genus name Passer is the Latin word for sparrow, and hispaniolensis is Neo-Latin for "Spanish".[15]

Two subspecies of Spanish sparrow are usually recognised, the western nominate subspecies hispaniolensis, and the eastern transcaspicus, described by Austrian ornithologist Viktor von Tschusi zu Schmidhoffen in 1902 from Ýolöten, Turkmenistan.[14] Birds in Anatolia and Cyprus are usually considered to belong to P. h. transcaspicus, but birds as far east as Ceylanpınar have been noted as intermediates and the difference between the two subspecies may actually be clinal.[16]

Distribution and habitat

The Spanish sparrow has a highly complex distribution in the Mediterranean region, Macaronesia, and southwest to central Asia. It breeds mostly in a band of latitude about 15 degrees wide, from the Danube Valley and the Aral Sea in the north to Libya and central Iran in the south.[17] Its range has expanded greatly by natural colonisation over the last two centuries, in the Balkans, where it reached Romania, Serbia, and Moldova from 1950 onwards;[2][18] and in Macaronesia, where its range expansion has been attributed to introductions and travel by ship, but was more likely natural colonisation by migrating birds.[19] Vagrants occur widely, as far north as Scotland and Norway.[2][17]

A study has shown that vagrant individuals tend to occur very close to railway lines, much closer than with other vagrant passerines. This results suggests that Spanish sparrows' vagrancy and expansion may be facilitated in part by cargo trains.[20]

Distribution of the Spanish and Italian sparrows

Subspecies hispaniolensis

A male in Sardinia

The western subspecies hispaniolensis breeds in parts of Iberia and North Africa, some islands, and the Balkans. In Iberia it is uncommon, occurring in the Tagus valley and sporadically in the northern meseta, the eastern coast, and in the Guadalquivir and Guadiana valleys.[17][21] While the house sparrow and the Spanish sparrow form a "hybrid swarm" in the eastern half of the Maghreb, they coexist with little hybridisation in the western half.[17][22] In northern Italy and Corsica, the Spanish sparrow is replaced by the Italian sparrow and the two intergrade in southern Italy, as well as Malta, Crete and nearby islands such as Rhodes.[17] The Spanish sparrow is not known to breed in the Balearic Islands, the Aegean Islands, Corfu or the Peloponnese, but it occurs on Sardinia, Pantelleria and smaller islands near the coast. In the Balkans, it occurs patchily from Montenegro across into the Danube Valley of Romania and northern Serbia. It is found in mainland Greece and Bulgaria, where it is also uncommon.[17][23][24]

The Spanish sparrow is likely to have been established on the western Canary Islands for some time, as it was found on Lanzarote when a naturalist first visited the island in 1828. In the 1830s, it was recorded on Fuerteventura, Gran Canaria and Tenerife and since the 1940s it has reached all the other islands.[17][19] It reached Madeira in May 1935, when numbers of sparrows were found across the island after nine days of strong, continuous easterly winds.[2][19] It seems to have reached Cape Verde around the same time it reached the Canaries and it was first recorded there on Santiago by Charles Darwin in 1832. From then onwards it reached all the other larger islands, in a poorly recorded extension of its range.[17][19][25]

Subspecies transcaspicus

A male and a female of the eastern subspecies (P. h. transcaspicus) in southeastern Turkey
A male of the eastern subspecies (P. h. transcaspicus) in Israel

The eastern subspecies transcaspicus breeds from Anatolia and Cyprus through the Middle East and Central Asia to far western China. In the Middle East, it breeds through Syria and Lebanon to about as far south as Jerusalem. It breeds in eastern Turkey, but is a very rare breeder in Iraq and Kuwait.[16] It breeds sporadically in Azerbaijan and Dagestan, north to the Terek River Valley. In Iran, it breeds in most of the country except the Persian Gulf region, also breeding in central and northern Afghanistan. In Central Asia, it breeds from the regions of the Turkmenistan-Iran and Tajikistan-Afghanistan borders north to parts of the Syr Darya basin in Kazakhstan, and westwards to Lake Alakol, the Karatal River, and a corner of China.[16] Here it has also expanded its range, in the area around Lake Alakol in Kazakhstan, where agriculture was not developed until the 1950s.[26] It winters in the plains of the Indian subcontinent and the Persian Gulf.[16]

Habitat

A nest in an acacia hedge in Es Sénia, Algeria

In most of its range, the Spanish sparrow occurs alongside the house sparrow. In such areas, both species breed in farmland and open woodland, with the Spanish sparrow preferring moister habitats. In areas where house sparrows are absent, the Spanish sparrow may live in urban habitats, as in the Canary Islands, Madeira, and some Mediterranean islands. In a few urban areas, such as those in eastern Sardinia, the primary sparrow species is the Eurasian tree sparrow.[27] Before the Spanish sparrow arrived in the Canary Islands and Madeira, the rock sparrow was the sole native sparrow. In the Canaries, the Spanish sparrow occurs in most habitats, having ousted the rock sparrow from all but the driest localities. In Madeira the Spanish sparrow is common in cultivated areas, but it has not fully adapted to nesting in buildings or breeding in the drier north of the island.[17][19][28] The Spanish sparrow is not common on most of the Cape Verde islands, due to the presence of the endemic Iago sparrow, and the house sparrow on São Vicente. On Fogo, where it is the sole species of sparrow, it is common in all habitats, breeding both in the houses of São Filipe and on the cliff walls of the volcano Pico do Fogo.[17][19]

Behaviour and ecology

Males displaying in an acacia hedge in Es Sénia, Algeria
A male in a nest in Lesbos, Greece

The Spanish sparrow is strongly gregarious, flocking and breeding in groups. In the winter, it mostly wanders nomadically or makes regular migrations.[2][29]

Little is known of the Spanish sparrow's survival rate, and the maximum age recorded is 11 years.[9][30][31]

Feeding

Like other sparrows, it feeds principally on the seeds of grains and other grasses, also eating leaves, fruits, and other plant materials. Young birds are fed mostly on insects, and adults also feed on insects and other animals during and before the breeding season.[32][33][34] Nestlings are fed almost exclusively on insects for their first few days, and are gradually fed larger amounts of grains.[35] The portion of insects in nestling diets is recorded at a range from 75 to over 90 percent.[36] In preying on insects, the Spanish sparrow is opportunistic, feeding on whichever insects are most common.[37] In Central Asia, these are caterpillars, ants, grasshoppers, and crickets.[32] While migrating through Central Asia in the spring, the Spanish sparrow feeds mostly on crops in cultivated areas, and while breeding it feeds mostly on insects, wild plants, and seeds from the previous year.[35]

Breeding

Eggs

The Spanish sparrow nests in large colonies of closely spaced or even multiple shared nests. Nests are usually placed in trees or bushes, amongst branches or underneath the nests of larger birds such as white storks. Colonies may hold from ten pairs to hundreds of thousands of pairs.[38] Each pair lays 3–8 eggs, which hatch in 12 days, with the chicks fledging when about 14 days old.[2][39] Males spend more time constructing nests than females.[40]

Status

The European population of the Spanish sparrow comprises between 2,800,000 and 6,200,000 breeding pairs or 8,400,000–18,600,000 individuals. Partly from the European population, the global population is estimated to be between 17 and 74 million individuals.[1][41] There have been population decreases in some parts of Europe, but in other areas the population has increased[41][42] and the species is not seriously threatened, so it is assessed as least concern on the IUCN Red List.[1]

References

  1. ^ a b c BirdLife International (2019). "Passer hispaniolensis". IUCN Red List of Threatened Species. 2019: e.T22718179A154494920. doi:10.2305/IUCN.UK.2019-3.RLTS.T22718179A154494920.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ a b c d e f g h Snow & Perrins 1998, pp. 1506–1509
  3. ^ Clement, Harris & Davis 1993, pp. 446–447
  4. ^ Shelley 1902, pp. 235–237
  5. ^ Dresser 1902, p. 291
  6. ^ Metzmacher, M. (1986). "Moineaux domestiques et Moineaux espagnols, Passer domesticus et P. hispaniolensis, dans une région de l'ouest algérien : analyse comparative de leur morphologie externe". Le Gerfaut (in French and English). 76: 317–334.
  7. ^ a b Summers-Smith 1988, pp. 164–165
  8. ^ Oates 1890, p. 239
  9. ^ a b Summers-Smith 1988, p. 177
  10. ^ a b Allende, Luis M.; Rubio, Isabel; Ruíz-del-Valle, Valentin; Guillén, Jesus; Martínez-Laso, Jorge; Lowy, Ernesto; Varela, Pilar; Zamora, Jorge; Arnaiz-Villena, Antonio (2001). "The Old World sparrows (genus Passer) phylogeography and their relative abundance of nuclear mtDNA pseudogenes" (PDF). Journal of Molecular Evolution. 53 (2): 144–154. Bibcode:2001JMolE..53..144A. CiteSeerX 10.1.1.520.4878. doi:10.1007/s002390010202. PMID 11479685. S2CID 21782750.
  11. ^ a b c Töpfer, Till (2006). "The taxonomic status of the Italian Sparrow – Passer italiae (Vieillot 1817): Speciation by stabilised hybridisation? A critical analysis". Zootaxa. 1325: 117–145. doi:10.11646/zootaxa.1325.1.8. ISSN 1175-5334.
  12. ^ Summers-Smith 1988, pp. 169–170
  13. ^ Arnaiz-Villena, A; Gómez-Prieto P; Ruiz-de-Valle V (2009). "Phylogeography of finches and sparrows". Animal Genetics. Nova Science Publishers. ISBN 978-1-60741-844-3. Archived from the original on 2012-09-02. Retrieved 2014-12-10.
  14. ^ a b Summers-Smith 1988, pp. 162–163
  15. ^ Jobling, James A. (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London, United Kingdom: Christopher Helm. pp. 193, 294. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  16. ^ a b c d Summers-Smith 1988, pp. 170–171
  17. ^ a b c d e f g h i j Summers-Smith 1988, pp. 165–169
  18. ^ Obratil, S. (1985). "The range of the Spanish sparrow, Passer hispaniolensis (Temminck) in Bosnia and Herzegovina". Larus. 36–37: 49–57.
  19. ^ a b c d e f Summers-Smith 1992, pp. 42–47
  20. ^ Rozsa, L. (2018). "Railway-facilitated dispersal of the Spanish Sparrow (Passer hispaniolensis) during its current range expansion in the Pannonian Basin" (PDF). BioInvasions Records. 7 (4): 469–473. doi:10.3391/bir.2018.7.4.20.
  21. ^ Roman, J.; Onrubia, A.; Roviralta, F.; Balmori, A.; Fernandez, J.; Sanz-Zuasti, J.; Gutierrez, C.; Jubete, F.; Roman, F.; Garcia, J.; Olea, P. P. (1997). "Sobre el status del gorrion moruno, Passer hispaniolensis (Temminck, 1820), en la submeseta norte" (PDF). Ecología (in Spanish). Madrid. 11: 453–456. Archived (PDF) from the original on 2012-04-20. Retrieved 2010-11-12.
  22. ^ Metzmacher, M. (1986). "La distribution des Moineaux, Passer, en Algérie : observations complémentaires" (PDF). Le Gerfaut (in French, English, and Dutch). 76: 131–138. Archived (PDF) from the original on 2011-09-26. Retrieved 2011-07-25.
  23. ^ Sladen, Alexander B. (1918). "Further Notes on the Birds of Macedonia". The Ibis. 10. 6.
  24. ^ Chasen, F. N. (1921). "Field Notes on the Birds of Macedonia. With special reference to the Struma Plain". The Ibis. 11. 3 (2).
  25. ^ Gould 1838, p. 95
  26. ^ Summers-Smith, J. D. (1990). "Changes in distribution and habitat utilisation by members of the genus Passer". In Pinowski, J.; Summers-Smith, J. D. (eds.). Granivorous birds in the agricultural landscape. Warszawa: Pánstwowe Wydawnictom Naukowe. pp. 11–29. ISBN 978-83-01-08460-8.
  27. ^ Summers-Smith 1988, pp. 171–172
  28. ^ Lack, David (1969). "The numbers of bird species on islands". Bird Study. 16 (4): 193–209. doi:10.1080/00063656909476244.
  29. ^ Metzmacher, M. (1986). "Organisation spatio-temporelle de la reproduction chez le Moineau espagnol Passer hispaniolensis en zone semi-aride". L'Oiseau et la Revue française d'Ornithologie (in French and English). 56: 229–262. hdl:2268/162264.
  30. ^ "AnAge entry for Passer hispaniolensis". AnAge: the Animal Ageing and Longevity Database. Retrieved 25 June 2010.
  31. ^ Cramp & Perrins 1994, p. 311
  32. ^ a b Summers-Smith 1988, pp. 178–179
  33. ^ El-Sehhar, A. & Fraval, A. (1984). "Diet of the Spanish sparrow, Passer hispaniolensis (Temm.), in Morocco; seasonal and geographic variations". Actes de l'Institut Agronomique et Vétérinaire Hassan II, Morocco. 4 (1): 53–61.
  34. ^ Ali, Sálim (1963). "A Note on the Eastern Spanish Sparrow, Passer hispaniolensis transcaspicus Tschusi, in India". Journal of the Bombay Natural History Society. 60 (2): 318–321.
  35. ^ a b Gavrilov, E. I. (1963). "The Biology of the Eastern Spanish Sparrow, Passer hispaniolensis transcaspicus in Kazakhstan". Journal of the Bombay Natural History Society. 60 (2): 301–317.
  36. ^ Marques, Paulo M.; Boieiro, Mário; Canário, Filipe; Vicente, Luís (2003). "Variation of Nestling Diet Across the Breeding Season in Spanish Sparrow Passer hispaniolensis in Southern Portugal" (PDF). Ardeola. 50 (1): 71–75. Archived (PDF) from the original on 2011-09-30. Retrieved 2011-08-02.
  37. ^ Metzmacher, M. (1983). "Le menu des jeunes Moineaux domestiques, Passer domesticus L., et espagnols, Passer hispaniolensis Temm., en Oranie (Algérie)" (PDF, French abstract only). Cahiers d'Éthologie Appliquée (in French and English). 3 (2): 191–294. Archived (PDF) from the original on 2012-10-22. Retrieved 2010-07-03.
  38. ^ Summers-Smith 1988, pp. 173–177
  39. ^ Gavrilov, E. I. (1962). "A Contribution to the Biology of the Spanish Sparrow Passer hispaniolensis transcaspicus". The Ibis. 104 (3): 416–417. doi:10.1111/j.1474-919X.1962.tb08669.x.
  40. ^ Metzmacher, Maxime (1990). "Climatic factors, activity budgets and breeding success of the Spanish Sparrow [Passer hispaniolensis (Temm.)]". In Pinowski, J.; Summers-Smith, J. D. (eds.). Granivorous birds in the agricultural landscape (PDF). Warszawa: Pánstwowe Wydawnictom Naukowe. pp. 11–29. ISBN 978-83-01-08460-8. Archived (PDF) from the original on 2012-10-22. Retrieved 2010-05-21.
  41. ^ a b BirdLife International (2004). "Passer hispaniolensis, Spanish Sparrow" (PDF). Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Conservation Series No. 12. Cambridge, England: BirdLife International. p. 263.
  42. ^ Dinetti, Marco (2008). "I passeri Passer spp.: da "problematici" a specie di interesse conservazionistico" [The Sparrows Passer spp.: from "pest species" to species of conservation concern]. Avocetta. 32: 61–68. Archived from the original on 2010-05-05. Retrieved 20 April 2010.

Works cited

Further reading

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Spanish sparrow: Brief Summary

provided by wikipedia EN

The Spanish sparrow or willow sparrow (Passer hispaniolensis) is a passerine bird of the sparrow family Passeridae. It is found in the Mediterranean region and south-west and central Asia. It is very similar to the closely related house sparrow, and the two species show their close relation in a "biological mix-up" of hybridisation in the Mediterranean region, which complicates the taxonomy of this species.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Hispana pasero ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

Hispana paseroSalikopasero (Passer hispaniolensis) estas mezgranda paseroforma birdo de la familio de Paseredoj kaj genro de Paseroj, kiu estas la tipa genro en la familio kaj ordo. Ĝi troviĝas en la Mediteranea regiono kaj sudokcidenta kaj centra Azio.

Ĝi estas pasero tre parenca kaj simila al Dompasero kaj ambaŭ specioj montras ties proksiman rilaton per "biologia miksaĵo" de hibridado en la mediteranea regiono, kiu komplikas la taksonomion de tiu specio: en norda Italio ĝi hibridiĝas kun Dompasero kaj kreas hibridon - nome italan paseron, kiu havas karakterojn de ambaŭ specioj.

Loĝ-areo

Ĝi loĝas ĉirkaŭ Mediteraneo, Turkio ĝis centra Azio. Ĝi estas ne migranta, nur nordorientaj populacioj estas migrademaj vintre. Simile al la aliaj paseroj ĝi povas loĝi ĉe homaj loĝejoj, sub aleroj, arbaretaroj, arbustaroj, sed ofte ili nestas ankaŭ ĉe riveroj aŭ aliaj humidaj lokoj.

Aspekto

Longeco 14-16 cm. La masklo aspektas kiel Dompasero, sed havas brunan kapon, pli grandan nigran makulon sur la gorĝo, nigretan dorson kaj nigre striecajn plumojn sube de la flanko. La inon estas malfacile distingi disde la ino de Dompasero.

La Hispana pasero estas sufiĉe granda pasero, 15–16 cm longa, kaj 22–36 g peza. Ĝi estas iom pli granda kaj fortika ol la Dompasero, kaj havas ankaŭ iom pli longan kaj fortikan bekon.[1] La masklo estas simila al tiu de la Dompasero laŭ plumaro, sed diferencas pro ties subaj partoj tre forte striecaj je nigro, pro bruna anstataŭ griza krono, kaj pro blankaj pli ol grizaj vangoj.[2][3] La ino estas fakte nedistingebla el tiu de la Dompasero laŭ sia plumaro, kiu estas grizbruna supre sed pli markata. La ino havas helan striecon en flankoj, palkremokoloran superokulan strion kaj larĝajn kremokolorajn striojn en dorso.[4][5]

La du subspecioj diferencas malmulte en eluzita reprodukta plumaro, sed ambaŭ seksoj estas tre distingaj en freŝa vintra plumaro, kun la orienta subspecio P. h. transcaspicus pli pala kun malpli da bruno [4].

La voĉo de la Hispana pasero estas simila al tiu de la Dompasero. La masklo faras alvokon iom diferencan al tiu de la Dompasero kiam ceremonie memmontriĝas ĉe sia nesto. Tiu alvoko estas paro de stridaj, dusilabaj ĉirpoj, similaj al tiuj de la Dompasero, sed pli laŭtaj kaj altatonaj, transkribitaj kiel ciŭing-ciŭing, ĉila-ĉili. Simila alvoko, pli milda kaj pli kiel la cĉilp de la Dompaseroj, estas uzata de la birdoj kiuj alvenas aŭ foriras el ripozejoj. Aliaj alvokoj de la Hispana pasero estas preskaŭ samaj kiel tiuj de la Dompaseroj. Milda kvir kvir kvir estas farata ĉeneste de parigitaj paroj, flugalvoko kvir-it estas farata de ariĝantaj birdoj, kaj alvoko ĉar-ĉar-it estas farata kiel minaco.[6]

Taksonomio

Tiu palearktisa birdo estas proksima parenco de la Dompasero en la genro Passer kaj en la familio de Paseredoj. Ties taksonomio estas ege komplika pro la "biologia miksaĵo" kiun ĝi formas kun la Dompasero ĉe la Mediteraneo. En plej parto de la Mediteraneo, loĝas unu aŭ ambaŭ specioj, kun nur limigita grado de hibridado. En la Itala duoninsulo kaj Korsiko, ambaŭ specioj estas anstataŭataj de la Itala pasero, puzla tipo de pasero ŝajne intermeza inter la Hispana pasero kaj la Dompasero. La Itala pasero estis klasita ĉu kiel hibrido kun la Dompasero, ĉu kiel la sama specio kiel la Hispana pasero, ĉu kiel la sama specio kiel la Dompasero kaj eĉ kiel separata specio. La Hispana pasero ankaŭ hibridiĝas libere kun la Dompasero en partoj de norda Afriko (nordorienta Alĝerio, Tunizio, kaj nordokcidenta Libio), formante tre varian miksitan populacion kun plena gamo de karakteroj el puraj Dompaseroj al puraj Hispanaj paseroj.[1][7] En la Mediteraneaj insuloj de Malto, Gozo, Kreto, Rodoso kaj Karpathos, estas plej verŝajne intermezaj birdoj de nekonata statuso.[8]

La Hispana pasero estis unuafoje priskribata de la nederlanda zoologo Coenraad Jacob Temminck kiel Fringilla hispaniolensis, el specimeno kolektita en Algeciras, en suda Hispanio. La komuna nomo aludas al tiu priskribo de la specio el Hispanio, kvankam Hispanio estas nur malgranda parto de ties teritorio, kaj fakte en Hispanio la specio ne nomiĝas Hispana pasero, sed Maŭra pasero, rilate al habitato en Nordafriko. La nomo "Salikopasero", aludas al humida biotopo de tiu birdo, estas foje uzata, ĉefe kiam la Itala pasero estas konsiderata sama specio.[7][9]

Oni agnoskas kutime du subspeciojn de Hispana pasero, la okcidenta nomiga subspecio hispaniolensis, kaj la orienta transcaspicus, priskribita de aŭstria ornitologo Viktor von Tschusi zu Schmidhoffen en 1902 el Ýolöten, Turkmenio.[9] Birdoj de Anatolio kaj Kipro estas kutime konsiderataj kiel apartenantaj al P. h. transcaspicus, sed usona ornitologo Charles Vaurie konsideris ilin intermezaj, kaj zoologo Hans Kumerloeve konsideris birdojn de Ceylanpınar pli kiel P. h. hispaniolensis ol kiel P. h. transcaspicus.[10]

Distribuado kaj vivejo

 src=
Ino en Sardinio

La Hispana pasero havas tre kompleksan distribuadon en la Mediteranea regiono, Makaronezio, kaj tra sudokcidenta kaj centra Azio el Turkio orienten al plej okcidenta Ĉinio. Ili reproduktiĝas ĉefe en zono de latitudo de ĉirkaŭ 15 gradoj larĝa, el la valo de Danubo kaj la Arala Maro en nordo de Libio kaj centra Irano en la sudo.[11] Ties teritorio ege etendis pere de natura koloniigo ĉe la lastaj du jarcentoj, en Balkanoj, kie ili atingis Bulgarion, Rumanion, Serbion, kaj Moldavion el 1950 antaŭen;[1][12] kaj en Makaronezio, kie ties teritorietendo estas kutime atribuata al enmeto kaj veturado per ŝipo, sed ĝi eble estas konsekvenco de natura koloniigo de migrantaj birdoj [13]. Vagantoj estas tiom norden kiom ĝis Skotio kaj Norvegio [1][11];

La eŭropa populacio enhavas el 2,800,000 al 6,200,000 reproduktantajn parojn aŭ 8,400,000–18,600,000 individuojn, kaj la globala populacio estas ĉirkaŭkalkulata laŭ la populacio en Eŭropo je inter 17,100,000 kaj 74,400,000 individuoj.[14][15] Estis malpliiĝoj en kelkaj partoj de ties teritorio,[15][16] sed oni supozas, ke ne estas tro minacata, kaj ĝi estas klasita kiel Malplej Zorgiga en la IUCN Ruĝa Listo.[17]

La okcidenta subspecio hispaniolensis reproduktiĝas en partoj de Iberio kaj Nordafriko, kelkaj insuloj kaj en Balkanio. En Iberio ĝi estas nekomuna, kaj loĝas en la valo de la rivero Taĵo kaj sporade en la orientaj marbordoj kaj en la valoj de la riveroj Guadalquivir kaj Guadiana. Dum la Dompasero kaj la Hispana pasero formas "hibridan svarmon" en la orienta duono de Magrebo, ili kunekzistas kun malmulta hibridiĝo en la okcidenta duono.[11] En norda Italio kaj Korsiko la Hispana pasero estas anstataŭata de la Itala pasero. Ili intergradas kun la Itala pasero en suda Italio, kaj en Malto, Kreto, kaj najbaraj insuloj kiaj Rodoso.[11] La Hispana pasero ŝajne ne reproduktiĝas en Balearoj, la Egeaj Insuloj, Korfuo, aŭ la Peloponezo, sed ili loĝas en Sardinio, Pantelerio kaj pli malgrandaj insuloj ĉe la kontinenta marbordo. En Balkanio, ili loĝas en makuloj el Montenegro tra la valo de la Danubo en Rumanio kaj norda Vojvodino. Ĝi troviĝas en kontinenta Grekio kaj Bulgario, kie ili estas ankaŭ nekomunaj.[11]

La Hispana pasero ŝajne setlis en Kanarioj iam, ĉar ĝi troviĝis en Lanzarote kiam naturalisto unuafoje vizitis la insulon en 1828. En la 1830-aj jaroj, ĝi estis konstatita en Fuerteventura, Gran Canaria, kaj Tenerife kaj el la 1940-aj jaroj ĝi atingis ĉiujn aliajn insulojn de Kanarioj.[11][13] Ili atingis Madejron en majo de 1935, kiam nombraj paseroj estis trovataj en la insulo post naŭ tagoj de fortaj konstantaj orientaj ventoj.[1][13] Ŝajne ili atingis la insulojn de Kabo-Verdo pli malpli samtempe kiel Kanariojn, kaj ĝi estis unuafoje konstatita tie en Santiago fare de Charles Darwin en 1832. El tiam ĝi atingis ĉiujn el la aliaj grandaj insuloj, en etendo kiu ne estas bone konata.[11][13]

La orienta subspecio transcaspicus reproduktiĝas el Anatolio kaj Kipro tra Mezoriento kaj Centra Azio ĝis okcidenta Ĉinio. En Mezoriento ĝi reproduktiĝas tra Sirio kaj Libano ĝis tiom suden kiom ĝis Jerusalemo. Ili reproduktiĝas en orienta Turkio, sed ĝi estas tre rara reproduktanto en Irako kaj Kuvajto. Ili reproduktiĝas sporade en Azerbajĝano kaj Dagestano, norden al la valo de la Rivero Tereko. En Irano, ili reproduktiĝas en plej parto de la lando escepte en la regiono de la Persia Golfo, kaj en centra kaj norda Afganio. En Centra Azio, ili reproduktiĝas el la limaj regionoj de Turkmenio-Irano kaj Taĝikio-Afganio norden al partoj de la baseno de Sir Darja en Kazaĥio, kaj okcidenten al Lago Alakol, la Rivero Karatal, kaj angulo de Ĉinio.[10] Ankaŭ tie ĝi etendis sian teritorion, en la areo ĉe la Lago Alakol en Kazaĥio, kie agrikulturo ne disvolviĝis ĝis la 1950-aj jaroj.[18] Ili vintras en ebenaĵoj de la Hindia subkontinento kaj ĉe la Persia Golfo.[10]

En plej parto de sia teritorio, la Hispana pasero loĝas kun la Dompasero. En tiaj areoj, ambaŭ specioj reproduktiĝas en farmoj kaj malferma arbaro, kaj la Hispana pasero preferas pli humidajn biotopojn. En kelkaj areoj kie Dompaseroj forestas, kiel ĉe Kanarioj, Madejro kaj kelkaj mediteraneaj insuloj, la Hispana pasero loĝas en urbaj areoj. En kelkaj urbaj areoj, kiej tiuj de orienta Sardinio, ĝi estas anstataŭata de la Kampopasero.[19] Antaŭ la alveno de la Hispana pasero en Kanariojn kaj en Madejron, nur la aligenra Rokpasero estis ununura indiĝena pasero. En Kanarioj, La Hispana pasero loĝas en plej parto de vivejoj, forpelinte la Rokpaseron el ĉiuj lokoj escepte la plej sekaj. En Madejro la Hispana pasero estas komuna en kultivataj areoj, sed ĝi ne tute adaptiĝis nestumi en konstruaĵoj aŭ reproduktiĝi en la plej seka nordo de la insulo.[11][13][20] La Hispana pasero ne estas komuna en plej parto de la insuloj de Kabo-Verdo, pro la esto de la endemia Iagoa pasero, kaj la Dompasero en la insulo de São Vicente. En la insulo de Fogo, kie ĝi estas la ununura specio de pasero, ĝi estas komuna en ĉiuj vivejoj, kaj reproduktiĝas kaj en la domoj de São Filipe kaj en la klifaj muroj de la vulkano Fajrpinto.[11][13]

Kutimaro

La Hispana pasero estas tre gregema, kaj ariĝas kaj eĉ reproduktiĝas en grupoj.[1] Vintre ili ĉefe vagadas nomadece aŭ faras regulajn migradojn.

Oni scias malmulte de la survivado de la Hispana pasero, kaj la maksimuma aĝo konstatita estis 11 jaroj.[6][21]

Manĝado

Ili manĝas precipe semojn, same kiel aliaj paseredoj. Dum nutrado de idoj ili kaptas insektojn.

Kiel aliaj paseroj, ili manĝas ĉefe semojn de grejno kaj aliaj herboj, ankaŭ foliojn, fruktojn, kaj aliajn plantomaterialojn. Junuloj estas manĝigataj ĉefe per insektoj, kaj ankaŭ plenkreskuloj manĝas insektojn kaj aliajn animalojn dum kaj antaŭ la reprodukta sezono.[22][23][24] La idoj estas manĝigataj preskaŭ nur per insektoj la unuajn tagojn, kaj estas grade manĝigataj de pli grandaj kvantoj de greno.[25] Por predi insektojn, la Hispana pasero estas oportunema, manĝante ĉiun ajn insekton plej komunan.[26] En Centra Azio, temas pri raŭpoj, formikoj, akridoj kaj griloj.[22] Dum migrado tra Centra Azio printempe, la Hispana pasero manĝas ĉefe en rikoltejoj en kultivataj areoj, kaj dum reproduktado ilim manĝas ĉefe insektojn, naturajn plantojn, kaj semojn el la antaŭa jaro.[25]

Nestumado

 src=
Passer hispaniolensis

Ili konstruas malfermitajn nestojn, foje sub grandaj nestoj de cikonio, rabobirdoj aŭ hirundoj. Ili kreas koloniojn dum nestado aŭ nestas unuope. Foje en la kolonio nestas ankaŭ Dompaseroj. La nesto de la Hispana pasero estas simila al la nesto de Dompasero, sed ene estas delikate kovrita de plumoj kaj hararo. La birdino demetas 3–8 makulitajn ovojn; kaj nestas 2-3-foje jare. La idoj post la forlasado de la nesto restas kun la parencoj kaj unuiĝas are por serĉado de manĝaĵoj.

La Hispana pasero nestumas en grandaj kolonioj de tre proksimaj nestoj aŭ eĉ kunhavataj nestoj. Nestoj estas kutime situaj en arboj aŭ arbustoj, inter branĉoj aŭ sub la nestoj de pli grandaj birdoj kiaj tiuj de la Blanka cikonio. Tiuj kolonioj povas enhavi el dek parojn al centojn de miloj de paroj.[27] La ino demetas 3–8 ovojn, kaj eloviĝo okazas post 12 tagoj, kaj elnestiĝo post ĉirkaŭ pluaj 14 tagoj.[1][28] Maskloj pasas pli da tempo konstruante nestojn ol inoj.[29]

Notoj

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 Snow & Perrins 1998, paĝoj 1506–1509
  2. Clement, Harris & Davis 1993, paĝoj 446–447
  3. Shelley 1902, paĝoj 235–237
  4. 4,0 4,1 Summers-Smith 1988, paĝoj 164–165
  5. Oates 1890, p. 239
  6. 6,0 6,1 Summers-Smith 1988, p. 177
  7. 7,0 7,1 (2006) “The taxonomic status of the Italian Sparrow — Passer italiae (Vieillot 1817): Speciation by stabilised hybridisation? A critical analysis”, Zootaxa 1325, p. 117–145.
  8. Summers-Smith 1988, paĝoj 169–170
  9. 9,0 9,1 Summers-Smith 1988, paĝoj 162–163
  10. 10,0 10,1 10,2 Summers-Smith 1988, paĝoj 170–171
  11. 11,0 11,1 11,2 11,3 11,4 11,5 11,6 11,7 11,8 Summers-Smith 1988, paĝoj 165–169
  12. Obratil, S. (1985). “The range of the Spanish sparrow, Passer hispaniolensis (Temminck) in Bosnia and Herzegovina”, Larus 36–37, p. 49–57.
  13. 13,0 13,1 13,2 13,3 13,4 13,5 Summers-Smith 1992, paĝoj 42–47
  14. "iucn"
  15. 15,0 15,1 BirdLife International 2004, p. 263
  16. Dinetti, Marco (2008). “I passeri Passer spp.: da “problematici” a specie di interesse conservazionistico”, Avocetta (abstract only) 32, p. 61–68. Alirita 20a Aprilo 2010..
  17. "iucn"
  18. Summers-Smith, J. D.. (1990) Granivorous birds in the agricultural landscape. Warszawa: Pánstwowe Wydawnictom Naukowe, p. 11–29. ISBN 83-01-08460-X.
  19. Summers-Smith 1988, paĝoj 171–172
  20. Lack, David (1969). “The numbers of bird species on islands”, Bird Study 16 (4), p. 193–209. doi:10.1080/00063656909476244.
  21. AnAge entry for Passer hispaniolensis. AnAge: the Animal Ageing and Longevity Database. Alirita 25a Junio 2010.
  22. 22,0 22,1 Summers-Smith 1988, paĝoj 178–179
  23. El-Sehhar, A.; and Fraval, A. (1984). “Diet of the Spanish sparrow, Passer hispaniolensis (Temm.), in Morocco; seasonal and geographic variations”, Actes de l'Institut Agronomique et Vétérinaire Hassan II, Morocco 4 (1), p. 53–61.
  24. Ali, Sálim (1963). “A Note on the Eastern Spanish Sparrow, Passer hispaniolensis transcaspicus Tschusi, in India”, Journal of the Bombay Natural History Society 60 (2).
  25. 25,0 25,1 Gavrilov, E. I. . “The Biology of the Eastern Spanish Sparrow, Passer hispaniolensis transcaspicus in Kazakhstan”, Journal of the Bombay Natural History Society 60 (2).
  26. Metzmacher, M. (1983). “Le menu des jeunes Moineaŭ domestiques, Passer domesticus L., et espagnols, Passer hispaniolensis Temm., en Oranie (Algérie)”, Cahiers d'Ethologie appliquée (Franca, angla resumo fine) (PDF, nur franca resumo) 3 (2), p. 191–294.
  27. Summers-Smith 1988, paĝoj 173–177
  28. Gavrilov, E. I. (1962). “A Contribution to the Biology of the Spanish Sparrow Passer hispaniolensis transcaspicus”, The Ibis 104, p. 416–417. doi:10.1111/j.1474-919X.1962.tb08669.x.
  29. Metzmacher, Maxime. (1990) Granivorous birds in the agricultural landscape (PDF), Warszawa: Pánstwowe Wydawnictom Naukowe, p. 11–29. ISBN 83-01-08460-X.

Cititaj verkoj

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Hispana pasero: Brief Summary ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

Hispana pasero aŭ Salikopasero (Passer hispaniolensis) estas mezgranda paseroforma birdo de la familio de Paseredoj kaj genro de Paseroj, kiu estas la tipa genro en la familio kaj ordo. Ĝi troviĝas en la Mediteranea regiono kaj sudokcidenta kaj centra Azio.

Ĝi estas pasero tre parenca kaj simila al Dompasero kaj ambaŭ specioj montras ties proksiman rilaton per "biologia miksaĵo" de hibridado en la mediteranea regiono, kiu komplikas la taksonomion de tiu specio: en norda Italio ĝi hibridiĝas kun Dompasero kaj kreas hibridon - nome italan paseron, kiu havas karakterojn de ambaŭ specioj.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Passer hispaniolensis ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El gorrión moruno (Passer hispaniolensis)[2]​ es una especie de ave paseriforme de la familia de los Passeridae autóctona de la región mediterránea (la península ibérica, el Magreb, Córcega, Sicilia, Cerdeña y Grecia). Su aspecto es similar al del gorrión común.

Subespecies

Se reconocen dos subespecies:[3]

 src=
Huevos de Passer hispaniolensis

Referencias

  1. BirdLife International (2012). «Passer hispaniolensis». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2013.1 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 15 de noviembre de 2013.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (2010). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Decimocuarta parte: Orden Passeriformes, Familias Malaconotidae a Passeridae)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 57 (1): 199-205. ISSN 0570-7358. Consultado el 18 de febrero de 2015.
  3. Sistema Integrado de Información Taxonómica. «Passer hispaniolensis (TSN 561880)» (en inglés).

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Passer hispaniolensis: Brief Summary ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El gorrión moruno (Passer hispaniolensis)​ es una especie de ave paseriforme de la familia de los Passeridae autóctona de la región mediterránea (la península ibérica, el Magreb, Córcega, Sicilia, Cerdeña y Grecia). Su aspecto es similar al del gorrión común.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Txolarre ilun ( Basque )

provided by wikipedia EU
 src=
Passer hispaniolensis

Txolarre iluna (Passer hispaniolensis) Passer generoko animalia da. Hegaztien barruko Passeridae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Txolarre ilun: Brief Summary ( Basque )

provided by wikipedia EU
 src= Passer hispaniolensis

Txolarre iluna (Passer hispaniolensis) Passer generoko animalia da. Hegaztien barruko Passeridae familian sailkatua dago.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Pensasvarpunen ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Pensasvarpunen (Passer hispaniolensis) on varpusten heimoon kuuluva varpuslintu.

Koko ja ulkonäkö

Linnun pituus on 14–16 cm ja paino 24–32 g. Muistuttaa suuresti tavallista varpusta, ja varsinkin pensasvarpusnaarasta on maastossa lähes mahdotonta erottaa naarasvarpusesta. Koiras poikkeaa varpuskoiraasta siten, että sen päälaki on punaruskea, poski valkoinen ja vatsapuoli on mustajuovainen. Lajit risteytyvät helposti keskenään Etelä-Italiassa, Luoteis-Afrikassa ja muutamilla Välimeren saarilla. Risteymät voivat muistuttaa kumpaa tahansa lajia. Äänet ovat saman kaltaisia kuin varpusen äänet. Lajista tunnetaan 2 alalajia, nimialalaji hispaniolensis ja keskiaasialainen transcaspicus (Viktor von Tschusi zu Schmidhoffen, 1903).

Sekä vanhoilla että nuorilla pensasvarpusilla on täydellinen sulkasato loppukesällä, jonka jälkeen ikäluokkia ei voi enää tunnistaa toisistaan.

Esiintyminen

Pensasvarpusen lisääntymisalue ulottuu Espanjasta ja Luoteis-Afrikasta Välimeren rantamia pitkin Turkkiin, Iraniin, Afganistaniin ja Kazakstaniin. Euroopan populaation koko on 5,7–12 miljoonaa yksilöä. Kreikassa, Balkanilla ja Turkissa laji on muuttolintu, ja talvehtii Israelissa, Egyptissä ja Arabian niemimaalla. Laji on tavattu Suomessa vain kerran, 1.5.1996 Hangon Tvärminnessä.

Elinympäristö

Pesimäaikana korkeakasvuisissa pensaikoissa ja metsiköissä lähellä kosteikkoa, sekä ihmisasutuksen seuralaisena taajamissa.

Lisääntyminen

 src=
Passer hispaniolensis

Pesä on kudottu kuivista korsista, oljista ja ohuista oksista, joskus myös tuoreista korsista, ja vuorattu karvoilla, höyhenillä jne. Lentoaukko on pesän sivulla. Pesä on tavallisesti puun oksistossa, usein myös puunkolossa tai rakennuksen koloissa. Munia on 4–6, ja molemmat emot hautovat 11–12 päivää. Poikaset lähtevät pesästä noin 15 päivän ikäisinä.

Ravinto

Pensasvarpunen syö pääasiassa ruohokasvien siemeniä sekä hyönteisiä ja muita pieniä selkärangattomia.

Lähteet

Viitteet

  1. BirdLife International: Passer hispaniolensis IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 9.3.2014. (englanniksi)
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Pensasvarpunen: Brief Summary ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Pensasvarpunen (Passer hispaniolensis) on varpusten heimoon kuuluva varpuslintu.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Moineau espagnol ( French )

provided by wikipedia FR

Passer hispaniolensis

Le Moineau espagnol (Passer hispaniolensis) est une espèce d'oiseaux appartenant à la famille des Passeridae. Il est présent dans la région méditerranéenne ainsi qu'en Asie centrale.

Historique et dénomination

L'espèce Passer hispaniolensis a été décrite par le zoologiste hollandais Coenraad Jacob Temminck en 1820[1].

Description

Cet oiseau mesure environ 15 cm et pèse en moyenne entre 28 et 29 g.

Il ressemble généralement beaucoup au Moineau domestique mais le mâle en plumage nuptial est cependant bien différent. Sa bavette noire s'étend sur la poitrine, des stries de même couleur longues et épaisses marquent les flancs. Les côtés de la tête sont plus blancs et la calotte marron vif est bordée d'étroits sourcils blancs. Son bec est aussi plus massif et plus long. Sa voix est plus grave et plus sonore avec certains cris plus longs comportant un trille.

Vocalisation

Les vocalisations du moineau espagnol se trouvent être très similaire à celle du Moineau domestique. Comme la plupart des oiseaux, celui-ci possède plusieurs cris et chants correspondants à plusieurs situations. Une paire de gazouillis stridents assez forts sont émis lorsque les individus se présentent à leur nid. Des sons plus doux sont produits par les oiseaux arrivants et partants des sites de repos. D’autres appels peuvent être émis, ceux-ci sont très semblables aux appels du moineau domestique. Dans ces autres appels, il y a des cris d’alarme, pour les départs en vols, pour des couples accouplés.

Répartition

Le Moineau espagnol peuple le sud et le centre de l'Espagne et du Portugal (où il est rare et localisé), la Corse (il est très rare dans cette île. Quelques individus, probablement en provenance de Sardaigne, sont présents dans l'extrême sud, mais la plupart semblent être des hybrides avec le Moineau cisalpin Passer italiae), la Sardaigne, la Sicile, la Bulgarie, le nord de la Grèce mais aussi la Crète, Rhodes, Chypre, la Turquie, la Serbie (très localement), la plupart des îles du Cap-Vert, le Maroc, l'Algérie, la Tunisie, Malte, les franges littorales de la Libye et de l'Égypte ainsi que le Proche-Orient.

Les populations de cette dernière région sont très nettement migratrices et passent l'hiver dans le nord de l'Arabie et le long d'une partie du cours du Nil en Égypte.

La plupart des populations des Balkans et de Turquie sont migratrices.

Habitat

Cet oiseau fréquente les zones agricoles avec des buissons, des arbustes et des arbres, les bosquets et les fourrés des plaines et des vallons. Il apprécie le voisinage des zones humides mais ne peuple que localement les abords des habitations. Il est également présent dans des environnements urbains lorsque le Moineau domestique n'y est pas présent.

Hybridation

Cette espèce s'hybride localement avec le Moineau domestique et les jeunes ressemblent alors au Moineau cisalpin. L'hybridation avec le Moineau friquet est rare. En Sicile, il s'hybride aussi avec le Moineau cisalpin.

Sous-espèces

Cet oiseau est représenté par deux sous-espèces :

  • Passer hispaniolensis hispaniolensis du sud de l'Europe et de l'Afrique du Nord ;
  • Passer hispaniolensis transcaspicus (un peu plus pâle au moins en plumage internuptial) du Proche-Orient.

Sur de nombreuses îles méditerranéennes, les populations sont intermédiaires entre cette espèce (auxquelles elles sont rattachées sous la dénomination hybride x maltae) et le Moineau cisalpin.

Passer hispaniolensis hispaniolensis

Cette sous-espèce est observable dans la partie occidentale du continent. Ils se trouvent dans certaines parties de la péninsule ibérique, en Grèce, au nord de l'Afrique ainsi que dans les Balkans.

Passer hispaniolensis transcaspicus

Cette sous-espèce est orientale et se reproduit dans les îles telles que Chypre, au Moyen-Orient, en Asie centrale, jusqu'en Chine.

Notes et références

  1. Temminck, 1820 Manuel d'ornithologie ed.2 1 p.353

Annexes

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Moineau espagnol: Brief Summary ( French )

provided by wikipedia FR

Passer hispaniolensis

Le Moineau espagnol (Passer hispaniolensis) est une espèce d'oiseaux appartenant à la famille des Passeridae. Il est présent dans la région méditerranéenne ainsi qu'en Asie centrale.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Pardal mouro ( Galician )

provided by wikipedia gl Galician
 src=
Passer hispaniolensis

O pardal mouro ou pardal español (Passer hispaniolensis) é unha especie de ave paseriforme da familia dos paséridos (Passeridae).

A especie é autóctona da península Ibérica, e tamén se pode encontrar no Magreb, Sicilia, Sardeña, Grecia e boa parte de Asia.

O seu aspecto é moi similar ao do pardal común, especie coa que está moi relacionado.

Características

Mide de 15 a 16 cm de longo e pesa de 22 a 36 g. É lixeiramente maior e máis pesado que o pardal común, e o seu bico tamén é máis longo e robusto. Pero as femias e os individuos novos das dúas especies son practicamente indistinguíbeis; unicamente os machos adultos se poden distinguir a pesar de seren moi semellantes. O machos teñen o píleo marrón (non gris), as meixelas brancas (non gris pálido), o dorso máis negro e as partes inferiores con manchas negras máis extensas.[1]

Distribución xeográfica

O pardal mouro ten unha ampla e moi complicada distribución pola rexión mediterránea (África setentrional, gran parte da península Ibérica —centro, sur e leste—, Sardeña, Sicilia, Malta e os Balcáns, as illas de Cabo Verde, Canarias e Madeira e a través de Asia sudoccidental e central, desde Turquía até o occidente de China.[2]

Falta, porén, dalgunhas zonas da rexión mediterránea, en particular Italia e Córsega, onde o substitúe o pardal italiano (Paser italiae), que é unha especie intermedia (pode ser un híbrido) entre o pardal común e o mouro. Tamén hibridan frecuentemente en África do norte (nordeste de Alxeria, Tunisia e noroeste de Libia), formando unha poboación mixta moi variábel que vai desde paxaros de aspecto idéntico ao pardal común, pasando por todos os aspectos intermedios.

Nos últimos 200 anos a especie ampliou considerabelmente a súa área de distribución, en parte por colonización natural, como nos Balcáns (Bulgaria, Romanía, Serbia e Moldavia, colonizades despois de 1950), e en parte por intervención humana accidental, como a chegada a Canarias (a comezos do século XIX) e a Cabo Verde (1832) a bordo de barcos. Madeira foi colonizada en maio de 1935 despois dun període de fortes ventos de levante que arrastraron algúns paxaros.

Na parte occidental da súa área de distribución son principalmente sedentarios, pero as poboacións orientais son máis migratorias; desde os Balcáns e Turquía migran cara ao al nordeste de África e á península Arábiga.

 src=
Distribución dos pardais mouro e italiano.
Zona de cría de P. h. hispaniolensis
Zona de cría de P. h. transcaspicus
Zona de invernada
Passer italiae
As outras cores representan zonas de hibridación.

Costumes

Nalgunhas zonas é un paxaro urbano, en particular onde falta o pardal común, como nas illas Canarias, Madeira e Malta, pero máis frecuentemente viven en árbores próximas a ríos ou outras zonas húmidas; en terras de cultivo, viven preto dos edificios.

As femias poñen de tres a oito ovos, que incuban ambos os membros da parella durante 12 días. Os pitos abandonan o niño aos 14 días.

Como outros pardais, aliméntanse basicamente de sementes.[3]

Os pardais mouros son moi gregarios, e adoito fan os niños moi proximos entre eles, ou mesmo comparten grandes niños múltiples, aínda que cada parella ten a súa cavidade e a súa entrada. Algunhas colonias de cría se encontran na base de grandes niños de aves como a cegoña branca. As colonias poden comtar desde unhas poucas parellas até a máis de mil.[4]

Subespecies

Passer hipaniolensis ten dúas subespecies:

Etatus

A poboación europea do pardal mouro comprende entre 2 800 000 e 6 200 000 parellas ou de 8 400 000 a 18 600 000 individuos. Á parte da poboación europea, a poboación global estímase entre os 17 e os 74 millóns de individuos.[5][6] A poboación está decrecendo nalgunhas partes de Europe, pero noutras estase a incrementar,[7] e a especie non está seriamente ameazada, polo que se evalúa como preocupación menor na lista vermella da UICN.[8]

Notas

  1. Metzmacher, M. (1986): "Moineaux domestiques et Moineaux espagnols, Passer domesticus et P. hispaniolensis, dans une région de l'ouest algérien: analyse comparative de leur morphologie externe". Le Gerfaut, 76: 317-334.
  2. Obratil, S. (1985): "The range of the Spanish sparrow, Passer hispaniolensis (Temminck) in Bosnia and Herzegovina". Larus, 36–37:49–57.
  3. Metzmacher, M. (1983): "Le menu des jeunes Moineaux domestiques, Passer domesticus L., et espagnols, Passer hispaniolensis Temm., en Oranie (Algérie)". Cahiers d'Ethologie appliquée, 3: 191-214.
  4. Metzmacher M. (1986): "Organisation spatio-temporelle de la reproduction chez le Moineau espagnol Passer hispaniolensis en zone semi-aride". L'Oiseau et la Revue Française d'Ornithologie, 56: 229-262.
  5. BirdLife International (2004): Birds in Europe: population estimates, trends and conservation. Cambridge, England: BirdLife International. Conservation Series Nº 12, p. 263.
  6. BirdLife International (2004). "Passer hispaniolensis, Spanish Sparrow" (PDF). Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status.
  7. Dinetti, Marco (2008): "I passeri Passer spp.: da "problematici" a specie di interesse conservazionistico", Avocetta, 32: 61–68. [1] Arquivado 05 de maio de 2010 en Wayback Machine..
  8. BirdLife International (2012): Passer hispanioliensis Lista Vermella da IUCN.

Véxase tamén

Bibliografía

  • Beaman M. e Madge S. (1998): Aves de Europa, Norte de África e Próximo Oriente. Barcelona: Ediciones Omega. ISBN 84-282-0946-4
  • Clement, Peter; Harris, Alan e Davis, John (1993): Finches and Sparrows: an Identification Guide. Princeton, New Jersey (USA): Princeton University Press. ISBN 0-691-03424-9.
  • Cramp, S. e Perrins, C. M., editores (1994): Handbook of the Birds of Europe, the Middle East, and North Africa: The Birds of the Western Palearctic. Oxford: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-854679-5.

Outros artigos

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia gl Galician

Pardal mouro: Brief Summary ( Galician )

provided by wikipedia gl Galician
 src= Passer hispaniolensis

O pardal mouro ou pardal español (Passer hispaniolensis) é unha especie de ave paseriforme da familia dos paséridos (Passeridae).

A especie é autóctona da península Ibérica, e tamén se pode encontrar no Magreb, Sicilia, Sardeña, Grecia e boa parte de Asia.

O seu aspecto é moi similar ao do pardal común, especie coa que está moi relacionado.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia gl Galician

Španjolski vrabac ( Croatian )

provided by wikipedia hr Croatian
 src=
Passer hispaniolensis

Španjolski vrabac (lat. Passer hispaniolensis) je jedna od četiri europske vrste u porodici Vrabaca. Iako je raširena u cijelom arealu Sredozemnog mora, uključuje i sjever Afrike, sredozemne otoke te druge destinacije. Po navadama, načinu ishrane i mjestima gdje gradi svoja gnijezda malo se razlikuje od srodnih vrsta. Velik je kao domaći vrabac.

Područje rasprostranjenosti u svijetu i RH

Proteklih desetljeća nastanio je područje Balkanskog poluotoka, a rasprostranjen je također na Pirinejskom poluotoku, u Italiji, jugoistočnoj Europi, Turskoj, sjevernoj Africi, u Aziji od Irana do Kazahstana. U Hrvatskoj je u stalnom širenju s juga duž hrvatskog priobalja, sada već gnijezdi u Istri. Na ovom području je gnjezdarica, stanarica prisutna cijele godine.

Veličina RH populacije

Oko 10 000 parova.

Stanište

Za stanište najčešće odabire poljodjelska zemljišta, maslinike, vrtove, pojedinačna stabla.

Fenologija vrste i biologija vrste

Mužjaci se razlikuju od mužjaka vrapca po kestenjastom tjemenu i bijelim obrazima. Ženke imaju isprugane bokove, bijele obraze i tamnija leđa. Duljina tijela je 15 cm, a raspon krila 23 – 26 cm. Tijekom cijele godine društvene ptice. Razmnožavanje se odvija u koloniji, a parovi su monogamni. Gnijezda grade na temeljima gnijezda od drugih ptica, i to najčešće na drveću i stupovima, rijetko u grmlju ili drugoj nižoj vegetaciji. Gnijezde se početkom travnja, a tijekom jedne sezone mogu imati 2 – 3 legla, s 4 – 6 jaja. Hrane se uglavnom sjemenkama i beskralježnjacima, najčešće hranu traže u tlu, ali mogu povremeno i u grmlju i drveću.

IUCN kategorija ugroženosti i zakonska zaštita

Španjolski vrabac prema Crvenoj knjizi ptica Hrvatske (Tutiš i sur. 2013.) ima kategoriju ugroženosti: najmanje zabrinjavajuća (LC) vrsta.


Gołąb1.jpg Nedovršeni članak Španjolski vrabac koji govori o pticama treba dopuniti. Dopunite ga prema pravilima Wikipedije.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori i urednici Wikipedije
original
visit source
partner site
wikipedia hr Croatian

Španjolski vrabac: Brief Summary ( Croatian )

provided by wikipedia hr Croatian
 src= Passer hispaniolensis

Španjolski vrabac (lat. Passer hispaniolensis) je jedna od četiri europske vrste u porodici Vrabaca. Iako je raširena u cijelom arealu Sredozemnog mora, uključuje i sjever Afrike, sredozemne otoke te druge destinacije. Po navadama, načinu ishrane i mjestima gdje gradi svoja gnijezda malo se razlikuje od srodnih vrsta. Velik je kao domaći vrabac.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori i urednici Wikipedije
original
visit source
partner site
wikipedia hr Croatian

Passer hispaniolensis ( Italian )

provided by wikipedia IT

La passera sarda, o passera spagnola (Passer hispaniolensis Temminck, 1820) è un uccello passeriforme della famiglia Passeridae.[2]

Descrizione

La passera sarda differisce dalle altre specie di passeri presenti in Italia prevalentemente per la colorazione del petto. Inoltre non presenta alcuna macchia guanciale, a differenza della passera mattugia. Il maschio presenta una colorazione nera molto marcata ma a tratti del petto mentre la femmina è indistinguibile dalla femmina della passera europea. Inoltre il maschio presenta un sopracciglio bianco leggermente più marcato della passera d'Italia.

Distribuzione e habitat

La si trova in Italia prevalentemente in Sardegna e in Sicilia e poi in piccole colonie anche sull'Adriatico. Si può trovare in Nord Africa durante tutto l'anno, e dalla Croazia alle sponde del Mar Caspio come areale riproduttivo abbandonato durante l'inverno. Nella parte meridionale della Spagna e nella parte costiera del Marocco, invece, si può osservare durante la migrazione.

Biologia

Alimentazione

Essendo onnivoro, mangia di tutto, con una maggior predilezione per semi, frutta, insetti.

Riproduzione

La passera sarda nidifica spesso in grandi colonie situati in boschetti e zone con arbusti alti. Il nido è costruito prevalentemente con rami e erba. Inoltre, anche se più raramente la si può trovare in cavità di nidi di uccelli più grandi come le cicogne

Sistematica

Ne sono conosciute 2 sottospecie:

  • Passer hispaniolensis hispaniolensis
  • Passer hispaniolensis transcaspicus

Secondo recenti studi genetici è individuabile nella passera sarda un'altra sottospecie da alcuni non ancora accettata, ovvero Passer hispaniolensis maltae detta volgarmente passera di malta e diffusa soprattutto in Sicilia e nelle isole del canale di Sicilia. Secondo altri ricercatori non sarebbe invece altro che un caso di ibridazione della passera sarda e la passera d' Italia.

Note

  1. ^ (EN) BirdLife International 2009, Passer hispaniolensis, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ (EN) Gill F. and Donsker D. (eds), Family Passeridae, in IOC World Bird Names (ver 9.2), International Ornithologists’ Union, 2019. URL consultato il 9 maggio 2014.

Bibliografia

  • Metzmacher, M. & Dubois, D. (1981). Estimation des dégâts causés par les oiseaux aux céréales en Algérie. Rev. Ecol. (Terre et Vie) 35: 581-595.
  • Metzmacher, M. (1983). Le menu des jeunes Moineaux domestiques, Passer domesticus L., et espagnols, Passer hispaniolensis Temm., en Oranie (Algérie). Cahiers d'Ethologie appliquée, 3: 191-214.
  • Metzmacher, M. (1986 a). Moineaux domestiques et Moineaux espagnols, Passer domesticus et P. hispaniolensis, dans une région de l'ouest algérien: analyse comparative de leur morphologie externe. Le Gerfaut, 76: 317-334.
  • Metzmacher M. (1986 b). Organisation spatio-temporelle de la reproduction chez le Moineau espagnol Passer hispaniolensis en zone semi-aride. L'Oiseau et la Revue Française d'Ornithologie, 56: 229-262.
  • Metzmacher, M. (1990). Climatic factors, time activity budget and breeding success of the Spanish sparrow (Passer hispaniolensis TEMM.). pp 151 – 168. In : Granivorous birds in the agricultural landscape. Pinowski J. & Summers-Smith J.D.(eds). PWN-Polish Scientific Publishers, Warsaw.

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Passer hispaniolensis: Brief Summary ( Italian )

provided by wikipedia IT

La passera sarda, o passera spagnola (Passer hispaniolensis Temminck, 1820) è un uccello passeriforme della famiglia Passeridae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Spaanse mus ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Vogels

De Spaanse mus (Passer hispaniolensis) is een zangvogel uit de familie van mussen (Passeridae). De vogel lijkt op een huismus en komt voor in Zuid-Europa, Noord-Afrika en tot diep in Midden-Azië.

Kenmerken

Het mannetje van de Spaanse mus is gemakkelijk te onderscheiden van de huismus. De vogels zijn allebei even groot, 14 tot 16 cm lang, de Spaanse mus heeft echter net als de ringmus een kastanjebruine kruin. In de broedtijd heeft het mannetje een donkere bef (net als de huismus) maar het zwart van de bef zet zich voort in een zware zwarte streping. Ook op de rug is het mannetje zwart gestreept (de huismus is daar zwart en bruin gestreept). Verder heeft de Spaanse mus een smalle witte wenkbrauwstreep en witte wangen (bij de huismus is dat grijs en ontbreekt de wenkbrauwstreep). In de winter blijft de zwarte streping op borst en buik aanwezig, maar minder duidelijk. Het vrouwtje is in het veld praktisch niet de onderscheiden van de huismus.[2]

Verspreiding en leefgebied

De soort komt niet alleen in Spanje voor. Hij is daar helemaal niet zo algemeen. Er zijn twee ondersoorten:[3]

Het leefgebied bestaat meestal uit terreinen in de buurt van water met veel bomen en struikgewas en vaak in de buurt van menselijke bewoning. Daar waar de huismus ontbreekt (zoals op Malta, Sardinië, Madeira en de Canarische eilanden) komt de Spaanse mus voor in bewoond gebied. De ondersoort P. h. transcaspicus komt ook voor in drogere gebieden en in Afghanistan tot op 2750 m boven zeeniveau. De vogels zijn trekvogels die 's winters in Noord-Afrika, het Arabisch schiereiland en India verblijven.[4]

Voorkomen in Noordwest-Europa

Spaanse mussen zijn waargenomen op de Britse eilanden, Finland en Noorwegen. In Nederland zijn tussen 1997 en 2010 zes bevestigde waarnemingen gedaan, meestal aan de Noordzeekust.[5]

Broedgedrag

De Spaanse mus broedt vaak hoog in bomen in kolonies met nesten van stro en twijgen. Deze mus broedt ook als "onderhuurder" in grote takkennesten van ooievaars en roofvogels.[2]

Status

De grootte van de populatie werd in 2004 ruw geschat tussen de 17,1 tot 74,4 miljoen individuen; deze schatting moet nauwkeuriger gemaakt worden. Men veronderstelt dat de soort in aantallen stabiel is. Om deze redenen staat de Spaanse mus als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]

Bronnen, noten en/of referenties
  1. a b (en) Spaanse mus op de IUCN Red List of Threatened Species.
  2. a b Svensson, L. et al., 2012. ANWB Vogelgids van Europa, Tirion, Baarn. ISBN 978 90 18 03080 3
  3. Gill, F. & D. Donsker (Eds). (2014). IOC World Bird List (v 4.1).
  4. Handbook of the Birds of the World deel 14, 2009.
  5. Dutch Avifauna. Dutch Birding. Geraadpleegd op 16 mei 2014.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Spaanse mus: Brief Summary ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

De Spaanse mus (Passer hispaniolensis) is een zangvogel uit de familie van mussen (Passeridae). De vogel lijkt op een huismus en komt voor in Zuid-Europa, Noord-Afrika en tot diep in Midden-Azië.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Middelhavssporv ( Norwegian )

provided by wikipedia NN

Middelhavssporv (Passer hispaniolensis) er ein fugl i sporvefamilien. Han lever i middelhavsområdet og sørvestlege og sentrale Asia. Arten liknar på den nært nærskylde gråsporv, og dei to artane viser det nære tilhøvet med hybridisering, noko som kompliserer identifisering av individ av denne arten.

Skildring

Middelhavssporven er 15-16 centimeter lang og har kroppsvekt på 22-38 gram. Hoer liknar mykje på hofuglar av gråsporv i fjørdrakta, men kan ha ei aning lysare underside. Hannfuglar av middehavssporven har kastanjebrun isse, svart smekk og elles svart brystparti og kraftige svarte strek på undersida. Han har kvite kinn der gråsporven er grå. Nebbet er kraftig og kjegleforma.[1][2]

Lætet til denne sporven liknar gråsporvlætet, men er meir metallisk i tonen enn gråsporven.[1]

Middelhavssporven har ei fragmentert utbreiing frå Makaronesia i vest der han er introdusert, og gjennom middelhavsområdet til Sentral-Asia. Hekkeområdet inkluderer Iberia, Sardinia, Balkan, Kanariøyane, Nordvest-Afrika, Kypros, austlege Anatolia, Levanten, nordlege Iran, sørlege Kasakhstan og nordvestre Kina. Overvintringsområde finst fragmentert i Nord-Afrika, sørlege Iran, Pakistan og Nordvest-India. Han lever året rundt i nokre område som Iberia og Nordvest-Afrika. Streiffuglar når så langt nord som til Skottland og Noreg. Det er dokumentert eit funn på Lista i 1990 og eit ved Larvik to år tidlegare.[3] Habitatet for denne arten er fuktige, nær vatn, gjerne kultiverte, men òg i steppeområde og halvørken. Føda er først og fremst vegetabilsk, slik som grasfrø, dessutan virvellause dyr.[2]

Populasjonen er estimert til å ligge mellom 61 og 131,5 millionar individ og er trudd å vere minkande. Arten er klassifisert som globalt livskraftig.[4]

Kjelder

Referansar
  1. 1,0 1,1 Svensson, Lars et al (2011). Gyldendals store fugleguide. Gyldendal norsk forlag. ISBN 9788205418820.
  2. 2,0 2,1 Summers-Smith, D. (2018). Spanish Sparrow (Passer hispaniolensis) I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Henta den 20. august 2018
  3. «Artsobservasjoner - rapportsystem for arter i Norge». Henta 20. august 2018.
  4. BirdLife International (2018) Species factsheet: Passer hispaniolensis. Henta frå http://www.birdlife.org den 20. august 2018

Bakgrunnsstoff

Commons-logo.svg Commons har multimedia som gjeld: Middelhavssporv
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia NN

Middelhavssporv: Brief Summary ( Norwegian )

provided by wikipedia NN

Middelhavssporv (Passer hispaniolensis) er ein fugl i sporvefamilien. Han lever i middelhavsområdet og sørvestlege og sentrale Asia. Arten liknar på den nært nærskylde gråsporv, og dei to artane viser det nære tilhøvet med hybridisering, noko som kompliserer identifisering av individ av denne arten.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia NN

Middelhavsspurv ( Norwegian )

provided by wikipedia NO
 src=
Passer hispaniolensis

Middelhavsspurv (vitenskapelig navn Passer hispaniolensis) er en 14-16 cm lang spurv i nær slekt med gråspurv, og artene kan produsere hybrider slik som romerspurv i Italia, som viser kjennetegn fra begge artene.

Arten danner, sammen med romerspurv (P. italiae) og gråspurv (P. domesticus), en såkalt superart.[1] Ifølge en studie ledet av en norsk forskningsgruppe oppsto romerspurven ved hybridisering mellom middelhavsspurv og gråspurv.[2][3]

I den vestlige delen av utbredelsesområdet opptrer den som standfugl, mens østlige populasjoner har en større tendens til å trekke. Enkelte fugler har beveget seg så langt som til Skottland.

Fuglen finnes rundt bebyggelse, i likhet med sin slektning, men hekker oftest i trær nær elver og andre fuktige områder. Den bygger et lukket rede, og hekker noen ganger inne i store reder til fugler som stork. Den legger mellom fire og åtte egg.

Hannen er av utseende lik gråspurven, men har en nøttebrun hette, svartere rygg og svarte fjær under. Hunnen er praktisk talt umulig å skjelne fra sin slektning.

I likhet med andre spurver nærer denne arten seg hovedsakelig på frø.

Referanser

  1. ^ Summers-Smith, D., Christie, D.A. & Garcia, E.F.J. (2016). Sparrow (Passer domesticus). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona.
  2. ^ Hermansen JS, Sæther SA, Elgvin TO, Borge T, Hjelle E, Sætre G-P. 2011. Hybrid speciation in sparrows I: phenotypic intermediacy, genetic admixture and barriers to gene flow. Mol Ecol 20: 3812-3822.
  3. ^ Elgvin TO, Hermansen JS, Fijarczyk A, Bonnet T, Borge T, Sæther SA, Voje KL, Sætre G-P. Hybrid speciation in sparrows II: a role for sex chromosomes? Mol Ecol 20: 3823-3837.

Eksterne lenker


ornitologistubbDenne ornitologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den.
Det finnes mer utfyllende artikkel/artikler på .
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Middelhavsspurv: Brief Summary ( Norwegian )

provided by wikipedia NO
 src= Passer hispaniolensis

Middelhavsspurv (vitenskapelig navn Passer hispaniolensis) er en 14-16 cm lang spurv i nær slekt med gråspurv, og artene kan produsere hybrider slik som romerspurv i Italia, som viser kjennetegn fra begge artene.

Arten danner, sammen med romerspurv (P. italiae) og gråspurv (P. domesticus), en såkalt superart. Ifølge en studie ledet av en norsk forskningsgruppe oppsto romerspurven ved hybridisering mellom middelhavsspurv og gråspurv.

I den vestlige delen av utbredelsesområdet opptrer den som standfugl, mens østlige populasjoner har en større tendens til å trekke. Enkelte fugler har beveget seg så langt som til Skottland.

Fuglen finnes rundt bebyggelse, i likhet med sin slektning, men hekker oftest i trær nær elver og andre fuktige områder. Den bygger et lukket rede, og hekker noen ganger inne i store reder til fugler som stork. Den legger mellom fire og åtte egg.

Hannen er av utseende lik gråspurven, men har en nøttebrun hette, svartere rygg og svarte fjær under. Hunnen er praktisk talt umulig å skjelne fra sin slektning.

I likhet med andre spurver nærer denne arten seg hovedsakelig på frø.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Passer hispaniolensis ( Pms )

provided by wikipedia PMS
Drapò piemontèis.png Vos an lenga piemontèisa Për amprende a dovré 'l sistema dle parlà locaj ch'a varda sì.

Àutri nòm an piemontèis: passaròt, passra.
Àutri nòm: an italian, Passera sarda.
Ël Pssaròt a l'é ën cit osel.
Costo artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.

Ambient

Da finì.

Distribussion

As treuva an Euròpa, Asia e Àfrica.

Arferiment bibliogràfich për chi a veul fé dj'arserche pì ancreuse

  • Passer hispaniolensis (Temminck, 1820)
  • Dissionari ornitològich piemontèis - a cura ëd Tavo Burat - Ij nòm piemontèis ëd j'osej
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia PMS

Passer hispaniolensis: Brief Summary ( Pms )

provided by wikipedia PMS

Àutri nòm an piemontèis: passaròt, passra.
Àutri nòm: an italian, Passera sarda.
Ël Pssaròt a l'é ën cit osel.
Costo artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.

Ambient

Da finì.

Distribussion

As treuva an Euròpa, Asia e Àfrica.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia PMS

Wróbel śródziemnomorski ( Polish )

provided by wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Wróbel śródziemnomorski[4], wróbel południowy[5] (Passer hispaniolensis) − gatunek ptaka z rodziny wróbli (Passeridae). Gniazduje w Hiszpanii, w południowo-wschodniej Europie oraz w północnej Afryce. Jest nieznacznie większy od wróbla domowego. Samice są nie do odróżnienia od samic wróbla domowego.

Sytematyka

Wyróżniono dwa podgatunki P. hispaniolensis[6][2][4]:

Przypisy

  1. Passer hispaniolensis, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. a b Spanish Sparrow (Passer hispaniolensis) (ang.). IBC: The Internet Bird Collection. [dostęp 2012-12-16].
  3. BirdLife International 2014, Passer hispaniolensis [w:] The IUCN Red List of Threatened Species 2015 [online], wersja 2015-3 [dostęp 2015-12-05] (ang.).
  4. a b Systematyka i nazwy polskie za: P. Mielczarek, M. Kuziemko: Rodzina: Passeridae Rafinesque, 1815 - wróble - Sparrows, snowfinches and allies (wersja: 2015-05-27). W: Kompletna lista ptaków świata [on-line]. Instytut Nauk o Środowisku Uniwersytetu Jagiellońskiego. [dostęp 2015-12-05].
  5. P. Busse (red.), Z. Czarnecki, A. Dyrcz, M. Gromadzki, R. Hołyński, A. Kowalska-Dyrcz, J. Machalska, S. Manikowski, B. Olech: Ptaki. T. II. Warszawa: Wiedza Powszechna, 1991, s. 342, seria: Mały słownik zoologiczny. ISBN 83-214-0563-0.
  6. F. Gill, D. Donsker: Old World sparrows, snowfinches & weavers (ang.). IOC World Bird List: Version 5.4. [dostęp 2015-12-05].

Bibliografia

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Wróbel śródziemnomorski: Brief Summary ( Polish )

provided by wikipedia POL

Wróbel śródziemnomorski, wróbel południowy (Passer hispaniolensis) − gatunek ptaka z rodziny wróbli (Passeridae). Gniazduje w Hiszpanii, w południowo-wschodniej Europie oraz w północnej Afryce. Jest nieznacznie większy od wróbla domowego. Samice są nie do odróżnienia od samic wróbla domowego.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Pardal-espanhol ( Portuguese )

provided by wikipedia PT

O pardal-espanhol (Passer hispaniolensis) é uma ave da família Passeridae. Tem cerca de 15 cm de comprimento e distingue-se do seu congénere pardal-comum pelo barrete totalmente castanho, pela grande mancha preta no peito e pelos flancos estriados.A fêmea é muito parecida com a do pardal doméstico, mas os seus flancos apresentam manchas cinzentas.

Distribui-se pelo sul da Europa e pela Ásia. A sobreposição das áreas de repartição do pardal espanhol e do doméstico accaretou, de resto, a formação de populações híbridas em certas regiões, commo Itália e o Leste do Magreb. A plumagem destes híbridos apresente nitidamente uma mistura de características próprias das duas espécies.

Nidifica em colónias, muitas vezes por baixo de ninhos de cegonha-branca, mas geralmente mantém-se afastado de habitações humanas. Está presente em Portugal durante todo o ano.

 src=
Pardal-espanhol (2 machos) : namoro.
 src=
Pardal-espanhol : ninho em um acácia.
 src=
Passer hispaniolensis - MHNT

Referências

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia PT

Pardal-espanhol: Brief Summary ( Portuguese )

provided by wikipedia PT

O pardal-espanhol (Passer hispaniolensis) é uma ave da família Passeridae. Tem cerca de 15 cm de comprimento e distingue-se do seu congénere pardal-comum pelo barrete totalmente castanho, pela grande mancha preta no peito e pelos flancos estriados.A fêmea é muito parecida com a do pardal doméstico, mas os seus flancos apresentam manchas cinzentas.

Distribui-se pelo sul da Europa e pela Ásia. A sobreposição das áreas de repartição do pardal espanhol e do doméstico accaretou, de resto, a formação de populações híbridas em certas regiões, commo Itália e o Leste do Magreb. A plumagem destes híbridos apresente nitidamente uma mistura de características próprias das duas espécies.

Nidifica em colónias, muitas vezes por baixo de ninhos de cegonha-branca, mas geralmente mantém-se afastado de habitações humanas. Está presente em Portugal durante todo o ano.

 src= Pardal-espanhol (2 machos) : namoro.  src= Pardal-espanhol : ninho em um acácia.  src= Passer hispaniolensis - MHNT
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia PT

Vrabie negricioasă ( Romanian; Moldavian; Moldovan )

provided by wikipedia RO
 src=
Vrabia negricioasă după H. E. Dresser. [2] Sus masculul, jos femela

Vrabia negricioasă (Passer hispaniolensis), numită și vrabie spaniolă sau vrabie de sălciș, este o pasăre sedentară sau migratoare din familia paseridelor, ordinul paseriformelor, care cuibărește în sudul Europei (inclusiv în sudul și sud-estul României și în sudul Republicii Moldova), Asia Mică, Asia Centrală și nordul Africii. Populațiile din sud-vestul Europei de și cele din nordul Africii sunt sedentare, iar cele din Balcani și din Asia Centrală sunt migratoare și iernează în Africa de Nord, în Orientul Apropiat și în Asia de Sud. Sunt descrise 2 subspecii: Passer hispaniolensis hispaniolensis și Passer hispaniolensis transcaspicus. În România și Republica Moldova cuibărește subspecia Passer hispaniolensis hispaniolensis. În România a fost descoperită în 1964 ca specie cuibăritoare în sudul Dobrogei, care și-a extins teritoriul până la limita sudică a Deltei (Murighiol, Agighiol), apoi și în sudul țării, de-a lungul Dunării. Mărimea populației cuibăritoare din România este estimată la 450.000-900.000 de perechi. Cuibărește în regiuni deschise, predominant umede de lângă ape acoperite cu arbori și arbuști și din apropierea terenurile agricole, pătrunde și în zonele urbane unde lipsește vrabia de casă. Preferă pâlcurile de arbori, liniile de tufărișuri și aliniamente de copaci, în care realizează colonii mari. Se întâlnește obișnuit în ținuturi joase, dar în Afganistan la altitudini mari de până la 2750 m. Este gregară, care se hrănește și migrează în stoluri. Este o pasăre mică, are o lungime de 15-16 cm și o greutate de 22-38 g. Poate trăi până la 11 ani și 2 luni. Masculul în penajul nupțial are capul de la frunte până la ceafă castaniu (brun-roșcat), lorul negru (de obicei cu o linie supralorală scurtă și subțire, albă), pata postoculară, obrazul și tectricele auriculare sunt albe; părțile superioare cu dungi negre și brun-gălbuii, partea inferioară a spatelui brun-cenușie; coada brun închisă; bărbia până la piept neagră, partea inferioară a flancurilor cu dungi negre groase, abdomenul alb curat; tectricele supraalare castanii, supraalare mijlocii tivite pe vârfuri cu alb, supraalare mari cu centrele negre și vârfurile albicioase înguste, remigele aripilor negre, tivite nisipiu pe margini, o pată palidă la baza remigelor primare; irisul este brun-închis; ciocul negru; picioarele rozaceu deschise sau brunii. Masculul diferă de cel al vrabiei de casă cu care se aseamănă prin aceea că are vârful capului brun-roșcat (nu cenușiu), părțile superioare cu pete mai intens colorate, iar bărbia este mai extinsă și se continuă pe flancuri sub formă de dungi negre. Femela este mai spălăcită de culoare brună sau brun-cenușie, cu o dungă supraciliară mai deschisă, părțile superioare au desenul asemănător cu cel al masculului dar sunt mai spălăcite și mai brune, cu mai puțin negru și lipsite de tonuri castanii; bărbia și partea inferioară a gâtului albicioase (bărbița neagră absență), părțile inferioare mai deschise, cu un colier de dungi întunecate care se continue în jos pe flancuri; ciocul bruniu. Se hrănește mai ales cu semințe de graminee, de cereale cultivate și de ierburi spontane joase, dar și cu nevertebrate (omizi, lăcuste, furnici zburătoare) pe tot parcursul anului. Caută semințe pe sol, rupe mugurii și fructele necoapte de pe crengi; prinde insecte de pe crengile tufelor și ale copacilor, dar le poate captura și urmărindu-le în zbor. Ajunge la maturitate sexuală la vârsta de un an. În regiunile unde specia este sedentară, perioada de cuibărit începe încă de la începutul lunii martie, iar la populațiile migratoare doar din luna mai. Este o specie monogamă. Strigătele și cântecul amintesc de cele ale vrabiei de casă, fiind puțin mai puternice și mai joase. Cuibărește în colonii care ajung până la sute de mii de cuiburi, cuiburile sunt îngrămădite îndeaproape unul lângă altul, uneori peste 100 într-un singur copac. Cuibul este construit de ambele sexe, iar după terminarea lui rămîne câte unul din parteneri ca să-l păzească, deoarece unii membri ai coloniei au obiceiul de a fura materialul de cuib de la vecini. Cuibul are o formă aproximativ sferică de 15-30 cm în diametru, intrarea fiind pe lateral, el este făcut din iarbă, fân, paie de graminee și alte tulpini de plante, iar în interior este căptușit cu ierburi mai fine, pene, puf și păr de la animale. El este fixat strâns de crengile copacului sau în partea de jos a cuiburilor mari ale berzelor din localități, păsărilor de pradă, ciorilor sau stârcilor sau pe un stâlp; rareori în găurile pereților sau clădirilor. Depune de regulă 2, mai rar 3-4 ponte pe an formate din câte 2-8 ouă albe, pătate cu stropi gri-verzui, incubația este asigurată de ambele sexe și durează 11-14 zile. Puii rămân în cuib 11-15 zile și sunt hrăniți de ambii părinți. În primele zile de viață puii sunt hrăniți numai cu insecte, treptat adulții introducând și produse vegetale în hrana lor (în special cereale). Acolo unde numărul lor este mare, această specie poate deveni un dăunător important al agriculturii.[3][4][5][6][7][8][9][10][11][12][13]

Taxonomie și subspecii

Sunt recunoscute două subspecii.[14][15]

  • Passer hispaniolensis hispaniolensis (Temminck, 1820) - subspecia nominată, cuibărește în Peninsula Iberică, Sardinia, Grecia și Balcani, vestul Asiei Mici, insulele estice din Oceanul Atlantic (Madeira, Insulele Canare și Insulele Capului Verde) și nord-vestul Africii (din Maroc spre est până în nord-estul Libiei); iernează în nord-estul Africii și sud-vestul Asiei.
  • Passer hispaniolensis transcaspicus Tschusi, 1902 - cuibărește în Cipru, estul Turciei și Levant la est până în Iran, Afganistan, sudul Kazahstanului și nord-vestul Chinei (în vestul Xingjiangului); iernează în sud-vestul Asiei, Pakistan și nord-vestul Indiei.

În România și Republica Moldova cuibărește subspecia Passer hispaniolensis hispaniolensis.[6]

Uneori este considerată conspecifică cu vrabia de casă (Passer domesticus) și vrabia italiană (Passer italiae). Hibridizează într-o mare măsură cu prima în sud-estul Europei (Balcani), iar în sudul Italiei cu cea de-a doua. Au fost raportați și hibrizi cu vrabia de câmp (Passer montanus).[14][15]

Deplasări sezoniere

Populațiile pot fi sedentare, hoinare și migratoare. Cele de pe insulele din estul Oceanului Atlantic și unele populații din sudul arealului sunt sedentare; deplasându-se parțial spre sud, de ex. în nord-vestul Africii. În est, subspecia transcaspicus este în principal migratoare, după reproducere se deplasează spre sudul Afghanistanului, Pakistan și nord-vestul Indiei, unele în Peninsula Arabică; sosește în Kazahstan de la mijlocul lui aprilie până la începutul lui iunie, plecând de la sfârșitul lui septembrie până la începutul lui noiembrie; în pasaj trece în în număr foarte mare prin vestul Tian-Șanului. În plus, dispersarea post-reproductivă a cârdurilor în căutare hranei poate avea loc pe distanțe de câteva sute de kilometri.[14][15]

Apariții accidentale au fost înregistrate în Insulele Britanice, Olanda și nordul Europei, iar iarna apare accidental la sud până la paralela 19°N în Maroc, sudul oazelor sahariene și nordul Sudanului. Cârdurile care migrează probabil prin Insulele Malteze au fost înregistrate în aprilie și octombrie, deplasându-se spre nord și respectiv spre sud.[14][15]

Statutul și conservarea

Specia nu este amenințată la nivel global (LC după criteriile IUCN). Comună sau numeroasă în unele locuri. Estimările aproximative din anii 1980-1990 au arătat următoarele cifre pentru perechile cuibăritoare: România 500.000, Grecia 400.000, Bulgaria 300.000, Malta 40.000, Spania și Portugalia 30.000 fiecare, cu un total pentru Europa de 1.500.000-2.500.000 perechi; câteva zeci de mii de perechi cuibăresc în Israel.[14][15]

După datele BirdLife International din 2015 populația cuibăritoare din Europa a fost estimată la 6.110.000-13.200.000 perechi, ceea ce echivalează cu 12.200.000-26.300.000 de indivizi maturi. Europa constituie circa 20% din arealul global, astfel încât o estimare foarte preliminară a mărimii globale a populației este de 61.000.000-131.500.000 de indivizi maturi, dar este necesară validarea ulterioară a acestei estimări.[16][17][18]

Câteva populații figurează în partea estică a arealului, dar sunt extrem de numeroase în unele zone; numărul păsărilor care migrează prin trecătoare Ciokpak din Kazahstan a scăzut de la o medie de 35.200.000 în 1965-1981 la 11.400.000 în 2003-2005. A colonizat insula Madeira, Insulele Canare și Insulele Capului Verde în secolele 19 și 20; în sud-estul Kazahstanului și nord-vestul Chinei (Sinkiang), și-a extins arealul din 1940, ca urmare a creșterii cultivării cerealelor.[14][15]

Creșterea numărului și răspândirii au fost observate începând cu 1980 în Peninsula Iberică (Estramadura din Spania, Alentejo din Portugalia), în Balcani și în Orientul Mijlociu (unde s-a extins spre sud în Arabia Saudită), a crescut numărul lor și în extremitatea nord-estică a arealului în Sinkiang, în ciuda încercărilor prelungite ale agricultorilor locali de a le controla; această creștere și expansiune este în mare măsură rezultatul intensificării cultivării irigate. În schimb, numărul lor a scăzut aproape până la dispariție în Madeira ca urmare a utilizării fără discriminare a insecticidelor.[14][15]

În Europa, mărimea populației este estimată că va scadea cu mai puțin de 25% în 17,4 ani (trei generații) (BirdLife International 2015).[16][17][18]

În perioada 1990-2000 s-a înregistrat o scădere a efectivelor în câteva țări, precum Grecia și Turcia, în timp ce majoritatea populațiilor europene au crescut numeric (Croația, Bulgaria, Spania și Rusia) sau au rămas stabile (România, Albania și Portugalia). Astfel, în ansamblu, populația europeană este în prezent considerată a fi stabilă.[9]

În România efectivul este estimat la 450.000-900.000 de perechi cuibăritoare și este stabil. În Republica Moldova efectivul nu a fost încă estimat.[9][16]

Acolo unde numărul lor este mare, această specie poate deveni un dăunător important al agriculturii.[14][15]

Populația cuibăritoare din Europa estimată de BirdLife International în 2015[16]

Țara (sau teritoriul) Populația estimată (perechi) Anul (anii) Albania 10.000-30.000 2002-2012 Armenia 50.000-350.000 2002-2012 Azerbaidjan 100.000-300.000 2014 Bosnia și Herțegovina 1.000-2.000 2010-2014 Bulgaria 53.000-250.000 2005-2012 Croația ≥10.000- 2014 Cipru 150.000-400.000 2006-2012 Franța 60.000-300.000 2008-2012 Georgia Prezentă - Grecia 280.000-440.000 2007-2013 Grecia 100.000-300.000 2013 Italia 2.000.000-3.000.000 2013 Italia 400.000-800.000 2013 Kosovo 1.500-2.500 2009-2014 Macedonia 10.000-30.000 2001-2012 Malta 110.910-306.170 2008 Muntenegru 1.500-3.000 2002-2012 Portugalia 10.000-50.000 2008-2012 Insula Madeira (Portugalia) 1.000-5.000 2009-2012 România 450.000-900.000 2010-2013 Rusia 10.000-50.000 2008-2012 Serbia 1.900-2.800 2008-2012 Slovenia 3.000-4.000 2002-2010 Slovenia 0-10 2002-2012 Spania 765.000-2.510.000 2004-2006 Insulele Canare (Spania) 20.000-100.000 1997-2003 Elveția 10.000-25.000 2008-2012 Turcia 1.500.000-3.000.000 2013 Ucraina 50-100 2000 Uniunea Europeană 4.400.000-9.370.000 - Europa 6.110.000-13.200.000 -

Note

  1. ^ Passer hispaniolensis. Lista roșie a speciilor periclitate IUCN. Versiunea 2013.2. International Union for Conservation of Nature. 2012. Accesat în 26 noiembrie 2013.
  2. ^ H. E. Dresser. A history of the birds of Europe : including all the species inhabiting the western palaearctic region. Volume III. 1871-1881
  3. ^ Victor Ciochia. Păsările clocitoare din România. Atlas. Editura Științifică, București, 1992
  4. ^ Dimitrie Radu. Mic atlas ornitologic. Editura Albatros. București, 1983
  5. ^ M. Talpeanu. Maria Paspaleva. Aripi deasupra Deltei. Editura Științifică. 1973
  6. ^ a b Victor Ciochia. Dinamica și migrația păsărilor. Ed. Științifică și Enciclopedică, București, 1984
  7. ^ Håkan Delin, Lars Svensson. Philip's Păsările din România și Europa. Determinator ilustrat. București 2016
  8. ^ Robert Ritter von Dombrowski. Păsările României (Ornis Romaniæ). Descriere sistematică și biologico-geografică, completată, ilustrată și prelucrată. Traducere din limba germană, prelucrare și completare de Profesor Dionisie Linția, Directorul Muzeului Ornitologic din Timișoara. Volumul I. București, Fundația Regală pentru Literatură și Artă, 1946
  9. ^ a b c Atlas al speciilor de păsări de interes comunitar din România. Texte prezentare: Milca Petrovici. Coordonare științifică: Societatea Ornitologică Română/BirdLife International și Asociația pentru Protecția Păsărilor și a Naturii „Grupul Milvus”. Ministerul Mediului, Apelor și Pădurilor – Direcția Biodiversitate. Editura Noi Media Print S.A. în colaborare cu Media & Nature Consulting S.R.L. București, 2015
  10. ^ Dimitrie Radu. Expansiunea recentă în România a vrabiei spaniole, Passer hispaniolensis (Temm.). Muzeul de Științele Naturii Bacău, Studii și Comunicări, Nr. 6, 1973, partea I: 363-376
  11. ^ Aurel Papadopol. Prezența speciei Passer hispaniolensis Temm în România. Rev. Nat, seria Biol., 1964, XVI, nr. 5, p. 93, București.
  12. ^ Aurel Papadopol. Le moineau espagnol (Passer hispaniolensis hispaoniolensis (Temm.)) en Roumanie (Aves, Passeridae). Travaux du Muséum National d’Histoire Naturelle “Grigore Antipa” 5: 509-512 (1965)
  13. ^ Vitalie Ajder, Vlad Cioflec, Lucian Eugen Bolboacă, Ion Grosu, Emanuel Ștefan Baltag. New bird species recorded in Republic of Moldova during 2011-2014. International Zoological Congress of “Grigore Antipa” Museum, 19 - 22 November 2014, Bucharest - Romania
  14. ^ a b c d e f g h Spanish Sparrow (Passer hispaniolensis). HBW Alive
  15. ^ a b c d e f g h Josep Del Hoyo, Andrew Elliott, David A Christie. Handbook of the Birds of the World, Volume 14: Bush-Shrikes to Old World Sparrows. Lynx Edicions 2009
  16. ^ a b c d Passer hispaniolensis (Spanish Sparrow). Supplementary Material. European Red List of Birds. BirdLife International (2015).
  17. ^ a b Passer hispaniolensis (Temminck, 1820). European Red List of Birds. BirdLife International (2015).
  18. ^ a b Passer hispaniolensis. The IUCN Red List of Threatened Species. 2017

Legături externe

Commons
Wikimedia Commons conține materiale multimedia legate de Vrabie negricioasă
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autori și editori
original
visit source
partner site
wikipedia RO

Vrabie negricioasă: Brief Summary ( Romanian; Moldavian; Moldovan )

provided by wikipedia RO
 src= Vrabia negricioasă după H. E. Dresser. Sus masculul, jos femela

Vrabia negricioasă (Passer hispaniolensis), numită și vrabie spaniolă sau vrabie de sălciș, este o pasăre sedentară sau migratoare din familia paseridelor, ordinul paseriformelor, care cuibărește în sudul Europei (inclusiv în sudul și sud-estul României și în sudul Republicii Moldova), Asia Mică, Asia Centrală și nordul Africii. Populațiile din sud-vestul Europei de și cele din nordul Africii sunt sedentare, iar cele din Balcani și din Asia Centrală sunt migratoare și iernează în Africa de Nord, în Orientul Apropiat și în Asia de Sud. Sunt descrise 2 subspecii: Passer hispaniolensis hispaniolensis și Passer hispaniolensis transcaspicus. În România și Republica Moldova cuibărește subspecia Passer hispaniolensis hispaniolensis. În România a fost descoperită în 1964 ca specie cuibăritoare în sudul Dobrogei, care și-a extins teritoriul până la limita sudică a Deltei (Murighiol, Agighiol), apoi și în sudul țării, de-a lungul Dunării. Mărimea populației cuibăritoare din România este estimată la 450.000-900.000 de perechi. Cuibărește în regiuni deschise, predominant umede de lângă ape acoperite cu arbori și arbuști și din apropierea terenurile agricole, pătrunde și în zonele urbane unde lipsește vrabia de casă. Preferă pâlcurile de arbori, liniile de tufărișuri și aliniamente de copaci, în care realizează colonii mari. Se întâlnește obișnuit în ținuturi joase, dar în Afganistan la altitudini mari de până la 2750 m. Este gregară, care se hrănește și migrează în stoluri. Este o pasăre mică, are o lungime de 15-16 cm și o greutate de 22-38 g. Poate trăi până la 11 ani și 2 luni. Masculul în penajul nupțial are capul de la frunte până la ceafă castaniu (brun-roșcat), lorul negru (de obicei cu o linie supralorală scurtă și subțire, albă), pata postoculară, obrazul și tectricele auriculare sunt albe; părțile superioare cu dungi negre și brun-gălbuii, partea inferioară a spatelui brun-cenușie; coada brun închisă; bărbia până la piept neagră, partea inferioară a flancurilor cu dungi negre groase, abdomenul alb curat; tectricele supraalare castanii, supraalare mijlocii tivite pe vârfuri cu alb, supraalare mari cu centrele negre și vârfurile albicioase înguste, remigele aripilor negre, tivite nisipiu pe margini, o pată palidă la baza remigelor primare; irisul este brun-închis; ciocul negru; picioarele rozaceu deschise sau brunii. Masculul diferă de cel al vrabiei de casă cu care se aseamănă prin aceea că are vârful capului brun-roșcat (nu cenușiu), părțile superioare cu pete mai intens colorate, iar bărbia este mai extinsă și se continuă pe flancuri sub formă de dungi negre. Femela este mai spălăcită de culoare brună sau brun-cenușie, cu o dungă supraciliară mai deschisă, părțile superioare au desenul asemănător cu cel al masculului dar sunt mai spălăcite și mai brune, cu mai puțin negru și lipsite de tonuri castanii; bărbia și partea inferioară a gâtului albicioase (bărbița neagră absență), părțile inferioare mai deschise, cu un colier de dungi întunecate care se continue în jos pe flancuri; ciocul bruniu. Se hrănește mai ales cu semințe de graminee, de cereale cultivate și de ierburi spontane joase, dar și cu nevertebrate (omizi, lăcuste, furnici zburătoare) pe tot parcursul anului. Caută semințe pe sol, rupe mugurii și fructele necoapte de pe crengi; prinde insecte de pe crengile tufelor și ale copacilor, dar le poate captura și urmărindu-le în zbor. Ajunge la maturitate sexuală la vârsta de un an. În regiunile unde specia este sedentară, perioada de cuibărit începe încă de la începutul lunii martie, iar la populațiile migratoare doar din luna mai. Este o specie monogamă. Strigătele și cântecul amintesc de cele ale vrabiei de casă, fiind puțin mai puternice și mai joase. Cuibărește în colonii care ajung până la sute de mii de cuiburi, cuiburile sunt îngrămădite îndeaproape unul lângă altul, uneori peste 100 într-un singur copac. Cuibul este construit de ambele sexe, iar după terminarea lui rămîne câte unul din parteneri ca să-l păzească, deoarece unii membri ai coloniei au obiceiul de a fura materialul de cuib de la vecini. Cuibul are o formă aproximativ sferică de 15-30 cm în diametru, intrarea fiind pe lateral, el este făcut din iarbă, fân, paie de graminee și alte tulpini de plante, iar în interior este căptușit cu ierburi mai fine, pene, puf și păr de la animale. El este fixat strâns de crengile copacului sau în partea de jos a cuiburilor mari ale berzelor din localități, păsărilor de pradă, ciorilor sau stârcilor sau pe un stâlp; rareori în găurile pereților sau clădirilor. Depune de regulă 2, mai rar 3-4 ponte pe an formate din câte 2-8 ouă albe, pătate cu stropi gri-verzui, incubația este asigurată de ambele sexe și durează 11-14 zile. Puii rămân în cuib 11-15 zile și sunt hrăniți de ambii părinți. În primele zile de viață puii sunt hrăniți numai cu insecte, treptat adulții introducând și produse vegetale în hrana lor (în special cereale). Acolo unde numărul lor este mare, această specie poate deveni un dăunător important al agriculturii.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autori și editori
original
visit source
partner site
wikipedia RO

Spansk sparv ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Spansk sparv (Passer hispaniolensis) är en fågel inom familjen sparvfinkar som förekommer kring Medelhavet samt i sydvästra och centrala Asien.[2] Den är mycket lik sin nära släkting gråsparven och de två arterna hybridiserar ofta.

Utseende och läte

Spansk sparv är med sina 14–16 centimeter lång något större än gråsparven och har också något längre och kraftigare näbb.[3][4] Hanen skiljer sig tydligt från gråsparven genom kastanjebrun hjässa istället för grå, grovfläckigt svarta kroppssidor, vitaktig kind och ett smalt vitt ögonbrynsstreck.[3] Honan är näranog identisk med gråsparvshonan med sin genomgående gråbruna dräkt och sitt bleka ögonbrynsstreck, men är något ljusare och antytt gråstreckad undertill.

Även lätena är lika gråsparvens, men är typiskt ljusare och mer metalliskt. Från häckningskolonierna hörs ett nästan sjungande sorl.[3]

Utbredning och systematik

Spansk sparv delas in i två underarter med följande utbredning:[2]

Fågeln är en stannfågel i väst men främst flyttfågel i öst. Den är en sällsynt gäst norr om sitt utbredningsområde. I Sverige har den påträffats vid två tillfällen: en hane i småländska Rydaholm 18-19 maj 2013 som sedan även sågs i Falsterbo i Skåne 27 maj samt en hona 27-30 maj på Stora Karlsö utanför Gotland, även det 2013.[5]

Spansk sparv är mycket nära släkt med gråsparven (Passer domesticus). I Nordafrika där deras utbredningsområden möts hybridiserar de ofta och skapar mellanformer. Fram tills nyligen behandlades också taxonet italiae ofta som en stabil hybridform mellan spansk sparv och gråsparv. DNA-studier bekräftar att så är fallet, men att italiae är reproduktivt isolerad från både gråsparv och spansk sparv, varför det numera betraktas som en egen art, italiensk sparv (Passer italiae).[6]

 src=
Utbredningsområde för spansk sparv, italiensk sparv och mellanformer.

Ekologi

I större delen av sitt utbredningsområde förekommer spansk sparv sida vid sida med gråsparven. När båda arter häckar i jordbrukslandskap föredrar spansk sparv fuktigare miljöer. När gråsparv saknar tar spansk sparv dess nisch även i mer urbana miljöer, som på Kanarieöarna och Madeira.

Den häckar i stora kolonier, i slutna bon av strån och kvistar eller även i andra större fåglars bon, som storkar och rovfåglar.[3] Honan lägger tre till åtta ägg som ruvas i tolv dagar. Ungarna är flygga efter 14 dagar.

Liksom andra sparvfinkar lever den huvudsakligen av frön, men också frukt och annat växtmaterial. Ungarna matas mest med insekter.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka 6,1-13,2 miljoner par.[1]Madeira är arten nästan utdöd till följd av bekämpningsmedel.[1]

Referenser

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2016 Passer hispaniolensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-10.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  3. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 372. ISBN 978-91-7424-039-9
  4. ^ Cramp, S.; Perrins, C. M., editors (1994). Handbook of the Birds of Europe, the Middle East, and North Africa: The Birds of the Western Palearctic. "8". Oxford University Press. ISBN 978-0-19-854679-5
  5. ^ Spansk sparv, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  6. ^ Hermansen, Jo S.; Sæther, Stein A.; Elgvin, Tore O.; Borge, Thomas; Hjelle, Elin; Sætre, Glenn-Peter (September 2011). ”Hybrid speciation in sparrows I: phenotypic intermediacy, genetic admixture and barriers to gene flow”. Molecular Ecology 20 (18): sid. 3812–3822. doi:10.1111/j.1365-294X.2011.05183.x.

Externa länkar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Spansk sparv: Brief Summary ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Spansk sparv (Passer hispaniolensis) är en fågel inom familjen sparvfinkar som förekommer kring Medelhavet samt i sydvästra och centrala Asien. Den är mycket lik sin nära släkting gråsparven och de två arterna hybridiserar ofta.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Söğüt serçesi ( Turkish )

provided by wikipedia TR

Söğüt serçesi (Passer hispaniolensis), serçegiller (Passeridae) familyasından bir serçe türü.

Palearktik, Etiyopyen ve Oryantal bölgelerde yaşar. Ama Avrupa'da yalnız İber Yarımadasında ve Balkalar'da görülür. Türkiye'de ise akarsu vadilerinde, çalılıklarda ve açık alanlarda yaşar.

Erkeklerin göğsündeki siyah leke bayağı serçeninkinden daha geniştir. Ayrıca yanlarında kalın siyah çizgiler bulunur. Tepesi orman serçesinin ki gibi kızıl kahverengidir.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visit source
partner site
wikipedia TR

Söğüt serçesi: Brief Summary ( Turkish )

provided by wikipedia TR

Söğüt serçesi (Passer hispaniolensis), serçegiller (Passeridae) familyasından bir serçe türü.

Palearktik, Etiyopyen ve Oryantal bölgelerde yaşar. Ama Avrupa'da yalnız İber Yarımadasında ve Balkalar'da görülür. Türkiye'de ise akarsu vadilerinde, çalılıklarda ve açık alanlarda yaşar.

Erkeklerin göğsündeki siyah leke bayağı serçeninkinden daha geniştir. Ayrıca yanlarında kalın siyah çizgiler bulunur. Tepesi orman serçesinin ki gibi kızıl kahverengidir.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visit source
partner site
wikipedia TR

Горобець чорногрудий ( Ukrainian )

provided by wikipedia UK

Опис

Морфологічні ознаки

 src=
Самець
 src=
Самка

Дещо більший за хатнього горобця. Маса тіла близько 30 г, довжина тіла близько 15 см. Статевий диморфізм у забарвлення добре виражений. У дорослого самця в шлюбному вбранні верх голови і задня частина шиї каштанові; «брови» і щоки білі; спина, плечі, поперек, надхвістя і боки тулуба сірувато-бурі, з чорною строкатістю; вуздечка, горло і воло чорні; груди, черево і підхвістя світло-сірі; на каштанових покривних перах другорядних махових світла смуга; махові і стернові пера темно-бурі, зі світлою облямівкою; дзьоб чорний; ноги бурі; у позашлюбному вбранні каштанові і чорні пера зі світлою облямівкою; дзьоб темно-бурий, з жовтуватою основою. У дорослої самки вся голова, горло і воло сірувато-бурі; над оком світла «брова»; спина, плечі, боки тулуба і верхні покривні пера крил світло-бурі, з поздовжніми темними смугами; поперек і надхвістя однотонно сірувато-бурі; дзьоб бурий, основа світла; ноги світло-бурі. Молодий птах схожий на дорослу самку.

Дорослий самець чорногрудого горобця від дорослого самця хатнього горобця відрізняється каштановим верхом голови, білими щоками та чорними плямами на боках тулуба, від польового горобця — чорним волом і відсутністю чорних плям на щоках; від обох цих видів — темною строкатістю поперека і надхвістя; доросла самка і молодий птах від дорослої самки і молодого птаха хатнього горобця відрізнити складно.[1]

Звуки

Голос чорногрудого горобця нагадує цвірінькання хатнього горобця, але дещо голосніший та має вищу тональність. Пісня — голосне «цілілі — цілілі», поклик — жваве «цві — цві».

Поширення та місця існування

Ареал чорногрудого горобця охоплює південну Європу, Північну Африку, Канарські острови, Близький Схід, Закавказзя і Середню Азію. На території України вид почав гніздитись з початку ХХІ ст. Гніздиться в Дунайсько-Дністровому межиріччі з тенденцією просування на північ.

Населяє культурний ландшафт — гаї, сади, тугайні зарості, околиці населених пунктів.

Чисельність

Чисельність в Європі оцінено в 2,8-6,2 млн пар, чисельність стабільна. Найбільша кількість чорногрудих горобців — 1,5-3,0 млн пар гніздиться в Туреччині. В Україні розмір популяції оцінюють в 50-100 пар.[2]. Чисельність у світі оцінюють в 17,1-74,4 млн особин[3].

Місцями має високу чисельність, особливо в Казахстані і Середній Азії, де завдає відчутної шкоди посівам зернових культур.

Таксономія і систематика

Утворює два підвиди:

У місцях спільного існування, особливо на півночі Африки, зустрічаються гібриди хатнього і чорногрудого горобців.

Розмноження

 src=
Яйця в оологічній колекції
 src=
Самець у жилому гнізді (заселено гніздо ластівки)

Північні популяції чорногрудого горобця перелітні, південні — осілі. Гніздиться колоніями, які налічуються від десятка до декількох тисяч пар. Гнізда будує на деревах, що розташовані поза межами населених пунктів — в лісосмугах, у садах, рідше на деревах, що ростуть в містах і селах. На одному дереві іноді гнізда розташовуються в кілька ярусів, близько одне від іншого, у такому випадку часто виглядають як суцільна маса. Іноді чорногрудий горобець будує свої гнізда в жилих гніздах лелеки білого та біля гнізд воронових птахів. У колоніях з ним зафіксовано гніздування хатнього та польового горобця, а також шпака звичайного. Гнізда — неправильної кулястої форми, досить грубо і неохайно зроблені зі свіжоскошеного сіна, стебел і колосків культурних злаків і невеликої кількості пір'я, а іноді — виключно з соломи. Гніздо міцно прикріплено до гілок дерева. Лоток досить глибокий, вистелений кінським волосом, пір'ям і пухом.

До розмноження приступають пізно — будують гнізда зазвичай у травні. У кладці 4-8 яєць. Яйця чорногрудого горобця слабко варіюють за формою і забарвленням. Форма правильнояйцеподібна з добре вираженими тупим і гострим кінцями, лише зрідка трапляються яйця дещо витягнуті в довжину. Забарвлення основного тла блакитно-біле зі світло-сірими глибокими цятками і темно-сірими або буро-сірими поверхневими плямами. Насиджування 12 діб. Вигодовування пташенят триває близько двох тижнів.

Після вильоту з гнізд молоді птахи тримаються певний час з батьками, потім горобці об'єднуються у зграї, що досягають іноді дуже великих розмірів.

Живлення

Раціон влітку складається переважно з дозріваючих зерен різних культурних злаків і плодів інших культурних рослин: пшениці, проса, ячменю, вівса, соняшника, городніх культур, вишні, тощо. Навесні до появи різних зерен культурних рослин і в період вигодовування пташенят вони вживають в їжу різних комах і черв'яків, яких збирають на паровому полі і траві.

Посилання

  1. Фесенко Г. В., Бокотей А. А. Птахи фауни України (польовий визначник). — К., 2002. — 416 с. — ISBN 966-7710-22-X.
  2. BirdLife International. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. — Cambridge, UK: BirdLife International, 2004. — 374 pp. (BirdLife Conservation Series No. 12).
  3. BirdLife International. 2014. Passer hispaniolensis. The IUCN Red List of Threatened Species 2014: e.T22718179A62544082. http://dx.doi.org/10.2305/IUCN.UK.2014-2.RLTS.T22718179A62544082.en. Downloaded on 27 October 2015.(англ.)

Джерела

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Автори та редактори Вікіпедії
original
visit source
partner site
wikipedia UK

Passer hispaniolensis ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI
 src=
Passer hispaniolensis

Passer hispaniolensis là một loài chim trong họ Passeridae.[1]

Chú thích

  1. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết Bộ Sẻ này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Passer hispaniolensis: Brief Summary ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI
 src= Passer hispaniolensis

Passer hispaniolensis là một loài chim trong họ Passeridae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Черногрудый воробей ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию
 src=
Passer hispaniolensis

Черногрудый воробей[1], или испанский воробей[1] (лат. Passer hispaniolensis) — птица семейства воробьиных.

Черногрудый воробей стал самостоятельным видом ок. 830 тыс. л. н. Ок. 10 тыс. л. н. он стал скрещиваться с домовым воробьём (Passer domesticus), в результате чего возник итальянский воробей (Passer italiae)[2].

Внешний вид

Несколько крупнее домового воробья (длина тела до 16 см) и имеет более толстый клюв. Самец окрашен очень ярко: верх головы коричневый, как у полевого воробья, бока головы белые, горло и грудь чёрные, брюшко и бока светлые с чёрными пестринами. Спина и крылья коричневые с тёмными и светлыми пестринами. Самка очень похожа на самку домового воробья, но на груди тёмные пестрины.

Распространение

Населяет южную Европу, северную Африку, Канарские острова, Ближний Восток, Закавказье и Среднюю Азию. В пределах России встречается в Дагестане.

Систематика

Вид образует два подвида

  • Passer hispaniolensis hispaniolensis
  • Passer hispaniolensis transcaspicus

Образ жизни

Населяет лесополосы, парки, нередко, подобно другим воробьям, живёт в населённых пунктах. Часто образует огромные стаи. Местами очень многочислен, особенно в Казахстане и Средней Азии, где наносит ощутимый вред посевам зерновых культур. Гнездится колониями в шарообразных гнёздах на ветвях деревьев. В кладке 3 — 8 яиц, сходных по окраске с яйцами домовых воробьёв. Насиживание длится 12 дней, выкармливание птенцов — около двух недель.

Голос

Голос черногрудого воробья напоминает чириканье домового воробья, но несколько громче и обладает более высокой тональностью.

Гибриды

В местах совместного обитания, особенно на севере Африки, встречаются гибриды домового и черногрудого воробьёв, промежуточные по окраске.

Примечания

  1. 1 2 Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 451. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
  2. Успешность домовых воробьёв обеспечили два гена
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

Черногрудый воробей: Brief Summary ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию
 src= Passer hispaniolensis

Черногрудый воробей, или испанский воробей (лат. Passer hispaniolensis) — птица семейства воробьиных.

Черногрудый воробей стал самостоятельным видом ок. 830 тыс. л. н. Ок. 10 тыс. л. н. он стал скрещиваться с домовым воробьём (Passer domesticus), в результате чего возник итальянский воробей (Passer italiae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

黑胸麻雀 ( Chinese )

provided by wikipedia 中文维基百科
 src=
Passer hispaniolensis

黑胸麻雀学名Passer hispaniolensis)为雀科麻雀属鸟类。分布于非洲向东到西欧、西亚、西南亚以及中国大陆新疆等地,主要生活于多活动于海拔1050-1600m 的村旁、活跃在白杨树及榆树上以及也见于水边的柳树上。该物种的模式产地在西班牙的Gibraltar。[1]

亚种

  • 黑胸麻雀新疆亚种学名Passer hispaniolensis transcaspicus)。分布于俄罗斯、阿富汗、印度、非洲以及中国大陆新疆等地。该物种的模式产地在前苏联:JelotanandBai-Ram-Ali,Transcapia。[2]

参考文献

  1. ^ 1.0 1.1 中国科学院动物研究所. 黑胸麻雀. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
  2. ^ 中国科学院动物研究所. 黑胸麻雀新疆亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
小作品圖示这是一篇與雀形目相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
维基百科作者和编辑

黑胸麻雀: Brief Summary ( Chinese )

provided by wikipedia 中文维基百科
 src= Passer hispaniolensis

黑胸麻雀(学名:Passer hispaniolensis)为雀科麻雀属鸟类。分布于非洲向东到西欧、西亚、西南亚以及中国大陆新疆等地,主要生活于多活动于海拔1050-1600m 的村旁、活跃在白杨树及榆树上以及也见于水边的柳树上。该物种的模式产地在西班牙的Gibraltar。

license
cc-by-sa-3.0
copyright
维基百科作者和编辑

スペインスズメ ( Japanese )

provided by wikipedia 日本語
スペインスズメ Passer Hispaniolensis Male.JPG 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : スズメ目 Passeriformes : スズメ科 Passeridae : スズメ属 Passer : スペインスズメ
P. hispaniolensis 学名 Passer hispaniolensis
(Temminck, 1820) 和名 スペインスズメ 英名 Spanish sparrow

スペインスズメ(学名:Passer hispaniolensis)は、スズメ目スズメ科鳥類

形態[編集]

分布[編集]

地中海沿岸(スペイン、コルシカ島、サルデーニャ、シチリア、ギリシャ、北アフリカ)と南アジアの温暖な地域に分布する。

生態[編集]

脚注[編集]

[ヘルプ]


関連項目[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、スペインスズメに関連するメディアがあります。  src= ウィキスピーシーズにスペインスズメに関する情報があります。 執筆の途中です この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますポータル鳥類 - PJ鳥類)。
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
ウィキペディアの著者と編集者
original
visit source
partner site
wikipedia 日本語

スペインスズメ: Brief Summary ( Japanese )

provided by wikipedia 日本語

スペインスズメ(学名:Passer hispaniolensis)は、スズメ目スズメ科鳥類

license
cc-by-sa-3.0
copyright
ウィキペディアの著者と編集者
original
visit source
partner site
wikipedia 日本語