Trichuris trichiura (també conegut com a tricocèfal), és una espècie de nematode de la família Trichuridae, produeix una malaltia coneguda com a tricuriosi.
El tricocèfal presenta una distribució a nivell mundial i es poden observar més comunament en el sud de Nord-amèrica i Centreamèrica.
L'humà s'infecta amb el tricocèfal a l'ingerir ouets provinents del sòl contaminat amb femta humana. Els ouets s'incuban en l'intestí prim on les larves donen origen a adults immadurs els quals emigren al colon on completen la seva maduració.
En el colon el mascle i la femella de tricocèfal s'aparean produint (la femella) milers d'ouets fertilitzats els quals són excretats en la femta.
Els ouets que es dipositen en el sòl humit i tebi es desclouen en larvas, les quals poden ser ingerides per l'humà a través d'algun objecte, aliments i aigües contaminades.
Trichuris trichiura (també conegut com a tricocèfal), és una espècie de nematode de la família Trichuridae, produeix una malaltia coneguda com a tricuriosi.
El tricocèfal presenta una distribució a nivell mundial i es poden observar més comunament en el sud de Nord-amèrica i Centreamèrica.
Tenkohlavec lidský (Trichuris trichiura) je kosmopolitně rozšířený druh hlístic parazitujících v tlustém a slepém střevě člověka a lidoopů. Onemocnění tímto parazitem se označuje jako trichurióza nebo trichocefalóza. T. trichiura je rozšířen především v subtropických a tropických oblastech Asie, Ameriky a Afriky. Výskyt parazita je úzce spjat s nízkou úrovní hygieny. Infekce člověka T. trichiura může probíhat bez příznaků, nebo se mohou vyskytnout bolesti břicha, nauzea, průjem či zácpa.
Prvními objeviteli tenkohlavce jsou lékaři G. B. Morgagni (1740) a G. Roederer (1761), který je zároveň i autorem poněkud zavádějícího pojmenovaní Trichuris. Uspořádání těla je však u tohoto parazita opačné. Proto později F. P. Schrank výstižnější přejmenoval na Trichocephalus, kterému odpovídá i dnešní české označení tenkohlavec. Zástupci rodu Trichuris se vyznačují vláskovitým předním koncem těla a silnějším zadním koncem těla. Rodové jméno Trichuris je etymologicky nesprávné, neboť vychází z mylné představy, že tenká nitkovitá část těla představuje ocas (thrix = vlas, ura = ocas). Věcně správnější je později navržený rodový název Trichocephalus (kefalé = hlava, česky tenkohlavec), který je také často používán v odborné literatuře jako synonymum k rodovému označení Trichuris. Podle pravidel zoologického názvosloví, při kterých se upřednostňuje priorita označení, je však správnější používat rodové jméno Trichuris a onemocnění způsobené tímto parazitem trichurióza.
Tento parazit provází lidstvo již od dávných dob. Nejstarší známé archeoparazitologické nálezy v koprolitech (paleofeces) amerických indiánů jsou staré 8 800 let, vajíčka byla nalezena ve střevním obsahu známé zamrzlé mumie muže Ötziho zemřelého před 3 300 lety v Alpách v údolí Ötztal [1] i v exkrementech horníků alpských solných dolů starých 2 300 let.[2]
Tenkohlavci mají nečlánkované tělo a jsou odděleného pohlaví. Samci měří 30-45 mm, samice 35-50 mm.[3] Přední a delší část dospělých červů je nitkovitá, zadní část má výrazně větší průměr. Dospělí jedinci žijí ve stěně tlustého střeva, kde se tenkou přední částí zanořují a fixují ve sliznici, tlustý kaudální konec vyčnívá do střevního lumen. První vajíčka se ve stolici objeví až za 60-90 dní po nákaze.
Životní cyklus poprvé popsal až G. B. Grassi (1887).
Samice po oplození kladou ve střevě vajíčka, jež jsou silnostěnná, citrónovitého tvaru s prominujícími pólovými zátkami. Oplozená vajíčka jsou přenášena spolu se stolicí. Vajíčka (47-56 × 22-25 µm) jsou vůči působení zevního prostředí vysoce odolná, například v půdě vydrží plně infekční za příznivých podmínek i 6 let. Vývoj larvy probíhá ve vajíčku mimo hostitele ve vnějším prostředí. Vývoj larvy trvá v závislosti na teplotě 6-24 °C až 210 dní, při teplotě 37 °C jen asi 18 dní, ničí je teplota nad 52 °C, přímý sluneční svit a vyschnutí.
Hostitel se nakazí pozřením potravy či vody, které jsou kontaminovány zralými vajíčky. V tenkém střevě se rozpouštějí pólové zátky 4 vrstevných vajíček a larvy je takto vzniklými otvory opouštějí. Larvy se živí v kryptách střevní sliznice krví a tkání, během asi 3 měsíců dospívají. Některé dřívější parazitologické monografie uvádějí, že denní spotřeba krve jednou hlísticí činí 5 ml a při silných infekcích může vést k anémii. Současné studie však prokázaly, že zástupci rodu Trichuris svými enzymy formují v epitelu tlustého střeva syncytium (buněčný celek, soubuní vzniklé splynutím samostatných buněk)[4][5], jehož buněčnou substancí se hlístice živí. Mechanismus patogenního působení je především traumatický a toxoalergický a organismus hostitele senzibilizují produkty metabolismu parazita.[6]Samička tenkohlavce denně vyloučí ve slepém střevě zhruba 3.000 až 20.000 vajíček, která odcházejí z hostitelova těla nerozrýhovaná. Vajíčka jsou infekční až v období, kdy obsahují larvu v prvním vývojovém stadiu (instaru). Délka života dospělých červů je zhruba jeden rok.
Infekce je ve většině případů bez příznaků. Při silnějších infekcích (větší počet červů) může způsobovat nevolnost, bolesti břicha, průjem, zácpu, rovněž se může projevit krvavým průjmem a anémií. Pouze v ojedinělých případech může u silných infekcí dojít k protržení stěny střevní s následnou peritonitidou.[7]
Celosvětově je nakaženo okolo 600 až 800 milionů lidí[8], nejvíce v Asii, Americe a Africe. Dle Národní referenční laboratoře pro diagnostiku střevních parazitóz se počet případů infekce T. trichiura v České republice za období 2005–2012 pohyboval zhruba v rozmezí 6 až 50 případů za rok, z toho většinou šlo o importované nákazy u cizinců nebo o pacienty navrátivší se z dovolených z tropických a subtropických oblastí.[9] V roce 2012 bylo v celé ČR hlášeno pouze 6 diagnostikovaných případů T. trichiura.[10]
Diagnostika se opírá o opakované (vajíčka se vylučují cyklicky) mikroskopické vyšetření vzorků stolice a nález typických vajíček buď v tlustém nátěru dle Kato, nebo pomocí koncentrační flotační metody dle Fausta. Vzácnější je přímý makroskopický nález červa ve stolici nebo při endoskopickém vyšetření.
K léčbě se užívají benzimidazolové preparáty, málo absorbovatelné ze zažívacího traktu – mebendazol nebo albendazol, někdy je nutné doplnit protiprůjmové preparáty. Je nutné opakované vyšetření stolice po terapii a v případě pozitivního nálezu se aplikace anthelmintik opakuje.
Tenkohlavec lidský (Trichuris trichiura) je kosmopolitně rozšířený druh hlístic parazitujících v tlustém a slepém střevě člověka a lidoopů. Onemocnění tímto parazitem se označuje jako trichurióza nebo trichocefalóza. T. trichiura je rozšířen především v subtropických a tropických oblastech Asie, Ameriky a Afriky. Výskyt parazita je úzce spjat s nízkou úrovní hygieny. Infekce člověka T. trichiura může probíhat bez příznaků, nebo se mohou vyskytnout bolesti břicha, nauzea, průjem či zácpa.
De zweepworm (Trichuris trichiura) is een lichtgele tot witte parasiet van 3 tot 5 cm. Besmetting gebeurt via huisdieren die de eieren in hun ontlasting achterlaten. De mens neemt deze tot zich via aarde of grond. De worm nestelt zich in het darmkanaal. Een dergelijke besmetting wordt trichuriasis genoemd. Vanwege de huidige goede hygiëne is de zweepworm tegenwoordig[wanneer?] vrij zeldzaam in Nederland en België. Behandeling gebeurt onder andere met een wormdodend middel (bijvoorbeeld mebendazol).
In een experimenteel onderzoek bleek dat een bewust veroorzaakte besmetting met de verwante worm T. suis een positief effect had op het genezingsproces bij patiënten met de ziekte van Crohn.[1]
Bronnen, noten en/of referenties
Multimedia w Wikimedia Commons Włosogłówka (Trichuris trichiura syn. Trichocephalus trichiurus) – gatunek nicienia, pasożyt jelita ślepego, rzadziej grubego.
Zwierzę o nitkowatym ciele długości około 3–5 cm. Przednia część ciała znacznie cieńsza od tylnej. Charakterystyczne jaja włosogłówki opatrzone są czopami na obu końcach. Żywi się głównie krwią, wnikając w śluzówkę jelita przednią częścią. Może wywoływać anemię. Można się nim zarazić tak samo jak glistą ludzką, poprzez wypicie zanieczyszczonej wody, w której mogą znajdować się jego jaja, zjedzenie niedomytych owoców lub warzyw.
Włosogłówka (Trichuris trichiura syn. Trichocephalus trichiurus) – gatunek nicienia, pasożyt jelita ślepego, rzadziej grubego.
Zwierzę o nitkowatym ciele długości około 3–5 cm. Przednia część ciała znacznie cieńsza od tylnej. Charakterystyczne jaja włosogłówki opatrzone są czopami na obu końcach. Żywi się głównie krwią, wnikając w śluzówkę jelita przednią częścią. Może wywoływać anemię. Można się nim zarazić tak samo jak glistą ludzką, poprzez wypicie zanieczyszczonej wody, w której mogą znajdować się jego jaja, zjedzenie niedomytych owoców lub warzyw.
Tricocefalul (Trichuris trichiura) este un vierme nematod parazit, lung de 3–5 cm, care trăiește în intestinul gros al omului infestat provocând boala numită tricocefaloză. Viermii adulți sunt de culoare albă sau roz murdară. Ei includ o parte anterioară cefalică efilată, care conține esofagul, și o porțiune caudală mai mare, care conține intestinul și aparatul reproducător.
Acest articol despre biologie este un ciot. Puteți ajuta Wikipedia prin completarea sa. Piskmask (Trichuris trichiura) är en art av rundmaskar som kan leva som parasit i människor. Den förekommer sällan i Sverige utan drabbar främst människor i länder med dålig vattenhygien. Den smittar ofta genom intag av orent vatten, jord eller mat som har sköljts i vatten som innehåller maskägg. Maskäggen utvecklas sedan i tunntarmen till 30–40 mm långa maskar som ser ut som en piska, därav namnet. Den lever av att suga blod från tarmen och på det sättet får den i sig näring.
Masken orsakar sällan några besvär men en infektion kan ibland leda till anemi och undernäring. Behandling sker med mebendazol som efter bara 3–5 dagar kan döda masken. För att undvika smitta i riskområden bör man dricka flaskvatten, och mat ska inte sköljas eller bevattnas vid odling med vatten som kan innehålla maskägg. I dessa områden är det även viktigt att vara noga med handhygienen för att undvika smitta.
Piskmask (Trichuris trichiura) är en art i stammen rundmaskar[1]. Piskmask är den endoparasit som sprids mest globalt och är den tredje vanligaste rundmasken[2].
I september 1991 upptäcktes en välbevarad mumie i en glaciär i Ötztalalperna, som ligger på den italienska sidan av alperna. Personen levde under neolitikum och dog för cirka 5200–5399 år sedan. I mumien återfanns ägg från piskmasken, detta är det äldsta fyndet av en piskmaskinfektion. Innan denna upptäckt hade det äldsta fyndet av piskmaskägg hittats i staden Jiangling i Kina, från 167 f.k. Fyndet härrör från Handynastin[3].
Den piskmask som finns hos grisar är närbesläktad med den piskmask som finns hos människor. Piskmask som har hittats i människan och andra primater heter Trichuris trichiura, medan piskmask i grisar och vildsvin heter Trichuris suis. Piskmask som infekterar grisar finns hos grisar i hela världen, men förekommer mest hos de som är frigående. Morfologin och morfometriska mätningar visar att både vuxna maskar, ägg och larver av de två piskmaskarterna är svåra eller omöjliga att särskilja. Även om många studier har genomförts har det visat att deras egenskaper antingen är liknande, har överlappande intervall eller att de är värdrelaterade. Morfologi har därför visat sig vara otillräcklig för att skilja mellan Trichurisarterna hos de två värdarna[4].
Piskmasken är den tredje vanligast förekommande parasitinfektionen hos människan. Piskmaskens ägg trivs bäst i områden där klimatet är tropiskt[5]. Detta gör att parasiten mestadels förekommer i de tropiska utvecklingsländerna där det är bristfällig hygien. Främst gäller det bristen på rent vatten, och att odlingsmark är förorenad med piskmaskägg. Ett exempel är Uganda där infektionen sprids mellan människor på grund av intag av förorenade livsmedel. Trots att piskmasken trivs bäst i denna tropiska miljö har den även påträffats i södra USA. År 2002 uppskattades infektionen av Piskmask nå upp till en miljard infekterade människor världen över[2].
Hanar av piskmaskar är 30–45 mm och honorna är 35–50 mm långa[6]. Vuxna piskmaskar har en piskliknande kropp. Främre delen är lång och tunn medan den bakre är tjockare[7]. Den främre delen av kroppen består av en mun och en matstrupe[6]. Munnen är en enkel öppning som saknar läppar och matstrupen är tunn och rörformad och omgiven av encelliga körtelceller, så kallade stichocytkörtlar. Hela svalgkomplexet kallas stichosom[7]. Den bakre delen innehåller organismens reproduktionsorgan, varje organism, både hanar och honor, har bara en enda könskörtel (en könskörtel producerar könsceller och könshormoner). Honorna producerar cirka 3000-20000 citronformade ägg varje dag och hanarna har en så kallad spikler (spiral) med taggar som används vid parning. I slutet av bakre delen av masken finns anus, men utsöndringen av avfall sker genom små porer i huden[6].
Piskmaskens ägg sprids ut i marken med avföringen från en smittad människa. Äggen genomgår en celldelning och utvecklas till två celler. I nästa stadium går cellerna igenom ett avancerat klyvningsstadium. Därefter i det fjärde stadiet utvecklas det ett embryo i äggen. Äggen är smittsamma i 15 till 30 dagar. Efter intag av orent vatten, mat eller jord som är förorenade med ägg kläcks de därefter i tunntarmen och utvecklas till larver. I nästa stadium tillväxer larverna och etablerar sig som vuxna i tjocktarmen. De vuxna maskarna är cirka fyra centimeter långa och lever i blindtarmen och uppåtgående kolon. Maskens främre delar gängar sig fast i blindtarmens slemhinna och maskarna förblir på den platsen. De honkönade maskarna börjar att lägga ägg cirka 60–70 dagar efter infektion och de lägger mellan 3 000 och 20 000 per dag. Livslängden för en vuxen piskmask är cirka ett år[8].
Piskmasken orsakar en infektion som sprids från människa till människa genom överföring mellan tarm och mun, ofta genom livsmedel som har kommit i kontakt med vatten förorenat av avföring[2]. För att värden ska infekteras måste äggen från piskmasken direkt komma in i värden. Intag av äggen sker genom förorenat vatten eller via mat som har grott i förorenad odlingsmark. De befruktade äggen som påbörjat celldelning är embryo i cirka 10 dagar innan de kläcks och utvecklas till larver efter cirka 3 veckor. När en människa blir infekterad är det den främre änden av piskmasken som bäddar in sig i människans tarmslemhinna där de livnär sig på vätskor, spjälkade vävnader och eventuellt blod. Detta kan orsaka en kronisk blödning som leder till anemi. Risken är också stor att den irriterande tarmslemhinnan infekteras och detta kan leda till dysenteri[7].
Individer med en lätt infektion har oftast inga symptom. Vid svåra infektioner är symptomen regelbundna och smärtsamma diarréer som innehåller blod, slem och vatten och som har en frän lukt. En individs tillväxt kan hämmas vid svåra infektioner och även anala framfall kan förekomma. Barn som får svåra infektioner kan få en hämmad tillväxt och nedsatt kognitiv utveckling[9].
Ett stort internationellt forskarlag har kunnat visa att den närbesläktade piskmasken Trichuris suis som infekterar grisar har egenskaper som hjälper immunsystemet. Genom att tillföra Trichuris suis till kroppen kan det ge en positiv effekt för patienter med ledgångsreumatism, MS eller tarmsjukdomar som Crohns sjukdom och ulcerös kolit. I endemiska länder har befolkningen en viss tendens att drabbas av betydligt färre immunpatologiska sjukdomar, eftersom de ofta drabbas av parasitinfektioner. Detta är kopplat till att de som är mer exponerade för patogener har skapat ett förstärkt immunförsvar[10].
Diagnosen vid piskmaskinfektion ställs med hjälp av en mikroskopisk analys där det undersöks om det finns ägg från piskmasken i avföringen[11]. Om diagnos är fastställd är den vanligaste behandlingen det antiparasitiska läkemedlet Mebendazole, som ska intas genom en dos per dag i 3 dagar. Ett extra intag av kosttillskott i form av järn är att rekommendera då piskmask kan leda till anemi[12].
För att förebygga att bli smittad av piskmask är de bästa tipsen att ta för vana att alltid tvätta händerna, att undvika att äta livsmedel som kan ha blivit hanterade med förorenat vatten, och att alltid koka grönsaker om man misstänker att jorden de grott i är förorenad eller infekterad av piskmaskägg[12].
Piskmask (Trichuris trichiura) är en art av rundmaskar som kan leva som parasit i människor. Den förekommer sällan i Sverige utan drabbar främst människor i länder med dålig vattenhygien. Den smittar ofta genom intag av orent vatten, jord eller mat som har sköljts i vatten som innehåller maskägg. Maskäggen utvecklas sedan i tunntarmen till 30–40 mm långa maskar som ser ut som en piska, därav namnet. Den lever av att suga blod från tarmen och på det sättet får den i sig näring.
Masken orsakar sällan några besvär men en infektion kan ibland leda till anemi och undernäring. Behandling sker med mebendazol som efter bara 3–5 dagar kan döda masken. För att undvika smitta i riskområden bör man dricka flaskvatten, och mat ska inte sköljas eller bevattnas vid odling med vatten som kan innehålla maskägg. I dessa områden är det även viktigt att vara noga med handhygienen för att undvika smitta.
Giun tóc (Danh pháp khoa học: Trichuris trichiura) là một loài giun ký sinh ở người chuyên hút máu và gây ra bệnh thiếu máu. Loại giun này thường sống bám vào niêm mạc ruột để hút máu nên rất dễ gây viêm loét ruột. Ngoài ra chúng còn chiếm đoạt thêm những chất cần thiết cho cơ thể như: vitamin B12, protein, huyết thanh, acid folic.
Bệnh do giun tóc hay gặp ở người trưởng thành, tăng theo tuổi. Trong trường hợp người bệnh nhiễm ít giun thì hầu như không có biểu hiện lâm sàng, chỉ khi bệnh nhân nhiễm nặng (thường là trên 50 con) thì triệu chứng lâm sàng mới rõ. Giun tóc thường ký sinh ở manh tràng, làm tổn thương niêm mạc ruột gây kích thích ở ruột già, bệnh nhân có triệu chứng giống kiết lỵ, người bệnh đau bụng, đi ngoài nhiều lần nhưng mỗi lần chỉ được một ít phân có thể có lẫn máu, vừa đi ngoài xong bệnh nhân lại cảm giác mót rặn, có bệnh nhân đi ngoài tới 20 - 30 lần trong ngày.
Có trường hợp giun tóc có thể chui vào ruột thừa gây viêm ruột thừa, nếu không được xử trí sớm có thể dẫn đến viêm phúc mạc, gây tử vong. Những bệnh nhân có giun tóc còn hay bị nổi mẩn ngứa, dị ứng. Bên cạnh đó, người bệnh còn có biểu hiện rối loạn sinh lý: nữ thì bị rối loạn kinh nguyệt, nam thì bị yếu sinh lý hoặc bất lực, trẻ em thiếu protein máu và chậm lớn. Ngoài ra, một số bệnh nhân còn có biểu hiện chán ăn, buồn nôn, đau lưng, nhức đầu…
Nếu số lượng giun tóc nhiều bệnh nhân còn có biểu hiện thiếu máu, người mệt mỏi, da xanh, niêm mạc nhợt, hay bị hoa mắt chóng mặt ù tai, tóc khô dễ rụng, móng tay nhiều khía dễ gãy. Nguyên nhân thiếu máu do giun tóc hút máu khi cắm đầu vào niêm mạc ruột, số lượng máu mỗi ngày cho mỗi con giun tóc hút ít hơn giun móc/mỏ, mỗi lần hút máu một con giun tóc có thể cắm vào vài vị trí niêm mạc ruột và làm chảy máu tại vị trí hút máu. Mỗi ngày hút máu vật chủ 0,2ml/con (giun móc) và 0,005ml/con (giun tóc). Do có khả năng hút máu, chúng gây thiếu máu nhược sắc, mệt mỏi, hồi hộp, chóng mặt, nhức đầu, thiếu máu kéo dài, thậm chí suy tim.
Giun tóc (Danh pháp khoa học: Trichuris trichiura) là một loài giun ký sinh ở người chuyên hút máu và gây ra bệnh thiếu máu. Loại giun này thường sống bám vào niêm mạc ruột để hút máu nên rất dễ gây viêm loét ruột. Ngoài ra chúng còn chiếm đoạt thêm những chất cần thiết cho cơ thể như: vitamin B12, protein, huyết thanh, acid folic.
Власоглав (лат. Trichocephalus trichiurus) — круглый червь, вызывающий заболевание трихоцефалёз.
Своё название червь получил за оригинальную форму тела — нитевидную переднюю часть (через неё проходит только пищевод) и значительно более широкую заднюю, в которой находятся все остальные внутренние органы. Яйца власоглава по форме напоминают бочонки, на концах имеются крышки в виде пробок. Яйца светлые, прозрачные, длиной до 50 мкм. Продолжительность жизни паразита составляет до 6 лет. Размеры взрослой особи составляют 35—50 мм. Эти беловатого цвета гельминты обитают в начальном отделе толстой кишки, причём паразитируют только у человека. Власоглавы глубоко внедряются своим утончённым передним концом тела в стенку кишки и питаются тканевой жидкостью и кровью.
Власоглав паразитирует только в организме человека. Самка власоглава выделяет в течение суток 2000—10000 яиц, которые попадают в просвет кишки и с фекалиями выносятся в окружающую среду. Личиночное развитие паразита идёт без промежуточного хозяина (то есть он является геогельминтом). Во влажной почве при температуре 25—30 °C в яйце развивается личинка, через три-четыре недели яйца становятся инвазионными. Заражение человека происходит при проглатывании яиц, содержащих личинки власоглава. Это возможно при употреблении загрязненных яйцами овощей, ягод, фруктов или другой пищи, а также воды. В кишечнике человека под действием пищеварительных ферментов оболочка яйца растворяется, из него выходит личинка. Половой зрелости паразит достигает в кишечнике человека через несколько недель после заражения.
Паразит располагается в кишечнике, где питается кровью человека. Содержимое кишечника он не поглощает, в связи с этим выведение этого паразита из организма человека довольно сложное и требует от врача особой настойчивости (препараты, вводимые перорально, не действуют на паразита). Передний конец тела власоглава довольно глубоко погружается в стенку кишки, что может в значительной степени нарушать ее целостность и вызывать воспаление. Власоглав вызывает повреждение слизистой оболочки толстой кишки и интоксикацию организма продуктами жизнедеятельности. При массивной инвазии власоглавы могут вызвать воспалительные изменения в аппендиксе. Больные жалуются на боли в животе, голове, головокружение. Массовое развитие паразитов может привести к малокровию.
Власоглав (лат. Trichocephalus trichiurus) — круглый червь, вызывающий заболевание трихоцефалёз.
鞭蟲是一種圓蟲(一種寄生蟲)，因為其形狀與鞭子相似而被稱為鞭蟲。
这是一篇與生物學相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。 
.jpg)
