dcsimg

General Description ( englanti )

tarjonnut EOL authors

The flatbug, also known as the flat bug, comprises of many genera and species. Some genera, such as Mezira sp. live near rotten logs in the wet, hot climates of Western America while others like Dysodiuslunatus, on the outside of veryalivetreesin the even wetter and hotter American tropics.

lisenssi
cc-by-3.0
tekijänoikeus
Theodore Ganea
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
EOL authors

Rindenwanzen ( saksa )

tarjonnut wikipedia DE
 src=
Kiefernrindenwanzen (Aradus cinnamomeus); Männchen und Weibchen (rechts) bei der Paarung und ein weiteres Männchen

Die Rindenwanzen oder Aradidae sind eine weltweit verbreitete Familie der Wanzen (Heteroptera). Von ihnen sind zumindest 2000 Arten in rund 200 Gattungen bekannt.[1] In Europa kommen 54 Arten vor.[2] In Deutschland kommen zwei Arten der Gattung Aneurus vor, 18 Arten der Gattung Aradus und eine Art der Gattung Mezira.[3] Die Rindenwanzen zeigen an vielen Merkmalen, die bei den anderen Familien der Pentatomomorpha weitgehend konstant gleich ausgebildet sind, eine auffällige Variabilität.[4]

Merkmale

Die Rindenwanzen sind 3 bis 11 Millimeter lang. Sie haben einen stark verbreiterten und abgeflachten Körper, an deren Oberfläche sich oft Höcker, Warzen oder Auswüchse befinden. Vielfach sind sie auf Baumrinde oder Totholz hervorragend getarnt, dementsprechend sind sie meistens braun oder schwarz gefärbt. Die Tiere haben einen ganz besonderen Bau der Mundwerkzeuge, den ansonsten nur die Termitaphididae aufweisen: Ihr extrem langer Stechrüssel ist mehrfach körperlang und wird im Ruhezustand im Inneren der verlängerten Kopfkapsel aufgerollt.[1][4] Bei vielen Arten ist ein starker Flügelpolymorphismus ausgebildet. Das heißt, es gibt Individuen mit gut entwickelten Flügeln und andere mit mehr oder weniger zurückgebildeten Flügeln. Die meisten mitteleuropäischen Rindenwanzen haben gut ausgeprägte (makroptere) Flügel und können gut fliegen.[1] Viele der tropischen Arten sind hingegen flügellos und haben nicht selten starke morphologische Veränderungen am Körper, die ihre Tarnung perfektionieren. Die Rindenwanzen haben keine Punktaugen (Ocelli). Ihr deutlich viersegmentiges Labium ist in der Regel kurz und kräftig. Die Schenkelringe (Trochanteren) sind manchmal mit den Schenkeln (Femora) verwachsen, die Tarsen sind zweigliedrig. Die Nymphen haben zwischen dem dritten bis sechsten, zwischen dem vierten bis sechsten oder seltener nur zwischen dem dritten und vierten Hinterleibssegment Duftdrüsen. Die Stigmen befinden sich in der Regel auf der ventralen Körperseite.[4]

Die Familie wird durch folgende Autapomorphien definiert: Der Phallus der Männchen hat eine deutliche, sklerotisierte Phallotheca und das Endosoma besteht aus Conjunctiva und Vesica. Die Pulvilli an den Beinen sind, so sie ausgebildet sind, ähnlich gebaut wie die der Trichophora, fehlen jedoch bei den Aradinae. Die Speicheldrüsen sind röhrenförmig. Die Eier haben mikropylare Fortsätze. Die Spermatheca besteht aus einem birnenförmigen Teil und einem Teil, der einem Pumpenflansch ähnelt.[4]

Vorkommen

Die Rindenwanzen treten in allen großen zoogeographischen Regionen auf. Fünf der acht Unterfamilien sind weitgehend weltweit verbreitet, drei weitere australisch, neuseeländisch und südamerikanisch. Fast die Hälfte aller Arten sind in der orientalisch-pazifischen Region beheimatet, wobei alleine rund 200 Arten aus Neuguinea bekannt sind. Die meisten Arten leben unter Rinde von Totholz, oder unter Rindenstücken, Ästen und anderen Objekten am Boden von feuchten Wäldern.[4]

Fossil überliefert sind mehr als ein Dutzend Arten der Gattung Aradus in eozänem Bernstein aus der östlichen Ostsee.[5]

Lebensweise

Mit ihrem flachen Körperbau können Rindenwanzen unter loser Borke oder in engen Holzspalten leben. Sie sind aufgrund ihrer Färbung und Gestalt auf der Borke sehr gut getarnt. Es gibt Arten, die bevorzugt an verbranntem Totholz leben und entsprechend schwarz gefärbt sind.[1] Manche Arten leben in Gesellschaft von Termiten, es gibt aber auch solche, die in Nestern von Vögeln und Nagetieren, oder in den Gängen von holzbohrenden Käfern leben. Vermutlich ernähren sich die Wanzen auch dort von Pilzen.[4]

Viele Rindenwanzen ernähren sich von Pilzen. Durch ihre speziell gebauten Mundwerkzeuge saugen sie nicht nur an den Fruchtkörpern, sondern auch an den Hyphen tief im Totholz. Der Großteil der Arten lebt an bestimmten Gehölzgattungen bzw. -familien und deren spezifischen Pilzen. Die Wanzen müssen weite Dispersionsflüge in Kauf nehmen, um das entsprechende Holz im geeigneten Zersetzungsstadium und dem entsprechenden Pilzbefall zu finden, da die entsprechenden Lebensbedingungen nur bei kürzlich abgestorbenem Holz vorgefunden werden und schnell für die Wanzen ungeeignet werden. Entsprechend müssen die Wanzen auf den Verlust ihrer Nahrungsgrundlage mit der Suche nach neuen reagieren können. Die flugunfähigen Arten der Mezirinae und Carventinae leben im feuchten Boden von Regenwäldern und haben dort ein Überangebot an Pilzmyzel im Totholz. Durch die weitgehend gleichmäßigen Bedingungen finden sie kontinuierlich ihre Nahrung, wodurch sie auf den Dispersionsflug nicht angewiesen sind.[4]

Die Arten der Unterfamilien Aneurinae und Calisiinae, und vermutlich auch Arten anderer Gruppen, ernähren sich vom Saft sterbender, oder lebender Bäume. Außerdem saugt zum Beispiel die Kiefernrindenwanze (Aradus cinnamomeus) am Kambium-, Phloem- und Xylemsaft von lebenden Kiefern und Lärchen und verursacht deswegen an den Pflanzen Schäden.[4] Auch Aradus rinnamomeus kann bei Massenauftreten Schäden in der Forstwirtschaft verursachen.[1]

Anders als bei Wanzen üblich verläuft die Entwicklung der Rindenwanzen in Mitteleuropa azyklisch, wodurch das ganze Jahr über sowohl Nymphen, als auch Imagines zu finden sind. Die Dauer von der Eiablage bis zum adulten Insekt ist je nach Art sehr unterschiedlich und kann auch mehr als ein Jahr dauern. Die Weibchen kleben ihrer Eier an der Oberfläche unterhalb von loser Borke oder in Holzspalten auf.[1] Zumindest bei einer Art, Neuroctenus pseudonymus, ist Brutpflege nachgewiesen. Das Weibchen verlässt ihr Gelege zwar nach der Ablage, das Männchen bewacht die Nachkommen aber über circa zwei Wochen, bis die Nymphen schlüpfen und teilweise auch ein oder zwei Tage darüber hinaus.[4]

Taxonomie und Systematik

Die Rindenwanzen bilden mit den nächstverwandten Termitaphididae die gemeinsame Überfamilie Aradoidea, die zu allen übrigen Pentatomomorpha (Trichophora genannt) in einem Schwestergruppenverhältnis steht.[6] Folgende Unterfamilien und Triben werden von Schuh&Slater (1995) anerkannt:[4]

  • Unterfamilie Aneurinae (7 Gattungen, 95 Arten; weltweit)
  • Unterfamilie Aradinae (4 Gattungen, etwa 200 Arten; vor allem aber Holarktis)
  • Unterfamilie Calisiinae (6 Gattungen, etwa 100 Arten; vor allem Paläarktis)
  • Unterfamilie Carventinae (60 Gattungen; vor allem tropisch verbreitet)
  • Unterfamilie Chinamyersiinae
    • Tribus Chinamyersiini (3 Arten; Neue Hebriden, Neukaledonien, Neuseeland)
    • Tribus Tretocorini (1 Gattung, 6 Arten; Neuseeland, Ost-Australien)
  • Unterfamilie Isoderminae (1 Gattung, 4 Arten; Chile, Neuseeland, Australien, Tasmanien)
  • Unterfamilie Mezirinae (zumindest 119 Gattungen, 308 Arten; weltweit, vor allem Tropen und Subtropen)
  • Unterfamilie Prosympiestinae

Arten in Europa

In Europa treten folgende Arten auf:[2]

Weitere Arten

Eine Auswahl außereuropäischer Arten:

Belege

Einzelnachweise

  1. a b c d e f Ekkehard Wachmann, Albert Melber, Jürgen Deckert: Wanzen. Band 4: Pentatomomorpha II: Pentatomoidea: Cydnidae, Thyreocoridae, Plataspidae, Acanthosomatidae, Scutelleridae, Pentatomidae. (= Die Tierwelt Deutschlands und der angrenzenden Meeresteile nach ihren Merkmalen und nach ihrer Lebensweise. 81. Teil). Goecke & Evers, Keltern 2008, ISBN 978-3-937783-36-9, S. 7.
  2. a b Aradidae. Fauna Europaea, abgerufen am 21. Dezember 2013.
  3. B. Klausnitzer: Entomofauna Germanica, Entomologische Nachrichten und Berichte, Beiheft 8, S. 245, 2003
  4. a b c d e f g h i j R.T. Schuh, J. A. Slater: True Bugs of the World (Hemiptera: Heteroptera). Classification and Natural History. Cornell University Press, Ithaca, New York 1995, S. 208ff.
  5. Ernst Heiss: Revision of the flat bug family Aradidae from Baltic Amber IX. Aradus macrosomus sp. n. (Hemiptera: Heteroptera). In: Deutsche Entomologische Zeitschrift. Band 61, Nr. 1, 2014, S. 27–29, doi:10.3897/dez.61.7155.
  6. Hong-Mei Li, Ri-Qiang Deng, Jin-Wen Wang, Zhen-Yao Chen, Feng-Long Jia, Xun-Zhang Wang: A preliminary phylogeny of the Pentatomomorpha (Hemiptera: Heteroptera) based on nuclear 18S rDNA and mitochondrial DNA sequences. Molecular Phylogenetics and Evolution 37 (2005) S. 313–326.

Literatur

  • R.T. Schuh, J. A. Slater: True Bugs of the World (Hemiptera: Heteroptera). Classification and Natural History. Cornell University Press, Ithaca, New York 1995.
  • E. Wachmann, A. Melber, J. Deckert: Wanzen. Band 3: Pentatomorpha I, Aradidae, Lygaeidae, Piesmatidae, berytidae, Pyrrhocoridae, Alydidae, Coreidae, Rhopalidae, Stenocephalidae. Neubearbeitung der Wanzen Deutschlands, Österreichs und der deutschsprachigen Schweiz. Goecke & Evers, Keltern 2007, ISBN 978-3-937783-29-1.

Weblinks

 src=
– Sammlung von Bildern, Videos und Audiodateien
 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia DE

Rindenwanzen: Brief Summary ( saksa )

tarjonnut wikipedia DE
 src= Kiefernrindenwanzen (Aradus cinnamomeus); Männchen und Weibchen (rechts) bei der Paarung und ein weiteres Männchen

Die Rindenwanzen oder Aradidae sind eine weltweit verbreitete Familie der Wanzen (Heteroptera). Von ihnen sind zumindest 2000 Arten in rund 200 Gattungen bekannt. In Europa kommen 54 Arten vor. In Deutschland kommen zwei Arten der Gattung Aneurus vor, 18 Arten der Gattung Aradus und eine Art der Gattung Mezira. Die Rindenwanzen zeigen an vielen Merkmalen, die bei den anderen Familien der Pentatomomorpha weitgehend konstant gleich ausgebildet sind, eine auffällige Variabilität.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia DE

Aradidae ( englanti )

tarjonnut wikipedia EN

Aradidae is a family of true bugs (Heteroptera). Members of the family are commonly known as flat bugs due to their dorsoventrally flattened bodies. With few exceptions, these cryptic insects are of no economic importance.

This family occurs worldwide, with the most diversity occurring in Australia.[1]

Temperate species commonly live under the bark of dead trees, while many tropical species are found in leaf litter or on fallen twigs or branches.

Most members of the family are thought to be mycophagous (fungus eating), but little is known of the feeding habits of most species. They can be attracted to the pheromones of bark beetles. Many of the tropical taxa are apterous.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EN

Aradidae: Brief Summary ( englanti )

tarjonnut wikipedia EN

Aradidae is a family of true bugs (Heteroptera). Members of the family are commonly known as flat bugs due to their dorsoventrally flattened bodies. With few exceptions, these cryptic insects are of no economic importance.

This family occurs worldwide, with the most diversity occurring in Australia.

Temperate species commonly live under the bark of dead trees, while many tropical species are found in leaf litter or on fallen twigs or branches.

Most members of the family are thought to be mycophagous (fungus eating), but little is known of the feeding habits of most species. They can be attracted to the pheromones of bark beetles. Many of the tropical taxa are apterous.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EN

Aradidae ( kastilia )

tarjonnut wikipedia ES

Aradidae es una familia de insectos de cuerpo plano del orden Hemiptera.[1]​ Entre los géneros de climas templados se encuentran Aradus, Mezira, Neuroctenus y Aneurus.

Las especies de regiones templadas por lo general habitan debajo de la corteza de los árboles caídos, mientras que muchas especies tropicales habitan entre la hojarasca o en ramas caídas.

Se cree que la mayoría de los miembros de esta familia son fungívoros, pero en realidad se sabe muy poco de sus hábitos alimenticios, aunque se sienten atraídos por las feromonas de los Scolytinae (escarabajos de la corteza). Muchos de los taxones tropicales no poseen alas. Estos insectos son parientes lejanos de Pentatomidae ("chinches hediondas").

Taxonomía

La familia incluye más de 1900 especies, divididas en aproximadamente 230 géneros, y está ampliamente distribuida en todas las principales regiones zoogeográficas. La agrupación se divide en ocho subfamilias:

  • Aneurinae. Cosmopolita, incluye 7 géneros y unas 149 especies.
  • Aradinae. Incluye 4 géneros con más de 200 especies. El género más representativo es Aradus, cosmopolita y con numerosas especies.
  • Calisiinae. Cosmopolita, incluye 8 géneros con aproximadamente 100 especies, distribuidas principalmente en regiones tropicales.
  • Carventinae. Cosmopolita, incluye 61 géneros con alrededor de 250 especies, distribuidas principalmente en regiones tropicales.
  • Chinamyersiinae. Presente en Australia, Nueva Zelanda y Melanesia, incluye 4 géneros con siete especies.
  • Isoderminae. Incluye un único género Isodermus con seis especies, representadas en Chile, Patagonia, Australia y Nueva Zelanda. Una antigua clasificación elevaba esta agrupación sistemática al rango de familia con el nombre de Isodermidae. [2]
  • Mezirinae. Es la subfamilia más representativa por el número de especies, incluidos 124 géneros con más de 1100 especies. A pesar de ser cosmopolita, la mayoría de las especies se distribuyen en las regiones tropicales del hemisferio sur. Una clasificación antigua asignaba a este taxón el rango de familia con el nombre de Meziridae o Dysodiidae.[2][3]
  • Prosympiestinae. Representada por especies endémicas de Chile, Australia y Nueva Zelanda, incluye 4 géneros con 13 especies.

Referencias

  1. Ekkehard Wachmann, Albert Melber, Jürgen Deckert: Wanzen. Band 4: Pentatomomorpha II: Pentatomoidea: Cydnidae, Thyreocoridae, Plataspidae, Acanthosomatidae, Scutelleridae, Pentatomidae. (= Die Tierwelt Deutschlands und der angrenzenden Meeresteile nach ihren Merkmalen und nach ihrer Lebensweise. 81. Teil). Goecke & Evers, Keltern 2008, ISBN 978-3-937783-36-9, S. 7.
  2. a b Ângelo Moreira da Costa Lima. XXII. Hemípteros in Insetos do Brasil. Tomo 2. Escola Nacional de Agronomia, 1940, 125-129.
  3. Family Aradidae, in Australian Faunal Directory, Australian Government, Department of the Environment, Water, Heritage and the Arts.

 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores y editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia ES

Aradidae: Brief Summary ( kastilia )

tarjonnut wikipedia ES

Aradidae es una familia de insectos de cuerpo plano del orden Hemiptera.​ Entre los géneros de climas templados se encuentran Aradus, Mezira, Neuroctenus y Aneurus.

Las especies de regiones templadas por lo general habitan debajo de la corteza de los árboles caídos, mientras que muchas especies tropicales habitan entre la hojarasca o en ramas caídas.

Se cree que la mayoría de los miembros de esta familia son fungívoros, pero en realidad se sabe muy poco de sus hábitos alimenticios, aunque se sienten atraídos por las feromonas de los Scolytinae (escarabajos de la corteza). Muchos de los taxones tropicales no poseen alas. Estos insectos son parientes lejanos de Pentatomidae ("chinches hediondas").

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores y editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia ES

Aradidae ( Italia )

tarjonnut wikipedia IT

Gli Aradidi (Aradidae Spinola, 1837[1]) sono una famiglia cosmopolita di insetti Pentatomomorfi dell'ordine Rhynchota Heteroptera, comprendente oltre 1900 specie.

Descrizione

Gli Aradidi hanno un corpo di piccole, medie o grandi dimensioni, fortemente appiattito in senso dorso-ventrale, dal profilo ovale e dai margini non lineari. La livrea ha colori poco appariscenti, tendenti al bruno-rossastro. La morfologia, nel complesso, conferisce a questi insetti una marcata capacità di mimetizzarsi confondendosi con la corteccia degli alberi su cui vivono.

Il capo mostra un vistoso prolungamento della regione frontale oltre l'inserzione delle antenne. Queste sono relativamente brevi, composte da quattro articoli e si inseriscono su prominenze del cranio. Gli occhi sono leggermente prominenti, disposti ai lati del capo, gli ocelli sono assenti. L'apparato boccale ha un rostro formato da quattro segmenti e stiletti molto lunghi. La notevole lunghezza degli stiletti boccali è un caratteristico elemento morfoanatomico: in fase di riposo, sono ritratti e ripiegati a spirale all'interno del cranio, in una cavità preorale delimitata dal labbro superiore e dal clipeo fusi tra loro. La lunghezza degli stiletti è tale che può anche essere, in alcune specie, cinque volte quella dell'intero corpo[2]

Il torace ha il pronoto generalmente carenato e il mesoscutello di vario sviluppo, più o meno triangolare. Sono frequenti le forme meiottere e le emielitre lasciano generalmente scoperta una parte più o meno rilevante dell'addome. La membrana, spesso non bene distinta dalla porzione sclerificata, è percorsa in genere da 3-4 nervature irregolarmente anatomizzate. Le zampe hanno tarsi composti da due segmenti, raramente tre.

L'addome, fortemente appiattito, mostra una notevole espansione laterale dei tergiti, sporgendo nettamente dalle emielitre.

Biologia

 src=
Femmina di Aradus cinnamomeus.

In generale, gli Aradidi sono insetti corticicoli, associati cioè alla corteccia degli alberi in ambienti forestali. In ambienti tropicali sono presenti anche specie associate alle foglie oppure ai nidi di uccelli o roditori oppure ai termitai[3]. Il regime dietetico è micetofago e, in generale, questi insetti si rinvengono facilmente su piante in deperimento o su rami e tronchi caduti o abbattuti. Le specie del genere Aradus sono fitofaghe e possono occasionalmente rivelarsi dannose, in particolare nei confronti delle Conifere (Aradus cinnamomeus)[4][5]. In ogni modo l'importanza economica degli Aradidi è di modesta entità.

Le specie corticicole sono generalmente gregarie e mostrano una notevole tendenza al mimetismo criptico. Le uova sono deposte fra le anfrattuosità della corteccia di alberi morti o deperiti.

Sistematica

La famiglia comprende poco più di 1900 specie, ripartite in circa 230 generi, ed è ampiamente distribuita in tutte le maggiori regioni zoogeografiche. Il raggruppamento si suddivide in otto sottofamiglie:

  • Aneurinae. Cosmopolita, comprende 7 generi e circa 149 specie.
  • Aradinae. Comprende 4 generi con oltre 200 specie. Il genere più rappresentativo è Aradus, cosmopolita e ricco di specie.
  • Calisiinae. Cosmopolita, comprende 8 generi con circa 100 specie, maggiormente distribuite nelle regioni tropicali.
  • Carventinae. Cosmopolita, comprende 61 generi con circa 250 specie, maggiormente distribuite nelle regioni tropicali.
  • Chinamyersiinae. Rappresentata in Australia, Nuova Zelanda e Melanesia, comprende 4 generi con sette specie.
  • Isoderminae. Comprende il solo genere Isodermus con sei specie, rappresentate in Cile, Patagonia, Australia e Nuova Zelanda. Una vecchia classificazione elevava questo raggruppamento sistematico al rango di famiglia con il nome di Isodermidae[2].
  • Mezirinae. È la sottofamiglia più rappresentativa per il numero di specie, comprendendo 124 generi con oltre 1100 specie. Pur essendo cosmopolita, la maggior parte delle specie sono distribuite nelle regioni tropicali dell'emisfero australe. Una vecchia classificazione identificava questo raggruppamento al rango di famiglia con il nome di Meziridae o Dysodiidae[2][3].
  • Prosympiestinae. Rappresentata da specie endemiche di Cile, Australia e Nuova Zelanda, comprende 4 generi con 13 specie.

In Europa sono rappresentate le sottofamiglie Aneurinae, Aradinae, Calisiinae e Mezirinae[6].

Note

  1. ^ a b Secondo l'Index to Organism Names (Thomson Scientific), la descrizione della famiglia è attribuita a BRULLÉ, 1836.
  2. ^ a b c Moreira da Costa Lima. Op. cit., p. 129.
  3. ^ a b Australian Faunal Directory. Op. cit..
  4. ^ Servadei et al. Op. cit., p. 318.
  5. ^ Tremblay. Op. cit., p. 60.
  6. ^ Fauna Europaea. Vedi collegamenti esterni.

Bibliografia

  • Antonio Servadei; Sergio Zangheri; Luigi Masutti. Entomologia generale ed applicata. Padova, CEDAM, 1972, 317-318.
  • Ermenegildo Tremblay. Entomologia applicata. Volume II Parte I. 1ª ed. Napoli, Liguori Editore, 1981, 60. ISBN 978-88-207-1025-5.
  • Ângelo Moreira da Costa Lima. XXII. Hemípteros in Insetos do Brasil. Tomo 2. Escola Nacional de Agronomia, 1940, 125-129. (in portoghese).
  • (EN) Family Aradidae, in Australian Faunal Directory, Australian Government, Department of the Environment, Water, Heritage and the Arts. URL consultato il 5 marzo 2009.

 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autori e redattori di Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia IT

Aradidae: Brief Summary ( Italia )

tarjonnut wikipedia IT

Gli Aradidi (Aradidae Spinola, 1837) sono una famiglia cosmopolita di insetti Pentatomomorfi dell'ordine Rhynchota Heteroptera, comprendente oltre 1900 specie.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autori e redattori di Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia IT

Aradidae ( Latina )

tarjonnut wikipedia LA

Aradidae sunt cosmopolita familia heteropterorum superfamiliae Aradoideorum. Sunt 2000 fere specierum in ducenta fere genera digestae. Paene omnibus est corpus complanatissimum, a 3 ad 11 mm longum. Inter notissima regionum temperatarum genera sunt Aradus, Mezira, Neuroctenus, Aneurus. Paene omnes species sunt insecta minimi momenti oeconomici.

Aradidae plerumque sub cortice arborum mortuarum, sed multae species tropicae inter folia mortua vel in ramis et ramulis habitant. Plurimae species mycophagosae putantur, sed victus plurimarum specierum ignotus est, quamquam pheromonis scolytinarum attrahi possunt. Multa taxa tropica alis carent.

Bibliographia

  • Moreira da Costa Lima, Ângelo. 1940. Hemípteros in Insetos do Brasil. Vol. 2. Escola Nacional de Agronomia.
  • Schuh, R. T., et J. A. Slater. 1995. True Bugs of the World (Hemiptera: Heteroptera): Classification and Natural History. Ithacae Novi Eboraci: Cornell University Press.
  • Servadei, Antonio, Sergio Zangheri, et Luigi Masutti. 1972. Entomologia generale ed applicata. Paduae: CEDAM.
  • Tremblay, Ermenegildo. 1981. Entomologia applicata. Vol. II, pars I. Neapoli: Liguori Editore. ISBN 9788820710255.
  • Wachmann, E., A. Melber, et J. Deckert. 2007. Wanzen. Vol. 3: Pentatomorpha I, Aradidae, Lygaeidae, Piesmatidae, berytidae, Pyrrhocoridae, Alydidae, Coreidae, Rhopalidae, Stenocephalidae: Neubearbeitung der Wanzen Deutschlands, Österreichs und der deutschsprachigen Schweiz. Keltern: Goecke & Evers. ISBN 9783937783291.

Nexus externi

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Et auctores varius id editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia LA

Aradidae: Brief Summary ( Latina )

tarjonnut wikipedia LA

Aradidae sunt cosmopolita familia heteropterorum superfamiliae Aradoideorum. Sunt 2000 fere specierum in ducenta fere genera digestae. Paene omnibus est corpus complanatissimum, a 3 ad 11 mm longum. Inter notissima regionum temperatarum genera sunt Aradus, Mezira, Neuroctenus, Aneurus. Paene omnes species sunt insecta minimi momenti oeconomici.

Aradidae plerumque sub cortice arborum mortuarum, sed multae species tropicae inter folia mortua vel in ramis et ramulis habitant. Plurimae species mycophagosae putantur, sed victus plurimarum specierum ignotus est, quamquam pheromonis scolytinarum attrahi possunt. Multa taxa tropica alis carent.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Et auctores varius id editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia LA

Žieviablakės ( Liettua )

tarjonnut wikipedia LT
Binomas Aradidae

Žieviablakės (lot. Aradidae) – tai nedidelė ir gana paslaptinga straubliuočių (lot. Hemiptera) būrio šeima.

Šių blakių kūno ilgis svyruoja nuo 4 iki 10 mm. Kūnas suplotas, kūno spalva maskuojanti: margai rudos / juodos / pilkos / geltonos spalvos, kuri padeda prisitaikyti prie medienos spalvos ir daro jas sunkiai pastebimomis. Kartais tik gerai įsižiūrėjus, ar blakei sujudėjus, galima jas pastebėti. Gyvena tiek po, tiek ant medžių žievės, žievės plyšiuose, rečiau paklotėje.

Minta medžių ir kempininių grybų sultimis.

Šios šeimos blakės paplitusios visame pasaulyje. Lietuvoje rasta 11 šios šeimos rūšių.

Lietuvoje gyvenančios rūšys:


Vikiteka

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia LT

Žieviablakės: Brief Summary ( Liettua )

tarjonnut wikipedia LT

Žieviablakės (lot. Aradidae) – tai nedidelė ir gana paslaptinga straubliuočių (lot. Hemiptera) būrio šeima.

Šių blakių kūno ilgis svyruoja nuo 4 iki 10 mm. Kūnas suplotas, kūno spalva maskuojanti: margai rudos / juodos / pilkos / geltonos spalvos, kuri padeda prisitaikyti prie medienos spalvos ir daro jas sunkiai pastebimomis. Kartais tik gerai įsižiūrėjus, ar blakei sujudėjus, galima jas pastebėti. Gyvena tiek po, tiek ant medžių žievės, žievės plyšiuose, rečiau paklotėje.

Minta medžių ir kempininių grybų sultimis.

Šios šeimos blakės paplitusios visame pasaulyje. Lietuvoje rasta 11 šios šeimos rūšių.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia LT

Barkteger ( norja )

tarjonnut wikipedia NO

Barkteger (Aradidae) tilhører tegene, en gruppe av nebbmunner. Det er i Norge funnet omtrent 16 arter av barkteger.

Utseende

 src=
nymfestadie av Furubarktegen Aradus cinnamomeus i barken på et furutre.

Barkteger er ganske små, flate, litt ovale og har ofte farger i svart, brunt eller rødbrunt. De er mellom 0,3 mm. og 4,5 mm. Huden (kutikula) er ujevn, kornet eller har små utvekster. Antennene er jevntykke eller gjerne noe utvidet mot spissen. Endel av artene mangler vinger som voksne.

Levevis

De finnes i skog eller nær steder det er trær. Disse tegene lever på eller nær trestammer, tømmer og vedstabler, på mange ulike leveområder (habitat). De lever under barken på gamle trær, gjerne eldre skadde trær med løs gammel bark. Den flate kroppsformen gjør at de lett kan bevege seg under løs bark, fargene gjør at de går i ett med stammene de lever på. Mange arter er avhengige av gammel skog og er i dag truet fordi moderne skogbruk gjør slik skog sjelden. Et eksempel fra Norge er arten Mezira tremulae som trenger gamle, døde osper. Noen arter kan leve på skogbunnen.

Barkteger er nebbmunner, det vil si at de har sugende munndeler. Barktegene finnes vanligvis på soppangrepne, døde stammer og trolig lever de fleste artene av sopp. Furubarktegen (Aradus cinnamoneus) er uvanlig i og med at den angriper levende trær og kan gjøre en del skade på furutrær.

Eggene legges under bark på trær eller blant visne blad.

Barkteger har ufullstendig forvandling, overgang fra nyklekt larve til det voksne kjønnsmodne insektet går gradvis gjennom flere nymfestadier.

Systematisk Inndeling / europeiske arter

Barkteger tilhører nebbmunnene har det til felles at munndelene er sugende og at de suger opp næringen. Nebbmunner lever av plantesaft fra planter og trær, men noen også som rovdyr (ikke barkteger), der de suger ut kroppsveske fra andre dyr. Foruten tegene består nebbmunnene av plantesugere (Homoptera).

Familien barkteger er systematisk plassert i gruppen Pentatomomorpha, sammen med den lille, tropiske familien Termitaphididae. Det viktigste fellestrekket for de to familiene er at begge har lange, opprullede stiletter (stikkeorganer) i sugesnabelen.

Et latinsk familienavn ender med ...idae, og et navn på en overfamilie på ...oidea.

Treliste
  • Ekte insekter (Ectognatha)
    • Vingede insekter (Pterygota)
      • Neoptera («nyvinger»)
        • Nebbmunner (Hemiptera)
          • delgruppe Plantesugere (Homoptera) (parafyletisk)
          • delgruppe Teger (Heteroptera)
            • gruppe Pentatomomorpha
              • overfamilien Aradoidea
                • familien Barkteger (Aradidae)
                  • underfamilien Aneurinae
                  • underfamilien Aradinae
                    • slekten Aradus Fabricius, 1803
                      • Aradus angularis J. Sahlberg 1886 – funnet i Sverige og Finland
                      • Aradus annulicornis Fabricius, 1803 – funnet i Finland
                      • Aradus aterrimus Fieber 1864 – funnet i Sverige og Finland
                      • Aradus betulae (Linnaeus 1758) – i Norge
                      • Aradus betulinus Fallén 1807 – i Norge
                      • Aradus bimaculatus Reuter 1872 – funnet i Sverige og Finland
                      • Aradus brenskei Reuter 1884
                      • Aradus brevicollis Fallén 1807 – i Norge
                      • Aradus canariensis Kormilev 1954
                      • Aradus caucasicus Kolenati 1857
                      • Aradus cedri Puton 1873
                      • Furubarktege Aradus cinnamomeus Panzer 1806 – i Norge
                      • Aradus conspicuus Herrich-Schaeffer 1835 – i Norge
                      • Aradus corticalis (Linnaeus 1758) – i Norge
                      • Aradus crenaticollis R.F. Sahlberg 1848 – i Norge
                      • Aradus depressus (Fabricius 1794) – i Norge
                      • Aradus dissimilis A. Costa 1847
                      • Aradus distinctus Fieber 1860
                      • Aradus erosus Fallén 1807 – i Norge
                      • Aradus flavicornis Dalman 1823
                      • Aradus frigidus Kiritshenko 1913 – funnet i Sverige
                      • Aradus graecus Heiss 1997
                      • Aradus horvathi Vásárhelyi 1984
                      • Aradus krueperi Reuter 1884
                      • Aradus kuthyi Horváth 1899
                      • Aradus laeviusculus Reuter 1875 – i Norge
                      • Aradus lauri Noualhier 1893
                      • Aradus lugubris Fallén 1807 – i Norge
                      • Aradus mirus Bergroth 1894
                      • Aradus montandoni Reuter 1885
                      • Aradus nemtschinowae Jakovlev 1889
                      • Aradus obscurus Vásárhelyi 1988
                      • Aradus obtectus Vásárhelyi 1988 – i Norge
                      • Aradus pallescens Herrich-Schaeffer 1840
                      • Aradus pictus Baerensprung 1859
                      • Aradus reuterianus Puton 1875
                      • Aradus ribauti Wagner 1956
                      • Aradus serbicus Horváth 1888
                      • Aradus signaticornis R.F. Sahlberg 1848 – funnet i Sverige og Finland
                      • Aradus somcheticus Kiritshenko 1913
                      • Aradus stenopterus Bergroth 1887
                      • Aradus tauricus Jakovlev 1907
                      • Aradus truncatus Fieber 1860 – i Norge
                      • Aradus versicolor Herrich-Schaeffer 1835
                    • slekten Quilnus Stål, 1873
                      • Quilnus discedens (Horváth 1911)
                      • Quilnus mediterraneus Heiss 1989
                      • Quilnus parvicollis (Stål 1873)
                      • Quilnus subsimilis (Horváth 1911)
                  • underfamilien Calisiinae
                  • underfamilien Carventinae – ikke i Europa
                  • underfamilien Chinamyersiinae – ikke i Europa
                  • underfamilien Isoderminae – ikke i Europa
                  • underfamilien Mezirinae
                    • slekten Mezira Amyot & Audinet-Serville, 1843
                      • Mezira tremulae (Germar 1822) – i Norge, på gamle osper, truet
                  • underfamilien Prosympiestinae – ikke i Europa

Kilder

  • Coulianos, C.-C. 1998. Annotated Catalogue of the Hemiptera-Heteroptera of Norway. Fauna Norv. Ser.B 45 (1-2), side 11-39
  • Fauna Europaea - Europas fauna, arter og utbredelseskart.

Eksterne lenker

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia forfattere og redaktører
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia NO

Barkteger: Brief Summary ( norja )

tarjonnut wikipedia NO

Barkteger (Aradidae) tilhører tegene, en gruppe av nebbmunner. Det er i Norge funnet omtrent 16 arter av barkteger.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia forfattere og redaktører
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia NO

Korowcowate ( puola )

tarjonnut wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Korowcowate, rozwałkowate[1] (Aradidae) - rodzina owadów z podrzędu pluskwiaków różnoskrzydłych. Rodzina kosmopolityczna, choć większość występuje w regionach tropikalnych i subtropikalnych. Reprezentowana przez ok. 2000 gatunków w ok. 200 rodzajach. W Polsce występuje 18 gatunków[1] (zobacz: korowcowate Polski).

Przedstawiciele tej rodziny mają silnie spłaszczone ciało i są przystosowane do życia pod łuskami kory.

Znaczenie gospodarcze ma jedynie korowiec sosnowy (Aradus cinnamomeus) - nimfy i osobniki dorosłe żywią się sokami wysysanymi z miazgi, łyka i drewna, zaburzając wzrost i rozwój drzew[1].

Przypisy

  1. a b c Jerzy A. Lis: Klucze do oznaczania owadów Polski. T. XVIII: Pluskwiaki różnoskrzydłe - Heteroptera. Cz. zeszyt 11: Korowcowate (Rozwałkowate) - Aradidae. Toruń: Polskie Towarzystwo Entomologiczne, 2001. ISBN 83-88518-20-8.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia POL

Korowcowate: Brief Summary ( puola )

tarjonnut wikipedia POL

Korowcowate, rozwałkowate (Aradidae) - rodzina owadów z podrzędu pluskwiaków różnoskrzydłych. Rodzina kosmopolityczna, choć większość występuje w regionach tropikalnych i subtropikalnych. Reprezentowana przez ok. 2000 gatunków w ok. 200 rodzajach. W Polsce występuje 18 gatunków (zobacz: korowcowate Polski).

Przedstawiciele tej rodziny mają silnie spłaszczone ciało i są przystosowane do życia pod łuskami kory.

Znaczenie gospodarcze ma jedynie korowiec sosnowy (Aradus cinnamomeus) - nimfy i osobniki dorosłe żywią się sokami wysysanymi z miazgi, łyka i drewna, zaburzając wzrost i rozwój drzew.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia POL

Aradidae ( portugali )

tarjonnut wikipedia PT

Aradidae é uma família de hemiptéros, que variam de 3-11 mm; possuem cor castanho-avermelhado, de forma oval e as margens não-linear e são fortemente achatados no dorso-ventral. Incluem pouco mais de 1900 espécies, divididas em cerca de 230 gêneros. Estão amplamente distribuídos em todas as principais regiões zoogeográficas.[1]

Referências

  1. «Bugguide». Consultado em 16 de fevereiro de 2015
 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores e editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia PT

Aradidae: Brief Summary ( portugali )

tarjonnut wikipedia PT

Aradidae é uma família de hemiptéros, que variam de 3-11 mm; possuem cor castanho-avermelhado, de forma oval e as margens não-linear e são fortemente achatados no dorso-ventral. Incluem pouco mais de 1900 espécies, divididas em cerca de 230 gêneros. Estão amplamente distribuídos em todas as principais regiões zoogeográficas.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores e editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia PT

Podkôrničkovité ( slovakia )

tarjonnut wikipedia SK

Podkôrničkovité[1] (lat. Aradidae) sú čeľaď bzdôch (Heteroptera), u nás zastúpená 21 druhmi[2][3][4][5], žijúcimi pod kôrou živých i odumretých stromov. Celosvetovo je známych okolo 2000 druhov v 210 rodoch[6][7].

Patria sem mykofágne druhy vysávajúce drevokazné huby pod kôrou napadnutých stromov (napr. Aradus betulae), ako aj druhy sajúce priamo na rastlinných pletivách stromov, spôsobujúce hospodárske škody (Aradus cinnamomeus). Množstvo druhov tejto čeľade je pomerne vzácnych.

Referencie

  1. FERIANC, Oskár, ed. Slovenské mená hmyzu. 1. vyd. Bratislava: Veda, 1975. dostupné online s. 59.
  2. STEHLÍK, J. L. – HEISS, E. (2001) Results of the investigations on Heteroptera in Slovakia made by the Moravian museum (Aradidae, Pyrrhocoridae). Acta Musei Moraviae, Scientiae Biologicae 86: 177-194.
  3. ŠTYS, P. (1976) Faunistic records from Czechoslovakia. Heteroptera. Acta Entomologica Bohemoslovaca 73: 61.
  4. KMENT, P. – BRYJA, J. – HRADIL, K. – JINDRA, Z. (2005) New and interresting records of true bugs (Heteroptera) from the Czech Republic and Slovakia III. Klapalekiana 41: 157–213.
  5. KMENT, P. – HRADIL, K. – BAŇAŘ, P. – BALVÍN, O. – CUNEV, J. – DITRICH, T. – JINDRA, Z. – ROHÁČOVÁ, M. – STRAKA, M. – SYCHRA, J. (2013) New and interresting records of true bugs (Hemiptera: Heteroptera) from the Czech Republic and Slovakia V. Acta Musei Moraviae, Scientiae Biologicae 98(2): 495–541.
  6. SCHUH, R. T. – SLATER, J. A. (1995) True bugs of the world. Cornell University Press, Ithaca & London, 336 pp.
  7. WACHMANN, E. – MELBER, A. – DECKERT, J. (2008) Wanzen. Band 4. Pentatomomorpha II. Pentatomoidea. Die Tierwelt Deutschlands. 81. Teil. Goecke & Evers, Keltern, 230 pp.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autori a editori Wikipédie
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia SK

Podkôrničkovité: Brief Summary ( slovakia )

tarjonnut wikipedia SK

Podkôrničkovité (lat. Aradidae) sú čeľaď bzdôch (Heteroptera), u nás zastúpená 21 druhmi, žijúcimi pod kôrou živých i odumretých stromov. Celosvetovo je známych okolo 2000 druhov v 210 rodoch.

Patria sem mykofágne druhy vysávajúce drevokazné huby pod kôrou napadnutých stromov (napr. Aradus betulae), ako aj druhy sajúce priamo na rastlinných pletivách stromov, spôsobujúce hospodárske škody (Aradus cinnamomeus). Množstvo druhov tejto čeľade je pomerne vzácnych.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autori a editori Wikipédie
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia SK

Barkskinnbaggar ( ruotsi )

tarjonnut wikipedia SV

Barkskinnbaggar eller barkstinkflyn (Aradidae) är en familj i insektsordningen halvvingar. Familjen innehåller omkring 1 800 kända arter världen över. I Sverige finns 22 arter.

Barkskinnbaggar är ganska små insekter med en bred och platt kroppsform, som en anpassning till trånga utrymmen. Vanligen lever de i skogar eller delvis skogbevuxna områden under barken på träd, där de livnär sig på svamptrådar, till exempel Aradus cinnamomeustall och Aradus betulaebjörk. Den förstnämnda arten är en av relativt få barkskinnbaggar som inom skogsbruket anses som ett skadedjur, då den främst lever på unga och friska träd. Detta i motsats till flertalet andra barkskinnbaggar som föredrar döda eller döende träd. Några arter har ett annat levnadssätt, som Aradus frigidus som bland annat förekommer på Stora alvaret och livnär sig på att suga ut växtsaft från rötter av ölandssolvända.

Barkskinnbaggar har som andra halvvingar ofullständig förvandling och genomgår utvecklingsstadierna ägg, nymf och imago. Vissa arter är som fullbildade insekter vingdimorfa, på så sätt att en del individer har vingar och kan flyga, medan andra individer saknar flygförmåga på grund av ofullstädigt utvecklade vingar. Några arter är även så kallade brandinsekter, det vill säga att de gynnas av skogsbränder.

Arter i Sverige

Referenser

  • Sandhall, Åke & Frej, Ossiannilsson. Skinnbaggar, bladlöss och andra småinsekter: Naturguide i färg om dessa insekters utveckling, levnadssätt och beteenden, Interpublishing AB, 1985. ISBN 91-86448-09-9.

Externa länkar

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia författare och redaktörer
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia SV

Barkskinnbaggar: Brief Summary ( ruotsi )

tarjonnut wikipedia SV

Barkskinnbaggar eller barkstinkflyn (Aradidae) är en familj i insektsordningen halvvingar. Familjen innehåller omkring 1 800 kända arter världen över. I Sverige finns 22 arter.

Barkskinnbaggar är ganska små insekter med en bred och platt kroppsform, som en anpassning till trånga utrymmen. Vanligen lever de i skogar eller delvis skogbevuxna områden under barken på träd, där de livnär sig på svamptrådar, till exempel Aradus cinnamomeustall och Aradus betulaebjörk. Den förstnämnda arten är en av relativt få barkskinnbaggar som inom skogsbruket anses som ett skadedjur, då den främst lever på unga och friska träd. Detta i motsats till flertalet andra barkskinnbaggar som föredrar döda eller döende träd. Några arter har ett annat levnadssätt, som Aradus frigidus som bland annat förekommer på Stora alvaret och livnär sig på att suga ut växtsaft från rötter av ölandssolvända.

Barkskinnbaggar har som andra halvvingar ofullständig förvandling och genomgår utvecklingsstadierna ägg, nymf och imago. Vissa arter är som fullbildade insekter vingdimorfa, på så sätt att en del individer har vingar och kan flyga, medan andra individer saknar flygförmåga på grund av ofullstädigt utvecklade vingar. Några arter är även så kallade brandinsekter, det vill säga att de gynnas av skogsbränder.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia författare och redaktörer
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia SV

Подкорники ( venäjä )

tarjonnut wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Первичноротые
Без ранга: Линяющие
Без ранга: Panarthropoda
Надкласс: Шестиногие
Класс: Насекомые
Клада: Paraneoptera
Надотряд: Condylognatha
Подотряд: Клопы
Инфраотряд: Pentatomomorpha
Надсемейство: Aradoidea
Семейство: Подкорники
Международное научное название

Aradidae
Spinola, 1837

Подсемейства Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 107476NCBI 236322EOL 554FW 211406

Подко́рники[1] (лат. Aradidae) — семейство полужесткокрылых из подотряда клопов.

Описание

Клопы средних и мелких размеров. Тело сильно уплощённое, имеет чёрную или бурую окраску. Голова между усиками вытянута в более или менее сильный отросток, по направлению наружу от мест прикрепления усиков отходят острые бугорки. Глаза маленькие, глазков нет. Надкрылья большей части за щитком и занимают значительную часть или почти все надкрылья[2].

Экология

Клопы — микофаги, и живут на трутовиках, на коре и под корой деревьев, особенно обгорелых или срубленных, и пней реже в ходах короедов или в подстилке под деревьями[2].

Примечания

  1. Аннотированный перечень редких и находящихся под угрозой исчезновения видов беспозвоночных животных, особо охраняемых в пределах России // 2003* Россия* Красный список особо охраняемых редких и находящихся под угрозой исчезновения животных и растений. (2-й выпуск). Часть 2. Беспозвоночные животные (Бюллетень Красной книги, 2/2004 (2008)) / отв. ред. В. Е. Присяжнюк. — М.: Лаборатория Красной книги Всероссийского научно-исследовательского института охраны природы, 2004 (2008). — С. 148. — 512 с. — ISBN 978-5-9243-0158-7 Полный текст
  2. 1 2 Определитель насекомых Дальнего Востока СССР. Т. II. Равнокрылые и полужесткокрылые / под общ. ред. П. А. Лера. — Л.: Наука, 1988. — С. 732. — 972 с. — 1950 экз.ISBN 5-7442-0921-2.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Авторы и редакторы Википедии

Подкорники: Brief Summary ( venäjä )

tarjonnut wikipedia русскую Википедию

Подко́рники (лат. Aradidae) — семейство полужесткокрылых из подотряда клопов.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Авторы и редакторы Википедии