الأسماء في صفحات التنقل
Monocotyledon a phlanhigyn blodeuol yw Corsfrwynen lem sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Cyperaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Cladium mariscus a'r enw Saesneg yw Great fen-sedge.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Corsfrwynen, Hesgen y Gors, Llemfrwynen, Llymdreiniog, Pibfrwynen.
Mae'r planhigyn hwn yn tarddu o Asia a throfannau De America. O ran ffurf, mae'n eithaf tebyg i wair, glaswellt neu frwyn, ond y prif nodwedd sy'n eu gwahaniaethu yw bonyn y planhigyn. Mae gan y bonion hyn - o'u croes-dorri - siap triongl ac mae'r dail yn sbeiralu mewn tair rheng - dwy sydd gan wair.[2][3]
Monocotyledon a phlanhigyn blodeuol yw Corsfrwynen lem sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Cyperaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Cladium mariscus a'r enw Saesneg yw Great fen-sedge. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Corsfrwynen, Hesgen y Gors, Llemfrwynen, Llymdreiniog, Pibfrwynen.
Mae'r planhigyn hwn yn tarddu o Asia a throfannau De America. O ran ffurf, mae'n eithaf tebyg i wair, glaswellt neu frwyn, ond y prif nodwedd sy'n eu gwahaniaethu yw bonyn y planhigyn. Mae gan y bonion hyn - o'u croes-dorri - siap triongl ac mae'r dail yn sbeiralu mewn tair rheng - dwy sydd gan wair.
Mařice pilovitá (Cladium mariscus) je vytrvalá, vlhkomilná, šáchorovitá rostlina, jediný druh rodu mařice, který se v České republice i v celé Evropě vyskytuje. Druh je kosmopolitně rozšířen, roste v pěti světadílech a nejvíce se vyskytuje v mírném podnebném pásu. Ve střední Evropě však patří k mizejícím druhům a v Česku, kde roste pouze na několika místech v Polabí[2], je mařice dokonce vážně ohrožena vyhynutím.[3][4]
Roste na vlhkých půdách bohatých na vápník, na slatinných loukách, vřesovištích, v blízkosti minerálních pramenů, v močálech, zavlažovacích kanálech i zazemněných nádržích s plytkou, stojatou vodou. Snáší i mírně brakickou vodu.
Je to rostlina konkurenčně silná, šíří se hlavně hustou sítí oddenků, méně často generativně semeny. Za příhodných podmínek vytváří velké jednodruhové kolonie.[4][5][6]
Mařice pilovitá je vytrvalá, výběžkatá, trsnatá bylina s dlouhými, tlustými, plazivými oddenky rostoucími do hloubky až 50 cm. Těsně zpod povrchu roste silná, nevětvená, dutá, dole oblá a nahoře trojhranná, 0,5 až 2 m vysoká lodyha pokrytá širokými, hnědými listovými pochvami bez jazýčků. Spirálovitě vyrůstající listy jsou tvrdé, čárkovité, kýlnaté, 1 až 1,5 cm široké a téměř 50 cm dlouhé; jsou souběžně žilnaté a po okraji hrubě pilovité.
Drobné, podlouhle vejčité, žlutohnědě zbarvené klásky jsou v počtu tři až deset hustě směstnány do kulatých klubíček a tyto vytvářejí jeden vrcholový a několik úžlabních kruželů v délce až 50 cm. Vejčitý klásek má obvykle v úžlabí pluch pouze dva kvítky bez okvětí, z nich spodní bývá zpravidla samčí a horní oboupohlavný, ten má dvě až tři tyčinky a svrchní semeník s čnělkou nesoucí dvou až trojramennou bliznu. Spodních 3 až 5 plev je bez kvítků. Je větrosnubná rostlina rozkvětající v červenci a srpnu.
Plod je vejčitě trojhranná, hnědá, lesklá, 3 mm velká nažka s krátkým zobáčkem, která bývá po okolí rozptylována vodou nebo roznášena ptáky.[3][4][7][8][9]
V zemích, kde se vyskytuje hojně, bývá rostlina místně sklízena a sloužívá k pokrytí doškových střech.[9]
Její výskyt v české přírodě, byť je minimální, je považován za celkem stabilní, všechny její lokality jsou územně chráněny. Sama rostlina je chráněna zákonem, ve vyhlášce „Ministerstva životního prostředí ČR č. 395/1992 Sb. ve znění vyhl. č. 175/2006 Sb.“ je jako kriticky ohrožený druh zařazena pod (§1) a stejně je hodnocena i v „Červeném seznamu cévnatých rostlin České republiky (C1t)“.[4][10][11]
Vzhledem k obrovskému areálu se druh, na základě drobných morfologických znaků, rozpadá na několik geograficky oddělených poddruhů. V Evropě se vyskytuje pouze nominátní poddruh.
Porost mařice pilovité
Listy
Klásky v klubíčkách
Klubíčka v kruželu
Obrázky, zvuky či videa k tématu mařice pilovitá ve Wikimedia Commons
Mařice pilovitá (Cladium mariscus) je vytrvalá, vlhkomilná, šáchorovitá rostlina, jediný druh rodu mařice, který se v České republice i v celé Evropě vyskytuje. Druh je kosmopolitně rozšířen, roste v pěti světadílech a nejvíce se vyskytuje v mírném podnebném pásu. Ve střední Evropě však patří k mizejícím druhům a v Česku, kde roste pouze na několika místech v Polabí, je mařice dokonce vážně ohrožena vyhynutím.
Hvas Avneknippe (Cladium mariscus) er en plante, som hører til Halvgræs-familien. Den kan blive op til 3 meter høj, og har glatte stængler og brede skarpe blade, som man nemt kan skære sig på. Bladene bøjer ofte skarpt nedad mod jorden, og de tætpakkede blomsterstande sidder i spidsen af stænglen. Planten findes i moser og sumpe, normalt i basisk vand. Anvendes ofte til tagtrækning, især til dækning af tagryggen.
Die Binsenschneide (Cladium mariscus), auch Binsen-Schneide[1], Schneidried[2], Schneidebinse oder Schneide genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Schneiden (Cladium) innerhalb der Familie der Sauergrasgewächse (Cyperaceae). Diese Sumpfpflanze wurde früher zum Decken der Dächer verwendet und ihre sehr scharf gezähnten, starren, schneidigen Blätter können bei Berührung Verletzungen hervorrufen.
Die Binsenschneide wächst als wintergrüne ausdauernde krautige Pflanze und erreicht Wuchshöhen von 0,8 bis 2 Metern. Sie bildet mit langen Ausläufern, meist an Gewässerrändern, große, dichte Bestände. Der dicke, etwas dreikantige Stängel ist bis zum Blütenstand beblättert. Die Laubblätter sind 0,7 bis 1,5 Zentimeter breit und am Rand sehr scharf gezähnt.
Die unauffälligen Einzelblüten stehen in einer endständigen, bis zu 70 Zentimeter langen, köpfchenförmigen Spirre, die zudem mehrere seitenständige Nebenspirren ausbildet. Jede Blüte weist drei Narben auf.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 36 oder ca. 60.[3]
Bei der Binsenschneide handelt es sich um einen Kryptophyten und Hydrophyten.
Das Verbreitungsgebiet von Cladium mariscus umfasst die gemäßigten Zonen Eurasiens, Nordafrika, Amerika und das Gebiet von Australien bis zu den Inseln des südwestlichen Pazifik.[4] In zahlreichen anderen Ländern ist sie ein Neophyt.[4] In Mitteleuropa fehlt die Binsen-Schneide in größeren Gebieten oder sie ist sehr selten, sie kommt dort nur vereinzelt, dann aber meist in kleineren Beständen vor, beispielsweise am Bodensee und im Alpenvorland.[5] Die gegen Stickstoffsalze empfindliche Binsen-Schneide geht an fast allen ihren mitteleuropäischen Standorten zurück. Wesentlich liegt das an der Erschließung der Seeufer für den Badebetrieb bzw. für Campingplätze. Als Ursache für den Rückgang wurden auch klimatische Änderungen diskutiert, da die Binsen-Schneide, wie Samenfunde aus der Jungsteinzeit bezeugen, damals in Mitteleuropa weiter verbreitet war als heute.[5]
Die Binsen-Schneide gedeiht am besten einen sommerwarmen, wenigstens zeitweise überschwemmten, basenreichen, oft schlammigen und meist kalkhaltigen, ja kalkreichen Böden.[5] Sie gedeiht nur in klimatisch günstigen Gegenden am Ufer stehender Gewässer hinter dem Schilfgürtel, sowie in Gräben oder in Flach- und Wiesenmooren.[5] Sie ist eine Charakterart des Cladietum aus dem Verband Phragmition.
Die Binsenschneide tritt in Deutschland meist an Rändern von Gewässern auf; solche sehr feuchten Stellen sind häufig saisonal überflutet, oder können zeitweilig trockenfallen. Meist handelt es sich um relativ kleine Standgewässer wie Seen, Teiche, Tümpel oder Gräben. Sie kommt auch in Brachen von Niedermooren vor. In Deutschland sind ihre Bestände seit Jahrzehnten bedroht u. a. durch die Absenkung des Grundwasserspiegels und der Kultivierung von Mooren. In vielen deutschen Bundesländern steht sie 1996 deshalb auch auf der Roten Liste der Gefäßpflanzen. Sie kommt in allen Teilen von Deutschland relativ selten vor.
Einzelne größere Bestände gibt es noch auf der Insel Gotland in Schneidriedsümpfen (Agmyr). Dieses „Gras“, schwedisch „Ag“, wurde dort früher zum Decken der Dächer von Häusern und Schafunterständen verwendet.
Man kann folgende Unterarten unterscheiden[4]:
Die Binsenschneide (Cladium mariscus), auch Binsen-Schneide, Schneidried, Schneidebinse oder Schneide genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Schneiden (Cladium) innerhalb der Familie der Sauergrasgewächse (Cyperaceae). Diese Sumpfpflanze wurde früher zum Decken der Dächer verwendet und ihre sehr scharf gezähnten, starren, schneidigen Blätter können bei Berührung Verletzungen hervorrufen.
Меч-трава звычайная (па-лацінску: Cladium mariscus) — від рэдкіх расьлін роду меч-трава сямейства асаковыя.
Меч-трава — гэта травяністая расьліна, якая дасягае ў вышыню 2—2,5 мэтру.
Квітнее з чэрвеня па жнівень. Расьце ў неглыбокіх стаячых водах, балотах і азёрах.
— сховішча мультымэдыйных матэрыялаў
Меч-трава звычайная (па-лацінску: Cladium mariscus) — від рэдкіх расьлін роду меч-трава сямейства асаковыя.
Cladium mariscus is a species of flowering plant in the sedge family known by the common names swamp sawgrass,[1] great fen-sedge,[2] saw-sedge or sawtooth sedge. Previously it was known as elk sedge.[3] It is native of temperate Europe and Asia where it grows in base-rich boggy areas and lakesides. It can be up to 2.5 metres (8 ft 2 in) tall, and has leaves with hard serrated edges.[4] In the past, it was an important material to build thatched roofs; harvesting it was an arduous task due to its sharp edges that can cause deep lacerations.[5]
Cladium mariscus is a species of flowering plant in the sedge family known by the common names swamp sawgrass, great fen-sedge, saw-sedge or sawtooth sedge. Previously it was known as elk sedge. It is native of temperate Europe and Asia where it grows in base-rich boggy areas and lakesides. It can be up to 2.5 metres (8 ft 2 in) tall, and has leaves with hard serrated edges. In the past, it was an important material to build thatched roofs; harvesting it was an arduous task due to its sharp edges that can cause deep lacerations.
Lääne-mõõkrohi (Cladium mariscus) on lõikheinaliste sugukonda kuuluv taimeliik.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (seisuga 2012).
Lääne-mõõkrohi (Cladium mariscus) on lõikheinaliste sugukonda kuuluv taimeliik.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (seisuga 2012).
Cladium mariscus Cyperaceae familiako landarea da. Europa eta Asiako eskualde epeletan hazten da, eremu alkalinotan eta aintziren ondoan. 2,5 metroko altuera ere izan dezake.[1]
Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz. Cladium mariscus Cyperaceae familiako landarea da. Europa eta Asiako eskualde epeletan hazten da, eremu alkalinotan eta aintziren ondoan. 2,5 metroko altuera ere izan dezake.
Taarna (Cladium mariscus) on suurikokoinen sarakasvi. Taarnaa tavataan monin paikoin ympäri maapallon. Suomessa taarna on erittäin harvinainen ja kasvaa vain muutamalla paikkakunnalla. Laji on Suomessa rauhoitettu.[2]
Kookas ja roteva taarna kasvaa 100–150 cm korkeaksi. Suikertavan, vaakasuoran juurakkonsa avulla kasvi muodostaa kasvustoja. Varsi on noin senttimetrin paksuinen, liereä ja lehdekäs. Talvehtivat lehdet ovat lähes varren pituisia, 6–10 mm:n levyisiä, pitkäsuippuisia, harmaanvihreitä ja jäykkiä. Lehtien paras tuntomerkki on lehden alapuolen keskisuonessa ja reunoissa oleva viiltävän terävä ja karhea sahalaita. Kukinto on korkea, 30–50 cm pitkä, kerroksikas ja muodostuu 5–10 erillisestä palleromaisesta tähkäryhmästä. Tähkät ovat 4–5 mm pitkiä, kaksi- tai kolmekukkaisia ja muodoltaan leveän sukkulamaisia. Tähkäsuomut ovat väriltään ruskeita, kapeahkoja, alin suomu 2,5 mm ja ylemmät 4 mm pitkiä. Taarna kukkii Suomessa heinä-elokuussa. Kiiltävänruskea pähkylä on 3 mm pitkä. Laji on monivuotinen.[3][4]
Taarnaa tavataan ympäri maapallon, mutta esiintymisalueet ovat monilla erillisillä alueilla. Euroopassa lajia voi tavata suurimmassa osassa maanosaa Fennoskandian eteläosiin ja Länsi-Venäjälle asti. Runsaimmillaan laji on Keski-Euroopassa. Suomen lähialueilta taarnaa tavataan Virosta, Tanskasta, Etelä-Norjasta ja -Ruotsista, jossa se on yleinen Gotlannissa. Taarnaa kasvaa myös muun muassa eteläisessä Afrikassa, Australiassa, Koillis-Aasiassa ja Pohjois-Amerikan eteläosissa.[5]
Suomessa taarna on erittäin harvinainen ja lajista tunnetaan vain viisi kasvupaikkaa: yksi Etelä-Savosta Joroisista ja neljä Ahvenanmaan Eckeröstä.[6] Taarna levisi Suomeen jääkauden jälkeisellä lämpökaudella, jolloin se oli huomattavasti nykyistä yleisempi.[7]
Taarna tarvitsee kasvupaikakseen lähteisen ja kalkkipitoisen alustan, joka ei jäädy talvellakaan pohjia myöten. Tällaisia ovat esimerkiksi letot ja lähteiset järvenrannat. Laji ei siedä ojittamista ja pohjaveden pinnan laskua. Kasvupaikkojen kuivaaminen onkin sille vakava uhka.[7] Esimerkiksi Ahvenanmaan Hammarlandissa sijainnut esiintymä katosi ojituksen seurauksena 1950-luvulla.[6]
Ruotsin Gotlannissa, Virossa ja monin paikoin muuallakin Euroopassa taarnan lehtiä käytettiin aikaisemmin yleisesti rakennusten kattomateriaalina niiden hyvän säänkestävyyden takia.[5][8]
Taarna (Cladium mariscus) on suurikokoinen sarakasvi. Taarnaa tavataan monin paikoin ympäri maapallon. Suomessa taarna on erittäin harvinainen ja kasvaa vain muutamalla paikkakunnalla. Laji on Suomessa rauhoitettu.
Marisque
Cladium mariscus (ou marisque) est une plante dont la classification en sous-espèce est controversée : La sous-espèce Cladium mariscus subsp. jamaicense est considérée par certains auteurs comme une espèce séparée, Cladium jamaicense.
Une roselière dominée par la marisque est appelée cladiaie[1].
Marisque
Cladium mariscus (ou marisque) est une plante dont la classification en sous-espèce est controversée : La sous-espèce Cladium mariscus subsp. jamaicense est considérée par certains auteurs comme une espèce séparée, Cladium jamaicense.
Une roselière dominée par la marisque est appelée cladiaie.
Syćinowa mječica (Cladium mariscus) je rostlina ze swójby cachorowych rostlinow (Cyperaceae). Dalšej serbskej mjenje stej wić a marica.
Syćinowa mječica (Cladium mariscus) je rostlina ze swójby cachorowych rostlinow (Cyperaceae). Dalšej serbskej mjenje stej wić a marica.
Il falasco o marisco o panicastrella di palude[1] (Cladium mariscus Pohl) è una pianta palustre appartenente alla famiglia delle Cyperaceae.[2]
La pianta ha un rizoma con stoloni molto ramificati da cui partono gli organi aerei formati dai fusti che raggiungono altezze superiori anche ai 2 metri; le lunghe foglie sono a sezione triangolare e bordo seghettato e tagliente.
I fiori ermafroditi sono riuniti in infiorescenze a pannocchia, la stagione della fioritura è tra maggio e settembre. Il frutto è un achenio (nucula).
Sono note 4 sottospecie:[2]
Il falasco per la resistenza delle foglie e del fusto, anche se disseccati, veniva molto usato per impagliare seggiole, intrecciare sporte e stuoie e per costruire capanne.
La pianta è costituita da foglie molto affilate che, se attraversate, possono tagliare come rasoi: per toccarlo o coglierlo senza ferirsi bisogna accarezzarlo o tagliarlo sempre dal basso verso l'alto.
Il falasco o marisco o panicastrella di palude (Cladium mariscus Pohl) è una pianta palustre appartenente alla famiglia delle Cyperaceae.
Šakotoji ratainytė (Cladium mariscus) – priklauso viksvuolinių augalų šeimai. Šakotoji ratainytė – ta žolinis augalas, siekiantis iki 2-2,5 m ilgio.
Paplitęs beveik visoje Europoje išskyrus jos rytinę dalį bei Australijoje. Šakotoji ratainytė yra gana reta, buveinių pokyčiams jautri rūšis. Verkių regioniniame parke teritorijos dalyje aptikta viena populiacija.[1] Be to šis augalas buvo rastas Neries regioniniame parke[2], Aukštaitijos pelkėse[3], Gražutės regioniniame parke[4] bei Žemaitijos nacionaliniame parke [5].
Šakotoji ratainytė tai šiltesnio klimato, buvusio Lietuvoje prieš 5 tūkst. metų, reliktas[6].
Žiedai
Žiedai sudaryti iš varpų. Varpos ilgis 3-4 mm, po 2 gėles.
Vaisiai
Vaisiai yra kiaušinio formos, 3 mm ilgio.
Požymiai
Stiebas ir lapai
Žiedynas
Šakotoji ratainytė (Cladium mariscus) – priklauso viksvuolinių augalų šeimai. Šakotoji ratainytė – ta žolinis augalas, siekiantis iki 2-2,5 m ilgio.
Paplitęs beveik visoje Europoje išskyrus jos rytinę dalį bei Australijoje. Šakotoji ratainytė yra gana reta, buveinių pokyčiams jautri rūšis. Verkių regioniniame parke teritorijos dalyje aptikta viena populiacija. Be to šis augalas buvo rastas Neries regioniniame parke, Aukštaitijos pelkėse, Gražutės regioniniame parke bei Žemaitijos nacionaliniame parke .
Šakotoji ratainytė tai šiltesnio klimato, buvusio Lietuvoje prieš 5 tūkst. metų, reliktas.
Žiedai
Žiedai sudaryti iš varpų. Varpos ilgis 3-4 mm, po 2 gėles.
Vaisiai
Vaisiai yra kiaušinio formos, 3 mm ilgio.
De galigaan (Cladium mariscus) is een vaste plant die behoort tot de cypergrassenfamilie (Cyperaceae). De plant komt van nature voor over de gehele wereld. De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als vrij zeldzaam en matig afgenomen. In Vlaanderen is ze zeer zeldzaam en komt vooral in de Kempen voor. Het is de enige soort uit het geslacht Cladium.
De grijsgroene plant wordt 0,9-1,8 m hoog en heeft dikke, kruipende, vertakte wortelstokken. De plant kan dichte haarden vormen. De holle stengel is rolrond of stomp driekantig. De lijnvormige, tot 2 m lange en 0,7-1,5 cm brede bladeren zijn naar boven scherp gekield. De versmalde top is driekantig. Het blad is aan de randen en aan de kiel vlijmscherp en ruw door de naar voren gerichte stekeltjes.
Galigaan bloeit in juni en juli met een lange, sterk vertakte bloeiwijze bestaande uit vele in hoofdjes staande, bruine, sigaarvormige, 3-5 mm lange aren. Aan de onderkant van de aar zitten drie of meer kafjes zonder bloempje. Daarboven zitten één of twee grotere kafjes met een tweeslachtig bloempje met soms daarboven nog een kafje met een mannelijke bloempje. Een vrouwelijk bloempje heeft drie stempels.
De 3-3,5 mm lange vrucht is een rond, glanzend donkerbruin nootje met een lange stekelpunt (snavel) en zit op een wit schijfje.
De plant komt voor in moerassen, duinvalleien, langs plassen en vennen.
De galigaan (Cladium mariscus) is een vaste plant die behoort tot de cypergrassenfamilie (Cyperaceae). De plant komt van nature voor over de gehele wereld. De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als vrij zeldzaam en matig afgenomen. In Vlaanderen is ze zeer zeldzaam en komt vooral in de Kempen voor. Het is de enige soort uit het geslacht Cladium.
De grijsgroene plant wordt 0,9-1,8 m hoog en heeft dikke, kruipende, vertakte wortelstokken. De plant kan dichte haarden vormen. De holle stengel is rolrond of stomp driekantig. De lijnvormige, tot 2 m lange en 0,7-1,5 cm brede bladeren zijn naar boven scherp gekield. De versmalde top is driekantig. Het blad is aan de randen en aan de kiel vlijmscherp en ruw door de naar voren gerichte stekeltjes.
Galigaan bloeit in juni en juli met een lange, sterk vertakte bloeiwijze bestaande uit vele in hoofdjes staande, bruine, sigaarvormige, 3-5 mm lange aren. Aan de onderkant van de aar zitten drie of meer kafjes zonder bloempje. Daarboven zitten één of twee grotere kafjes met een tweeslachtig bloempje met soms daarboven nog een kafje met een mannelijke bloempje. Een vrouwelijk bloempje heeft drie stempels.
De 3-3,5 mm lange vrucht is een rond, glanzend donkerbruin nootje met een lange stekelpunt (snavel) en zit op een wit schijfje.
De plant komt voor in moerassen, duinvalleien, langs plassen en vennen.
Kłoć wiechowata (Cladium mariscus (L.) Pohl) - gatunek roślin należący do rodziny ciborowatych (Cyperaceae). Występuje w niemal całej Europie z wyjątkiem jej wschodniej części oraz w Australii[2]. W Polsce we wschodniej części Lubelszczyzny, na Równinie Augustowskiej, na Pomorzu, Ziemi lubuskiej i w Wielkopolsce, poza tym na kilku rozproszonych stanowiskach[3].
Wiecha
Łodyga i liście
Kwiatostan
Kwitnie od czerwca do sierpnia. Często tworzy zwarte płaty szuwaru kłociowego. Kłoć wiechowata rośnie w płytkich wodach stojących, na torfowiskach niskich i wypłyconych jeziorach[4].
W Polsce od 2004 r. roślina objęta ścisłą ochroną gatunkową. Umieszczona na polskiej czerwonej liście w kategorii NT (bliski zagrożenia)[5]. Zagrożeniem dla gatunku jest postępująca degradacja jezior, następująca w wyniku melioracji i gospodarki rybackiej.
Kłoć wiechowata (Cladium mariscus (L.) Pohl) - gatunek roślin należący do rodziny ciborowatych (Cyperaceae). Występuje w niemal całej Europie z wyjątkiem jej wschodniej części oraz w Australii. W Polsce we wschodniej części Lubelszczyzny, na Równinie Augustowskiej, na Pomorzu, Ziemi lubuskiej i w Wielkopolsce, poza tym na kilku rozproszonych stanowiskach.
Cladium mariscus é uma espécie de planta com flor pertencente à família Cyperaceae.
A autoridade científica da espécie é (L.) Pohl, tendo sido publicada em Tentamen Florae Bohemicae 1: 32. 1809.[1]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental e no Arquipélago dos Açores. Em termos de naturalidade é nativa das duas regiões atrás referidas.
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
Cladium mariscus é uma espécie de planta com flor pertencente à família Cyperaceae.
A autoridade científica da espécie é (L.) Pohl, tendo sido publicada em Tentamen Florae Bohemicae 1: 32. 1809.
Navadna rezika (znanstveno ime Cladium mariscus) spada v družino travam podobnih ostričevk (Cyperaceae). Je trajnica z močno koreniko in pritlikami. Značilni zanjo so okrog 1,5 cm široki in do 2 m dolgi listi z zakrivljenimi zobci. Prepognjeni so v obliki črke V, po robovih in pregibu pa ostro žagasto napiljeni. So modro-zelene barve, njihova konica pa se prevesi. Del listov prezimi, tako da lahko reziko opazujemo preko vsega leta.
Na do 1,5 m visokih cvetnih steblih zrastejo majhni rumeno rjavi cvetovi združeni v latasta socvetja. Sijoči temno rjavi plodovi so veliki kot proso. Rezika za svoj obstoj potrebuje apnenčasto podlago in veliko vode. Uspeva v povirnih močvirjih in ob bregovih vod.
V Sloveniji je poznanih 23 nahajališč te ranljive vrste. Navadna rezika je zato pri nas uvrščena na rdeči seznam praprotnic in semenk.[1] Cvetoče rastline najdemo od julija do avgusta.
V Brju je eno največjih rastišč rezike v Sloveniji. Ogrožena rastlina porašča tu kar nekaj arov veliko površino. Rastišče je na dnu doline, v nekdanjem mrtvem rokavu Save Dolinke. Rezika v Brju tudi cveti, kar je znak vitalnosti tega rastišča.
Povirna barja z reziko in lehnjakotvorni izviri v Brjeh so prednostni habitatni tip v omrežju Natura 2000. To pomeni, da mora Slovenija najboljših 80 % območij, kjer se pojavljajo, opredeliti kot posebna varstvena območja.
Navadna rezika (znanstveno ime Cladium mariscus) spada v družino travam podobnih ostričevk (Cyperaceae). Je trajnica z močno koreniko in pritlikami. Značilni zanjo so okrog 1,5 cm široki in do 2 m dolgi listi z zakrivljenimi zobci. Prepognjeni so v obliki črke V, po robovih in pregibu pa ostro žagasto napiljeni. So modro-zelene barve, njihova konica pa se prevesi. Del listov prezimi, tako da lahko reziko opazujemo preko vsega leta.
Na do 1,5 m visokih cvetnih steblih zrastejo majhni rumeno rjavi cvetovi združeni v latasta socvetja. Sijoči temno rjavi plodovi so veliki kot proso. Rezika za svoj obstoj potrebuje apnenčasto podlago in veliko vode. Uspeva v povirnih močvirjih in ob bregovih vod.
Ag (Cladium mariscus) är ett vassliknande halvgräs med bladrika, 1-2 m höga strån och kölade, skärande blad samt lång och smal, sammansatt blomställning, bildad av vippor från de övre bladens vinklar. Liksom hos de allra flesta halvgräs finns i ytlagret en ganska riklig inlagring av kiselsyra (kvarts), i synnerhet i form av små, fina taggar, märkbara med känseln men inte med blotta ögat, dels i bladkanterna, dels även i stråets kanter, då detta är 3-kantigt. Hos agen är strået trint och slätt, men bladen har såväl kanten som ryggkölen tätt sågade med så stora taggtänder, att de lätt syns med blotta ögat. Bladen är långa, styva, upp till 2 cm breda och skarpt tandade.
Den brunaktiga blomställningen består av flera småax. Agen har små ax med endast en eller två blommor, och flera skärmblad i axets nedre del är tomma. Blomman har tre ståndare, vanligen två märken och saknar hylleborst.
Agen är allmän på Gotland och växer där ymnigt som stora vassar i vattensamlingar på kalkgrunden. Den är funnen i lämningarna av den äldsta vegetation som är känd på Gotland. Än i dag är de stora agbestånden ett av de mest anmärkningsvärda växtsamhällena i kärren (de gotländska "myrarna") där och de grunda sjöarna (på Gotland kallade "träsk"). Förr hade agen stor användning på ön som taktäckningsmaterial. På fastlandet är agen däremot sällsynt; den finns på en mängd spridda ställen i alla landskap från Skåne till södra Gästrikland (utom Halland och västra Småland) samt i sydligaste Norge och är utan tvivel en relikt, som är stadd i avtagande och försvinnande.
I Sverige har utvinningen enbart haft en ekonomisk betydelse på Gotland och, i viss mån, Öland. För att skörden ska vara lönsam krävs en samlad areal på några hundra kvadratmeter.
Ag växer i grunt vatten (max 0,5 m) i kalkmyrar. Den växer i lösa tuvor och bildar ofta vidsträckta bestånd. För att den ska bilda täta bestånd krävs speciella betingelser; den trivs i gränsen mellan blankvatten och torrare myrmark. Ag vill ha mjuka bottnar med kalkslam. De största gotländska bestånden finns på norra delen av ön, på Fårö och på Sudret. På Öland finns de största bestånden i Löt och Föra socknar.
I Norden blir ag 0,5–1,5 m hög. Den förökar sig genom långa, tjocka jordstammar och alla strån kommer från samma jordstam. Stammen är trind och slät men upptill trekantig. Vippan är grenad med fem – tio ax. De grågröna bladen är hårda med vasst sågade kanter. Merparten av växtmassan utgörs av blad. De vissnar vid frost, men sitter kvar på stammen med samma form och styvhet. Nöten är brunglänsande och cirka tre mm stor.
Ag skördas under högsommaren då vattenståndet är som lägst. Det förekommer ingen egentlig försäljning utan köparen får fråga markägaren och själv ombesörja skörden. Ag skördas bäst med lie eller slåtterbalk. Är bestånden täta med mycket gammal ag krävs en van lieman. Fjolårsag kan också användas.
Skörden kan även ske i regn. Agen behöver inte torkas utan kan användas direkt, men för att få den mer hanterlig är det bra om den ligger och torkar några dagar. Inga skadedjur äter agnötter och de kan därför sitta kvar.
Ag används till taktäckning på Gotland samt Öland (där kallat åg). Det växer vilt och återkommer varje år med nya skott från en rotstam.
PDF (CC-BY-2.5)). Riksantikvarieämbetet. 2013. http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/3310/Varia%202013_35.pdf?sequence=1&isAllowed=y.
Wikimedia Commons har media som rör Ag (växt).
Ag (Cladium mariscus) är ett vassliknande halvgräs med bladrika, 1-2 m höga strån och kölade, skärande blad samt lång och smal, sammansatt blomställning, bildad av vippor från de övre bladens vinklar. Liksom hos de allra flesta halvgräs finns i ytlagret en ganska riklig inlagring av kiselsyra (kvarts), i synnerhet i form av små, fina taggar, märkbara med känseln men inte med blotta ögat, dels i bladkanterna, dels även i stråets kanter, då detta är 3-kantigt. Hos agen är strået trint och slätt, men bladen har såväl kanten som ryggkölen tätt sågade med så stora taggtänder, att de lätt syns med blotta ögat. Bladen är långa, styva, upp till 2 cm breda och skarpt tandade.
Den brunaktiga blomställningen består av flera småax. Agen har små ax med endast en eller två blommor, och flera skärmblad i axets nedre del är tomma. Blomman har tre ståndare, vanligen två märken och saknar hylleborst.
Agen är allmän på Gotland och växer där ymnigt som stora vassar i vattensamlingar på kalkgrunden. Den är funnen i lämningarna av den äldsta vegetation som är känd på Gotland. Än i dag är de stora agbestånden ett av de mest anmärkningsvärda växtsamhällena i kärren (de gotländska "myrarna") där och de grunda sjöarna (på Gotland kallade "träsk"). Förr hade agen stor användning på ön som taktäckningsmaterial. På fastlandet är agen däremot sällsynt; den finns på en mängd spridda ställen i alla landskap från Skåne till södra Gästrikland (utom Halland och västra Småland) samt i sydligaste Norge och är utan tvivel en relikt, som är stadd i avtagande och försvinnande.
I Sverige har utvinningen enbart haft en ekonomisk betydelse på Gotland och, i viss mån, Öland. För att skörden ska vara lönsam krävs en samlad areal på några hundra kvadratmeter.
Ag växer i grunt vatten (max 0,5 m) i kalkmyrar. Den växer i lösa tuvor och bildar ofta vidsträckta bestånd. För att den ska bilda täta bestånd krävs speciella betingelser; den trivs i gränsen mellan blankvatten och torrare myrmark. Ag vill ha mjuka bottnar med kalkslam. De största gotländska bestånden finns på norra delen av ön, på Fårö och på Sudret. På Öland finns de största bestånden i Löt och Föra socknar.
I Norden blir ag 0,5–1,5 m hög. Den förökar sig genom långa, tjocka jordstammar och alla strån kommer från samma jordstam. Stammen är trind och slät men upptill trekantig. Vippan är grenad med fem – tio ax. De grågröna bladen är hårda med vasst sågade kanter. Merparten av växtmassan utgörs av blad. De vissnar vid frost, men sitter kvar på stammen med samma form och styvhet. Nöten är brunglänsande och cirka tre mm stor.
Ag skördas under högsommaren då vattenståndet är som lägst. Det förekommer ingen egentlig försäljning utan köparen får fråga markägaren och själv ombesörja skörden. Ag skördas bäst med lie eller slåtterbalk. Är bestånden täta med mycket gammal ag krävs en van lieman. Fjolårsag kan också användas.
Skörden kan även ske i regn. Agen behöver inte torkas utan kan användas direkt, men för att få den mer hanterlig är det bra om den ligger och torkar några dagar. Inga skadedjur äter agnötter och de kan därför sitta kvar.
Трав'яниста рослина заввишки 0,8-2,5 м, гемікриптофіт. Кореневище довге, горизонтальне. Стебло округле, гладке, завтовшки до 1 см. Листки сіро-зелені, широколінійні, шкірясті, знизу гострокілюваті, з країв та вздовж кіля пилчастошорсткі. При дотику до листків їхніми гострими краями можна порізати руку.
Суцвіття являє собою складну волоть завдовжки до 30-70 см. Вона складається з 1-3-квіткових, яйцеподібно-ланцетних колосків, кожен до 4-5 мм завдовжки, зібраних у нещільні головкоподібні пучки. Квітки двостатеві, без оцвітини. Приймочок 3. Покривні луски ланцетні, бурі. Плід — обернено-яйцеподібний, лискучий, темно-коричневий горішок, 3-4 мм завдовжки.
Рослина відносно морозостійка, світлолюбна і дуже вологолюбна. Зростає на болотах, у високотравних угрупованнях по берегах озер, у заплавах річок на малопотужних торфах, підстелених карбонатами. Віддає перевагу добре гумусованим, тимчасово затоплюваним ділянкам. Рослина дуже чутлива до зниження рівня ґрунтових вод: при осушенні територій життєздатність особин помітно знижується, популяції поступово скорочуються. При вторинному заболоченні інколи утворюються невеликі осередки, які виникають переважно внаслідок вегетативного розмноження.[3] Зокрема, такі оселища виявлені у долині річки Іква, на болоті Загайне біля села Войниця (Рівненська область), на березі озера Болотне біля села Озеряни (Волинська область).[4]
Квітне у червні-липні. Плодоносить у вересні-жовтні. Розмножується поділом кореневищ та насінням.
Ареал меч-трави болотної має космополітичний,[5] але острівний характер. Він складається з великих ділянок, що охоплюють різні частини Євразії, південь Північної Америки (зокрема, Каліфорнію), Південну Африку, Австралію, Гавайські острови. Номінальний підвид поширений на Скандинавському півострові (південніше 58° північної широти), в Атлантичній та Центральній Європі. Підвид Cladium mariscus subsp. martii поширений у Середземномор'ї, Ірані, Кавказьких та Гімалайських горах. В горах ця рослина підіймається до 800 м над рівнем моря, але на такій висоті утворює лише стерильні форми.[6][7]
В Україні зростають обидва підвиди, причому номінальний поширений у західних регіонах (на півдні Поділля, в Опіллі, на Волино-Подільській височині), а Cladium mariscus subsp. martii переважає на узбережжі Чорного моря, де зростає від гирла Дунаю до західної частини Кримського півострова.[8] У Поліссі меч-трава болотна зростає не тільки як домішка до домінуючих трав, але й утворює специфічні асоціації Cladietum marisci.[9]
Знахідки насіння меч-трави болотної показують, що в неолітичну епоху цей вид був значно більше поширений у Центральній Європі, ніж зараз.
В Україні оселища підвиду Cladium mariscus subsp. mariscus скоротилися найбільше, водночас популяції, що залишились, є доволі стабільними. Осередки Cladium mariscus subsp. martii нечисельні, хоча і зникають значно меншими темпами. Меч-трава болотна охороняється у Шацькому національному природному парку, Джарилгацькому та Верхньобузькому ландшафтному заказниках, частково — у заказнику «Кемпа». Формація Cladieta marisci занесена до Переліку раритетних фітоценозів західних регіонів України[10] та Зеленої книги України.[11] Окрім України цей вид перебуває під охороною в Естонії, Білорусі, Латвії, Литві, Чехії, Словаччині, Болгарії,[4] Фінляндії, Польщі, а також занесений до Червоної книги Росії та Червоного списку Німеччини. У всіх країнах головною причиною зникнення є осушення боліт, подекуди — рекреаційне навантаження.
Рослина господарського значення не має, але, подібно до болотяних осок, приносить користь, запобігаючи розмиванню берегів річковими водами та утворюючи шар ґрунту. В минулому жорстким листям меч-трави болотної, яке довго не гниє, встеляли стріхи будинків. Наприклад, такий звичай побутував на шведському острові Готланд, в Естонії тощо.
Меч-трава болотна у Червоній книзі України. — Переглянуто 3 травня 2015.
Cladium mariscus là một loài thực vật có hoa trong họ Cói. Loài này được (L.) Pohl mô tả khoa học đầu tiên năm 1809.[1]
Bài viết liên quan đến phân họ cói Cyperoideae này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Cladium mariscus là một loài thực vật có hoa trong họ Cói. Loài này được (L.) Pohl mô tả khoa học đầu tiên năm 1809.
Cladium mariscus (L.) Pohl (1809)
Охранный статус
Меч-трава́ обыкнове́нная (лат. Cládium maríscus) — травянистое растение, вид рода Меч-трава (Cladium) семейства Осоковые.
Произрастает на болотах в регионах с умеренным климатом Европы и Азии, в том числе в Скандинавии, Средней и Атлантической Европе. В России встречается в Ленинградской, Псковской, Владимирской, Тверской областях, Башкортостане.
Травянистое многолетнее растение высотой 1—1,5 м.
Листья кожистые, линейные, в верхней части трёхгранной формы, по килю и краям пильчато-зубчатые.
Соцветие — метёлка. Цветёт в июне.
Редкий вид. Вымирает в связи с хозяйственным освоением территорий в местах своего произрастания. Занесён в Красные книги России и ряда регионов РФ. Также охраняется на Украине и в Эстонии.
Это заготовка статьи по ботанике. Вы можете помочь проекту, дополнив её. Меч-трава́ обыкнове́нная (лат. Cládium maríscus) — травянистое растение, вид рода Меч-трава (Cladium) семейства Осоковые.
