Liriodendron tulipifera is widely cultivated; a few cultivars have been introduced to horticulture, and the hybrid L. tulipifera × L. chinense is known. Liriodendron tulipifera is reported to have escaped from cultivation in Texas, but I have seen no specimens. The specimens from Barry and Ozark counties, Missouri, may not be indigenous.
Liriodendron tulipifera is the state tree of both Indiana and Tennessee.
Native American tribes used Liriodendron tulipifera for making canoes. Cherokee and Rappahannock tribes used bark of the roots as a bitter tonic and heart stimulant, and it was considered useful in healing fevers, rheumatism, and digestive disorders (D. E. Moerman 1986).
The largest known tree of Liriodendron tulipifera , 44.5 m in height with a trunk diameter of 3.02 m, is recorded from Bedford, Virginia (American Forestry Association 1994).
Fast-Growing
Unique spring flowers
Yellow fall color
Təbii halda Şimali Amerikada yayılmışdır.
Hündürlüyü 20-30 m, eni 20-24 m, gövdəsinin diametri 50 sm olan, şaxələnmiş, yumru çətirli ağacdır. Yarpaqların uzunluğu 8-22 sm, eni 6-25 sm-dir. Yarpaqların üstü parlaq yaşıl, payızda isə sarımtıl rəng alır. Tumurcuqları iri, küt, 2 qabıqlıdır. Çiçəkləri ikicinsli, görünüşünə görə tülpanın çiçəklərinə bənzəyir, tək, diametri 3-10 sm, yaşılımtıl-sarıdır. Çiçək yanlığının 9 xırda yarpağı vardır, onlardan üçü üstdə, yumurtavari-neştərvari, yaşılımtıl-ağ, tez tökülən kasayarpaqlı və altı enli-yumurtavari, açıq yaşıl, içəridə ləçəkləri yerləşir. Çiçəkləri zəif xiyar ətirlidir. Erkəkcikləri və dişicikləri sünbülün ətrafında spiral şəklində yerləşir; erkəkcikləri tökülür, dişicikləri isə qanadcıq formasında olur. Çiçəkləməsi iqlim şəraitindən asılı olaraq apreldən iyuna qədər davam edir. Meyvəsi qozatəhər çıxıntıdan ibarətdir. Bu çıxıntı uzunluğu 4-9 sm olan, dörd hissəli toxumlu, bir və ya iki qanadcıqdan ibarətdir. Bitki 100-200 il yaşayır.
İşıq və istisevəndir, kölgələnməyə dözür, hər hansı torpaqda bitir, quraqlığa, küləyə və soyuğa davamlıdır, çox nəmişliyi sevmir.
Zaqatala, Gəncə, Bərdə və Xaçmazda təsadüf edilir.
Çətiri, yarpaqları, çiçəkləri, gövdəsi və meyvələri bitkiyə çox dekorativ görünüş verir. Yaşıllıqlarda istifadə üçün çox yararlıdır. Hətta çiçəkləmədikdə belə qeyri-adi gözəl yarpaqları ilə seçilir.
El Tuliper de Virgínia (Liriodendron tulipifera) és un arbre de la família de les magnoliàcies originari de l'est de l'Amèrica del Nord. El seu nom prové del gènere Tulipa, de la flor tulipa, i del sufix llatí -fer, que produeix o porta; és a dir, que produeix tulipes, per l'aspecte de les seves flors.
Arbre caducifoli de gran port, de capçada cònica i compacta que pot assolir fins a 60 metres d'alçada a la seva zona d'origen. Es tracta d'una espècie de creixement ràpid que prefereix sòls àcids de textura franca, profunds, humits o frescos, i situacions assolellades.
L'escorça és d'un color gris fosc, llisa quan l'arbre és jove i profundament solcada quan madura.
Les fulles es desenvolupen d'una forma peculiar i tenen una forma característica. Són simples, alternes, lobulades, amb un parell de lòbuls laterals variables, amb un àpex curiosament retallat. Pecíol d'uns 5-10 cm de longitud, i làmina de la fulla d'uns 7-12 cm. L'anvers és de color verd brillant, i el revers és d'un verd més pàl·lid. A la tardor l'arbre es vesteix d'un color groc daurat espectacular, just abans de caure les fulles.
Les flors són solitàries, inodores, que apareixen poc després de les fulles i només als exemplars adults de més de 15 anys. Es tracta de flors molt semblants a les tulipes, d'uns 5 cm de longitud i de 5 a 7.5 cm de diàmetre. Són d'un color verd pàl·lid, fins i tot de color groc, i és difícil localitzar-les entre les fulles.
A la zona d'origen la seva fusta és comercialitzada per la construcció. Es tracta d'una fusta de les anomenades toves (softwood en anglès), i és amplament utilitzada allà on necessiten una fusta barata.
Als països catalans s'utilitza, bàsicament, amb fins ornamentals.
El Tuliper de Virgínia (Liriodendron tulipifera) és un arbre de la família de les magnoliàcies originari de l'est de l'Amèrica del Nord. El seu nom prové del gènere Tulipa, de la flor tulipa, i del sufix llatí -fer, que produeix o porta; és a dir, que produeix tulipes, per l'aspecte de les seves flors.
Liliovník tulipánokvětý (Liriodendron tulipifera) je listnatý strom z čeledi šácholanovitých, pocházející ze Severní Ameriky, kde běžně roste ve volné přírodě; v Evropě se pěstuje v parcích a v arboretech. V Asii se vyskytuje jeho vikarizant liliovník čínský (Liriodendron chinense).
Vědecké rodové jméno Liriodendron pochází z řečtiny a vzniklo spojením slov leirion (lilie) a dendron (strom). Domněnky, že je název odvozen od řeckého slova lýra (lyra) podle tvaru listů připomínajícího tento hudební nástroj se nezakládají na pravdě. Druhové jméno tulipifera je odvozeno od latinského slova tulipa označujícího tulipán, podle podobnosti květů tohoto stromu s květy tulipánu.
Platné české jméno je liliovník. Toto jméno publikoval již Jan Svatopluk Presl v roce 1823[2] a v této podobě se objevuje ve většině současné botanické literatury.[3][4][5]. V některých zdrojích jsou udávány i alternativní starší názvy lyrovník, tulipánovník, lilijovník či lyriovník.[6][7] České názvy lyrovník či lyriovník vznikly nesprávnou interpretací původu odborného názvu a v současné době se nedoporučují. Např. v Hiekeho Praktické dendrologii z roku 1978 je na prvním místě výčtu jmen název lyriovník, v Lexikonu okrasných dřevin téhož autora z roku 1994 je to již opraveno na liliovník.[8][9]
Jde o listnatý, v domovině až 58 m vysoký strom (u nás do 40 m), obvyklé výšky 20–30 m, s korunou zpočátku kuželovitou, později vyklenutou, obvyklé šířky 10–15 m. V příhodných podmínkách ve své domovině má v dospělosti často dlouhý rovný kmen bez větví a korunou nasazenou až ve výšce 25–30 m. Listy jsou střídavé, dlouhé i široké okolo 10–15 cm, řapíkaté, dosti proměnlivého tvaru, se čtyřmi až šesti špičatými laloky (pokud je jich šest, tak pár laloků nejblíže řapíku je drobný). Na podzim se barví sytě žlutě. Kůra je zprvu šedá, později tmavě hnědá, ve stáří rozbrázděná.
Květy jsou tvarem podobné tulipánům, velké 3–5 cm; mají šest korunních lístků barvy žlutozelené až žluté (vzácně bílé) s oranžovým vzhůru prohnutým pruhem ve spodní části; kališní lístky jsou tři, dolů skloněné, světle zelené (někdy i žluté), brzy opadávající; uprostřed je velké kuželovité gyneceum, které je apokarpní, složené z mnoha plodolistů, barvy žlutozelené až žluté (vzácně bílé); tyčinek je mnoho, bledě žluté až žluté. Plody jsou křídlaté nažky, které jsou uspořádány do souplodí. Toto souplodí je podobné šišce jehličnanů, vzpřímené, 5–8 cm dlouhé.
Liliovník je opadavý a patří mezi rychle rostoucí stromy. Kvete v květnu až červenci, nejdříve po 10 letech. Snáší velké mrazy, až okolo –30 °C. Obsahuje jedovatý alkaloid tulipiferin.
V mnoha zemích světa se používá jako okrasná dřevina, která se obvykle pěstuje v parcích a v zahradách (v Česku např. v Podzámecké zahradě v Kroměříži a v mnoha desítkách dalších zámeckých i městských parků). Vyžaduje hluboké, vlhčí a úživné půdy. V Evropě se takto využívá již od 17. století. Některé ze stromů jsou chráněny jako památné stromy.
Mimo to se v Severní Americe používá jako užitkový strom pro dřevo, které je velmi hodnotné a snadno se zpracovává. Dřevo liliovníku je lehké, měkké, z mladých stromů bílé, ze starších žluté s hnědým jádrem, které stárnutím tmavne. Používá se k výrobě nábytku, jako velmi kvalitní dřevo pro výrobu varhan a jako obkladové dřevo s kresbou.
Je státním stromem státu Indiana.
Liliovník tulipánokvětý (Liriodendron tulipifera) je listnatý strom z čeledi šácholanovitých, pocházející ze Severní Ameriky, kde běžně roste ve volné přírodě; v Evropě se pěstuje v parcích a v arboretech. V Asii se vyskytuje jeho vikarizant liliovník čínský (Liriodendron chinense).
Almindelig tulipantræ (Liriodendron tulipifera) er et stort, løvfældende træ. Vækstformen er smal og kegleformet i de unge år. Senere bliver den mere uregelmæssig med svære, vandrette grene, der bøjer opad og bærer særskilte småkroner.
Barken er først glat og olivengrøn med blå dug. Så bliver den brun med hvide korkporer og derefter stribet i brunt-hvidt-grønt. Til sidst er barken grå og furet. Knopperne sidder spredt, og de er flade og andenæb-agtige med farver i rødt, violet, brunt eller grønt, overtrukket med blå dug.
Bladene er firelappede og helrandede. Oversiden er friskt grøn og blank, mens undersiden er grågrøn med lyse ribber. Høstfarven er gul til orange. Blomsterne ses i juni på særlige skud. De er krukkeformede med blomsterblade, som er grønne inderst, så orange, og så grønne igen yderst. Frugterne er vingede nødder, som sidder i kogleagtige stande langt ud på vinteren. Frøene skal plukkes grønne og sås straks for at kunne spire hos os.
Rodnettet er hjerteformet med dybtgående hovedrødder. Alle rødder er tæt forgrenede.
Højde x bredde og årlig tilvækst: 27 x 10 m (30 x 15 cm/år).
Tulipantræet hører hjemme i Appalacherne i det sydøstlige USA, hvor det er skovdannende sammen med andre løvfældende træer på veldrænet, tør bund.
I Manassas National Battlefield Park i Virginia vokser arten sammen med bl.a.[1] Alleghenybærmispel, tretorn, amerikansk avnbøg, amerikansk blærenød, amerikansk hassel, amerikansk humlebøg, amerikansk kaki, amerikansk nældetræ, amerikansk sassafras, askebladet løn, bitter hickory, blomsterkornel, blyantene, canadisk judastræ, carolinarose, Clematis ochroleuca (en skovranke-art), duftsumak, farveeg, feberbusk, glansbladet hæg, grå valnød, hvid hickory, hvidask, hvideg, hvidelm, klatrevildvin, Lespedeza violacea (en kløverbusk-art), Malus angustifolia (en æble-art), rævevin, rød morbær, rødeg, rødelm, rødløn, skarlageneg, skarlagenhvidtjørn, skovtupelotræ, sommervin, sort hindbær, sort valnød, spansk eg, sumpeg, svinehickory, sølvbladet hortensia, tandpinetræ, Vaccinium pallidum (en bølle-art), Viburnum prunifolium (en kvalkved-art), virginsk troldnød og virginsk sneflokketræ[2].
Almindelig tulipantræ (Liriodendron tulipifera) er et stort, løvfældende træ. Vækstformen er smal og kegleformet i de unge år. Senere bliver den mere uregelmæssig med svære, vandrette grene, der bøjer opad og bærer særskilte småkroner.
Der Tulpenbaum (Liriodendron tulipifera) ist eine der beiden Arten der Pflanzengattung Tulpenbäume (Liriodendron) in der Familie der Magnoliengewächse (Magnoliaceae). Er ist vom östlichen bis zentralen Nordamerika verbreitet.[1]
Der Tulpenbaum ist ein sommergrüner, laubwerfender Baum. Er hat meist einen stattlichen Wuchs und erreicht Wuchshöhen von über 40 Metern im Wald- oder Plantagenverbund. Maximalwerte liegen bei knapp 60 Meter Höhe und einem Stammdurchmesser von bis über 300 Zentimetern. Bei jungen Exemplaren ist die Baumkrone schmal und kegelförmig, bei älteren wird sie gewölbt und hochragend, jedoch nie sehr breit und sie ist eher kräftig säulenförmig. In laublosem Zustand ist sie sehr licht und die Äste sind weit gestellt. Belaubt bildet der Tulpenbaum eine dichte, geschlossene Krone. Mit einer Höhe von 41 Metern einer der größten und mit einem geschätzten Alter von über 400 Jahren wahrscheinlich auch der älteste der Tulpenbäume Amerikas steht in New York City im Stadtteil Queens. Er trägt den Spitznamen „Queens Giant“. Ein weiteres bekanntes in Europa befindliches Exemplar steht im botanischen Garten der Stadt Marburg und erreicht ebenfalls eine Wuchshöhe von knapp 40 Metern.
Die im Alter dicke, braune bis grau-braune Borke ist furchig. Die jungen Zweige sind unbehaart, leicht bereift, die Blattnarben sind deutlich erkennbar. Die Knospen sind etwa 1 Zentimeter lang, oval, leicht gebogen und leicht zusammengedrückt.
Die wechselständig angeordneten Laubblätter sind in Blattstiel und -spreite gegliedert. Der schlanke, lange Blattstiel ist 6 bis 12 Zentimeter lang. Die Blattform ist eigenartig und unverwechselbar; sie ist symmetrisch zur Mittelader. Junge Laubblätter sind an dieser Achse noch zusammengefaltet. Die einfache, ganzrandige Blattspreite ist bei einer Länge von 10 bis 15 Zentimetern sowie einer Breite von 12 bis 20 Zentimetern im Umriss viereckig und ist in vier bis sechs spitze oder rundspitzigen Lappen oder grobe Zähne geteilt. Die Längsseiten der Lappen verlaufen fast symmetrisch. An der Spitze sind die Blätter geteilt, gelappt bis ausgerandet, an der Basis gestutzt bis stumpf oder leicht spießförmig. Die Blattoberseite ist glänzend und kräftig grün. Die Unterseite ist heller und wachsig. Die Blätter sind unbehaart, kahl und färben sich im Herbst goldgelb bis orange. Es sind Nebenblätter vorhanden.
Der Tulpenbaum ist protogyn, also vorweiblich. Die Blütezeit reicht von April bis Mai. Die Blüten stehen einzeln an den Zweigenden. Es sind abfallende Deckblätter vorhanden.
Die zwittrigen Blüten sind beim Aufblühen zunächst becherförmig, später öffnen sie sich weiter und werden glockig. Die Blütenhülle ist einfach und kronblattartig. Die dachigen und spitzen, bis zu 9 Blütenhüllblätter (Tepalen) stehen in zwei Kreisen. Die 6 inneren sind bis 6 Zentimeter lang, aufrecht, an der Basis bläulich-grün, darüber gelb-orange, dann wieder grünlich und die 3 äußeren ausladenden, grünlichen sind bis 4 Zentimeter lang. Die vielen (bis 50) kurzen Staubblätter mit flachen, länglichen Staubbeuteln und kurzen Staubfäden sind bis 5 Zentimeter lang. Die vielen (bis 100), oberständigen und freien Fruchtblätter stehen dachig am kegeligen Blütenboden im Zentrum der Blüte. Die Perigonblätter sondern Nektar ab.[2]
Der bis zu 8,5 Zentimeter lange Fruchtstand ähnelt einem Koniferenzapfen. Die dachig angeordneten, bis 3,5–5 Zentimeter langen und schmalen Einzelfrüchte, Flügelnüsse (Samara) sind holzig – also nicht häutig – einseitig geflügelt und enthalten ein bis zwei kleine Samen.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 38.[1][3]
Alle Pflanzenteile, besonders Holz und Rinde, sind für den Menschen giftig. Im Holz ist das Alkaloid Glaucin enthalten, in der Rinde digitaloide Verbindungen, in den Laubblättern saponinartige und cyanogene Stoffe.
Tulpenbaum im Schlosspark Laeken, Brüssel, Belgien
Über 300 Jahre alter Tulpenbaum in Harpstedt
Tulpenbaum im Schlosspark La Hulpe, Belgien
Tulpenbaum in Morlanwelz-Mariemont, Belgien
Viele Botaniker halten die seit mindestens 100 Millionen Jahren nachweisbaren magnolienähnlichen Gewächse (engl. Bezeichnung durch die Angiosperm Phylogeny Group: magnoliids) für die ursprünglichsten aller lebenden Blütenpflanzenarten. Dazu gehört der Tulpenbaum.[4]
Liriodendron tulipifera ist im östlichen bis zentralen Nordamerika verbreitet.[1] Das natürliche Areal hat seine Nordgrenze in Rhode Island, Massachusetts und Vermont nach Westen im äußersten Süden von Ontario, weiter zum südlichen Michigan, die Südküste des Lake Huron, Nordküste des Eriesees, Niagara-Halbinsel. Von hier geht die Arealgrenze nach Süden über das südliche Illinois, südöstliche Missouri, östliche Arkansas und nördliche Louisiana. Die Südgrenze geht durch den Norden Floridas.
Der Großteil der Bestände befindet sich in den Appalachen und auf den Piedmontflächen von Pennsylvania bis Georgia. Im Norden des Areals liegt die Höhengrenze bei etwa 300 Metern, im Süden bei 1380 Metern.
Der Tulpenbaum benötigt tiefgründige und humose Böden, auch mit hohem Anteil Lehm oder Tonanteil. Standorte mit trockenen Schutt- oder Sandböden werden nicht besiedelt. Kurzzeitige Staunässe verträgt er ebenso gut wie extreme Fröste und sommerliche Hitze mit zeitweiliger Trockenheit. Aufgrund der tiefreichenden Pfahlwurzel, ist er relativ unempfindlich gegen Windbruch und eignet sich als Windschutz für andere Gehölze in Mischbeständen.
Der Tulpenbaum gliedert sich nahtlos in bereits bestehende Forstpflanzungen ein. Er kommt an natürlichen Standorten immer in Mischwäldern vor. In der Jugendphase benötigt er lichte Standorte für eine nachhaltige Entwicklung.
In Deutschland wird er mittlerweile versuchsweise angepflanzt, um das Baumartenspektrum aufgrund der Klimaerwärmung zu verbreitern. Größere Bestände sind zwischen Rastatt und Karlsruhe zu finden.[5] Darüber hinaus wird er mittlerweile vermehrt als Stadtbaum in Betracht gezogen und ersetzt dabei u. a. Rosskastanien und andere Arten, die durch den Klimawandel geschädigt werden.[6][7]
Die Erstveröffentlichung von Liriodendron tulipifera erfolgte 1753 durch Carl von Linné in Species Plantarum. Tomus I, S. 535.[1][8]
Im nordöstlichen Nordamerika ist der Tulpenbaum eine der wichtigsten Laubbaumarten. Das Stammholz (Amerikanisches Whitewood, Tulipanero) wird vor allem zu Türen, Fenstern, Furnieren, Sperrholz, Verschalungen, Regalen und Gussformen verarbeitet. Darüber hinaus werden daraus Spielwaren, Körbe, Musikinstrumente und Särge gefertigt. Aus schwächerem Holz werden Bleistifte und Zündhölzer hergestellt. Das Holz ist stabil, rissfest, nagelfest und leicht bearbeitbar. Das Kernholz ist dauerhaft, das Splintholz nicht. In den Süd-Appalachen hat der Tulpenbaum eine wirtschaftliche Bedeutung als Rohstoff für die Zellstoff- und Papierherstellung. Der Zellstoff ist fester als Pappel-Zellstoff. Eine gewisse Rolle spielt der Tulpenbaum als Bienenweide. Junge Bäume liefern pro Saison bis zu 3,6 kg Nektar, was rund 1,8 kg Honig entspricht.
Aufgrund der großen, attraktiven Blüten und der Herbstfärbung wird der Tulpenbaum auch außerhalb seines natürlichen Areals als Park- und Zierbaum angepflanzt, in Europa seit 1663, wo er als absolut frosthart gilt. Ein ca. 300 Jahre altes Exemplar befindet sich im Schlosspark Trebnitz.[9] Der Tulpenbaum ist der offizielle Staatsbaum der US-Bundesstaaten Kentucky, Indiana und Tennessee.
Die Wurzeln werden zur Herstellung von „Fichtenbier“ verwendet. Die Rinde und Wurzeln werden auch medizinisch genutzt.[10]
Viele Pilze oder Insekten nutzen Tulpenbäume. Toumeyella liriodendri aus der Familie der Napfschildläuse ist auf Tulpenbäume spezialisiert. Sie bringen eine Generation pro Jahr hervor. Die Napfschildläuse werden beispielsweise durch den Zünsler Laetilia coccidivora oder Hyperaspis proba proba aus der Familie der Marienkäfer oder Baccha costata aus der Familie der Schwebfliegen bejagt. Aphidophile Ameisen können die Schildläuse vor Nachstellungen durch andere Insekten teilweise schützen.[11] Daher tragen Ameisen zur Verbreitung des Befalls durch Napfschildläuse in Nordamerika erheblich bei.[12] Aber auch aphidophile Ameisen in Europa[13] oder Korea[14] pflegen und verbreiten Toumeyella liriodendri auf dem eurasischen Kontinent.
Die Samaras (Flügelnüsse) des Tulpenbaums werden in Nordamerika gern von Grauhörnchen und Fuchshörnchen genutzt.[15]
Der Tulpenbaum (Liriodendron tulipifera) ist eine der beiden Arten der Pflanzengattung Tulpenbäume (Liriodendron) in der Familie der Magnoliengewächse (Magnoliaceae). Er ist vom östlichen bis zentralen Nordamerika verbreitet.
Америкаись лириодендрон (лат. Liriodendron tulipifera) — быдмассэзлӧн магнолия котырись лириодендрон увтырын (Yulania субувтырын) торья вид. Лириодендроныс быдмӧ 50 (+58) метра вылына да овлӧ 3 метра кыза диаметрын. Лириодендрон пантасьӧ асыввыв Америкаись Ӧтлаасьӧм Штаттэзын.
Liriodendron tulipifera—known as the tulip tree, American tulip tree, tulipwood, tuliptree, tulip poplar, whitewood, fiddletree, lynn-tree, hickory-poplar, and yellow-poplar—is the North American representative of the two-species genus Liriodendron (the other member is Liriodendron chinense), and the tallest eastern hardwood. It is native to eastern North America from Southern Ontario and possibly southern Quebec to Illinois eastward to southwestern Massachusetts and Rhode Island, and south to central Florida and Louisiana. It can grow to more than 50 m (160 ft) in virgin cove forests of the Appalachian Mountains, often with no limbs until it reaches 25–30 m (80–100 ft) in height, making it a very valuable timber tree. The tallest individual at the present time (2021) is one called the Fork Ridge Tulip Tree at a secret location in the Great Smoky Mountains of North Carolina. Repeated measurements by laser and tape-drop have shown it to be 191 feet 10 inches (58.47 m) in height.[4] This is the tallest known individual tree in eastern North America.
It is fast-growing, without the common problems of weak wood strength and short lifespan often seen in fast-growing species. April marks the start of the flowering period in the Southern United States (except as noted below); trees at the northern limit of cultivation begin to flower in June. The flowers are pale green or yellow (rarely white), with an orange band on the tepals; they yield large quantities of nectar. The tulip tree is the state tree of Indiana, Kentucky, and Tennessee.
The tulip tree is one of the largest of the native trees of eastern North America, known in an extraordinary case to reach the height of 58.5 m (192 ft)[5] with the next-tallest known specimens in the 52–54 m (170–177 ft) range.[6] These heights are comparable to the very tallest known eastern white pines, another species often described as the tallest in eastern North America.
The trunk on large examples is typically 1.2–1.8 m (4–6 ft) in diameter, though it can grow much broader. Its ordinary height is 24–46 m (80–150 ft) and it tends to have a pyramidal crown.[7] It prefers deep, rich, and rather moist soil; it is common throughout the Southern United States. Growth is fairly rapid.[8]
The bark is brown, furrowed, aromatic and bitter. The branchlets are smooth, and lustrous, initially reddish, maturing to dark gray, and finally brown. The wood is light yellow to brown, and the sapwood creamy white; light, soft, brittle, close, straight-grained. Specific gravity: 0.4230; density: 422 g/dm3 (26.36 lb/cu ft).
Winter buds are dark red, covered with a bloom, obtuse; scales becoming conspicuous stipules for the unfolding leaf, and persistent until the leaf is fully grown. Flower-bud enclosed in a two-valved, caducous bract.
The alternate leaves are simple, pinnately veined, measuring 125–150 mm (5–6 in) long and wide. They have four lobes, and are heart-shaped or truncate or slightly wedge-shaped at base, entire, and the apex cut across at a shallow angle, making the upper part of the leaf look square; midrib and primary veins prominent. They come out of the bud recurved by the bending down of the petiole near the middle bringing the apex of the folded leaf to the base of the bud, light green, when full grown are bright green, smooth and shining above, paler green beneath, with downy veins. In autumn they turn a clear, bright yellow. Petiole long, slender, angled.
Harriet Louise Keeler provided a description of the tulip tree in Our Native Trees and How to Identify Them. [a]
Imperial moth camouflaged on leaf
Originally described by Carl Linnaeus, Liriodendron tulipifera is one of two species (see also L. chinense) in the genus Liriodendron in the magnolia family. The name Liriodendron is Greek for "lily tree".[10] It is also called the tuliptree Magnolia, or sometimes, by the lumber industry, as the tulip-poplar or yellow-poplar. However, it is not closely related to true lilies, tulips or poplars.
The tulip tree has impressed itself upon popular attention in many ways, and consequently has many common names. The tree's traditional name in the Miami-Illinois language is oonseentia. Native Americans so habitually made their dugout canoes of its trunk that the early settlers west of the Appalachian Mountains called it Canoewood. The color of its wood gives it the name Whitewood. In areas near the Mississippi River it is called a poplar largely because of the fluttering habits of its leaves, in which it resembles trees of that genus. It is sometimes called "fiddle tree," because its peculiar leaves, with their arched bases and in-cut sides, suggest the violin shape.[11]
The external resemblance of its flowers to tulips named it the Tulip-tree.[9] In their internal structure, however, they are quite different. Instead of the triple arrangements of stamens and pistil parts, they have indefinite numbers arranged in spirals.[12]
In the Cretaceous age the genus was represented by several species, and was widely distributed over North America and Europe. Its remains are also found in Tertiary rocks.[9]
Today the tulip tree is one of the largest and most valuable hardwoods of eastern North America. It is native from Connecticut and southern New York, westward to southern Ontario and northern Ohio, and south to Louisiana and northern Florida.[13] It is found sparingly in New England; it is abundant on the southern shore of Lake Erie and westward to Illinois. It extends south to north Florida, and is rare west of the Mississippi River, but is found occasionally for ornamentals. Its finest development is in the Southern Appalachian mountains, where trees may exceed 50 m (170 ft) in height. It was introduced into Great Britain before 1688 in Bishop Compton's garden at Fulham Palace and is now a popular ornamental in streets, parks, and large gardens.[14] The Appalachian Mountains and adjacent Piedmont running south from Pennsylvania to Georgia contained 75 percent of all yellow-poplar growing stock in 1974.[15]
Parts of east-central Florida near Orlando have an ecotype with similar-looking leaves to the coastal plain variant of the Carolinas; it flowers much earlier (usually in March, although flowering can begin in late January), with a smaller yellower bloom than other types. This east central Florida ecotype/Peninsular allozyme group seems to have the best ability to tolerate very wet conditions, where it may grow short pencil-like root structures (pneumatophores) similar to those produced by other swamp trees in warm climates. Superior resistance to drought, pests and wind is also noted. Some individuals retain their leaves all year unless a hard frost strikes. Places where it may be seen include Dr. Howard A. Kelly Park, Lake Eola Park, Spring Hammock Preserve, Big Tree Park and the University of Central Florida Arboretum.
Liriodendron tulipifera is generally considered to be a shade-intolerant species that is most commonly associated with the first century of forest succession. In Appalachian forests, it is a dominant species during the 50–150 years of succession, but is absent or rare in stands of trees 500 years or older. One particular group of trees survived in the grounds of Orlagh College, Dublin for 200 years, before having to be cut down in 1990.[16] On mesic, fertile soils, it often forms pure or nearly pure stands. It can and does persist in older forests when there is sufficient disturbance to generate large enough gaps for regeneration.[17] Individual trees have been known to live for up to around 500 years.[18]
All young tulip trees and most mature specimens are intolerant of prolonged inundation; however, a coastal plain swamp ecotype in the southeastern United States is relatively flood-tolerant.[19] This ecotype is recognized by its blunt-lobed leaves, which may have a red tint. Liriodendron tulipifera produces a large amount of seed, which is dispersed by wind. The seeds typically travel a distance equal to 4–5 times the height of the tree, and remain viable for 4–7 years. The seeds are not one of the most important food sources for wildlife, but they are eaten by a number of birds and mammals.[20]
Vines, especially wild grapevines, are known to be extremely damaging to young trees of this species. Vines are damaging both due to blocking out sunlight, and increasing weight on limbs which can lead to bending of the trunk and/or breaking of limbs.[20]
In terms of its role in the ecological community, L. tulipifera does not host a great diversity of insects, with only 28 species of moths associated with the tree.[21] Among specialists, L. tulipifera is the sole host plant for the caterpillars of C. angulifera, a giant silkmoth found in the eastern United States.[22] Several generalist species use L. tulipifera. It is a well-known host for the large, green eggs of the Papilio glaucus, the eastern tiger swallowtail butterfly, which are known to lay their eggs exclusively among plants in the magnolia and rose families of plants, primarily in mid-late June through early August, in some states.[23][24]
Liriodendron tulipifera is cultivated, and grows readily from seeds. These should be sown in fine soft soil in a cool and shady area. If sown in autumn they come up the succeeding spring, but if sown in spring they often remain a year in the ground. John Loudon says that seeds from the highest branches of old trees are most likely to germinate. It is readily propagated from cuttings and easily transplanted.[9]
Tulip trees make magnificently shaped specimen trees, and are very large, growing to about 35 m (110 ft) in good soil. They grow best in deep well-drained loam which has thick dark topsoil. They show stronger response to fertilizer compounds (those with low salt index are preferred) than most other trees, but soil structure and organic matter content are more important. In the wild it is occasionally seen around serpentine outcrops.[25] The southeastern coastal plain and east central Florida ecotypes occur in wet but not stagnant soils which are high in organic matter. All tulip trees are unreliable in clay flats which are subject to ponding and flooding.
Like other members of the Magnoliaceae family, they have fleshy roots that are easily broken if handled roughly. Transplanting should be done in early spring, before leaf-out; this timing is especially important in the more northern areas. Fall planting is often successful in Florida. The east central Florida ecotype may be more easily moved than other strains because its roots grow over nine or ten months every year—several months longer than other ecotypes. Most tulip trees have low tolerance of drought, although Florida natives (especially the east central ecotype) fare better than southeastern coastal plain or northern inland specimens.
It is recommended as a shade tree.[9] The tree's tall and rapid growth is a function of its shade intolerance. Grown in the full sun, the species tends to grow shorter, slower, and rounder, making it adaptable to landscape planting. In forest settings, most investment is made in the trunk (i.e., the branches are weak and easily break off, a sign of axial dominance) and lower branches are lost early as new, higher branches closer to the sun continue the growth spurt upward. A tree just 15 years old may already reach 12 m (40 ft) in height with no branches within reach of humans standing on the ground.
In the UK the species[26] and its variegated cultivar 'Aureomarginatum'[27] have both gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.[28]
Liriodendron tulipifera has been introduced to many temperate parts of the world, at least as far north as Sykkylven, Norway and Arboretum Mustila, Finland.[29][30] A few nurseries in Finland offer this species even though it is not fully hardy there and tends to be held to shrub form.[31][32]
It is occasionally cultivated in tropical highlands, as in Costa Rica and Colombia. In the latter nation it is a street tree at Bogota.[33]
Nectar is produced in the orange part of the flowers. The species is a significant honey plant in the eastern United States, yielding a dark reddish, fairly strong honey unsuitable for table honey but claimed to be favorably regarded by some bakers[34] One 20-year-old tree produces enough nectar for 4 pounds of honey.[35]
Though not a poplar at all, the soft, fine-grained wood of tulip trees is known by that name (short for yellow poplar) in the U.S., but marketed abroad as "American tulipwood" or by other names. It is very widely used where a cheap, easy-to-work and stable wood is needed. The sapwood is usually a creamy off-white color. While the heartwood is usually a pale green, it can take on streaks of red, purple, or even black; depending on the extractives content (i.e. the soil conditions where the tree was grown, etc.). It is clearly the wood of choice for use in organs, due to its ability to take a fine, smooth, precisely cut finish and so to effectively seal against pipes and valves. It is also commonly used for siding clapboards. Its wood may be compared in texture, strength, and softness to white pine.
Used for interior finish of houses, for siding, for panels of carriages, for coffin boxes, pattern timber, and wooden ware. During scarcity of the better qualities of white pine, tulip wood has taken its place to some extent, particularly when very wide boards are required.
It also has a reputation for being resistant to termites, and in the Upland South (and perhaps elsewhere) house and barn sills were often made of tulip wood beams.
The tulip tree has been referenced in many poems and the namesakes of other poems, such as William Stafford's "Tulip Tree."[36] It is also a plot element in the Edgar Allan Poe short story "The Gold-Bug".[37]
Another form of art that the tulip tree is a major part of is wood carving. The tulip poplar can be very useful and has been one of the favorite types of trees for wood carving by sculptors such as Wilhelm Schimmel and Shields Landon Jones.[38][39]
{{cite web}}
: CS1 maint: url-status (link) {{cite web}}
: CS1 maint: url-status (link) {{cite web}}
: CS1 maint: url-status (link) Liriodendron tulipifera—known as the tulip tree, American tulip tree, tulipwood, tuliptree, tulip poplar, whitewood, fiddletree, lynn-tree, hickory-poplar, and yellow-poplar—is the North American representative of the two-species genus Liriodendron (the other member is Liriodendron chinense), and the tallest eastern hardwood. It is native to eastern North America from Southern Ontario and possibly southern Quebec to Illinois eastward to southwestern Massachusetts and Rhode Island, and south to central Florida and Louisiana. It can grow to more than 50 m (160 ft) in virgin cove forests of the Appalachian Mountains, often with no limbs until it reaches 25–30 m (80–100 ft) in height, making it a very valuable timber tree. The tallest individual at the present time (2021) is one called the Fork Ridge Tulip Tree at a secret location in the Great Smoky Mountains of North Carolina. Repeated measurements by laser and tape-drop have shown it to be 191 feet 10 inches (58.47 m) in height. This is the tallest known individual tree in eastern North America.
It is fast-growing, without the common problems of weak wood strength and short lifespan often seen in fast-growing species. April marks the start of the flowering period in the Southern United States (except as noted below); trees at the northern limit of cultivation begin to flower in June. The flowers are pale green or yellow (rarely white), with an orange band on the tepals; they yield large quantities of nectar. The tulip tree is the state tree of Indiana, Kentucky, and Tennessee.
La tulipa liriodendro [1], virginia liriodendro aŭ tuliparbo (Liriodendron tulipifera), estas la nearktisa reprezentanto de la du-specia genro liriodendro, kaj la plej alta foliarbo en orienta Nordameriko. Ĝi estas indiĝena ekde suda Ontario kaj Ilinojso orienten tra suda Nova Anglujo kaj suden ĝis centra Florido kaj Luiziano. Ĝi povas alti ĝis pli ol 50 m en et-valaj arbaroj de Apalaĉaj montoj, ofte sendikbranĉa ĝis ĝi atingas 25-30 m en alteco, igante ĝin tre valora arbo por produktado de konstruligno. Ĝi estas rapidkreskema, sen la komunaj problemoj de malforta ligno kaj mallonga vivotempo ofte vidita ĉe rapidkreskemaj specioj. Aprilo markas la komenco de la floranta periodo en suda Usono (krom kiel notite malsupre); arboj ĉe la norda limo de kultivado ekfloras en junio. La floroj estas pal-verdaj aŭ flavaj (malofte blankaj), kun oranĝa zono sur la korolo; ili produktas grandajn kvantojn da nektaro. La liriodendro estas la subŝtata arbo de Indianao, Kentukio, kaj Tenesio.
La tulipa liriodendro estas unu el la plej grandaj de la indiĝenaj arboj de orienta Usono, konata por atingi la altecon de 58 m, kun trunko de 3 m en diametro; ĝia ordinara alteco estas 21 m ĝis 30m. Ĝi preferas profundan, riĉan, kaj sufiĉe humidan grundon; ĝi estas ofta, kvankam ne abunda, nek izola. Ĝiaj radikoj estas karnecaj. La kresko estas sufiĉe rapida, kaj la tipa formo de ĝia krono estas konusa [2].
Malofte trovata en Nova Anglujo, ĝi estas abunda sur la suda marbordo de Eria Lago kaj okcidenten al Ilinojso. Ĝi etendiĝas suden al norda Florido, kaj estas malofta okcidente de la Misisipo. Ĝia plej bona disvolviĝo estas en Sudaj Apalaĉaj montoj, kie arboj povas superi 50 metrojn laŭ alto.
La tulipa liriodendro estas ĝenerale konsiderita kiel ombro-netolereman specion. Tiu estas plejofte asociata kun la unua jarcento de la arbara sukcesio. En la apalaĉaj arbaroj, ĝi estas domina specio dum la unuaj 50-150 jaroj de la sukcesio, sed ĝi estas forestanta aŭ malofta en arbareroj, aĝaj 500 jarojn aŭ pli. En ekvilibraj kreskokondiĉoj, ĝi ofte konstituas unuspeciaj aŭ preskaŭ unuspeciaj arbareroj. Ĝi povas daŭre postresti en pli maljunaj arbaroj kie ekzistas sufiĉe da perturbo por kaŭzi sufiĉe da senarbejoj por regenerado [3]. Individuaj arboj estis konataj por vivi ĝis ĉirkaŭ 500 jaroj [4]. Ĉiuj junaj liriodendroj kaj plej maturaj specimenoj estas netoleremaj por longedaŭra inundo; tamen, marbord-ebenaĵ-marĉa ekotipo en sudorienta Usono estas relative inundo-tolerema [5]. Tiu ekotipo estas rekonata per siaj malakre lobaj folioj, kiuj povas havi ruĝan nuancon. Partoj de orient-centra Florido proksime de Orlando havas ekotipon kun simil-aspektantaj folioj; ĝi multe pli frue floras (kutime en marto, kvankam florado povas komenciĝi en malfrua januaro) ol aliaj tipoj. Tiu orient-centra florida ekotipo ŝajnas havi la plej bonan kapablon por toleri tre malsekajn kondiĉojn, kie ĝi povas kreskigi mallongajn krajono-similajn radikostrukturojn (pneŭmatoforoj) similaj al tiuj produktitaj per aliaj marĉarboj en varmaj klimatoj. Iuj individuoj retenas siajn foliojn dum la tuta jaro, krom se ekstrema frosto okazas.
En la Kretaceo la genro estis reprezentata per pluraj specioj, kaj estis vaste distribuata en Nordameriko kaj Eŭropo. Ĝiaj restaĵoj ankaŭ estas trovataj en terciaraj rokaĵoj.
La tulipa liriodendro , virginia liriodendro aŭ tuliparbo (Liriodendron tulipifera), estas la nearktisa reprezentanto de la du-specia genro liriodendro, kaj la plej alta foliarbo en orienta Nordameriko. Ĝi estas indiĝena ekde suda Ontario kaj Ilinojso orienten tra suda Nova Anglujo kaj suden ĝis centra Florido kaj Luiziano. Ĝi povas alti ĝis pli ol 50 m en et-valaj arbaroj de Apalaĉaj montoj, ofte sendikbranĉa ĝis ĝi atingas 25-30 m en alteco, igante ĝin tre valora arbo por produktado de konstruligno. Ĝi estas rapidkreskema, sen la komunaj problemoj de malforta ligno kaj mallonga vivotempo ofte vidita ĉe rapidkreskemaj specioj. Aprilo markas la komenco de la floranta periodo en suda Usono (krom kiel notite malsupre); arboj ĉe la norda limo de kultivado ekfloras en junio. La floroj estas pal-verdaj aŭ flavaj (malofte blankaj), kun oranĝa zono sur la korolo; ili produktas grandajn kvantojn da nektaro. La liriodendro estas la subŝtata arbo de Indianao, Kentukio, kaj Tenesio.
Liriodendron tulipifera, el tulipífero de Virginia, tulípero de Virginia o árbol de las tulipas o, simplemente, tulípero,[1] es un árbol que pertenece a la familia de las magnoliáceas y que procede del este de Norteamérica, del sur de Ontario al este de Illinois, atravesando el sur de Nueva Inglaterra y el sur y centro de Florida y de Luisiana. Es el representante americano de las dos especies del género Liriodendron. Puede crecer a más de 50 m en bosques vírgenes de las montañas Apalache, frecuentemente sin ramas hasta 25-30 m en altura, haciendo muy valiosa su madera. Tiene rápido crecimiento, sin los problemas de madera débil y la corta vida del ejemplar muy visto en otras especies de rápido desarrollo. Abril marca el arranque de la floración en el sur de EE. UU.; y en el límite norteño de cultivo comienza en junio. Las flores son verde pálidas o amarillas (raramente blancas), con una banda anaranjada en los tépalos, y dan apreciables cantidades de néctar. El tulipanero es el árbol del estado de Indiana, Kentucky y Tennessee.
Todos los tuliperos jóvenes y muchos maduros son intolerantes a prolongada inundación; sin embargo, un ecotipo de costas del litoral pantanosas en el sudeste de EE. UU. (Parks et al. 1994) es relativamente tolerante al exceso de agua. Este ecotipo se reconoce por sus hojas lobuladas, que puede tener un tinte rojo. En áreas del este central de Florida, cerca de Orlando hay un ecotipo con hojas similares (en muchos casos; ver galería de imágenes) con flores mucho más tempranas (usualmente en marzo, aunque la floración puede seguir en enero) que otros tipos. Este ecotipo del este central de Florida parece tener la mejor habilidad para tolerar condiciones muy húmedas, donde crecen raíces como lápices (pneumatóforos) similares a las producidas por otros árboles de humedales en climas cálidos. Algunos individuos retienen sus hojas todo el año a menos que aparezca una fuerte helada.
Es uno de los más grandes y más bellos de los árboles nativos de EE. UU., capaz de alcanzar los 50 m de altura y 2.5 m de diámetro de tronco; su altura ordinaria, de 18 a 26 m. Prefiere suelo profundo, rico, y algo húmedo. Es bastante común que crezca en solitario. Las raíces son carnosas. El crecimiento es realmente rápido. La forma típica de la fronda es cónica.[2]
En el bosque este árbol llega a tamaños que lo hacen espectacular. El tronco llega a parecerse a columnas corintias, alto y esbelto, las ramas salen simétricamente, y todo su contorno, aunque algo formal, posee una clara elegancia.[2]
Las hojas tienen una forma inusual, y se desarrollan de un modo peculiar y característico. El brote foliar está compuesto de escamas como es usual, y esas escamas crecen con el crecimiento de la rama. Así no difieren sus brotes del de los demás árboles, pero lo peculiar es que cada par de escamas desarrolla como una envoltura oval que contiene la hoja joven y la protege contra cambios de temperaturas hasta ser fuerte. Cuando alcanza el estadio de separar las brácteas, las diminutas neohojas salen cuidadosamente plegadas a lo largo de la línea de rotura, abriendo al madurar, y hasta ocurrir eso, las brácteas se comportan como estípulas, creciendo hasta 25 mm o más en longitud antes de caer. La hoja es única en forma, su ápex se corta al final de un modo peculiar, los peciolos son largos, angulosos, y tan suaves que las hojas fluyen independientemente, y sus brillantes superficies dan un efecto al follaje como dándoles mucho más brillo.[2]
Las flores son grandes, brillantes, y en árboles desarrollados muy numerosas. Sus colores son verdoso amarillentos con toques de rojo y anaranjado, y recuerdan a un tulipán muy marcadamente. El fruto es un cono de 5-8 cm de largo, con un gran número de escamas delgadas angostas fijadas a un eje común. Esas escamas tienen cada una un carpelo rodeado de un anillo membranoso delgado. Cada cono contiene 60 o 70 de esas escamas, de las cuales solo unas pocas son fértiles. Los conos frutales permanecen en el árbol en variados estadios durante el invierno.[2]
Aparece en Nueva Inglaterra, abunda en las costas sureñas del lago Erie y el oeste de Illinois; sur de Alabama y Georgia, y raramente en el oeste del río Misisipi. Su mejor desarrollo es en los valles de los ríos fluyendo hacia el río Ohio.[2]
Como el tulipero ha impresionado la atención popular de muchos modos, consecuentemente posee muchos nombres comunes. En áreas del Mississippi es un álamo, por recordar a esa especie. Por el color de su madera Madera blanca. Los nativos americanos estaban tan habituados a hacer sus canoas de su tronco, que los primeros colonos lo llamaron madera de canoa.[2]
Crece fácilmente de semillas, que debe ser sembrada en un suelo suave y fino, en situación fresca y sombreada. Si se siembra en otoño, germinará exitosamente en primavera, pero si se lo hace en primavera, suelen permanecer un año en la tierra. La semilla de las ramas más altas de viejos ejemplares son las más apropiadas para germinar. También prospera de cortes y fácilmente se la trasplanta.[2]
Los tulipaneros son muy grandes, llegando hasta 35 m en buen suelo. Crecen mucho en suelos profundos, bien drenados, sueltos y bien nutridos en superficie. Muestran mejor respuesta a fertilizantes (aquellos con índice de baja salinidad son preferidos) que muchos otros árboles, aunque la materia orgánica y la estructura del suelo son muy importantes. Como otros miembros de la familia Magnolia, tienen raíces carnosas que se rompen fácilmente si se lo manipula violentamente. El trasplante debe hacerse temprano en primavera, antes del brote de las hojas; este tiempo es especialmente importante en las áreas más norteñas. El plantado en otoño es frecuentemente exitoso en Florida. El ecotipo del este centro de Florida puede ser más fácilmente trasplantado que otras razas, debido a que sus raíces crecen sobre nueve o diez meses cada año -- varios meses más que otros ecotipos. Muchos tulipaneros tienen baja tolerancia a la sequía.
Es recomendado como árbol de sombra.[2]
L. tulipifera ha sido introducido en muchas partes templadas del mundo, al menos tan al norte como Oslo, Noruega. En el Hemisferio Sur, se cultiva en partes de Argentina, Australia (tan al norte como Sídney), Chile, Nueva Zelanda, Sudáfrica, Uruguay. En Canadá es nativa en la parte del sur de Ontario en una línea de Hamilton a Sarnia, y muchos especímenes en Rondeau Provincial Park, pero más cultivado en la Columbia Británica: plantado en el archipiélago de la Reina Carlota, y en el interior tan al norte como Vernon. Su límite este de cultivo es Creston. Común en ciudades del sudoeste como Burnaby, New Westminster, Port Alberni, Vancouver y Victoria. En los Estados Unidos, se han hecho introducciones exitosas en partes de Washington, Oregón, California, Oklahoma, Texas. Un poco en Idaho, Nevada, Utah, Colorado, Nebraska, Kansas, Iowa, Minnesota, Wisconsin, Nuevo Hampshire, Maine. El ecotipo este centro de Florida crece bien en Palm Beach County, Florida y en Austin, Texas.
Esta especie es una de las plantas para abejas melíferas en el este de EE. UU., rindiendo una miel rojiza oscura, regularmente fuerte.
La madera blanda, de grano fino, es más conocida como "álamor" (abreviatura para "álamo amarillo") en EE. UU., pero mercadeada como "tulipanero americano" o por otros nombres comunes. Es muy ampliamente usado donde haga falta una madera barata, fácil de trabajar y estable. La albura es usualmente cremosa blanquecina. Mientras el duramen es usualmente verde pálido, con estrías rojas, purpúreas, o aun negras; dependiendo de los contenidos extractivos (i.e. las condiciones edáficas donde crece el árbol, etc). Es claramente la madera de elección para órganos, debido a su característica de tomar un acabado fino, bruñido. Su madera es comparable en textura, resistencia, y suavidad con el Pinus strobus pino blanco del este.
Usado para acabado interior de casas, paneles de carruajes, armarios, muebles. En caso de escasez de madera del mejor calificado pino blanco, el tulipanero toma su lugar en alguna medida, particularmente cuando se precisan enormes planchas.[2]
Parte inferior de una hoja, con un ácaro rojo
En el Cretácíco, el género estaba representado por varias especies, y ampliamente distribuido sobre Nortamérica y Europa. Permaneció en rocas terciarias.[2]
Liriodendron tulipifera, el tulipífero de Virginia, tulípero de Virginia o árbol de las tulipas o, simplemente, tulípero, es un árbol que pertenece a la familia de las magnoliáceas y que procede del este de Norteamérica, del sur de Ontario al este de Illinois, atravesando el sur de Nueva Inglaterra y el sur y centro de Florida y de Luisiana. Es el representante americano de las dos especies del género Liriodendron. Puede crecer a más de 50 m en bosques vírgenes de las montañas Apalache, frecuentemente sin ramas hasta 25-30 m en altura, haciendo muy valiosa su madera. Tiene rápido crecimiento, sin los problemas de madera débil y la corta vida del ejemplar muy visto en otras especies de rápido desarrollo. Abril marca el arranque de la floración en el sur de EE. UU.; y en el límite norteño de cultivo comienza en junio. Las flores son verde pálidas o amarillas (raramente blancas), con una banda anaranjada en los tépalos, y dan apreciables cantidades de néctar. El tulipanero es el árbol del estado de Indiana, Kentucky y Tennessee.
Todos los tuliperos jóvenes y muchos maduros son intolerantes a prolongada inundación; sin embargo, un ecotipo de costas del litoral pantanosas en el sudeste de EE. UU. (Parks et al. 1994) es relativamente tolerante al exceso de agua. Este ecotipo se reconoce por sus hojas lobuladas, que puede tener un tinte rojo. En áreas del este central de Florida, cerca de Orlando hay un ecotipo con hojas similares (en muchos casos; ver galería de imágenes) con flores mucho más tempranas (usualmente en marzo, aunque la floración puede seguir en enero) que otros tipos. Este ecotipo del este central de Florida parece tener la mejor habilidad para tolerar condiciones muy húmedas, donde crecen raíces como lápices (pneumatóforos) similares a las producidas por otros árboles de humedales en climas cálidos. Algunos individuos retienen sus hojas todo el año a menos que aparezca una fuerte helada.
Idi-bihotz arbola edo tulipa-arbola (Liriodendron tulipifera) Magnoliaceae familiako zuhaitza da eta Ipar Amerikako ekialdean du jatorria. Liriodendron generoko bi espezieen adierazgarri amerikarra da . Appalache mendietako baso birjinetan 50 m baino gehiago hazi daiteke, maiz 25-30 m altueran adarrik gabe, hortaz, haren egurra oso estimatua da. Handitze bizkorra du, egur ahularen arazorik gabe eta zuhaitzaren itxura tipikoa, konikoa da.
Hazkundea oso azkarra du eta zuhaitzaren forma tipikoa konikoa da. Itzala sortzeko zuhaitz aproposa da.
Espezie hau Estatu Batuetako ekialdeko ezti landare garrantzitsuenetako bat da eta ezti gorrixka iluna ematen du.
Hosto baten beheko aldean, akaro gorri batekin
Idi-bihotz arbola edo tulipa-arbola (Liriodendron tulipifera) Magnoliaceae familiako zuhaitza da eta Ipar Amerikako ekialdean du jatorria. Liriodendron generoko bi espezieen adierazgarri amerikarra da . Appalache mendietako baso birjinetan 50 m baino gehiago hazi daiteke, maiz 25-30 m altueran adarrik gabe, hortaz, haren egurra oso estimatua da. Handitze bizkorra du, egur ahularen arazorik gabe eta zuhaitzaren itxura tipikoa, konikoa da.
Hazkundea oso azkarra du eta zuhaitzaren forma tipikoa konikoa da. Itzala sortzeko zuhaitz aproposa da.
Espezie hau Estatu Batuetako ekialdeko ezti landare garrantzitsuenetako bat da eta ezti gorrixka iluna ematen du.
Lännentulppaanipuu[3] (Liriodendron tulipifera) on Pohjois-Amerikan itäosista kotoisin oleva suurikokoinen, kesävihanta puu, joka kuuluu tulppaanipuiden sukuun ja magnoliakasvien heimoon.[2] Sillä on näyttävät, tulppaaninkukan muotoiset lehdet ja kukat, ja se on yksi kookkaimmaksi kasvavista lehtipuulajeista luontaisella levinneisyysalueellaan.[2][4] Sen puuainesta hyödynnetään monipuolisesti huonekalu- ja rakennusteollisuudessa, ja se on valittu sekä Indianan että Tennesseen osavaltiopuuksi.[5] Se on läheistä sukua kiinantulppaanipuulle, josta sen erottaa parhaiten matalammin liuskoittuneiden lehtien perusteella.[6]
Lännentulppaanipuu on nopeakasvuinen ja pitkäikäinen puu, joka alkaa tuottaa siementä 20–30 vuoden ikäisenä ja pystyy jatkamaan siementuotantoa yli 200 vuoden ajan.[2][4] Sen keskimääräinen elinikä on 200–250 vuotta, mutta se voi elää yli 300 vuoden ikäiseksikin. Yleensä se kasvaa 30–45 metriä korkeaksi ja rinnankorkeusläpimitaltaan 60–150 senttimetriä paksuksi.[4] Suurimmat luonnosta löydetyt puuyksilöt ovat olleet yli 60 metriä korkeita ja 3 metriä paksuja.[2]
Lännentulppaanipuulla on suora, korkealle oksaton runko, leveän pylväsmäinen latvus, syvälle ulottuva pääjuuri ja useita vahvoja sivujuuria, jotka levittäytyvät kauas sen ympärille.[2][4][6] Sen kaarna on harmaanruskeaa ja vanhemmiten paksua ja syväuurteista.[5][6]
Kuluvan kauden kasvainranka on vihreä ja kalju tai lähes kalju.[6] Erikoisen muotoiset lehdet sijaitsevat varrella kierteisesti ja niissä on 5–12 senttimetriä pitkä lehtiruoti.[5][6] Korvakkeet ovat parillisia, vaaleanvihreitä, soikeita tai vastapuikeita ja 2–5 senttimetriä pitkiä.[5] Lovipäinen lehtilapa on jakaantunut neljään terävään liuskaan ja sen pituus on 7–15 senttimetriä ja leveys 13–19 senttimetriä.[5][6] Lehtien yläpinta on kiiltävän tummanvihreä ja alapinta sinivihreä ja ne saavat syksyllä oranssin tai keltaisen värityksen.[6]
Lännentulppaanipuu on yksikotinen kasvi, joka kukkii huhti–kesäkuussa ja kantaa hedelmää elo–lokakuussa.[2][4] Kaksineuvoiset, kuppimaiset kukat ovat 4–5 senttimetriä leveitä ja sijaitsevat yksittäin kuluvan kauden kasvainten kärjessä.[4][6] Niissä on yhdeksän vihertävänkeltaista, oranssijuovaista kehälehteä, joista kolme ulointa levittäytyvät vaakatasoon.[6] Hyönteisten pölytettyä kukat niistä kehittyy kartiomaisia, vaaleanruskeita hedelmistöjä, joiden pituus on 5–6 senttimetriä.[4] Hedelmistön sisällä on runsaasti toisiinsa limittyneitä siemeniä, joilla on paperinohuet lenninsiivet.[5][6] Hedelmistöt säilyvät puussa yleensä talven ylitse, ja tuuli levittää siemenet puun ympäristöön.[2][6]
Lännentulppaanipuu on kotoisin Pohjois-Amerikan itäosista, missä sen levinneisyysalue ulottuu koillisessa Uuden Englannin eteläosiin, luoteessa Michiganiin, lounaassa Louisianaan ja kaakossa Pohjois-Floridaan. Parhaiten se menestyy Ohiojoen laaksossa ja Appalakkien rinteillä Pohjois-Carolinassa, Tennesseessä, Kentuckyssä ja Länsi-Virginiassa.[2][4]
Lännentulppaanipuu sietää huonosti varjostusta ja menestyy parhaiten melko märässä hiekkaisessa savimaassa, joka on ilmavaa ja läpäisee hyvin vettä. Se on hyvin erilaisiin ilmastoihin sopeutunut pioneeripuu, joka valtaa nopeasti aukeita paikkoja ja muodostaa sinne puhtaita metsiköitä. Sitä tavataan noin 1 400 metrin korkeudelle asti vuorten loivilla alarinteillä ja suojaisissa notkoissa, yleensä pohjoisen tai idän puolella.[2]
Lännentulppaanipuu on hyvin monikäyttöinen puu, jonka suorasyinen puuaines kutistuu vain vähän ja pitää hyvin liimaa. Siitä valmistetaan huonekalujen runko-osissa käytettävää puutavaraa, puuviilua ja vaneria sekä selluloosaa. Lisäksi sitä käytetään yhä enemmän pehmeiden puulajien tilalla erilaisten rakennusmateriaalien valmistuksessa. Se on melko huono polttopuu mutta sitäkin parempi sytyke.[2][4]
Lännentulppaanipuu on ollut jo pitkään suosittu koristekasvi puistoissa ja puutarhoissa kiiltävänvihreiden lehtiensä, tulppaanin muotoisten kukkiensa ja veistoksellisen ulkomuotonsa ansiosta. Se on myös tärkeä hunajakasvi – parinkymmenen vuoden ikäisestä tulppaanipuusta saadaan yhden kasvukauden aikana mettä määrä, joka vastaa lähes 2 kilogrammaa hunajaa.[2][4]
Pohjois-Amerikan intiaanit veistivät tulppaanipuusta kanootteja ja käyttivät sitä rohdoskasvina. Cherokeet ja rappahannockit hoitivat juuren nilaosasta valmistamillaan lääkkeillä muun muassa sydänvaivoja, kuumetiloja, reumatismia sekä ruoansulatusvaivoja ja vahvistivat yleiskuntoa.[5]
Lännentulppaanipuu tarjoaa eläimille vain vähän ravintoa moniin muihin puulajeihin nähden.[4] Sen nuoret vesat ja lehdet maistuvat kotieläimille ja valkohäntäpeuralle, ja siemeniä syövät muun muassa peltoviiriäinen, tammipunavarpunen, pumpulihäntäkaniini, valkojalkahiiri sekä puna- ja harmaaorava. Lisäksi mahlatikat käyttävät ravintonaan sen nilaa ja rubiinikurkkukolibri kukkien mettä.[2]
Lännentulppaanipuu (Liriodendron tulipifera) on Pohjois-Amerikan itäosista kotoisin oleva suurikokoinen, kesävihanta puu, joka kuuluu tulppaanipuiden sukuun ja magnoliakasvien heimoon. Sillä on näyttävät, tulppaaninkukan muotoiset lehdet ja kukat, ja se on yksi kookkaimmaksi kasvavista lehtipuulajeista luontaisella levinneisyysalueellaan. Sen puuainesta hyödynnetään monipuolisesti huonekalu- ja rakennusteollisuudessa, ja se on valittu sekä Indianan että Tennesseen osavaltiopuuksi. Se on läheistä sukua kiinantulppaanipuulle, josta sen erottaa parhaiten matalammin liuskoittuneiden lehtien perusteella.
Tulipier de Virginie
Le tulipier de Virginie ou arbre aux lis est un arbre feuillu de la famille des Magnoliacées originaire du sud et de l'est des États-Unis[1].
Dans son habitat d'origine, il s'élève de 50 à 60 m (moins en Europe) et peut y vivre jusqu'à 500 ans (environ 300 ans en Europe). Son tronc peut atteindre 2 ou 3 mètres de diamètre[1].
Il se distingue avant tout par sa feuille (10 à 16 cm). Celle-ci, caduque, simple, alterne comporte 4 lobes avec une échancrure nette. Le pétiole mesure jusqu'à 10 cm. Elle est jaune-vert au printemps et en été, jaune en automne[1].
La fleur, hermaphrodite, est solitaire, dressée, comporte 9 tépales (pétales et sépales indifférenciés) dont 3 sépales vert clair entourant 6 pétales évoluant de vert très clair à blanc, jaune orangé à la base et légèrement odorante. Sa forme la fait ressembler à une tulipe, d'où le nom de l'espèce[1]. La floraison se fait entre mai-juin-juillet selon le climat.
Elle donne un fruit conique dressé après 20 ans. À maturité, à partir d'octobre, il libère de nombreux akènes ailés (3 à 5 cm) ou samares simples (graines ailées, comparables à celle du frêne)[1].
• Essence de pleine lumière à développement rapide, capable de tolérer un faible ombrage.
• Grosses fleurs bisexuées vert jaune odorantes rappelant une tulipe, d’où le nom de l’espèce.
• Fruit conique et écailleux contenant de petites graines ailées.
• Souche rejetant vigoureusement après coupe.
Les jeunes branches sont rouge foncé tandis que l'écorce devient gris foncé, finement fissurée en vieillissant.
Samares - Muséum de Toulouse.
Son aire de distribution s'étend de l'Arkansas et l'Alabama jusqu'au Michigan, à New York et au sud du Canada[1]. Il pousse dans les sols bien drainés des bassins des rivières et évite les sols trop calcaires. Dans les forêts mixtes, il est associé au noyer noir, au caryer et au chêne blanc d'Amérique[1]. L'arbre supporte des gelées courtes jusqu'à −30 °C et apprécie énormément le soleil. Il a besoin de beaucoup d'eau en terrain bien drainé[1]. Son exploitation est étudiée actuellement dans le sud-ouest de la France (Béarn et le Pays basque) dont le climat humide lui conviendrait bien.
L'arbre a été introduit en Europe en 1663 et il est depuis courant dans les parcs du continent[1]. Il a été introduit en France à partir du début du XVIIIe siècle, notamment par La Galissonnière. Les plus connus furent plantés au Petit Trianon de Versailles pour Marie-Antoinette en 1771 et abattus par la tempête de décembre 1999[2].
Depuis la disparition des deux tulipiers du parc de Versailles, le plus vieux tulipier de Virginie de France (contemporain de ceux du Petit Trianon) serait pour certains dans le parc du château de Didonne à Semussac en Charente-Maritime (près de Royan). Cependant, l’âge d’un tulipier du parc du château de Coursan-en-Othe, dans l'Aube, a été estimé par l'ONF à 350 ans, ce qui nous ramènerait à une date bien antérieure. Un tulipier est également présent dans le parc du château de Lesches qui a plus de 300 ans. D'autres sont également visibles dans les parcs des châteaux de Cirey-sur-Blaise (Haute-Marne) et Canaples (Somme) ; ils dateraient de 1830 pour le premier et de la fin du XIXe siècle pour le second. Un tulipier de Virginie de 30 mètres de hauteur est visible dans le domaine royal de Château-Gaillard (Amboise), planté sur les grands parterres des jardins du roi, et daterait du début du XIXe .
Plusieurs sujets plantés à la fin du XIXe siècle sont visibles dans les parcs et les arboretums.
En plus de l'ornement, celui-ci possède un bois de cœur brun utilisé pour la fabrication de mobilier[1]. On extrait de son écorce la liriodendrine, un alcaloïde succédané de la quinine. Sa fleur est visitée par les abeilles attirées par son nectar. Aux États-Unis on y récolte un miel très foncé.
Du grec ancien λείριον, leírion (« lis ») et δένδρον, dendron (« arbre »).
L'espèce Liriodendron tulipifera a été décrite par le naturaliste suédois Carl von Linné en 1753[3].
Le Tulipier de Virginie est une plante-hôte des chenilles des papillons Papilio glaucus et Papilio troilus[15].
Tulipier de Virginie
Le tulipier de Virginie ou arbre aux lis est un arbre feuillu de la famille des Magnoliacées originaire du sud et de l'est des États-Unis.
O tulipeiro de Virxinia, árbore das tulipas ou simplemente tulipeiro[1], (Liriodendron tulipifera) é unha árbore que pertence á familia das magnoliáceas e que procede do leste de América do Norte. É o representante americano das dúas especies do xénero Liriodendron. Pódese desenvolver por riba dos 50 m nas fragas das montañas dos Apalaches, normalmente sen pólas até non acadaren os 25–30 m de altura o que os fai árbores moi apreciadas na industria madeireira. Medra axiña, sen o problema común de xerar madeiras febles na consistencia, e de pouca dura. As flores teñen unha fita laranxa nos tépalos; teñen unha gran cantidade de néctar, sendo unha das maiores plantas melíferas do leste dos Estados Unidos, producindo unha variedade de mel avermellada dun forte sabor
O tulipeiro de Virxinia é a "árbore do estado" (segundo a listaxe do goberno dos Estados Unidos) de Indiana, Kentucky e Tennessee. En Galiza aparece como ornmanetal, sendo común en arboredos e xardinaxe palaciana e urbana.
É unha das árbores máis grandes e fermosas orixinarias dos Estados Unidos, que pode acadar os 50 m de altura e 25 dm de diámetro de toro; a súa altura ordinaria é, porén, de 18 a 26 m. As raíces son carnosas. O crecemento é realmente rápido. A forma típica da fronde é cónica.[2]
A casca é parda, fendida, coas pólas macías, lustrosas, avermelladas ao comezo, despois cinsentas e finalmente pardas. Recendente e agre. A madeira é amarelenta ou parda, co floema da cor do leite; liviá, mol, brillante, de gran dereito; de densidade: 0,4230; peso do pé³: 26,36 lbs. Os gomos invernais son vermellos escuros, cubertos, obtusos; escamas converténdose en estípulas conspicuas para a folla sen cubrir, e persistente até que a folla medra plenamente. A xema floral vai fechada nunha bráctea duplo valvada, caediza. As follas teñen unha forma rara e se desenvolven dun xeito peculiar e característico. Son alternas, simples, venosas, de 12-15 cm de longo e moi largas, tetralobulada, acorazonadas, truncadas ou afiadas na base, enteiras, e o apex cortado a través nun ángulo suave, facendo que a súa parte superior se vexa cadrada; veas primarias prominentes. A cor das follas é verde suave; en pleno crecemento son verde brillantes, coa face lisa e brillante, e o envés verde pálido e venoso. Polo outono tórnanse claras, amarelentas. O pecíolo é longo, magro e anguloso. As flores aparecen polo mes de maio. Son grandes, brillantes, e en árbores desenvolvidas son moi numerosas. Son perfectas, solitarias, terminais, verde amarelentas, cos pedúnculos fortes, de 2,5 a 5 cm de longo, con forma de cuncas ou tulipas, erectas, conspicuas. O gromo está enclaustrado nunha cuberta de dúas brácteas triangulares que caen cando o abrocho abre. O cáliz ten 3 sépalos imbricados, reflectidos ou esparexidos, venosos, que cedo fican deciduos. A corola ten forma de cunca, con 6 pétalos cuns 5 cm de longo, en dúas ringleiras, imbricada, hipóxina, verde amarelenta, coa base marcada de amarelo. Ás veces ten textura carnosa. Os estames son indefinidos, imbricados en moitos grupos na base do receptáculo; filamentos enredados, curtos; anteras extrorsas, longas, con dúas celas, adnatas, lonxitudinalmente abertas. Os pistilos son indefinidos, imbricados no receptáculo longo e sutil. O ovario é unicelado, co estilo acuminado, achatado; estigma curto, cunha á, recurvado; con dous óvulos. O froito é un cono angosto pardo suave, formado por moitos carpelos simil sámara, no outono.[2]
No bosque esta árbore acada tamaños que a fan magnificente. O toro chega a se asemellar a columnas corintias, alta e esvelta, as pólas saen simetricamente, e todo o seu contorno, aínda que algo formal, posúe certa elegancia.[2]
O tulipeiro prefire solos fundos, ricos e algo húmidos. Adoita aparecer só nas fragas.Todos os tulipeiros novos e moitos maduros son intolerantes ao alagamento prolongado; porén, un ecotipo de costas da beiramar pantanosa do sueste dos EUA (Parks et al. 1994) é relativamente tolerante ao exceso de auga. Este ecotipo recoñécese polas súas follas lobuladas, que poden ter unha tintura avermellada. En áreas do leste central da Florida, preto de Orlando achamos un ecotipo coas follas semellantes (en moitos casos; ver galería de imaxes abaixo) con flores moito máis cedas (usualmente en marzo, aínda que a floración pode seguir en xaneiro) que outros tipos. Este ecotipo do leste central da Florida semella ter a mellor habilidade para aturar condicións moi húmidas, onde medran raíces coma lapis (pneumatóforos) semellantes á producidas por outras árbores de lamazais en climas cálidos. Algúns individuos persisten coas follas todo o ano, a non ser que apareza unha xeada severa.
Procede da costa leste de América do Norte dende o sur de Ontario e Vermont acadando polo sur o centro da Florida e Luisiana. Aparece en Nova Inglaterra, abunda nas costas do sur do Lago Erie e o oeste de Illinois; sur de Alabama e Xeorxia, e raramente no oeste do río Mississippi. O seu mellor desenvolvemento dáse nos vales do río que flúen cara o río Ohio.[2] Téñense introducido en numerosas partes temperadas do mundo, tan ao norte coma en Oslo ou en Noruega. No Canadá, é nativo da parte sur de Ontario seguindo unha liña de Hamilton a Sarnia, con numerosos exemplares no Rondeau Provincial Park, porén os maiores cultivos pódense atopar na Columbia Británica. Aquí atópanse cultivados en Haida Gwaii (Illas da Raíña Carlota), e no interior tan ao norte como é Vernon. A plantación máis ao leste atópase en Crestón. Adoita medrar nas cidades do suroeste, coma Burnaby, New Westminster, Port Alberni, Vancouver e Victoria. No hemisferio sur, cultívase nalgunhas partes da Arxentina, Australia, Chile, Nova Zelandia, Suráfrica, e o Uruguai.
En Galiza acostuma plantarse en xardinaxe urbana e palaciana. Dous exemplares aparecen no Catálogo de Árbores Senlleiras de Galicia:
Agroma de xeito doado de sementes, o solo cómpre ser suave e fino, en situación fresca e sombreada. Mellor se son fondos e ben drenados. Se se sementa polo outono, xermolará exitosamente pola primavera; porén se se fai na primavera, adoitan ficar un ano no chan. As sementes das pólas máis altas dos exemplares vellos son as más apropiadas para xermolaren. Tamén prospera ben de esgallo transplantado.[2] Amosan unha boa resposta á fertilización (mellor aqueles con baixo índice de salinidade), sendo moi imporante axeitar a estrutura do solo engadindo bastante materia orgánica. Coma outros membros da familia Magnolia, ten as raíces carnosas polo que poden crebar de xeito doado se se manipula violentamente. O transplante debe facerse cedo na primavera, antes de saíren os gomos das follas. Moitos tulipeiros teñen baixa tolerancia á seca, polo que as regas no verán son recomendadas en climas con influencia mediterránea (sur de Galiza). L. tulipifera introduciuse en moitas partes temperadas do mundo coma árbore de sombra.
Esta especie é unha das mellores plantas para abellas melíferas, especialmente no leste dos Estados Unidos de América, doando un mel avermellado escuro, de sabor forte.
A madeira é mol, de gran fino. Úsase moito cando se require unha madeira barata, doada de traballar e estábel. O sámago é usualmente de cor do leite, abrancazado; porén a cerna é verde pálida, con estrías encarnadas, purpúreas, ou aínda negras; dependendo dos contidos extractivos (i.e. as condicións edáficas onde medra a árbore etc). É claramente a madeira de elección para órganos, por mor á súa habilidade de coller un acabado fino, brunido. A madeira é comparábel en textura, resistencia, e suavidade coa do Pinus strobus, o piñeiro brando do leste. Úsase moito para a carpintaría do interior das casa americanas: paneis, caixas, mobles, pranchas etc.
O tulipeiro de Virxinia, árbore das tulipas ou simplemente tulipeiro, (Liriodendron tulipifera) é unha árbore que pertence á familia das magnoliáceas e que procede do leste de América do Norte. É o representante americano das dúas especies do xénero Liriodendron. Pódese desenvolver por riba dos 50 m nas fragas das montañas dos Apalaches, normalmente sen pólas até non acadaren os 25–30 m de altura o que os fai árbores moi apreciadas na industria madeireira. Medra axiña, sen o problema común de xerar madeiras febles na consistencia, e de pouca dura. As flores teñen unha fita laranxa nos tépalos; teñen unha gran cantidade de néctar, sendo unha das maiores plantas melíferas do leste dos Estados Unidos, producindo unha variedade de mel avermellada dun forte sabor
Folla dunha árbore madura.O tulipeiro de Virxinia é a "árbore do estado" (segundo a listaxe do goberno dos Estados Unidos) de Indiana, Kentucky e Tennessee. En Galiza aparece como ornmanetal, sendo común en arboredos e xardinaxe palaciana e urbana.
Prawy tulpowc (Liriodendron tulipifera) je štom ze swójby lilijowcowych rostlinow (Magnoliaceae).
Prawy tulpowc (Liriodendron tulipifera) je štom ze swójby lilijowcowych rostlinow (Magnoliaceae).
Liriodendron tulipifera L., 1753 è un albero della famiglia delle Magnoliacee[2], noto come albero dei tulipani o anche tulipier (dal francese), italianizzato in tulipifero.
Deriva il suo nome dai fiori, simili a tulipani di colore verde-giallo.
Nel suo habitat originale, sale da 50 a 60 m (meno in Europa) e vi può vivere fino a 500 anni (circa 300 in Europa). Il suo tronco può raggiungere 2 o 3 metri di diametro.
Le foglie decidue hanno forma quadrata lobata con apici. Il picciolo misura fino a 10 cm. È giallo-verde in primavera e in estate, giallo in autunno.
I fiori ermafroditi, giallo-verdi profumati, sono grandi, solitari, eretti, di un verde molto pallido, raramente bianchi, compaiono a inizio estate e hanno un'alta concentrazione di nettare. Il fiore, comprende 9 tepali (petali e sepali indifferenziati) di cui 3 sepali verde chiaro che circondano 6 petali che evolvono dal verde a bianco, giallo aranciato alla base e leggermente profumato. La fioritura avviene tra maggio-giugno-luglio a seconda del clima.
Dà un frutto conico dopo 20 anni. I frutti secchi, lunghi 6–7 cm, ricordano delle pigne squamose, erette,strette e piccole. Quando sono maturi, a partire da ottobre, rilasciano piccoli semi alati.
L'albero ha forma conica, ha crescita rapida con fusto generalmente diritto e con diametro fino a 3 metri. Predilige terreni profondi, ricchi e umidi. Ha bisogno di molta acqua in un terreno ben drenato come nei bacini fluviali ed evita suoli eccessivamente calcarei. Tollera gelate brevi fino a -30 °C e apprezza enormemente il sole. I rami giovani sono rosso scuro mentre la corteccia diventa grigio scuro, finemente screpolata con l'età.
L'albero dei tulipani è originario della costa orientale degli Stati Uniti d'America e la sua presenza arriva grosso modo fino agli Stati dell'Indiana, Tennessee e Mississippi. Viene coltivato in Europa e altre zone del globo, principalmente come pianta ornamentale.
Tutte le parti della pianta sono tossiche per l'uomo per ingestione. Nei luoghi d'origine la pianta si presta a svariati usi, dalla silvicoltura, nonché per l'utilizzo del legname. In Italia è utilizzato quasi solo a scopo ornamentale. In tal senso vale la pena citare un esemplare di L. tulipifera situato nel parco di Villa Besana a Sirtori in provincia di Lecco che, con i suoi 52 metri d'altezza, è tra gli alberi più alti d'Italia.
Grazie all'elevata presenza di nettare nei fiori, negli Stati Uniti è una apprezzata specie mellifera.
Essendo un albero che cresce alto, dritto e piuttosto velocemente, fornisce del legname che, con le sue caratteristiche di lavorabilità, stabilità e peso specifico (480 kg/m³ essiccato) lo rendono adatto ad un gran numero di impieghi. Ha colore biancastro, venatura evidente con fiammature scure o verdastre e consistenza tenera. È particolarmente apprezzato, oltre che per l'economicità, per l'ottima reazione ai trattamenti con vernici, mordenti e impregnanti. Il colore chiaro e la compattezza della venatura permettono di riprodurre fedelmente le tinte del noce, del ciliegio e di altre essenze a poro chiuso.
Liriodendron tulipifera L., 1753 è un albero della famiglia delle Magnoliacee, noto come albero dei tulipani o anche tulipier (dal francese), italianizzato in tulipifero.
Deriva il suo nome dai fiori, simili a tulipani di colore verde-giallo.
Gelsvažiedis tulpmedis (lot. Liriodendron tulipifera, angl. Tulip Tree, pranc. Tulipier de Virginie, vok. Amerikanischer Tulpenbaum) – magnolijinių (Magnoliaceae) šeimos augalas.
Savaime paplitę Šiaurės Amerikos žemyno pietryčiuose. Auga JAV rytuose - tarp Atlanto vandenyno ir Misisipės žemupio, bei arealo pietuose nuo Meksikos įlankos, šiaurinės Floridos dalies iki Kanados Ontarijo provincijos pietinių pakraščių.
Mėgsta saulėtas vietas, purų derlingą dirvožemį.
Introdukuotas Lietuvoje ir gana gerai prisitaikęs prie Lietuvos klimato sąlygų. Jos lietuvoje auga jau apie 15 metų.
Vidutinio aukščio ir aukšti medžiai, užaugantys 24–37 (50–60) m bei iki 1 (2–3) m skersmens kamienu. Apalačų kalnų vietovių sengirėse, užauga daugiau kaip 50 m aukščio. Aukščiausias išmatuotas gelsvažiedis tulpmedis siekė 62 m[1] aukščio bei 2,3 m kamieno skersmens, 1984 metų gegužės mėnesį šį medį nuvertė audra. Jis augo JAV Mičigano valstijos Cass apygardoje.
Augančio parkuose ir kitose atvirose vietose, medžio laja vidutinio tankumo, rutuliška, o daugiau brandžių medžių pailgai kiaušiniška, ovališka. Žievė pilka arba rusvai pilka, išilgai smulkiai suaižėjusi, senų medžių giliai vagota. Lapai 7–20 cm ilgio, 8–20 cm pločio, su išliežiu ir 2–3 poromis skiaučių, lygiakraščiai, stori, odiški, pliki. Pamatas plačiai pleištiškas ar nežymiai širdiškas. Lapų viršus ryškiai žalias, žvilgantis, apačia šviesiai žalia, rudenį aukso geltonumo. Lapkotis 5–12 cm ilgio. Žiedai pavieniai ūglių viršūnėje, taurės formos (panašus į tulpės žiedą), apie 6 cm ilgio ir tokio pat skersmens. Apyžiedis iš 9 balsvai žalių lapelių, kurių trys išoriniai plačiai atsilenkę, o visi kiti suglausti, su plačia ryškia oranžine dėme iš vidaus, nekvapnūs. Sutelktinis vaisius ritiniškas, 4–7 cm ilgio, 2–3 cm skersmens, kūgiškai nusmailėjusia viršūne, sudarytas iš daugelio spirališkai išsidėsčiusių dvisėklių sparnavaisių. Žydi birželio pabaigoje–liepą. Vienas žiedas žydi 3-5 dienas, tad pirmiesiems peržydėjus, pražysta kiti žiedai. Tokiu būdu žydėjimas tęsiasi beveik mėnesį. Sparnavaisiai prinoksta spalį.
Gyvena 400-500 metų. Savaiminio paplitimo areale labai atsparus parazitiniams kenkėjams ir ligoms, pakenčia ir drėgną dirvožemį.
Mediena balsva, žalsva ar rusva, su branduoliu, minkšta, gana lengva, nepatvari, lygiu paviršiumi, lengvai apdirbama. Naudojama stalių darbams, muzikos instrumentams, fanerai, popieriui gaminti. Iš storų kamienų, vietinės indėnų gentys bei pirmieji europiečių kolonistai gamindavosi kanojas.
Gelsvažiedžio tulpmedžio žiedai bitėms suteikia daug nektaro, o jo sėklomis maitinasi voverės, paukščiai, laukiniai triušiai ir elniai. Taip pat elniai ir triušiai maitinasi jų jaunomis šakelėmis bei jaunais medeliais. Dekoratyvus didelių parkų medis, žydėjimo metu skleidžia malonų kvapą.
Tulpmedžių „Liriodendron“ genties lotyniškas pavadinimas kilęs nuo graikų kalbos žodžio „leirion“, reiškiančio leliją, graikiškas žodis „dendron“ reiškia medį, o rūšies pavadinimas „tulipifera“ - reiškiantis „gimdantis“ tulpes. Genetiškai su tulpėmis ir lelijomis bendrumų neturi.
Angliški sinonimai:
Pasaulio išskirtiniai medžiai
Lietuvos svetimžemė dendroflora
Iliustruotas Lietuvos augalų genčių vardynas · Lietuvos vietinės medžių ir krūmų rūšys · Lietuvos išskirtiniai medžiai · Lietuvos svetimžemė dendroflora · Pasaulio išskirtiniai medžiai
Miškas · Miško skliautas · Lietuvos miškai · Pasaulio miškai (šalys pagal miškų plotą) · Miškų nykimas (neteisėtas miško kirtimas)
Miškininkystė (ekologinė miškininkystė) · Miško atkūrimas · Įveisimas · Miškų ūkis · Miškų urėdija · Girininkija · Eiguva · Lietuvos miškų institutas
Gelsvažiedis tulpmedis (lot. Liriodendron tulipifera, angl. Tulip Tree, pranc. Tulipier de Virginie, vok. Amerikanischer Tulpenbaum) – magnolijinių (Magnoliaceae) šeimos augalas.
Tulipantre (Liriodendron tulipifera) er et stort, løvfellende tre i magnoliafamilien.
Det har en lang, rett stamme uten lave greiner og kan bli mer enn 60 m høyt. Barken er grå med grunne ribber. Bladene er firelappete og 10–15 cm lange og 15–20 cm brede. De store, tulipanaktige blomstene er endestilte blant bladene. Frukten er mørkebrun og papiraktig med mange frø som har vinge og spres med vinden.
Tulipantreet hører hjemme i løvskogene i den østlige delen av Nord-Amerika. Det vokser i flere ulike klimasoner, og i lavlandet kan den finnes sammen med trær som Nyssa, sumpsypress, eik, hickory, rødlønn, ambratre, virakfuru, blomsterkornell, syretre og virginiaeiner. I Appalachene kommer delvis andre arter inn, som robinia, weymouthfuru, canadahemlokk, svartvalnøtt, sukkerbjørk, svartlind, snøklokketre, kvitask, romhegg, agurkmagnolia, gul hestekastanje, amerikabøk, sukkerlønn og gulbjørk.
Utbredelsen strekker seg fra sørlige New England, vestover gjennom sørlige Ontario og Michigan, sørover til Louisiana og østover til sentrale Florida. Arten er vanligst, og trærne blir høyest i Ohio-dalen og i fjellstrøkene i Nord-Carolina, Tennessee, Kentucky og Vest-Virginia.
Trevirket brukes i møbelproduksjon og som massevirke. Dette vakre treet er mye plantet i parker og store hager, men er ikke vanlig i Norge. Arten finnes forvillet i Østerrike, Danmark, Tyskland, Italia og den tidligere Sovjetunionen.
Tulipantre (Liriodendron tulipifera) er et stort, løvfellende tre i magnoliafamilien.
Det har en lang, rett stamme uten lave greiner og kan bli mer enn 60 m høyt. Barken er grå med grunne ribber. Bladene er firelappete og 10–15 cm lange og 15–20 cm brede. De store, tulipanaktige blomstene er endestilte blant bladene. Frukten er mørkebrun og papiraktig med mange frø som har vinge og spres med vinden.
Tulipantreet hører hjemme i løvskogene i den østlige delen av Nord-Amerika. Det vokser i flere ulike klimasoner, og i lavlandet kan den finnes sammen med trær som Nyssa, sumpsypress, eik, hickory, rødlønn, ambratre, virakfuru, blomsterkornell, syretre og virginiaeiner. I Appalachene kommer delvis andre arter inn, som robinia, weymouthfuru, canadahemlokk, svartvalnøtt, sukkerbjørk, svartlind, snøklokketre, kvitask, romhegg, agurkmagnolia, gul hestekastanje, amerikabøk, sukkerlønn og gulbjørk.
Utbredelsen strekker seg fra sørlige New England, vestover gjennom sørlige Ontario og Michigan, sørover til Louisiana og østover til sentrale Florida. Arten er vanligst, og trærne blir høyest i Ohio-dalen og i fjellstrøkene i Nord-Carolina, Tennessee, Kentucky og Vest-Virginia.
Trevirket brukes i møbelproduksjon og som massevirke. Dette vakre treet er mye plantet i parker og store hager, men er ikke vanlig i Norge. Arten finnes forvillet i Østerrike, Danmark, Tyskland, Italia og den tidligere Sovjetunionen.
Costo artìcol a l'é mach në sbòss. Da finì.
Da finì.
Da finì.
Costo artìcol a l'é mach në sbòss. Da finì.
DistribussionDa finì.
NotissieDa finì.
Tulipanowiec amerykański (Liriodendron tulipifera L.) – jeden z dwóch gatunków tulipanowca. Jest okazałym drzewem zrzucającym liście na zimę. W swej ojczyźnie należy do najwyższych drzew liściastych, często wystaje ponad poziom dębów, klonów oraz innych drzew, wraz z którymi współtworzy lasy. Rośnie szybko, osiąga wiek 200-300 lat.
Ojczyzną tulipanowca są wschodnie i południowo-wschodnie części Ameryki Północnej (dziewicze lasy Appalachów). Jest on już od ponad 300 lat sadzony również w Europie jako drzewo parkowe i ozdobne. Można też gatunek ten spotkać w nasadzeniach ulicznych.
Gatunek występujący w naturze w dolinach rzek, na wilgotnych zboczach górskich. Występuje głównie jako domieszka do innych drzew w lasach liściastych i mieszanych, chociaż czasami tworzy czyste drzewostany. Lubi gleby świeże i żyzne, obojętne do lekko kwaśnych, unika natomiast zbyt mokrych, jak również bardzo suchych oraz wapiennych. W Europie Środkowej wytrzymuje warunki zimowe, choć młode osobniki mogą przemarzać podczas dużych mrozów. Drzewo światłolubne, wymagające stanowisk nasłonecznionych lub co najwyżej lekko zacienionych.
Liriodendron tulipifera L., conhecida pelo nome comum de tulipeiro, é a espécie norte-americana de grandes árvores do género Liriodendron, com distribuição natural no leste da América do Norte, do sul do Ontário ao norte da Florida e da costa atlântica ao Illinois (a outra espécie do género é L. chinense nativa do sueste da China).[4]
A espécie Liriodendron tulipifera, o tulipeiro-da-virgínia ou árvore-das-tulipas, é a espécie mais conhecida das duas espécies que constituem o género Liriodendron (a outra é Liriodendron chinense, nativa do sueste da China). É nativa da costa leste da América do Norte, onde é a mais alta e imponente das espécies de árvores angiospérmicas nativa, com distribuição natural desde o sul do Ontário e o Vermont até ao centro da Flórida e Louisiana. Tal como aconteceu a muitos géneros arcto-terciários, o género Liriodendron extinguiu-se na Europa devido à longa duração da glaciação durante a última idade do gelo. Espécies do género estão presente no registo fóssil da Europa, sendo frequente a sua ocorrência como fóssil, estando também amplamente distribuídas fora da sua actual área de distribuição natural na Ásia e na América do Norte, o que demonstra a sua anterior distribuição circumpolar.
O tulipeiro-da-virgínia é a árvore do estado de Indiana, Kentucky e Tennessee.
A espécie foi introduzida em numerosas regiões temperadas de todo o mundo, até em regiões tão setentrionais como Oslo (Noruega). No Canadá, a espécie é nativa da parte sul de Ontário, atingindo uma linha que grosso modo une Hamilton a Sarnia, com numerosos espécimenes no Rondeau Provincial Park, mas a maior concentração de espécimes cultivados encontra-se na Colúmbia Britânica. Naquela província canadiana é cultivada no arquipélago da Rainha Carlota, e no interior, tão a norte como Vernon (British Columbia). No Hemisfério Sul, é cultivada em regiões da Argentina, Austrália, Chile, Nova Zelândia, África do Sul e Uruguai.
Em condições favoráveis é um megafanerófito que pode atingir portes de mais de 50 m de altura nos bosques virgens das montanhas dos Apalaches, normalmente sem ramificação até atingir os 25-30 m de altura, o que faz desta árvore uma apreciada fonte de madeira. É uma árvore de desenvolvimento rápido, embora sem o problema comum nesse tipo de árvores que são as madeiras débeis em consistência e pouca durabilidade. Estas características fazem da espécie uma das maiores árvores nativa do leste da América do Norte, atingindo em alguns casos os 60 m de altura, com tronco que pode atingir um diâmetro de 1,2 m à altura do peito (DAP), embora em geral a altura da árvore varie entre os 20 e os 30 m de altura. A madeira é amarelada a acastanhada, clara, com o alburno branco-cremoso. A madeira é macia, leve, moderadamente quebradiça, de grão fino e direito, com uma gravidade específica de 0,4230 (densidade: ρ = 423 kg/m3).
Prefere solos profundos, ricos e com bom conteúdo de humidade. A espécie é comum, embora não abundante, raramente ocorrendo como espécime solitário. As raízes são carnudas, especialmente nos exemplares jovens. O crescimento é relativamente rápido e a forma da copa é tipicamente cónica.[5]
O ritidoma dos troncos e ramos maduros é castanho a acinzentado, rugoso, com longas fendilhações quase paralelas. Os ramos juvenis têm ritidoma macio, liso e lustroso, inicialmente avermelhado, maturando para cinzento escuro e finalmente para acastanhado. Ramos, casca e botões são aromáticos e amargos. Os rebentos invernais apresentam coloração avermelhada, escura, recobertos por escamas obtusas que se convertem em estípulas conspícuas em torno da folha, sem a cobrir, que persistem até que a nova folha atinja o seu tamanho final. As gemas florais são recobertas por uma bráctea bivalvada, caduca.
As folhas são alternas, simples, venosas, 12-15 cm de comprimento, largas, tetralobuladas, de forma entre o cordiforme e o truncado, afiladas na base, inteiras, com o ápex cortado através de um ângulo suave, fazendo que a sua parte superior aparente ser quadrada. Venação primária proeminente. Folhas de coloração verde suave, verde brilhantes em pleno crescimento, lisas e brilhantes na face superior, verde pálido na face inferior, com venação saliente. No outono tornam-se claras, de coloração amarelo suave. Pecíolo longo, fino e anguloso.
As flores verde-pálido, raramente brancas, apresentam uma banda alaranjada nas tépalas. As flores são perfeitas, solitárias, terminais, verde amarelentas, com pedúnculos fortes, de 2,5 a 5 cm de comprimento, em forma de copo, erectas, conspícuas. Antes da abertura, o gomo floral está enclaustrado numa cobertura constituída por duas brácteas triangulares que caem quando a flor abre. O cálice é constituído por 3 sépalas, imbricadas, reflexas ou soltas, deixando espaço entre si, venosas, decíduas precocemente. A corola em forma de taça, com 6 pétalas, com 5-6 cm de comprimento, colocadas em duas filas, imbricadas, hipóginas, verde-amareladas, marcadas na base com uma mancha amarelo-alaranjado. As pétalas por vezes apresentam textura carnosa. Os estames são indefinidos, imbricados em muitos grupos na base do receptáculo; os filamentos enredados, curtos; anteras extrorsas, longas, biloculares, adnatas; lóculos abrindo longitudinalmente. Os pistilos são indefinidos, imbricados no receptáculo longo e fino. O ovário é unicelado; estilo acuminado, achatado; estigma curto, uni-lado, recurvado; 2-óvulos.
A floração inicia-se em Abril no sudeste da área de distribuição natural, sendo que as árvores do limite norte daquela área florescem em Junho. Estas árvores produzem grande quantidade de néctar, o que faz desta espécie uma das mais importantes plantas melíferas do leste dos Estados Unidos, produzindo uma variedade de mel avermelhado e de sabor forte e distintivo.
O fruto ocorre no outono e é um cone estreito, acinzentada ou acastanhado na maturidade, liso e macio, formado por muitos carpelos semelhantes a sâmaras.[5] A dispersão é anemocórica, deixando um eixo que persiste durante todo o inverno.
A espécie foi introduzida na Europa em 1663, tornando-se numa árvore frequente nos parques do continente.[6] Foi introduzida em França a partir dos princípios do século XVIII, especialmente por La Galissonnière. Alguns dos exemplares mais conhecidos foram plantados no Petit Trianon de Versailles pela rainha Marie-Antoinette em 1771 e abatidos pela tempestade de Dezembro de 1999. Dada a longevidade da árvore (300 a 500 anos), muitos exemplares pnatados nos séculos XVIII e XIX estão presentes em parques e arboretos de toda a Europa.[6]
A espécie apresenta os seguintes sinónimos taxonómicos:
A partir das duas espécies (L. tulipefera e L. chinense) foram criados os híbridos Liriodendron designados por Chapel Hill e Doc Deforce's Delight, que são amplamente comercializados para fins ornamentais. São também comercializados os seguintes cultivares de L. tulipifera:
Os tulipeiros produzem árvores de bom porte, crescendo até aos 35 m em bons solos. De modo similar a outros membros da família Magnoliaceae, as plantas juvenis apresentam raízes carnudas que se quebram facilmente se manipuladas bruscamente. O transplante deve ser feito no princípio da primavera, antes de que brotem as folhas. A maioria dos tulipeiros não tolera períodos de inundação prolongado, embora uma variedade originária das planuras litorais pantanosas dos Estados Unidos seja relativamente tolerante ao encharcamento do solo. Este ecotipo é reconhecido pelos lóbulos em forma de bota, que podem ser avermelhados. Partes do centro-leste da Flórida, perto de Orlando, é a região nativa de um ecotipo de folha semiperene que floresce mais cedo (por vezes em Fevereiro) que as outras variedades, que normalmente florescem a meados ou finais da primavera.
Parte inferior de uma folha, com um ácaro avermelhado.
Ritidoma de L. tulipifera.
Tronco de L. tulipifera, com galhas.
Liriodendron tulipifera L., conhecida pelo nome comum de tulipeiro, é a espécie norte-americana de grandes árvores do género Liriodendron, com distribuição natural no leste da América do Norte, do sul do Ontário ao norte da Florida e da costa atlântica ao Illinois (a outra espécie do género é L. chinense nativa do sueste da China).
Arborele lalea sau tulipanul (Liriodendron tulipifera L.) face parte din genul Liriodendron al familiei Magnoliaceae, fiind un arbore de talie mare originar din America de Nord unde ajunge până la 40 – 50 m înălțime și 2-4 m în diametru. Tulpina este dreaptă, cilindrică, bine elagată; scoarța gri-închis, subțire, cu crăpături longitudinale la arborii bătrâni.
Coroana are forma ovoidală. Frunzele, în formă de liră, sunt mari de 7 - 12 cm lungime, au patru lobi dispuși simetric, doi câte doi. Pe față au culoarea verde lucitor iar pe dos verde-deschis sau verde-albăstrui. Toamna se colorează în galben-auriu.
Florile, hermafrodite, sunt dispuse terminal, având forma de lalea sau de crin, galbene verzui sau galbene sulfurii cu pete oranj la bază. Înflorește la sfârșitul lunii mai și în luna iunie. Fructele au forma de conuri alungite.
Vegetează bine în terenuri fertile, puțin argiloase, revene, ferite de curenți reci, deoarece este destul de rezistent, însă puieții de tulipan, suferă la geruri sub -25°C, dar la maturitate suportă și temperaturi de -30°C.
Prezintă o deosebită valoare ornamentală datorită frunzelor sub formă de liră, formei și coloritului florilor, și chiar a trunchiului.
1. Victor Stănescu, Dendrologie, București Editura Ceres 1979, - 471 p cu fig.
2. Dr. ing. Ștefan V. Purcelean, Tehn. hort. Teodor D. Cocalcu, Cultura speciilor lemnoase ornamentale, Editura Agrosilvică, București, 1969
Arborele lalea sau tulipanul (Liriodendron tulipifera L.) face parte din genul Liriodendron al familiei Magnoliaceae, fiind un arbore de talie mare originar din America de Nord unde ajunge până la 40 – 50 m înălțime și 2-4 m în diametru. Tulpina este dreaptă, cilindrică, bine elagată; scoarța gri-închis, subțire, cu crăpături longitudinale la arborii bătrâni.
Coroana are forma ovoidală. Frunzele, în formă de liră, sunt mari de 7 - 12 cm lungime, au patru lobi dispuși simetric, doi câte doi. Pe față au culoarea verde lucitor iar pe dos verde-deschis sau verde-albăstrui. Toamna se colorează în galben-auriu.
Florile, hermafrodite, sunt dispuse terminal, având forma de lalea sau de crin, galbene verzui sau galbene sulfurii cu pete oranj la bază. Înflorește la sfârșitul lunii mai și în luna iunie. Fructele au forma de conuri alungite.
Vegetează bine în terenuri fertile, puțin argiloase, revene, ferite de curenți reci, deoarece este destul de rezistent, însă puieții de tulipan, suferă la geruri sub -25°C, dar la maturitate suportă și temperaturi de -30°C.
Prezintă o deosebită valoare ornamentală datorită frunzelor sub formă de liră, formei și coloritului florilor, și chiar a trunchiului.
Navadni tulipanovec (znanstveno ime Liriodendron tulipifera) je drevo, ki izvira iz jugovzhodnega dela Severne Amerike, a je bilo kasneje kot okrasno drevo razširjeno po celem svetu. Je ena od dveh vrst v rodu Liriodendron.
Navadni tulipanovec je drevo z ravnim deblom, ki lahko v višino zraste preko 50 m. Prve veje se na visokih drevesih pogosto pojavijo šele na višinah od 25 do 30 metrov, zaradi česar je vrsta izjemno priljubljena v lesni industriji. Ameriški staroselci so zaradi te lastnosti navadni tulipanovec pogosto uporabljali za izdelavo kanujev. Kljub hitri rasti pa je les navadnega tulipanovca gost in trpežen, kar ni pogosto pri hitro rastočih vrstah. Krošnja drevesa je običajno stožčasta[3]
Ime je vrsta dobila po zanimivih cvetovih, ki nekoliko spominjajo na cvetove tulipanov, le da so bolj nevpadljivih barv.
Navadni tulipanovec (znanstveno ime Liriodendron tulipifera) je drevo, ki izvira iz jugovzhodnega dela Severne Amerike, a je bilo kasneje kot okrasno drevo razširjeno po celem svetu. Je ena od dveh vrst v rodu Liriodendron.
Tulpanträd (Liriodendron tulipifera) är en art i familjen magnoliaväxter och förekommer naturligt i östra USA. Arten odlas som prydnadsväxt i södra Sverige, men blir ett stort träd som inte är lämpligt för små trädgårdar.
Trädet blir upp till 60 meter högt som vildväxande, men är vanligen mycket lägre. Det är lövfällande och får med tiden en djupt fårad bark. Stiplerna är stora (3,5 cm) och omsluter först knoppen. De sitter kvar en tid efter att bladet utvecklats, men faller senare av. Bladskaften är långa, 5-10 cm. Bladskivorna blir 7-12 cm lång och är mycket karaktäristiska med tvärt avhuggna eller grunt urnupna spetsar och vanligen en till två sidoflikar på varje sida. De är ljust gröna och med tiden får de en något blådaggig undersida. Bladen kan liknas vid en stiliserad tulpan. Höstfärgen är gul till guldgul. Blommorna blir cirka 10 cm i diameter och sitter ensamma, de är toppställda, doftlösa och tulpanlika. Hyllet består av 9 hylleblad, de yttre tre är tillbakadragna och foderbladslika, de inre sex är kronbladslika. De är blekt gröna och de inre sex hyllebladen har ett orange tvärband nära basen. Ståndarna är talrika. Karpellerna är många och sitter i spiral i en upp till 7 cm lång, kottelik samling. Varje karpell har två fröämnen. Tulpanträdet blommar runt midsommar och framåt i Sverige, men räknas som vårblommande i sin naturliga miljö.
Det förekommer ett flertal selekterade sorter som planteras i trädgårdar och parker.
Tulpanträdet har korsats med den nära släktingen kinesiskt tulpanträd (L. chinensis) och ett flertal sorter har introducerats, se tulpanträdsläktet.
Tulpanträd (Liriodendron tulipifera) är en art i familjen magnoliaväxter och förekommer naturligt i östra USA. Arten odlas som prydnadsväxt i södra Sverige, men blir ett stort träd som inte är lämpligt för små trädgårdar.
De karaktäristiska bladen.Trädet blir upp till 60 meter högt som vildväxande, men är vanligen mycket lägre. Det är lövfällande och får med tiden en djupt fårad bark. Stiplerna är stora (3,5 cm) och omsluter först knoppen. De sitter kvar en tid efter att bladet utvecklats, men faller senare av. Bladskaften är långa, 5-10 cm. Bladskivorna blir 7-12 cm lång och är mycket karaktäristiska med tvärt avhuggna eller grunt urnupna spetsar och vanligen en till två sidoflikar på varje sida. De är ljust gröna och med tiden får de en något blådaggig undersida. Bladen kan liknas vid en stiliserad tulpan. Höstfärgen är gul till guldgul. Blommorna blir cirka 10 cm i diameter och sitter ensamma, de är toppställda, doftlösa och tulpanlika. Hyllet består av 9 hylleblad, de yttre tre är tillbakadragna och foderbladslika, de inre sex är kronbladslika. De är blekt gröna och de inre sex hyllebladen har ett orange tvärband nära basen. Ståndarna är talrika. Karpellerna är många och sitter i spiral i en upp till 7 cm lång, kottelik samling. Varje karpell har två fröämnen. Tulpanträdet blommar runt midsommar och framåt i Sverige, men räknas som vårblommande i sin naturliga miljö.
'Integrifolium' Liriodendron tulipiferaРодова назва означає «дерево-ліра». Так його назвали за оригінальну форму листків, яка притаманна тільки йому. А тюльпановим його називають за пахучі квіти жовтогарячого кольору, які зовнішнім виглядом нагадують тюльпани. Деревина ліріодендрону продається під назвою «жовтої тополі», хоча до роді Populus вона не має відношення.
Листяне дерево, що скидає листя на зиму. Квіти великі, до 6 см у діаметрі, поодинокі, зеленувато-жовтуваті. Восени на місці квіток дозрівають видовжені плоди коричневого кольору. Ліріодендрон доживає до 500 років.
Тюльпанове дерево веде свій родовід із Північної Америки, де воно поширене від Індіани й Пенсильванії до Флориди й Арканзасу.
Ростуть ліріодендрони поодиноко та невеликими групами. Найбільші екземпляри можна зустріти лише в басейні річки Охіе. Висота таких дерев досягає 60 м, а діаметр стовбура — 3 м.
Найкращий час для огляду ліріодендрона — у червні, коли він увесь вкривається квітами.
У Журавному Львівської області росте 300-літнє тюльпанове дерево. Також є у селі Варяж Львівської області. Цвіте, зокрема, в Ужгороді.[1]
У прикарпатському Єзуполі, на території колишнього палацу Дідушицьких (тепер територія Обласного дитячого психоневрологічного санаторію), росте тюльпанове дерево, привезене з далеких країв і посаджене Войцехом Дідушицьким-батьком (ХІХ ст.)[2].
Понад 120 років його вирощують у ботанічних садах Києва. У Ботанічному саду ім. М.Гришка розквітає на початку червня[3]. Квітне і в Ботанічному саду ім. О.Фоміна. Зустрічається воно також і в деяких інших старих парках та дендраріях, зокрема, дендропарку НЛТУ, парку Олеському замку, Стрийському парку.
Тюльпанове дерево у Ворзелі (посаджене в 1914) — одне із найбільших в Україні. Його висота становить близько 30 м, а діаметр стовбура — понад 1 м.
Уперше на територію Росії тюльпанове дерево завезли 1737 року.
Широко використовується у декоративному озеленені.
Тюльпанове дерево швидко росте і дає не дуже тверду, але легку й міцну деревину, що придатна для виготовлення меблів.[4]
Liriodendron tulipifera là một loài thực vật có hoa trong họ Magnoliaceae. Loài này được Carl von Linné mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.[3]
Liriodendron tulipifera là một loài thực vật có hoa trong họ Magnoliaceae. Loài này được Carl von Linné mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Liriodendron tulipifera L.
Ареал Охранный статусЛириодендрон тюльпановый, или тюльпанное дерево настоящее[2], или лиран[2] (лат. Liriodendron tulipifera) — высокое дерево семейства магнолиевых, в природных условиях растущее на востоке Северной Америки. На территории Российской Федерации тюльпановые деревья акклиматизированы во влажных условиях сочинских субтропиков черноморского побережья России, где они используются в ландшафтном дизайне.
Крупное листопадное дерево. Быстрорастущее, средняя высота дерева составляет 25—36 м, а у отдельных экземпляров, особенно в лесных массивах, нередко превышает 50 м. Крона высокая, у молодых деревьев пирамидальная, с возрастом приобретает более овальные очертания. Ствол прямой, массивный, в диаметре 60—150 см. Кора молодых деревьев гладкая, светло-серо-зелёная; у более зрелых неровная, с белыми ромбовидными бороздками. У старых деревьев часто имеются отверстия, пробитые дятлом. Ветки бурые, часто блестящие либо как будто покрыты воском, при надломе имеют сладкий пряный запах.
Листья очередные, простые, с перистым жилкованием, 12—20 см длиной, широкие, светло-зелёные или зелёные. Осенью листья окрашиваются в золотисто-жёлтые тона. Форма листьев несколько необычная, несколько напоминающая цветок тюльпана — лировидная, состоящая из четырёх лопастей, с обратносердцевидной, выемчатой верхушкой. Черешки листьев длинные, 7—10 см. Прилистники крупные, обхватывают ветку. Почки удлинённые и створчатые, по форме напоминают утиный клюв.
Цветки напоминают бутон тюльпана (отсюда название), около 6 см в длину, двуполые, с бледно-зелёными или жёлтыми (редко белыми) лепестками и оранжевым венчиком, источают слабый огуречный аромат, дают большое количество нектара. Околоцветник строго трёхчленный, состоящий из трёх наружу отогнутых листочков и шести — вперёд направленных и снабжённых нектарниками, расположенных в двух кругах. Многочисленные тычинки и пестики располагаются на удлинённой оси. Формула цветка: ∗ K 3 C 3 n e c t + 3 A ∞ G ∞ _ {displaystyle ast K_{3};C_{3^{nect}+3};A_{infty };G_{underline {infty }}} . Распускаются цветки по одному на конце веток. Период цветения происходит в конце мая — середине июня. Тюльпанное дерево считается одним из самых медоносных растений в восточной части США.
Плод — продолговатое шишкообразное образование около 5 см длиной, состоящее из основания и крылаток, опадающих при созревании. Каждая крылатка около 4 см длиной, имеет одно крыло и содержит четырёхгранное семя, одним концом прикреплённое к конусообразному колосу, а другим к крылу. Созревание плода наступает в августе-октябре, разбрасывание семени происходит поздней осенью или зимой; пучки крылаток часто сохряняются на дереве до весны и напоминают собой засохшие листья.
Лириодендрон тюльпановый интродуцирован и широко культивируется в умеренном климате различных стран, на север распространяясь на широту Осло в Норвегии. В Южном полушарии его выращивают в Аргентине, Австралии, Чили, Новой Зеландии, ЮАР и Уругвае. При распространении вне природного ареала какую-либо заметную инвазивность (агрессию по отношению к другим, родным видам растений) не проявляет.
Тюльпанные деревья дают великолепную крону, но при благоприятных условиях способны быстро вырасти на высоту свыше 35 м. Они предпочитают глубокие хорошо дренированные глинистые почвы с толстым чернозёмным поверхностным слоем. Толерантны к песчаным почвам, восприимчивы с засушливым, жарким территориям и солёным почвам. Удобряются лучше других видов деревьев, но всё же состав почвы и её органическое содержание имеют первостепенное значение. Как и у других видов семейства магнолиевых, у лириодендрона тюльпанного корни мясистые, и при посадке легко ломаются, если с ними обращаться небрежно. Посадка растений должна происходить ранней весной, до появления листьев, что особенно важно для северных территорий.
Лириодендрон тюльпановый (Liriodendron tulipifera) в США, где он известен под названием «жёлтый тополь», имеет большое лесопромышленное значение. В английской технической литературе обозначается как «белое дерево» или «канареечное белое дерево». Древесина лёгкая, хорошо обрабатывается и полируется; используется на производство лущеной фанеры, на корпуса музыкальных инструментов и радиоприемников, как столярный и тарный лес, на балансы для бумажной промышленности и т. д.[3]
Лириодендрон тюльпановый, или тюльпанное дерево настоящее, или лиран (лат. Liriodendron tulipifera) — высокое дерево семейства магнолиевых, в природных условиях растущее на востоке Северной Америки. На территории Российской Федерации тюльпановые деревья акклиматизированы во влажных условиях сочинских субтропиков черноморского побережья России, где они используются в ландшафтном дизайне.
北美鹅掌楸(学名:Liriodendron tulipifera)为木兰科鹅掌楸属下的一个种。分布在北美東部。
|access-date=
中的日期值 (帮助)
ユリノキ(百合の木、学名: Liriodendron tulipifera[1])は、モクレン科ユリノキ属の落葉高木である。
種小名 tulipifera は「チューリップ(のような花)をつける」の意。
別名にハンテンボク(半纏木; 葉の形が半纏に似ることから)、レンゲボク(蓮華木; 花が蓮の花を思わせることから)、チューリップツリー(同じく花がチューリップを思わせることから。種小名と同じ発想)などとも呼ぶ。
樹高とは関連せず、根は浅根性で、肉付きは良い。
葉は薄くて硬く淡緑色平滑で、浅く掌状に2~4裂。Tシャツに見立てられるような特徴的な葉形で、簡単にユリノキであると知れる。秋の黄葉が見事。
花期は5~6月頃。鐘形で、枝先に直径6cmくらいでチューリップに似た形の、付け根近くにオレンジ色の斑紋のある淡い黄緑色の花を咲かせるが、高く茂った葉の間に咲いていて目立たない。がく片は3枚。雌蕊が円錐形に集合したものの周囲を、多数の雄蕊が取り囲んでいる。
果実はローソクの炎のような形状をした集合果で、個々の果実は細長い「へら型」の翼果で、晩秋から冬にかけて散布される。
トラフアゲハ(Eastern tiger swallowtail、Papilio glaucus)の幼虫の食草の一つ。
北アメリカ中部原産。
日本へは明治時代初期に渡来した。東京国立博物館本館前庭の巨木に添えられた銘板に、次のように記されている。
明治8、9年頃渡来した30粒の種から育った一本の苗木から明治14年に現在地に植えられたといわれ、以来博物館の歴史を見守り続けている。東京国立博物館は「ユリノキの博物館」「ユリノキの館」などといわれる。
生長が速く、街路樹・庭木・公園樹として利用される。葉に様々なタイプの斑が入るものや、枝が横に広がらない品種が選抜されており、造園上も重要である。
材としては、器具・建築・合板・楽器・ソーダパルプに利用される。
ユリノキ属(学名: Liriodendron)は、モクレン科の属の一つ。属名 Liriodendron は、古代ギリシア語: λείριον (leirion) 「百合」 + δένδρον (dendron) 「樹」をあわせた造語。和名ユリノキはこれによる。
2種のみが知られ、北アメリカと中国に隔離分布する。
ユリノキ(百合の木、学名: Liriodendron tulipifera)は、モクレン科ユリノキ属の落葉高木である。
種小名 tulipifera は「チューリップ(のような花)をつける」の意。
別名にハンテンボク(半纏木; 葉の形が半纏に似ることから)、レンゲボク(蓮華木; 花が蓮の花を思わせることから)、チューリップツリー(同じく花がチューリップを思わせることから。種小名と同じ発想)などとも呼ぶ。
백합나무 또는 튤립나무(Liriodendron tulipifera, 영어: tulip tree, American tulip tree)는 북아메리카가 원산지인 키가 매우 큰 활엽교목으로, 잎에는 긴 잎자루가 있다. 잎의 가장자리는 2~4개의 뾰족한 조각을 이루고 있는 독특한 모양을 나타낸다. 초여름에 가지 끝에 녹황색의 튤립과 비슷한 1개의 큰 꽃이 피는데, 3개의 꽃받침조각은 수평으로 벌어지며, 6개의 꽃잎에는 그 아랫부분에 주황색 띠가 둘러져 있다. 열매는 폐과이며 길쭉한 날개가 있다. 북아메리카가 원산지로, 한국에서는 중부 이남 지역에서 주로 정원수로 이용된다.
백합나무 또는 튤립나무(Liriodendron tulipifera, 영어: tulip tree, American tulip tree)는 북아메리카가 원산지인 키가 매우 큰 활엽교목으로, 잎에는 긴 잎자루가 있다. 잎의 가장자리는 2~4개의 뾰족한 조각을 이루고 있는 독특한 모양을 나타낸다. 초여름에 가지 끝에 녹황색의 튤립과 비슷한 1개의 큰 꽃이 피는데, 3개의 꽃받침조각은 수평으로 벌어지며, 6개의 꽃잎에는 그 아랫부분에 주황색 띠가 둘러져 있다. 열매는 폐과이며 길쭉한 날개가 있다. 북아메리카가 원산지로, 한국에서는 중부 이남 지역에서 주로 정원수로 이용된다.