Two-toed sloths are a valuable food source and are often hunted for their meat.
Average life span of two-toed sloths is 20 years in the wild, ages of 30 to 40 years have been recorded in captivity.
Perception Channels: tactile ; chemical
Two-toed sloths are in serious danger of losing their habitat due to logging of rain forests. Aside from captive animals, this is the only area in the world in which this species lives. Several organizations are currently working to protect these areas.
US Federal List: threatened
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
There is no direct negative effect of sloths on humans.
Choloepus didactylus feed primarily on vegetation, including berries, leaves, small twigs, and fruits, cropping the leaves with their lips. On occasion sloths have been known to eat insects and other small prey. They obtain water from vegetation and by lapping dew.
Found in the tropical forest canopies of Central America and northern South America, including portions of Brazil and Peru.
Biogeographic Regions: neotropical (Native )
Choloepus didactylus is strictly arboreal, staying high in the canopy of the tropical rain forests, and maintaining a range of about 10-acres.
Terrestrial Biomes: rainforest
Average lifespan
Status: captivity: 27.8 years.
Two-toed sloths have been called the slowest animals on earth. Ranging in length from 21 to 29 inches, Choloepus didactylus is roughly the size and shape of a small dog. The body is composed of a short neck (only 6-7 vertebrae) with four long limbs of equal length, ending in two curved claws. The head is short and flat, with a snub nose, rudimentary ears, and large eyes.
Choloepus didactylus are covered in long brownish-grey hair that curves from stomach to back, opposite that of most mammals. A unique feature of this fur is that each strand has grooves which collect algae, giving the sloth a greenish tint and camouflaging it from predators.
The teeth of the two-toed sloth are small, simple molars that are continously growing but constantly ground down by the mastication of food. To compensate for a lack of sharp teeth, Choloepus didactylus has hardened lips which act to shear and crop leaves.
Range mass: 4 to 8 kg.
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Females of this species of sloth reach sexual maturity at 3 years of age, males reach sexual maturity between 4 and 5. After a gestation period of six months, females give birth to one offspring each year. When the young are born they are 10 inches in length and weigh 12 ounces. They cling to their mother's belly for 5 weeks until they have the strength to move on their own.
Key Reproductive Features: gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual
Average birth mass: 356 g.
Average gestation period: 279 days.
Average number of offspring: 1.
Average age at sexual or reproductive maturity (male)
Sex: male: 1644 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female)
Sex: female: 1279 days.
Folivores or generalized herbivores — will eat leaves, twigs, buds, fruit, and occasionally rodents, and insects
Favorite trees (*indicates species favored by all species)
Dipteryx panamensis*
Sapium caudatum
Terminalia amazonica
Spondius nigrescens
Trattinickia aspera
Chrysophyllum panamensis
Anacardium excelsium*
Seldom drink. Moisture is obtained from plant matter and dew on leaves
Metabolic rate is only about 40 to 60% of that of other mammals this size (Gilmore 2000)
Food has low energy content — may contain poisonous compounds that require low rate of absorption for detoxification
Young leaves digested at highest rates. Only mature leaves of certain species can be digested quickly enough to avoid starvation
Preyed upon by harpy eagles, anacondas, jaguars, ocelots and of course humans. Excellent camouflage and slow movement help them elude predators
Several Species of pyramid moths occasionally inhabit fur (far more common on bradypus
By defecating at the base of their host cecropia tree, the sloth provides the tree with fertilizer.
An ounaou, pe lezireg Linnaeus, Choloepus didactylus eus e anv skiantel, a zo ur bronneg hag a vev e koadegoù Suamerika (Perou, Ecuador, Brazil, Kolombia, Venezuela, Guyana, Gwiana c'hall ha Surinam).
Etre 50 ha 90 cm eo e hirder hag etre 4 hag 8 kg e bouez. Berr eo e lost (war-dro 2 cm). Gell-gris eo e vlevenn, gant un arliv glas-gwer en abeg d'ar bezhin a gresk enni. Plat eo e benn ha bras e zaoulagad.
Daou viz skilfek a zo en e bavioù a-raok ha tri en e bavioù a-dreñv. Stumm ur c'hrog a zo gant e skilfoù ha ganto eo azasaet an ounaou ouzh ar vuhez er gwez.
Bevañ a ra en e-unan hag en em vagañ diwar delioù ha frouezh.
Dilec'hiañ a ra gorrek-tre ha ne ziskenn diouzh ar gwez nemet ur wech ar sizhun evit kac'hat.
An dougen a bad 6 miz hag ur c'holen a vez ganet bep bloaz. Hemañ a chom krog ouzh kof e vamm e-pad 5 sizhun a-raok bezañ gouest da fiñval e-unan.
a vo kavet e Wikimedia Commons.
An ounaou, pe lezireg Linnaeus, Choloepus didactylus eus e anv skiantel, a zo ur bronneg hag a vev e koadegoù Suamerika (Perou, Ecuador, Brazil, Kolombia, Venezuela, Guyana, Gwiana c'hall ha Surinam).
El peresós didàctil comú (Choloepus didactylus), també conegut com a peresós de dos dits del sud, és una espècie de peresós de Sud-amèrica, es troba a Veneçuela, les Guaianes i al nord del riu Amazones al Brasil.
El peresós didàctil comú (Choloepus didactylus), també conegut com a peresós de dos dits del sud, és una espècie de peresós de Sud-amèrica, es troba a Veneçuela, les Guaianes i al nord del riu Amazones al Brasil.
Lenochod dvouprstý (Choloepus didactylus) je velký savec a zřejmě nejznámější zástupce své čeledi lenochodovití dvouprstí (Megalonychidae), který je nejčastěji chován v zajetí. Obývá území Venezuely, severní Brazílie, Guyanu, Surinamu a Francouzské Guyany.
Lenochodi dvouprstí mají dlouhou a hustou hnědavou srst, která roste opačným směrem, než je obvyklé. To je chrání před deštěm, protože voda může stékat směrem od břicha ke hřbetu a následně na zem, takže se srst nepromočí. Srst mají v přírodě zelenavou, což však není způsobené barvivem srsti, ale zelenými řasami, které lenochodům rostou na povrchu ve zvláštních žlábkách a poskytují jim tím ochranné zbarvení. V zoologických zahradách však toto zbarvení nalezneme jen zřídka, jelikož jsou řasy velmi citlivé na vlhkost vzduchu a rostou jen v takové vlhkosti, jaká je v pralese. Srst lenochoda se však stává domovem i hmyzu, např. motýlců.[zdroj?] Jeho tělo dorůstá na délku přibližně 60 až 64 cm a jeho hmotnost se pohybuje kolem 6 - 8 kg.
Lenochodi mají dlouhé končetiny s dvěma (na předních končetinách) a třemi (na zadních končetinách) zahnutými drápy, které slouží jako háčky při zavěšování na stromech. Lenochodi dvouprstí nemají ocas, který ve vývoji pomalu zcela zakrněl.
Lenochodi mají celkem dvacet zubů. Zuby jsou zajímavé i tím, že nejsou potaženy sklovinou, ale řídkou a pórovitou zubovinou, do které pronikají šťávy z potravy. Důsledkem toho získávají zuby tmavohnědou barvu. Lenochodi mají v poměru ke svému tělu obrovský žaludek, který - pokud je naplněný - může zabírat i celou břišní dutinu. Žaludek je rozdělen na tři oddíly a jeden slepý výběžek. Těžce stravitelnou stravu tráví pomocí zvláštních bakterií a prvoků. Lenochod dvouprstý se vyprazdňuje zhruba jednou za deset dní, ale přílišnou výjimkou není ani vyprazdňování jednou za třicet dní. Mají také proměnlivou teplotu těla, která během dne může kolísat mezi 27 až 35 °C. Při velkém kolísání teploty upadají do strnulosti, která se na první pohled podobá zimnímu spánku.
Spatřit lenochoda dvouprstého v přírodě je velice obtížné, jelikož žije nehybně v hustých spletích větví a listů v deštných pralesích. Lenochodi se dostali do všeobecného povědomí především kvůli své „lenosti“. Lenochod však není jen pomalé zvíře a v korunách stromů může zdolat i větší vzdálenosti rychlostí přes 3 km/hod.
Většinu svého života tráví zavěšeni na stromech, což jim umožňují jejich silné končetiny. Na zem slézají jen v případě, pokud na předešlém stromě spásali všechno listí nebo se jdou vyprázdnit a to vždy na stejné místo. Na zemi je však lenochod zcela bezmocný a pohybuje se jen na břiše plazivými pohyby, jelikož se nedokáže ani postavit na nohy. Proto se stává snadnou kořistí nejrůznějších šelem jako je například ocelot. Odtrhnout a natožpak ulovit lenochoda na stromě je značně obtížné. I přesto mu ve spletích větví hrozí nebezpečí, zvláště ze strany orlů, především harpyje pralesní a orla chocholatého, před kterými se lenochod brání svými ostrými drápy, které mohou způsobit vážná zranění nebo dravce dokonce zabít.
Lenochod je aktivní převážně v noci. Zvířata nemají nijak zvláště vyvinutý zrak a proto se při hledání potravy, jež sestává především z listí, ale i větviček a plodů; zřídkakdy i z drobných obojživelníků nebo plazů. Spoléhá na skvěle vyvinutý hmat a sluch. Čich nemají lenochodi nijak zvláště vyvinutý a řídí se jím jen zřídka. Jak dokázaly pokusy v přírodě, mohou lenochodi podobně jako netopýři slyšet tóny mnohem vyšší, než dokáže člověk. I přesto, že byli do poslední doby považováni za němé tvory, vydávají lenochodi zvláštní zvuky, které lidské ucho nedokáže zachytit. K životu na stromech je opravdu skvěle přizpůsoben. Nejenom, že zde hledá potravu, přespává, ale také se zde stará o mláďata. Držet se celé hodiny za čtyři končetiny na stromech vyžaduje opravdovou sílu v končetinách, která lenochodům skutečně nechybí, a kterou způsobují jeho zvláště vyvinuté svaly, kde se každá krevní cévka rozděluje v síť drobných cévek, a tak svalům roznáší krví výživu a kyslík v každé poloze. Zajímavostí je i to, že lenochod umí skvěle plavat a často se neostýchá pustit se do širokých jihoamerických řek.
Lenochodi dvouprstí žijí až na období rozmnožování samotářským životem. Když následuje doba rozmnožování, začnou samci vydávat zvláštní, vysoké a lidským uchem neslyšitelné zvuky, kterými lákají samice. Samice je březí 240-325 dnů.[2] a poté rodí ve větvích stromů jediné mládě, které se svými drápy celý následující rok pevně drží na břiše své matky. Mláďata se nejprve od matky liší zbarvením - mají výrazně tmavší srst.
Lenochod dvouprstý se v České republice chová celkem ve čtyřech zoologických zahradách:
Detail hlavy
Lenochod dvouprstý (Choloepus didactylus) je velký savec a zřejmě nejznámější zástupce své čeledi lenochodovití dvouprstí (Megalonychidae), který je nejčastěji chován v zajetí. Obývá území Venezuely, severní Brazílie, Guyanu, Surinamu a Francouzské Guyany.
Das Eigentliche Zweifingerfaultier oder Unau (Choloepus didactylus) – teilweise auch nur Zweifinger-Faultier genannt – ist eine Art aus der Familie Megalonychidae. Sie ist im nördlichen Südamerika verbreitet und bewohnt tropische Regenwälder. Dort lebt es überwiegend einzelgängerisch in Baumkronen, wobei eine kopfunter hängende Position typisch ist, und ernährt sich von Blättern, selten aber auch von tierischer Kost. Die Lebensweise wildlebender Tiere ist nur ungenügend erforscht. Charakteristisch sind die langen Gliedmaßen und die braune Haarfarbe, wobei das Fell nur aus einer Schicht, dem Deckhaar, besteht. Die Faultierart gilt in ihrem Bestand als nicht bedroht.
Das Eigentliche Zweifingerfaultier erreicht eine Kopf-Rumpf-Länge von 54 bis 88 cm, der äußerst kurze und kaum bewegliche Schwanz wird zwischen 0,9 und 2 cm lang. Das Gewicht variiert von 6,5 bis 11,8 kg. Damit ist das Eigentliche Zweifingerfaultier etwas größer als sein Verwandter, das Hoffmann-Zweifingerfaultier (Choloepus hoffmanni). Die Unterschiede zwischen den Geschlechtern fallen nur gering aus: so sind die Weibchen etwas größer als die Männchen.[1] Der Kopf ist allgemein klein, im Gegensatz zu den Dreifinger-Faultieren aber länger. Er besitzt allgemein ein gerundetes Profil. Die Ohren sind klein, rund 2,8 cm lang und äußerlich nicht sichtbar. Das Fell weist nur eine einzige Lage auf, das Deckhaar mit bis zu 17 cm langen Haaren. Es ist meist graubraun gefärbt, wobei die Bauchseite häufig heller erscheint als die Rückenseite. Das Gesicht ist hellbraun und unbehaart und weist eine ledrige Textur auf. Je nach Lichteinfall, vor allem in der Regenzeit, schimmert das Fell leicht grünlich. Das geht auf eine Symbiose mit Algen zurück, die im Fell leben, wobei diese Symbiose teilweise der Tarnung vor Fressfeinden dient.[2] Der Scheitel des Fells liegt nicht wie bei anderen Säugetieren auf dem Rücken, sondern wie bei den anderen Faultieren auf dem Bauch. Dies sorgt dafür, dass das Regenwasser besser abfließen kann. Die Gliedmaßen sind ausgesprochen lang und enden vorn in zwei, hinten dagegen in drei Strahlen. Diese sind etwa gleich lang und tragen lange, gebogene Krallen. Die Hinterfußlänge beträgt bis zu 14,8 cm.[3][4][5]
Der Schädel wird zwischen 10 und 17 cm lang. An den Jochbeinen beträgt die Breite 7,3 cm, hinter den Augen aber nur 3,6 cm. Der Jochbogen ist nicht vollständig ausgebildet. Er weist am vorderen Ansatz aber einen zusätzlichen, nach unten weisenden Knochenfortsatz auf. Das Gebiss weicht wie bei allen Faultieren von dem für Säugetiere typischen ab. Je Kieferast sind oben fünf und unten vier Zähne ausgebildet, insgesamt also 18. Die hinteren erscheinen molarenartig, der jeweils vorderste ist konisch spitz und ähnelt dadurch dem Eckzahn, zudem ist er von den hinteren Zähnen durch ein größeres Diastema getrennt. Er überragt die hinteren Zähne deutlich. Schneidezähne sind nicht ausgebildet. Die obere Zahnreihe erreicht eine Länge von 4,5 cm.[3][4]
Der Sehsinn des Eigentlichen Zweifingerfaultiers ist schlecht entwickelt und nur für kurze Distanzen bis 4 m ausgelegt. Lautäußerungen sind nur wenige bekannt. Jungtiere rufen ihre Mutter, wenn sie voneinander getrennt werden. Die ausgestoßenen Töne erreichen dabei niedrige Frequenzen von etwa 1,4 kHz. Bei erwachsenen Tieren konnte bisher lediglich ein Zischen dokumentiert werden.[3]
Das Verbreitungsgebiet des Eigentlichen Zweifingerfaultiers umfasst das nördliche Südamerika von Kolumbien, dem östlichen Ecuador und Peru über Venezuela südlich des Orinoco, Guayana, Suriname und Französisch-Guayana bis nach Brasilien nördlich des Amazonas. Die südlichste Verbreitungsgrenze im westlichen Amazonasgebiet ist nicht vollständig geklärt, gelegentlich finden Sichtungen des Eigentlichen Zweifingergürteltiers auch weit südlich des Amazonas statt. Vor allem im westlichen Amazonasgebiet kommt es teilweise zu Überschneidungen mit dem Verbreitungsgebiet des Hoffmann-Zweifingerfaultiers.[6] Am häufigsten ist die Art in den feuchten tropischen Regenwäldern des Tieflandes des Amazonasbeckens anzutreffen, sie kommt aber auch bis in Höhen von 2438 m vor.[3][7] Der Lebensraum wird durch einen hohen Niederschlag von mehr als 2000 mm jährlich und kurzen Trockenzeiten charakterisiert. Das gesamte Verbreitungsgebiet wird mit rund 4,2 Millionen Quadratkilometern angegeben. Die Populationsdichte schwankt dabei. Am Fluss Sinnamary in Französisch-Guayana beträgt sie etwa 0,9 Individuen je Quadratkilometer, kann aber auch auf bis zu 4,5 ansteigen.[8] In der Region um Manaus liegt sie bei 0,13 Individuen je Hektar und bei Mamirauá im brasilianischen Bundesstaat Amazonas steigt sie auf 0,88 Individuen auf einer vergleichbaren Flächengröße an.[9][5]
Die Lebensweise des Eigentlichen Zweifingerfaultiers ist nur unzureichend erforscht, die meisten Daten beruhen auf Beobachtungen an Tieren in Gefangenschaft und nicht an wildlebenden. Es ist dämmerungs- und nachtaktiv und lebt einzelgängerisch, Sozialgemeinschaften sind nur zwischen Mutter- und Jungtier bekannt. Gelegentlich wurde aggressives Verhalten zwischen männlichen Individuen beobachtet, das mitunter tödlich endet. Dabei werden sowohl die scharfen Krallen, als auch die eckzahnähnlichen Vorderzähne eingesetzt.[10] Fast sein ganzes Leben lang hält sich die Faultierart in den Baumkronen des Regenwaldes auf, etwa 24 bis 30 m über dem Erdboden. Mit den stark gebogenen Krallen klammert sich das Eigentliche Zweifingerfaultier kopfunter an Ästen fest, eine Position, die möglicherweise Balanceprobleme bei schwingenden Ästen mindert und energiesparend ist. Während der Ruhe liegt es mit dem unteren Rückenteil auf einem Ast und hält sich mit eins bis drei Gliedmaßen fest. Die Ruhephase nimmt fast 75 % der Tagesdauer ein, davon werden mehr als die Hälfte schlafend verbracht. Der Rest der Aktivität besteht aus der Nahrungsaufnahme und der Fellpflege. Die Bewegungen sind allgemein langsam, nur rund 0,5 bis 0,6 km pro Stunde und maximal 1,6 km pro Stunde. Die Baumkronen werden meist nur zum Standortwechsel verlassen, häufig erfolgt dieser aber auch über das Geäst oder mit Hilfe herabhängender Lianen. Am Boden ist die Faultierart eher unbeholfen und bewegt sich dort auf den Ellenbogen und Unterarmen fort. Aufgrund des niedrigen Stoffwechsels muss das Eigentliche Zweifingerfaultier nur alle 3,4 bis 4,6 Tage defäkieren, was am Boden oder nahe der Stammbasis erfolgt. Dabei klettert es mit dem Kopf nach unten den Stamm hinab. Im Gegensatz zu den Dreifinger-Faultieren wird der Kot nicht vergraben. Dieser sammelt sich so häufig als kleiner Hügel um den Baum.[3][5]
Über die Ernährungsweise des Eigentlichen Zweifingerfaultiers in freier Wildbahn ist aufgrund der nachtaktiven Lebensweise kaum etwas bekannt. Es ist aber wie sein Verwandter, das Hoffmann-Zweifingerfaultier, ein überwiegender Pflanzenfresser. Neben Blättern, Früchten, Hülsenfrüchten, Knospen und Blüten gehören auch Insekten, Eier, Nestlinge und kleine Wirbeltiere zum Speiseplan. Insgesamt ist die verzehrte Nahrungspalette des Hoffmann-Zweifingerfaultiers wesentlich vielfältiger als bei den Dreifinger-Faultieren, was auch für das Eigentliche Zweifingerfaultier angenommen werden kann. In Gefangenschaft verzehrt ein Tier rund 350 g je Tag. Gelegentlich wurden einzelne Individuen an menschlichen Latrinen beobachtet. Dies dient möglicherweise der Ergänzung der Nahrung durch wichtige Nährstoffe wie Proteine oder Mineralien wie Salz.[3][9][5]
Die Fortpflanzung des Eigentlichen Zweifingerfaultiers ist wenig erforscht. Die Weibchen werden mit etwa drei Jahren, die Männchen erst mit etwa viereinhalb Jahren geschlechtsreif. Die Paarungszeit ist ganzjährig, der Östrus findet alle 32 Tage statt.[11] Nach einer Tragzeit von zehn Monaten bringt das Weibchen ein Junges zur Welt, die Geburt dauert etwa 35 Minuten. Das Geburtsgewicht beträgt rund 360 g bei einer Gesamtlänge von 21 bis 25 cm. Das Neugeborene hat geöffnete Augen und ein etwas dunkleres Fell als erwachsene Tiere. Es ist teilweise befähigt zu klettern und besteigt den Bauch der Mutter selbstständig (Nestflüchter). Die ersten neun bis zehn Lebensmonate verbringt das Jungtier auf dem Bauch des Muttertiers, dieses beschützt das Junge äußerst aktiv. Das Jungtier fängt bereits mit vier bis fünf Wochen an, feste Nahrung zu sich zu nehmen, deren Anteil sich nach und nach steigert. Nach drei bis fünf Monaten, wenn das Junge etwa 15 % des Gewichtes eines ausgewachsenen Tieres erreicht hat, erfolgt die Entwöhnung. Mit zweieinhalb Jahren sind die Tiere ausgewachsen. Der Abstand zwischen zwei Geburten liegt bei 16 Monaten. Über die Lebenserwartung des Eigentlichen Zweifingerfaultiers in freier Wildbahn ist wenig bekannt. Tiere in Gefangenschaft wurden teilweise über 25 Jahre alt, das höchste dokumentierte Alter liegt bei rund 50 Jahren.[12][13][3][5]
Zu den bedeutendsten Fressfeinden gehören der Südamerikanische Nasenbär, der Jaguar, die Langschwanzkatze und gelegentlich der Ozelot,[14] weiterhin auch Anakondas. Unter den Vögeln ist vor allem die Harpyie hervorzuheben.[15] Die größte Gefahr, Opfer von Beutegreifern zu werden, besteht für das Eigentliche Zweifingerfaultier beim Absteigen vom Baum.[3]
Aufgrund des fehlenden Unterfells sind äußere Parasiten bei den Zweifinger-Faultieren nicht ganz so häufig wie bei den Dreifinger-Faultieren. Zu den typischen, die das Eigentliche Zweifingerfaultier befallen, gehören vor allem Zecken der Gattung Amblyomma, weiterhin auch Wanzen wie Clerada, Milben wie Edentalges und verschiedenste Stechmücken. Daneben sind auch Läuse wie Lymeon im Fell nachgewiesen. Nicht zu den Parasiten zählen Motten der Gattung Cryptoses, welche ebenfalls das Fell besiedeln. Diese legen Eier in den Dung des Eigentlichen Zweifingerfaultiers und geben Stickstoffverbindungen an die im Fell lebenden Algen ab. Durch Ablecken des Fells nimmt ein Tier so auch die Algen auf und erhält wichtige Ergänzungsstoffe, die durch die eher energiearme Nahrung nicht bereitgestellt werden.[3][16]
Zu den inneren Parasiten zählen hauptsächlich Fadenwürmer, hier sind Bostrichodera, Dioctophyme und Diptetalonema von Bedeutung. Weiterhin konnten Protozoen wie Endotrypanum und Leishmania sowie die Einzeller Trypanosoma und Eimeria[17] nachgewiesen werden.[3][2]
Vermilingua (Ameisenbären)
Choloepus (Zweifinger-Faultiere)
Bradypus (Dreifinger-Faultiere)
Das Eigentliche Zweifingerfaultier ist eine von zwei Arten aus der Gattung der Zweifinger-Faultiere (Choloepus). Die Stellung der Zweifinger-Faultiere innerhalb der Unterordnung der Faultiere (Folivora) wird unterschiedlich bewertet. Nach skelettanatomischen Merkmalen favorisieren die meisten Wissenschaftler eine Zuweisung zur Familie der Megalonychidae.[19][20][21] Diese ist aber laut molekulargenetischen Untersuchungen und Proteinanalysen aus dem Jahr 2019 polyphyletisch und schließt sowohl große Bodenfaultiere Süd- und Nordamerikas als auch die Formen der Westindischen Inseln ein. Die einzelnen Gruppen sind aber nicht näher miteinander verwandt. Die Untersuchungen befürworten daher eine Einordnung der Zweifinger-Faultiere in die monotypische Familie der Choloepodidae, die wiederum der Überfamilie der Mylodontoidea angehört.[22][23] Als nächste verwandte Gruppe innerhalb der rezenten Faultiere gelten die Dreifinger-Faultiere (Bradypus), die eine eigene, ebenfalls monotypische Familie stellen. Die Faultiere werden gemeinsam mit den Ameisenbären (Vermilingua) in die engere Verwandtschaftsgruppe der Zahnarmen (Pilosa) zusammengefasst, eine Ordnung innerhalb der Nebengelenktiere (Xenarthra). Molekulargenetische Untersuchungen konnten eine Abspaltung der Faultiere von der gemeinsamen Linie mit den Ameisenbären im ausgehenden Paläozän vor etwa 58 Millionen Jahren belegen. Die beiden heute noch lebenden Gattungen Bradypus und Choloepus trennten sich dann im Oligozän vor rund 29 Millionen Jahren voneinander. Die Linien, die zu den beiden heutigen Arten der Zweifinger-Faultiere führten, spalteten sich im Oberen Miozän vor etwa 9 Millionen Jahren auf.[18][24][25]
Unterarten des Eigentlichen Zweifingerfaultiers sind nicht bekannt. Allerdings unterscheiden sich die westlichen und östlichen Populationen voneinander. Sollten die Eigentlichen Zweifingerfaultiere Kolumbiens und Ecuadors einen Status als eigenständige Unterart erhalten, stehen nach den Regeln der ICZN drei mögliche Namen zur Verfügung C. d. columbianus, C. d. florenciae und C. d. napensis. Dabei hätte ersterer Vorrang, da er von John Edward Gray im Jahr 1871 zuerst eingeführt worden war. Eine von Einar Lönnberg 1928 ursprünglich als C. d. pallescens eingeführte Unterart aus Peru gilt heute als zum Hoffmann-Zweifingerfaultier (Choloepus hoffmanni) gehörig. Fossilfunde des Eigentlichen Zweifingerfaultiers sind nicht bekannt.[26][3]
Die Erstbeschreibung des Eigentlichen Zweifingerfaultiers erfolgte im Jahr 1758 durch Linnaeus. Er ordnete die Faultierart damals allerdings als Bradypus didactylus zusammen mit dem Weißkehl-Faultier (Bradypus idactylus) ebenfalls in die Gattung der Dreizehen-Faultiere (Bradypus) ein und unterschied beide Arten anhand der Anzahl der Finger der Vorderfüße. Als Typuslokalität gab er Zeylona (das heutige Sri Lanka) an, erst 1911 wurde von Oldfield Thomas Suriname als eigentliche Typuslokalität festgelegt.[27] Den Gattungsnamen Choloepus führte Johann Karl Wilhelm Illiger im Jahr 1811 ein und gliederte der Gattung das Eigentliche Zweifingerfaultier als Art bei.[26] Der Artname didactylus bezieht sich auf die reduzierte Anzahl der Zehen der Vorderfüße.[3]
Größere Bedrohungen des Bestandes des Eigentlichen Zweifingerfaultiers sind nicht bekannt. Aufgrund der Lebensweise hoch in den Bäumen und den langsamen Bewegungen wird es selten gesichtet und gejagt. In Französisch-Guayana ist die Jagd für Nahrungszwecke erlaubt, jeglicher Handel aber verboten.[28] Bei einigen indigenen Völkern gilt das Fleisch der Faultierart als tabu. Lokale Populationen können durch die Zerstörung des Regenwaldes betroffen sein.[29] Aufgrund seines großen Verbreitungsgebietes gilt das Eigentliche Zweifingerfaultier als nicht bedroht, die IUCN listet es als „nicht gefährdet“ (least concern).[30][7] Die Faultierart ist in zahlreichen geschützten Gebieten anwesend, unter anderem im Saracá-Taquera-Nationalwald im brasilianischen Bundesstaat Pará.[31] Zudem wird sie relativ häufig in zoologischen Einrichtungen gehalten.[3]
Das Eigentliche Zweifingerfaultier oder Unau (Choloepus didactylus) – teilweise auch nur Zweifinger-Faultier genannt – ist eine Art aus der Familie Megalonychidae. Sie ist im nördlichen Südamerika verbreitet und bewohnt tropische Regenwälder. Dort lebt es überwiegend einzelgängerisch in Baumkronen, wobei eine kopfunter hängende Position typisch ist, und ernährt sich von Blättern, selten aber auch von tierischer Kost. Die Lebensweise wildlebender Tiere ist nur ungenügend erforscht. Charakteristisch sind die langen Gliedmaßen und die braune Haarfarbe, wobei das Fell nur aus einer Schicht, dem Deckhaar, besteht. Die Faultierart gilt in ihrem Bestand als nicht bedroht.
Hatun intillama[1][2] icha Puka intillama[3] (Choloepus didactylus) nisqaqa huk intillamam, Chawpi, Urin Awya Yalapi kawsaq.
Hatun intillama icha Puka intillama (Choloepus didactylus) nisqaqa huk intillamam, Chawpi, Urin Awya Yalapi kawsaq.
Linnaeus's two-toed sloth (Choloepus didactylus), also known as the southern two-toed sloth, unau, or Linne's two-toed sloth is a species of sloth from South America, found in Venezuela, the Guyanas, Colombia, Ecuador, Peru, and Brazil north of the Amazon River. There is now evidence suggesting the species' range expands into Bolivia.[4]
Sloths belong to the order Pilosa, which also includes anteaters. They belong to the super order Xenarthra, which includes the Cingulata. Xenarthra are edentate or toothless. They lack incisors and have a large reduction in number of teeth with only four to five sets remaining including canines.[5]
Modern sloths are divided into two families based on the number of toes on their front feet, Choloepodidae and Bradypodidae. Linnaeus's two-toed sloth and Hoffmann's two-toed sloth (Choloepus hoffmanni) belong to the family Choloepodidae, which included extinct ground sloths.[6]
Choloepus didactylus are larger than three-toed sloths. They have longer hair, bigger eyes, and their back and front legs are more equal in length.[7] Their ears, hind feet and head are generally larger than Bradypodidae. They do however have a shorter tail.[8] Their shoulder height, the height from the shoulder blade to the tips of the claw is longer than three-toed sloths, indicating longer arms.[8]
The species has relatively few teeth; it has four to five sets including canines and lacks incisors. The teeth lack enamel, consisting only of two layers ever-growing dentin.[5] Supernumerary teeth have occasionally been observed, but this has been reported in almost all mammalian orders.[5]
C. didactylus is a solitary, nocturnal and arboreal animal, found in rainforests. The two-toed sloth falls prey to wild cats such as the ocelot and jaguar as well as large birds of prey such as the harpy and crested eagles. Predation mainly occurs when the sloth descends to the ground in order to defecate or change trees.[6] Anacondas have also been known to hunt sloths.[6] It is able to swim, making it possible to cross rivers and creeks, but maybe also making it more available to a predator like an anaconda.
Two-toed sloths live in ever-wet tropical rainforests that are hot and humid. They tend to live in areas where there is a lot of vine growth so they can easily travel from tree to tree in the canopies of the forests.[6] They mainly eat leaves, but there is lacking data on the extent of their diet due to their nocturnal lifestyle and camouflage.[6]
C. didactylus, similar to other sloth species, have a low rate of metabolism, food intake, and defecation, despite their relatively large body mass and their high volumes of methane production. They retain their digested material for long periods of time, due to a combination of their low defecation rates and large digestive systems.[9] This long digestion period appears to cause the sloths’ high volumes of methane production, more than most other, similar herbivores.[9] These high methane levels may also be the result of high formate levels in their digested material.[10]
Linnaeus's two-toed sloth (Choloepus didactylus), also known as the southern two-toed sloth, unau, or Linne's two-toed sloth is a species of sloth from South America, found in Venezuela, the Guyanas, Colombia, Ecuador, Peru, and Brazil north of the Amazon River. There is now evidence suggesting the species' range expands into Bolivia.
El perezoso de dos dedos de Linnaeus (Choloepus didactylus), es una especie de perezoso de Sudamérica,[2] que habita en Colombia, Ecuador, Perú, Venezuela, Las Guyanas y Brasil (norte del río Amazonas).
Chloepus didactylus es más grande que el perezoso tridáctilo. Posee el pelo más largo, ojos más grandes, y sus patas traseras y delanteras son menos desproporcionadas en tamaño.[3] Su cola, sin embargo, es más corta.[4] Su dentición es relativamente escasa.
Es solitario, diurno y arbóreo y habita principalmente en la selva amazónica. Es capaz de nadar y vadear ríos. Sus enemigos principales son los humanos y aves de presa grandes como Harpia harpyja y Morphnus guianensis, y felinos como el ocelote. En algunos casos raros poseen en su piel el parásito de la Leishmaniasis, conocido como "uta"
El perezoso de dos dedos de Linnaeus (Choloepus didactylus), es una especie de perezoso de Sudamérica, que habita en Colombia, Ecuador, Perú, Venezuela, Las Guyanas y Brasil (norte del río Amazonas).
Hatz biko nagi edo unau (Choloepus didactylus) Choloepus generoko animalia da. Pilosa ordenaren barruko ugaztuna da. Megalonychidae familian sailkatuta dago.
Hatz biko nagi edo unau (Choloepus didactylus) Choloepus generoko animalia da. Pilosa ordenaren barruko ugaztuna da. Megalonychidae familian sailkatuta dago.
Kaksivarvaslaiskiainen (Choloepus didactylus) on Etelä-Amerikan pohjoisosissa elävä laiskiaislaji.
Elintavoiltaan kaksivarvaslaiskiaiset eivät poikkea kolmivarvaslaiskiaisista. Mutta niillä on vain kaksi kynttä eturaajoissa, kolmen sijaan. Niillä on myös etuhampaat hieman erillään ja ne muistuttavatkin kulmahampaita.[2]
Kaksivarvaslaiskiainen (Choloepus didactylus) on Etelä-Amerikan pohjoisosissa elävä laiskiaislaji.
Elintavoiltaan kaksivarvaslaiskiaiset eivät poikkea kolmivarvaslaiskiaisista. Mutta niillä on vain kaksi kynttä eturaajoissa, kolmen sijaan. Niillä on myös etuhampaat hieman erillään ja ne muistuttavatkin kulmahampaita.
Choloepus didactylus
Le Paresseux à deux doigts (Choloepus didactylus) est appelé aussi unau, ou parsou mouton en Guyane[1]. Ce paresseux est l'une des deux espèces du genre Choloepus, de la famille des Mégalonychidés. C'est un animal arboricole. On le rencontre dans la canopée de la forêt tropicale humide dans le nord de l'Amérique du Sud[2].
Le paresseux à deux doigts est réputé être l'animal le plus lent au monde[3].
L'adulte pèse en moyenne 4 à 8 kg et a la taille d'un petit chien : 60 à 85 cm de long avec une queue de 1,4 à 3,3 cm. Il présente un cou court, 4 longs membres d'égale longueur terminés par deux griffes incurvées à l'avant et trois à l'arrière ayant jusqu'à 7 cm de long[4]. La tête est courte et plate, avec un nez retroussé, des oreilles rudimentaires et de grands yeux[3].
Le corps est recouvert de long poils brunâtres dont la racine pousse du ventre vers le dos, à l'inverse de la plupart des mammifères. Cette fourrure a la particularité d'héberger des algues microscopiques qui favorisent un meilleur camouflage[3]. Grâce à ces algues, pendant la saison des pluies, sa fourrure devient verdâtre alors que durant la saison sèche, elle tourne au jaune. Sa fourrure est aussi un véritable refuge pour les insectes. Le paresseux peut abriter jusqu'à neuf espèces de papillons et quatre espèces de scarabées[4].
Les dents sont dépourvues d'émail[4], petites et poussent continuellement comme celles des rongeurs. Il a des lèvres fortes lui permettant de saisir les feuilles malgré l'absence de dents très aiguisées[3].
Cette espèce est présente au Venezuela, en Colombie, en Équateur, au Guyana, au Suriname, en Guyane, au Pérou et au Brésil. Elle vit dans la forêt tropicale humide de plaine et de montagne[2].
Ils passent près de 80 % de leur temps à dormir[5]. Les paresseux se déplacent très lentement. Ils ne vont que très rarement à terre, pour changer d'arbre quand la nourriture s'y fait rare ou pour déféquer, une fois par semaine.
Leur métabolisme est très lent et la nourriture reste environ un mois dans leur tube digestif relativement court[3]. Leur estomac compartimenté contient des bactéries digérant la cellulose des plantes, consommant ainsi des végétaux que les autres animaux ne digèrent pas[4].
Choloepus didactylus se déplace avec facilité dans les arbres, entre 0,5 et 1,5 km/h[4], mais au sol il est malhabile. En revanche, ils sont bons nageurs, avec un corps fuselé et une fourrure adaptée au climat tropical humide[3].
Ce sont des animaux nocturnes. Ils cueillent la végétation à l'aide de leurs deux doigts et la portent à leur bouche pour se nourrir en se déplaçant le long des branches la nuit. Ils se nourrissent de feuilles, de baies, de branchettes et de racines tubéreuses. On en a observé mangeant des insectes et de menues proies. Ils trouvent l'eau dans la végétation et la rosée[3]. Toute leur vie, ces paresseux ne mangeront que ce que leur mère leur aura fait goûter [4].
Ce sont des animaux plutôt solitaires, bien que parfois des femelles occupent le même arbre et que les jeunes héritent du territoire de leurs parents. À moins d'être en état de détresse, ils sont silencieux[3].
Ils sont parfaitement camouflés dans les arbres, leur corps brun verdâtre ramassé sur lui-même passant facilement pour un nid de termites ou une excroissance de bois aux yeux des prédateurs. En cas d'attaque, ils se défendent avec dents et griffes bien qu'ils soient d'un tempérament pacifique, comptant plus sur leur capacité à se fondre dans le décor[3]. Ils restent immobiles pendant de longues heures mais se grattent régulièrement, trahissant ainsi parfois leur présence[4].
Les femelles se reproduisent dès l'âge de 3 ans, les mâles 4 ou 5. Le couple s'enlace durant 48 heures pour l'accouplement[4]. Ils ont une unique portée d'un petit par an. La gestation dure 6 mois. Le petit pèse entre 300 et 400 g à la naissance. Il s'accroche au ventre de sa mère durant 6 à 9 mois avant d'être autonome[4]. Un paresseux à deux doigts vit environ 20 ans dans la nature mais peut atteindre 40 ans en captivité[3].
Il est très rare que des paresseux se reproduisent en captivité. Le 4 juillet 2002, après 10 ans d'attente, un paresseux est né au Biodôme de Montréal[4].
Les paresseux à deux doigts sont souvent chassés pour leur viande[3].
Choloepus didactylus est en Guyane française le réservoir principal du parasite Leishmania braziliensis guyanensis transmettant la leishmaniose cutanée à la population des villages forestiers[6].
Bien qu'ils ne soient pas considérés comme une espèce en danger, les Choloepus didactylus voient leur habitat diminuer avec la destruction de la forêt humide. La protection de certaines zones est la solution envisagée parallèlement à un élevage en captivité[3].
En Guyane, l'espèce est partiellement protégée : leur commerce est interdit et leur transport règlementé[1].
Choloepus didactylus
Le Paresseux à deux doigts (Choloepus didactylus) est appelé aussi unau, ou parsou mouton en Guyane. Ce paresseux est l'une des deux espèces du genre Choloepus, de la famille des Mégalonychidés. C'est un animal arboricole. On le rencontre dans la canopée de la forêt tropicale humide dans le nord de l'Amérique du Sud.
Choloepus didactylus é unha especie de mamífero placentario da orde dos pilosos e suborde dos folívoros e familia dos megaloníquidos,[2] unha das dúas do xénero Choloepus que, á súa vez, é o único da familia.[3]
É propio de Suramérica,[2] habita en Colombia, Ecuador, Perú, Venezuela, as Güianas e Brasil (ao norte do río Amazonas).[1]
É solitario, diúrno e arbóreo e habita principalmente na selva amazónica. É capaz de nadar e vadear ríos. Os seus inimigos principais son os humanos, aves de presa grandes como a harpía (Harpia harpyja) e a harpía cristada (Morphnus guianensis), e felinos como o ocelote (Leopardus pardalis).
A especie foi descrita en 1758 por Linneo, na décima edición do seu Systema Naturae, baixo o nome de Bradypus didactylus.[2][4] Tempo despois, cando en 1811 Illiger creou o xénero Choloepus, foi transferida a este.
Ademais de polo nome primixenio que lle adxudicou Linneo, Bradypus didactylus, ao longo do tempo, a especie foi coñecida tamén polos sinónimos seguintes:[2]
Choloepus didactylus é unha especie de mamífero placentario da orde dos pilosos e suborde dos folívoros e familia dos megaloníquidos, unha das dúas do xénero Choloepus que, á súa vez, é o único da familia.
É propio de Suramérica, habita en Colombia, Ecuador, Perú, Venezuela, as Güianas e Brasil (ao norte do río Amazonas).
É solitario, diúrno e arbóreo e habita principalmente na selva amazónica. É capaz de nadar e vadear ríos. Os seus inimigos principais son os humanos, aves de presa grandes como a harpía (Harpia harpyja) e a harpía cristada (Morphnus guianensis), e felinos como o ocelote (Leopardus pardalis).
Il bradipo didattilo di Linneo (Choloepus didactylus (Linnaeo, 1758)), noto anche come bradipo didattilo meridionale, o in lingua locale tsantsa o unau, è una specie di bradipo didattilo originario del Sud America, il cui areale comprende il Venezuela, Guyana, Colombia, Ecuador, Perù ed il Brasile a nord del Rio delle Amazzoni. È possibile che l'areale della specie possa comprendere anche la Bolivia.[4]
I bradipi didattili sono più grandi dei bradipi tridattili, avendo una lunghezza di 58-70 centimetri (23-28 pollici), per un peso di 4-8 kg (8.8-17.6 libbre). Hanno peli più lunghi, occhi più grandi e zampe anteriori e posteriori della stessa lunghezza.[5] Le loro orecchie, le zampe posteriori e la testa sono generalmente più grandi dei Bradypodidae. Tuttavia hanno una coda più corta.[6] La loro altezza alle spalle, la lunghezza dalla scapola alla punta degli artigli è più lunga dei bradipi tridattili, indicando braccia più lunghe, utili per muoversi più agilmente tra i rami degli alberi. La pelliccia è lunga, ispida e di color beige chiaro, quasi biondo, con sfumature che vanno dal marrone al rossiccio; spesso, a causa di un'alga che vive in simbiosi con l'animale, il pelo assume tonalità azzurrognole o verdastre.[6]
La specie ha, relativamente, pochi denti; possiede da quattro a cinque serie che comprendono i canini, ma manca di incisivi. I denti mancano di smalto, costituito solo da due strati di dentina in continua crescita.[7] Occasionalmente sono stati osservati denti in soprannumero, ma questa è una condizione occasionale osservata in quasi tutti gli ordini di mammiferi.[7]
I bradipi appartengono all'ordine Pilosa, che comprende anche i formichieri. Appartengono al superordine Xenarthra, di cui fa parte anche l'ordine Cingulata, che comprende armadilli e glyptodonti. Gli xenartri sono perlopiù sdentati, o mancano di incisivi, o hanno un numero molto ridotto di denti, con solo 4-5 serie rimanenti, compresi i canini.[7]
Originariamente, i bradipi moderni erano divisi in due famiglie in base al numero di dita degli arti anteriori, Megalonychidae e Bradypodidae. Il bradipo didattilo di Linneo ed il bradipo didattilo di Hoffmann (Choloepus hoffmanni) appartenevano alla famiglia Megalonychidae, che comprendeva anche gli estinti bradipi terricoli.[8] Tuttavia, un nuovo studio che si basa su dati molecolari ottenuti dalle sequenze di collagene e DNA mitocondriale hanno rimesso in discussione l'albero genealogico dei bradipi. Questa nuova valutazione colloca i bradipi didattili insieme ai mylodontidi e ai bradipi tridattili all'interno di Megatherioidea, vicino a Megalonyx, megatheriidi e nothrotheriidi, rendendo polifiletica la famiglia precedentemente riconosciuta dei Megalonychidae, spostando sia i bradipi didattili sia i bradipi dei Caraibi al di fuori di questa famiglia e lontano da Megalonyx. I bradipi caraibici sono posti in un separato ramo basale dell'albero evolutivo dei bradipi.[9][10]
Il seguente albero filogenetico della famiglia dei bradipi si basa sui dati della sequenza del DNA mitocondriale e del collagene (vedi Fig.4 di Presslee et al., 2019).[10]
FolivoraMegalocnidae (bradipi caraibici)
Bradypodidae (bradipi tridattili)
Megatherioidea
CholoepodidaeC. didactylus
Mylodontoidea
Il bradipo didattilo di Linneo è un animale solitario, notturno, che si muove solitario sulle cime degli alberi, vivendo unicamente nelle foreste pluviali. A causa della suo metabolismo e la sua, conseguente, locomozione lenta, questo animale può cadere comunemente preda di predatori come l'ocelot ed il giaguaro, nonché grandi uccelli rapaci, come l'aquila arpia e le aquile crestate. La predazione si verifica principalmente quando il bradipo scende a terra per defecare o cambiare albero, dove è estremamente vulnerabile.[8] Al contrario, questo animale è un ottimo nuotatore, capace anche di rimanere in apnea per molto tempo, rendendo capace di attraversare fiumi e torrenti, ma rendendoli vulnerabili a predatori acquatici come anaconde, caimani e grossi pesci. Inoltre, viene spesso ucciso dagli indios (specialmente dagli Shuar), perché ritenuto un'incarnazione del perfido stregone Tsantsa, da cui prende il nome locale.[8]
I bradipi didattili vivono nelle foreste pluviali tropicali sempre calde e umide. Tendono a vivere in aree ricche di rampicanti, in modo che possano muoversi e destreggiarsi più agilmente da un albero all'altro.[8] Si nutrono principalmente di foglie, ma mancano dati sulla loro dieta a causa del loro stile di vita notturno e per la difficoltà di avvistarli in natura. Gli esemplari in cattività e negli zoo, sono nutriti anche con frutta e verdura.[8]
accesso
richiede url
(aiuto) Il bradipo didattilo di Linneo (Choloepus didactylus (Linnaeo, 1758)), noto anche come bradipo didattilo meridionale, o in lingua locale tsantsa o unau, è una specie di bradipo didattilo originario del Sud America, il cui areale comprende il Venezuela, Guyana, Colombia, Ecuador, Perù ed il Brasile a nord del Rio delle Amazzoni. È possibile che l'areale della specie possa comprendere anche la Bolivia.
De tweevingerige luiaard (Choloepus didactylus) is een van de twee nog levende soorten uit de familie Megalonychidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd in 1758 als Bradypus didactylus gepubliceerd door Carl Linnaeus.[2]
Tweevingerige luiaards hebben twee haakvormige vingers aan elke hand en drie aan elke voet. De vacht is grijsbruin, het gezicht wat lichter en de poten wat donkerder. De lichaamslengte bedraagt 46 tot 86 cm[3], de staartlengte 1,5 tot 3,5 cm en het gewicht 4 tot 8,5 kg.
Zijn voedsel bestaat uit bladeren en vruchten.
Zoals alle luiaards is hij erg sloom en komt hij maar één keer per week op de grond om te ontlasten. Hij is zoals alle luiaards solitair. Het is een snelle en goede zwemmer. Dit dier slaapt tot 15 uur per etmaal.[4]
Deze soort leeft in de tropische wouden in het noorden van Zuid-Amerika.
Bronnen, noten en/of referentiesDe tweevingerige luiaard (Choloepus didactylus) is een van de twee nog levende soorten uit de familie Megalonychidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd in 1758 als Bradypus didactylus gepubliceerd door Carl Linnaeus.
Leniuchowiec dwupalczasty[3] (Choloepus didactylus; nazwa lokalna: unau) – typowy przedstawiciel leniuchowców. Zamieszkuje Gujanę i Wenezuelę, a także dorzecze Amazonki w Peru, Brazylii i Ekwadorze.
Prowadzi tryb życia głównie nocny. Żywi się przede wszystkim liśćmi, owocami i pędami. Potrafi świetnie pływać. Leniuchowiec jest zwierzęciem, które spędza na drzewie całe życie. Z drzew schodzi tylko raz na tydzień w celach higienicznych, ponieważ nie potrafi sprawnie chodzić, pełznie po ziemi przesuwając się za pomocą pazurów. Tak rzadkie wydalanie możliwe jest dzięki bardzo niskiemu tempu metabolizmu. Niskiemu metabolizmowi leniuchowiec zawdzięcza też bardzo niską, jak na ssaka, temperaturę ciała wahającą się w przedziale od 24 do 33 °C.
Osiąga długość około 60 cm i masę około 9 kg. Ogona brak. Przednie kończyny zakończone są dwoma palcami. Futro tworzy warstwa krótkich włosów wełnistych i długie włosy barwy brązowej, jednak w naturze lekko zielone, co wynika z porastania sierści glonami. W futrze leniuchowców bytują na stałe 4 gatunki chrząszczy i 9 gatunków ciem.
Leniuchowiec dwupalczasty (Choloepus didactylus; nazwa lokalna: unau) – typowy przedstawiciel leniuchowców. Zamieszkuje Gujanę i Wenezuelę, a także dorzecze Amazonki w Peru, Brazylii i Ekwadorze.
Prowadzi tryb życia głównie nocny. Żywi się przede wszystkim liśćmi, owocami i pędami. Potrafi świetnie pływać. Leniuchowiec jest zwierzęciem, które spędza na drzewie całe życie. Z drzew schodzi tylko raz na tydzień w celach higienicznych, ponieważ nie potrafi sprawnie chodzić, pełznie po ziemi przesuwając się za pomocą pazurów. Tak rzadkie wydalanie możliwe jest dzięki bardzo niskiemu tempu metabolizmu. Niskiemu metabolizmowi leniuchowiec zawdzięcza też bardzo niską, jak na ssaka, temperaturę ciała wahającą się w przedziale od 24 do 33 °C.
Osiąga długość około 60 cm i masę około 9 kg. Ogona brak. Przednie kończyny zakończone są dwoma palcami. Futro tworzy warstwa krótkich włosów wełnistych i długie włosy barwy brązowej, jednak w naturze lekko zielone, co wynika z porastania sierści glonami. W futrze leniuchowców bytują na stałe 4 gatunki chrząszczy i 9 gatunków ciem.
A preguiça-real ou unau (nome científico: Choloepus didactylus) é uma espécie da família dos megaloniquídeos (Megalonychidae).
"Unau" provém do tupi antigo una'u, yna'y[1] ou u'nau.[2]
A preguiça-real chega a uma altura de até 85 centímetros e atinge um peso de seis a nove quilos. A pelagem apresenta uma cor castanho-acinzentado e pode ter uma aparência ligeiramente esverdeada dependendo da luz. Isso remonta a uma relação simbiótica com um tipo de alga que vive em seu pelo. Esta simbiose serve, aparentemente, como camuflagem contra predadores. Diversos artrópodes também vivem em seu pelo, estando associados às preguiças. O pelo, ao contrário dos outros mamíferos, nasce na barriga em direção às costas. Isso assegura que a água da chuva possa escoar melhor. [3]
A preguiça-real permanece quase toda a sua vida na copa das árvores das florestas tropicais úmidas. Deixam a copa das árvores apenas para mudar de lugar. Com suas garras muito curvadas os animais se agarram aos ramos e mantêm essa posição até mesmo durante o sono que dura cerca de 20 horas por dia. São também ótimas nadadoras. Suas atividades acontecem predominantemente nas horas noturnas e de penumbra.
A área de distribuição da preguiça-real compreende o norte da América do Sul, elas estão espelhadas desde a Colômbia e território peruano até o norte do Brasil. O mais comum é encontrá-la na floresta tropical úmida da Bacia Amazônica.
A preguiça-real se alimenta apenas de plantas. Além de folhas come também frutas e raízes. Seu metabolismo se adaptou ao baixo teor de nutrientes na sua alimentação, mantendo-se extremamente lento.
A preguiça-real atinge a maturidade sexual com aproximadamente 1 ano. O acasalamento pode ocorrer durante todo o ano. Após um período de gestação de nove meses, a fêmea dá à luz um filhote que pesa cerca de 400 gramas. Os primeiros nove a dez meses de vida, o filhote passa agarrado à barriga da mãe, mas o desmame já se inicia entre os dois e três meses. No início, o filhote ainda recebe o alimento mastigado pela mãe antes de começar a comer folhas por conta própria. Entre os dois e três anos os animais já estão crescidos. A preguiça-real pode viver mais de 30 anos.
A preguiça-real ou unau (nome científico: Choloepus didactylus) é uma espécie da família dos megaloniquídeos (Megalonychidae).
Leňoch dvojprstý (lat. Choloepus didactylus) je druh z čeľade Megalonychidae (pozri aj leňoch (biológia)).
Leňochy dvojprsté majú dlhú a hustú hnedú srsť, ktorá rastie opačným smerom, ako je to obvyklé. To leňochy chráni pred dažďom, pretože môže voda stekať smerom od brucha k Chrbtu a na zem a preto sa srsť nepremočí. V prírode majú srsť zelenkastú, čo však nespôsobuje farbivo srsti, ale zelené riasy, ktoré na leňochoch rastú na povrchu v zvláštnych žľaboch a poskytujú tým leňochom ochranné sfarbenie. V zoologických záhradách však toto sfarbenie nájdeme len zriedka, keďže sú riasy veľmi citlivé na vlhkosť vzduchu a rastú iba v takej vlhkosti, aká je v pralese. Jeho srsť sa však stáva domovom aj hmyzu, napr. motýľov. Jeho telo dorastá na dĺžku približne 60 až 64 cm a jeho hmotnosť sa pohybuje okolo 6 – 8 kg.
Majú dlhé končatiny s dvomi (na predných končatinách) a tromi (na zadných končatinách) zahnutými pazúrmi, ktoré slúžia ako háčiky pri zavesení na stromoch. Leňochy dvojprsté nemajú chvost, ktorý vo vývoji pomaly úplne zakrpatel.
Leňochy majú celkovo dvadsať zubov. Zaujímavé sú aj tým, že zuby nemajú potiahnuté sklovinou, ale riedkou a pórovitou zubovinou, do ktorej prenikajú šťavy z potravy a preto získavajú zuby tmavohnedú farbu. Leňochy majú v pomere k svojmu telu obrovský žalúdok, ktorý keď je naplnený môže zaberať aj celú brušnú dutinu. Ich žalúdok je rozdelený na tri oddiely a jeden slepý výbežok. Ťažko stráviteľnú stravu trávi pomocou zvláštnych baktérií a prvokov a leňoch dvojprstý sa vyprázdňuje zhruba raz za desať dní, ale veľkou výnimkou nebolo ani raz za tridsať dní. Majú aj premenlivú teplotu tela, ktorá aj počas dňa môže kolísať medzi 27 až 35 °C a pri veľkom kolísaní teploty upadajú leňochy dvojprsté do strnulosti, ktorá sa na prvý pohľad podobá zimnému spánku. Vtedy prespia celý deň. Aj mimo tohto obdobia spávajú veľmi dlho a prespia aj viac ako 22 hodín.
Leňoch dvojprstý (lat. Choloepus didactylus) je druh z čeľade Megalonychidae (pozri aj leňoch (biológia)).
Leňochy dvojprsté majú dlhú a hustú hnedú srsť, ktorá rastie opačným smerom, ako je to obvyklé. To leňochy chráni pred dažďom, pretože môže voda stekať smerom od brucha k Chrbtu a na zem a preto sa srsť nepremočí. V prírode majú srsť zelenkastú, čo však nespôsobuje farbivo srsti, ale zelené riasy, ktoré na leňochoch rastú na povrchu v zvláštnych žľaboch a poskytujú tým leňochom ochranné sfarbenie. V zoologických záhradách však toto sfarbenie nájdeme len zriedka, keďže sú riasy veľmi citlivé na vlhkosť vzduchu a rastú iba v takej vlhkosti, aká je v pralese. Jeho srsť sa však stáva domovom aj hmyzu, napr. motýľov. Jeho telo dorastá na dĺžku približne 60 až 64 cm a jeho hmotnosť sa pohybuje okolo 6 – 8 kg.
Majú dlhé končatiny s dvomi (na predných končatinách) a tromi (na zadných končatinách) zahnutými pazúrmi, ktoré slúžia ako háčiky pri zavesení na stromoch. Leňochy dvojprsté nemajú chvost, ktorý vo vývoji pomaly úplne zakrpatel.
Leňochy majú celkovo dvadsať zubov. Zaujímavé sú aj tým, že zuby nemajú potiahnuté sklovinou, ale riedkou a pórovitou zubovinou, do ktorej prenikajú šťavy z potravy a preto získavajú zuby tmavohnedú farbu. Leňochy majú v pomere k svojmu telu obrovský žalúdok, ktorý keď je naplnený môže zaberať aj celú brušnú dutinu. Ich žalúdok je rozdelený na tri oddiely a jeden slepý výbežok. Ťažko stráviteľnú stravu trávi pomocou zvláštnych baktérií a prvokov a leňoch dvojprstý sa vyprázdňuje zhruba raz za desať dní, ale veľkou výnimkou nebolo ani raz za tridsať dní. Majú aj premenlivú teplotu tela, ktorá aj počas dňa môže kolísať medzi 27 až 35 °C a pri veľkom kolísaní teploty upadajú leňochy dvojprsté do strnulosti, ktorá sa na prvý pohľad podobá zimnému spánku. Vtedy prespia celý deň. Aj mimo tohto obdobia spávajú veľmi dlho a prespia aj viac ako 22 hodín.
Linnés tvåtåiga sengångare (Choloepus didactylus) är ett däggdjur i ordningen håriga trögdjur som förekommer i Sydamerika.
Arten når en kroppslängd av 53 till 75 centimeter och en vikt mellan 4 och 8 kilogram. Pälsen har egentligen en gråbrun färg men den verkar grönaktig på grund av flera alger som lever där. Hårets mittbena ligger på buken så att vattnet rinner av när individen hänger upp och ner. Halsen är kort och har 6 till 7 halskotor. Djuret har långa böjda klor vid de främre fötterna som ger ett bättre grepp på grenen. Yttre öron finns bara rudimentärt, ögonen är däremot stora.[2]
Linnés tvåtåiga sengångare lever i norra Sydamerika. Utbredningsområdet sträcker sig från centrala Colombia och Venezuela i norr, samt östra Ecuador och Peru i väst till norra Brasilien.[1] De flesta individerna förekommer i regnskogen i Amazonområdet. Arten vistas nästan hela livet i träd.[2]
Denna sengångare sover vanligen 15 timmar per dag. Den är aktiv mellan skymningen och gryningen. På grund av den mycket låga ämnesomsättningen avsöndrar den avföring bara en gång per vecka. Den rör sig mycket långsamt i trädet men har bra simförmåga. Algerna i pälsen ger djuret bra kamouflage men om den upptäckts av en fiende kan den försvara sig med sina långa klor. Arten är vanligen tyst men har några låga läten.[2]
Linnés tvåtåiga sengångare är nästan uteslutande växtätare. Bara i enstaka fall har det registrerats att individer ätit insekter eller andra smådjur. Vanliga födoämnen är löv, frukter, bär och små kvistar som djuret för till munnen med en hand medan den håller sig fast med andra handen. Vätskebehovet täcks med födan eller dagg.[2]
Honor blir könsmogna efter tre år och hannar ett till två år senare. De kan para sig hela året men honor har bara en kull per år. Efter dräktigheten som varar uppskattningsvis i 6 till 10 månader föder honan oftast ett enda ungdjur. Tiden är rätt osäker då ägget vilar en obestämd tid efter befruktningen. Ungdjuret håller sig fast i pälsen på moderns buk. Ungen avvänjs efter två till tre månader och i början får den föda som tuggats av modern. Efter två till tre år är individerna helt utvecklade. Livslängden i naturen går upp till 20 år och individer i fångenskap har blivit upp till 27 år gamla.[2][3]
Allmänt finns inget större hot för arten. De jagas bara i enstaka fall och i Colombia säljs de ibland som sällskapsdjur. IUCN betraktar populationen som säkrad och listar arten som livskraftig (least concern).[1]
Linnés tvåtåiga sengångare (Choloepus didactylus) är ett däggdjur i ordningen håriga trögdjur som förekommer i Sydamerika.
Lười hai ngón Linnaeus (Choloepus didactylus), còn được gọi là Lười hai ngón Nam Mỹ, là một loài lười từ Nam Mỹ, được tìm thấy ở Venezuela, Guyanas, Colombia, Ecuador, Peru và Brasil về phía bắc của sông Amazon.
Nó là động vật sống đơn độc, ban đêm và trên cây, được tìm thấy trong rừng nhiệt đới. Nó có thể bơi, làm cho nó có thể bơi qua sông và suối. Kẻ thù chính của chúng là con người, các loài chim lớn săn mồi như đại bàng Harpy và đại bàng mào, mèo rừng hay báo đốm Mỹ.
Phương tiện liên quan tới Choloepus didactylus tại Wikimedia Commons
Lười hai ngón Linnaeus (Choloepus didactylus), còn được gọi là Lười hai ngón Nam Mỹ, là một loài lười từ Nam Mỹ, được tìm thấy ở Venezuela, Guyanas, Colombia, Ecuador, Peru và Brasil về phía bắc của sông Amazon.
Nó là động vật sống đơn độc, ban đêm và trên cây, được tìm thấy trong rừng nhiệt đới. Nó có thể bơi, làm cho nó có thể bơi qua sông và suối. Kẻ thù chính của chúng là con người, các loài chim lớn săn mồi như đại bàng Harpy và đại bàng mào, mèo rừng hay báo đốm Mỹ.
Двупалый ленивец, или унау[1] (лат. Choloepus didactylus) — один из двух сохранившихся видов двупалых ленивцев. Вид впервые был систематизирован ещё Линнеем в 1758 году, который, правда, отнёс вид к роду Bradypus (Bradypus didactylus).
Двупалые ленивцы населяют тропические леса севера Южной Америки, включая Перу и Бразилию севернее от Амазонки.
Длина тела животного 53—73 см, масса 4—8 кг. Шерсть жёсткая, с густым подшёрстком. Окрас от серо-коричневого до бежевого, на спине шерсть более тёмная и длинная, до 15 см. Мордочка курносая. Глаза маленькие, тёмные, с коричневой радужкой. Рудиментарные уши скрыты в шерсти. У ленивца 7 шейных позвонков, но при этом 24—25 грудных позвонков — наивысшее количество среди млекопитающих. Наиболее родственный вид для двупалого ленивца — ленивец Гоффмана (Choloepus hoffmani), относящемся также к роду Choloepus.[2]
Ведёт строго древесный образ жизни, занимая участок порядка 4 га. Беременность длится 6 месяцев. При родах самка повисает на передних лапах, и хорошо развитый, зрячий новорождённый, цепляясь когтями за шерсть, сам добирается до соска. Он весит 30—34 г при длине до 25 см. Первые 5 недель детёныш висит на животе матери, и она почти не двигается. Примерно в 2,5 месяца он начинает поедать листья, на соседнюю ветку переходит в 9 месяцев. Известны случаи размножения двупалых ленивцев в неволе. В неволе они доживают до 40 лет, в природе средняя продолжительность жизни — 20 лет.
На животных охотятся ради мяса, однако основную угрозу для них представляет вырубка лесов.
К числу охраняемых видов унау не относится.[3]
Двупалый ленивец, или унау (лат. Choloepus didactylus) — один из двух сохранившихся видов двупалых ленивцев. Вид впервые был систематизирован ещё Линнеем в 1758 году, который, правда, отнёс вид к роду Bradypus (Bradypus didactylus).
Двупалые ленивцы населяют тропические леса севера Южной Америки, включая Перу и Бразилию севернее от Амазонки.
Длина тела животного 53—73 см, масса 4—8 кг. Шерсть жёсткая, с густым подшёрстком. Окрас от серо-коричневого до бежевого, на спине шерсть более тёмная и длинная, до 15 см. Мордочка курносая. Глаза маленькие, тёмные, с коричневой радужкой. Рудиментарные уши скрыты в шерсти. У ленивца 7 шейных позвонков, но при этом 24—25 грудных позвонков — наивысшее количество среди млекопитающих. Наиболее родственный вид для двупалого ленивца — ленивец Гоффмана (Choloepus hoffmani), относящемся также к роду Choloepus.
Ведёт строго древесный образ жизни, занимая участок порядка 4 га. Беременность длится 6 месяцев. При родах самка повисает на передних лапах, и хорошо развитый, зрячий новорождённый, цепляясь когтями за шерсть, сам добирается до соска. Он весит 30—34 г при длине до 25 см. Первые 5 недель детёныш висит на животе матери, и она почти не двигается. Примерно в 2,5 месяца он начинает поедать листья, на соседнюю ветку переходит в 9 месяцев. Известны случаи размножения двупалых ленивцев в неволе. В неволе они доживают до 40 лет, в природе средняя продолжительность жизни — 20 лет.
На животных охотятся ради мяса, однако основную угрозу для них представляет вырубка лесов.
К числу охраняемых видов унау не относится.
二趾樹懶(學名:Choloepus didactylus)是披毛目樹懶亞目二趾樹懶科下的一種,與霍氏樹懶構成整個二趾樹懶屬及二趾樹懶科。生活於南美洲,包括委內瑞拉、圭亞那、巴西北部至亞馬遜河。
二趾樹懶是獨行俠,夜行性及草食性動物,主要棲息於雨林內。能夠游泳,因此可跨越河流及小溪。除了人類會威脅其存活外,大型猛禽也大可不費吹灰之力將其捕捉,如如冕鵰及角雕,貓科的虎貓也會襲擊牠們。
二趾樹懶被認為是世界上活動速度最慢的生物。體長為46~86公分,體重為4~8公斤,與一頭中型犬的大小接近。短頸(由6~7塊椎骨組成)。四肢等長,前肢各有兩根彎曲的趾爪,後肢則有三根趾爪。頭短而平,有一短而上翹的鼻,簡陋的耳朵及大眼。全身長棕灰色毛髮,並由腹部開始向背部生長,這與許多哺乳動物不同。這種毛髮的特點是每一小段上均有凹槽般的空隙能容下藻類,使二趾樹懶披上一身淺綠色,為其偽裝隱藏於樹林內提供了較佳的保護。
二趾樹懶的牙齒很小,沒有門齒及真的犬齒,簡單的臼齒會持續增長以應付反覆咀嚼葉片所造成的磨蝕。牠們也有已硬化的嘴唇以負責剪切葉片。
每只二趾樹懶身上有至少上百隻寄生蟲,牠們會在其大便上產卵,並透過進食樹懶身上其他的昆蟲、真菌及黴菌維生,形成了一個小生境[3]。
雌性約在3年後達到性成熟,雄性則要4至5年。在半年至九個月的懷孕期後誕下一只幼獸,出世時只有約25公分長及重約356克。牠們會緊緊依附在母親的腹部達5星期,直到有足夠的力氣可以攀爬後開始自力更生。有紀錄最長壽命為一只豢養的雌獸,壽命達36.8年[4]。
二趾樹懶移動緩慢而不慌不忙。不論是睡眠、進食、交配或產子,牠們一生中的大部分時間均倒吊在樹上度過,只有排便及要換一株新樹進食時牠們才會爬到地面,這時也是最危險的時間。代謝率低,一周才會排便一次;由於消化道短小,因此食物可留在其體內達一個月之外。在地上時移動力極弱,僅靠四肢拖行前進,在樹上則較靈活。二趾樹懶也是健泳者,流線形的身體及毛髮很能适应热带雨林气候。
夜行性,一天能睡上15小時,僅在晚上時才醒來進食。利用其中一邊的前肢抓取樹葉後放在口腔內進食。二趾樹懶能有效偽裝於濃密的森林內。常見其休息的姿勢為捲曲成小球狀於樹枝上或類似白蟻丘及樹結等地方。配以毛髮上的綠色使牠們不易被獵食者發現。雖然牠們也能用爪趾及牙齒去防禦,但由於性格溫馴,因此牠們更依賴偽裝所帶給牠們的保護。平時密不作聲,但偶爾也會在受刺激時發出嘶嘶聲及如低泣般的呻吟聲。
獨行性動物,雌性偶爾也會整群佔據同一株樹,而年輕的雄性多會繼承其父母親留下的地盤。
主食為綠色植物,如傘樹科(cecropia)的物種。漿果、樹葉、幼枝、果實等也是其對象。有報導指其也吃小昆蟲等。不會直接喝水,但會透過進食植物時及舐朝露以補充水份。
二趾樹懶(學名:Choloepus didactylus)是披毛目樹懶亞目二趾樹懶科下的一種,與霍氏樹懶構成整個二趾樹懶屬及二趾樹懶科。生活於南美洲,包括委內瑞拉、圭亞那、巴西北部至亞馬遜河。
二趾樹懶是獨行俠,夜行性及草食性動物,主要棲息於雨林內。能夠游泳,因此可跨越河流及小溪。除了人類會威脅其存活外,大型猛禽也大可不費吹灰之力將其捕捉,如如冕鵰及角雕,貓科的虎貓也會襲擊牠們。