dcsimg

Penicillium chrysogenum ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

El Penicillium chrysogenum o Penicillium notatum és un fong del qual, se n'obté l'antibiòtic penicil·lina. Fou descobert el 1896 pel metge francès Ernest Duchesne, oblidat i redescobert per atzar per Alexander Fleming el 1928. Pertany a la família dels deuteromycetes i no se'n coneix cap estat sexual.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Penicillium chrysogenum: Brief Summary ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

El Penicillium chrysogenum o Penicillium notatum és un fong del qual, se n'obté l'antibiòtic penicil·lina. Fou descobert el 1896 pel metge francès Ernest Duchesne, oblidat i redescobert per atzar per Alexander Fleming el 1928. Pertany a la família dels deuteromycetes i no se'n coneix cap estat sexual.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Penicillium chrysogenum ( Czech )

provided by wikipedia CZ

Penicillium chrysogenum (dříve též Penicillium notatum) je běžný druh plísní z rodu štětičkovec (Penicillium), který roste např. ve vlhkých či vodou poškozených budovách,[1] ale také na některých zkažených potravinách.[2] Některé látky (sekundární metabolity), které se v tomto druhu plísní vyskytují, jej proslavily: zejména různá beta-laktamová antibiotika, jako je penicilin; dále ovšem také roquefortin C, meleagrin, chrysogin, xanthocilliny, sekalonové kyseliny, sorrentanon, sorbicillin a PR-toxin.[3]

Popis

P. chrysogenum má podobný životní cyklus jako další druhy rody Penicillium: obvykle se rozmnožuje pomocí suchých řetízků spór (konidií), které jsou umístěné v konidioforech štětkovitého uspořádání. Konidie jsou roznášeny vzduchem a mají modrou až modrozelenou barvu. P. chrysogenum také někdy vylučuje žlutý pigment, ačkoliv barva není dostatečným znakem pro její odlišení od podobných druhů, jako je např. Penicillium rubens.[4] Konidie P. chrysogenum jsou pro některé osoby alergenní.[5]

Historie výzkumu

Penicilin byl objeven v roce 1928 v laboratoři Alexandra Fleminga. Uvádí se, že Flemingova laborantka ponechala otevřené okno v místnosti, kde byly uloženy Petriho misky s narostlými kulturami stafylokoků. Misky byly kontaminovány plísněmi, které otevřeným oknem na misky nalétaly.[6][7] Fleming si všiml, že stafylokoky v okolí plísňové kontaminace umírají a údajně se pousmál se slovy "That's funny".[8] Druh plísně byl určen jako Penicillium notatum (ač se později ukázalo, že se jednalo o P. rubens[9]) a látka, která měla baktericidní účinek na stafylokoky, byla pojmenána jako penicilin G. Stala se později prvním významným antibiotikem.

Reference

V tomto článku byly použity překlady textů z článků Penicillium chrysogenum na anglické Wikipedii a Alexander Fleming na anglické Wikipedii.

  1. Samson RA, Hadlok R, Stolk AC. A taxonomic study of the Penicillium chrysogenum series. Antonie van Leeuwenhoek. 1977, s. 169–175. DOI:10.1007/BF00395671. PMID 413477. (anglicky) Je zde použita šablona {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“.
  2. Samson RA, Houbraken J, Thrane U, Frisvad JC & Andersen B. (2010). Food and Indoor Fungi. CBS-KNAW- Fungal Biodiversity Centre, Utrecht, the Netherlands. pp. 1-398.
  3. de Hoog GS, Guarro J, Gené J, Figueras F. Atlas of Clinical Fungi - 2nd Edition. [s.l.]: Centraalbureau voor Schimmelcultures (Utrecht), 2000. (anglicky) Je zde použita šablona {{Citation}} označená jako k „pouze dočasnému použití“.
  4. Böhm J; HOFF B; O’GORMAN CM; WOLFERS S; KLIX V; BINGER B; ZADRA I. Sexual reproduction and mating-type–mediated strain development in the penicillin-producing fungus Penicillium chrysogenum. Proc. Natl. Acad. Sci. U.S.A.. 2013, s. 1476–81. DOI:10.1073/pnas.1217943110. PMID 23307807. (anglicky) Je zde použita šablona {{Citation}} označená jako k „pouze dočasnému použití“.
  5. Shen HD, Chou H, Tam MF, Chang CY, Lai HY, Wang SR. Molecular and immunological characterization of Pen ch 18, the vacuolar serine protease major allergen of Penicillium chrysogenum. Allergy. 2003, s. 993–1002. DOI:10.1034/j.1398-9995.2003.00107.x. PMID 14510716. (anglicky) Je zde použita šablona {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“.
  6. Diggins F. The true history of the discovery of penicillin, with refutation of the misinformation in the literature. Br J Biomed Sci. 1999, s. 83–93. PMID 10695047. (anglicky) Je zde použita šablona {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“.
  7. Ligon B. Penicillin: its discovery and early development. Semin Pediatr Infect Dis. 2004, s. 52–7. DOI:10.1053/j.spid.2004.02.001. PMID 15175995. (anglicky) Je zde použita šablona {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“.
  8. Brown, K. (2004). Penicillin Man: Alexander Fleming and the Antibiotic Revolution. 320 pp. Sutton Publishing. ISBN 0-7509-3152-3.
  9. HOUBRAKEN, J; FRISVAD, JC; SAMSON, RA. Fleming's penicillin producing strain is not Penicillium chrysogenum but P. rubens. IMA Fungus. 2011, s. 87–95. DOI:10.5598/imafungus.2011.02.01.12. PMID 22679592. (anglicky) Je zde použita šablona {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autoři a editory
original
visit source
partner site
wikipedia CZ

Penicillium chrysogenum: Brief Summary ( Czech )

provided by wikipedia CZ

Penicillium chrysogenum (dříve též Penicillium notatum) je běžný druh plísní z rodu štětičkovec (Penicillium), který roste např. ve vlhkých či vodou poškozených budovách, ale také na některých zkažených potravinách. Některé látky (sekundární metabolity), které se v tomto druhu plísní vyskytují, jej proslavily: zejména různá beta-laktamová antibiotika, jako je penicilin; dále ovšem také roquefortin C, meleagrin, chrysogin, xanthocilliny, sekalonové kyseliny, sorrentanon, sorbicillin a PR-toxin.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autoři a editory
original
visit source
partner site
wikipedia CZ

Penicillium chrysogenum ( German )

provided by wikipedia DE
Wissenschaftlicher Name Penicillium chrysogenum Thom

Penicillium chrysogenum ist eine Art der Schimmelpilze aus der Gattung der Pinselschimmel (Penicillium). Sie ist ein weltweit verbreiteter Saprobiont, der überwiegend in toter, sich zersetzender, organischer Substanz lebt und einen erheblichen Anteil am Stoffkreislauf in Ökosystemen der Erde hat. Bekannt geworden ist die Art vor allem durch die Entdeckung des Penicillins aus Penicillium chrysogenum durch Alexander Fleming im Jahr 1928. Heute wird die Art zur industriellen Penicillin-Herstellung genutzt. Penicillium chrysogenum wächst verbreitet auf verdorbenen Nahrungsmitteln und kann Allergien beim Menschen auslösen.

Sexualität

Pinselschimmel (Penicillium) haben einen pleomorphen Entwicklungszyklus; sie verfügen über eine sexuelle Form (Teleomorphe) und eine asexuelle Form (Anamorphe). Viele Arten, wie auch Penicillium chrysogenum, gehören aber zu den sogenannten Fungi imperfecti, das heißt, dass unbekannt ist, ob sie sich ausschließlich asexuell vermehren oder die Phase der sexuellen Vermehrung noch unentdeckt ist. Nur die asexuellen Formen werden als Penicillium bezeichnet, allenfalls bekannte sexuelle Formen erhalten einen anderen Gattungsnamen, der dann in die übliche Systematik der Schlauchpilze (Ascomycota) in die Familie der Trichocomaceae eingeordnet wird.

Von Penicillium chrysogenum ist keine sexuelle Form bekannt.[1] Die folgende Beschreibung bezieht sich somit ausschließlich auf die Anamorphe.

Beschreibung

Penicillium chrysogenum bilden zunächst gelb-grüne, sich mit dem Alter aber über Grüntöne verdunkelnde, sich dann nach dunkelgrün, dunkel-blaugrün oder dunkel-grünviolett verfärbende Pilzrasen, die in sogenannten Kolonien wachsen. Die Kolonien einiger Stämme sind jedoch auch mineralisch grau. Die Oberfläche dieser Kolonien ist in der Regel samtartig, manchmal aber auch fellartig mit ringförmigen Verwerfungen. Der Rand ist häufig gelappt, die Oberfläche bei einigen Stämmen dünn hyalin überwachsen. Die Kolonien bestehen zunächst aus einem dichten Hyphengeflecht, das Myzel genannt wird. Bei einigen Stämmen wird ein gelbliches, purpurnes oder farbloses Exsudat abgesondert. Der Pilzrasen riecht aromatisch, fruchtig oder scharf, einige Stämme werden aber auch als geruchlos beschrieben.

Bei der Fruktifikation bilden sich pinselartige Konidienträger, die der Vermehrung dienen und an denen Konidiosporen (Konidien) reifen. Die Konidienträger bestehen aus einem verzweigten Konidiophor und Phialiden. Der Begriff Konidiophor wird allerdings uneinheitlich verwendet und gelegentlich synonym zum gesamten Konidienträger verwendet.

Der Konidiophor ist nahezu zylindrisch, wächst senkrecht zum Mycel und verzweigt sich in drei, bei einigen Stämmen in vier Etappen. Er ist mononemat, das heißt von den Hyphenzellen abgetrennt. Er wird zwischen 400 und 1.000 Mikrometer hoch und durchmisst zwischen 2,0 und 2,3 Mikrometer. Die Wand ist glatt und hyalin. An der Spitze entwickelt sich eine unauffällige, zylindrische Metula, die zwischen 8 und 15 Mikrometer hoch und nicht breiter als der Konidiophor ist. Aus ihr entspringen 3 bis 6 Phialiden.

Die Phialiden sind flaschenartig mit einem kurzen zylindrischen Hals, der sich nach oben verdickt. Sie messen 7 bis 10 Mikrometer in der Länge und 2,0 bis 2,5 Mikrometer im Durchmesser. Die Konidien sind zunächst fast kugelförmig bis ellipsoid, entwickeln sich dann aber zur perfekten Kugelform. Sie sind glattwandig und hyalin oder leicht grünlich. Sie messen 3,0–4,0 × 2,8–3,8 Mikrometer und stehen in Ketten.

Verbreitung

Um zu wachsen, braucht Penicillium chrysogenum eine minimale Temperatur von 4 °C, optimal ist eine Umgebungstemperatur von 23 °C. Die maximale Temperatur, bei der noch Wachstum beobachtet wurde, liegt bei 37 °C.[2] Penicillium chrysogenum ist somit psychrotolerant. Die Art ist allgegenwärtig. Sie findet sich im Boden, auf Früchten in der Nahrung und als Sporen in der Luft. Bevorzugt gedeiht sie aber in feuchter Erde, wo sie als Saprobiont abgestorbene Pflanzenteile zersetzt.

Penicillium chrysogenum ist kosmopolitisch verbreitet, das heißt die Art findet sich quasi überall auf der Erde.[3] Sie wurde sogar im subglazialen Eis unterhalb von arktischen Gletschern gefunden.[4] In den gemäßigten Zonen ist Penicillium chrysogenum der häufigste Pilz überhaupt.[5]

Genetik

Das Genom von Penicillium chrysogenum ist in einem Wildtyp etwa 34,1 Megabasenpaare groß. Die DNA im Zellkern verteilt sich auf vier Chromosomen: 1, 2, 3 und 4 mit 10,4, 9,6, 7,6 bzw. 6,3 Mbp. Der wirtschaftlich bedeutende Penicillin-Gen-Cluster befindet sich hier auf Chromosom 1; in Penicillium notatum (32,1 Mbp) liegt er auf dem zweiten Chromosom. Die Genomgrößen industriell eingesetzter Stammlinien von P. chrysogenum unterscheiden sich geringfügig.[6][7]

Die Art wurde im Jahr 2008 vollständig sequenziert. Etwa 57 % der DNA des Kerns codieren mit rund 13.000 Genen für Proteine. Unter den Bedingungen für die Produktion hoher Mengen an Penicillin G ist bei etwa 300 dieser Gene die Expression erhöht, und bei fast so vielen erniedrigt. Die nukleäre DNA des Genoms ist rund tausendmal größer als die mitochondriale DNA mit 31.790 Basenpaaren.[8]

Nutzung

Penicillium chrysogenum ist ein wichtiger Produzent von β-Lactam-Antibiotika, vor allem von Penicillin. Dieses wird heute industriell in Bioreaktoren gewonnen.

Entdeckung des Penicillins

Im Jahr 1928 hatte Alexander Fleming, der sich mit Staphylokokken beschäftigte, vor seinem Urlaub eine Agarplatte mit Staphylokokken beimpft und dann beiseite gestellt. Bei seiner Rückkehr entdeckte er am 28. September 1928, dass auf dem Nährboden ein Schimmelpilz (Penicillium notatum) gewachsen war und dass sich in der Nachbarschaft des Pilzes die Bakterien nicht vermehrt hatten.

Aus dem Nährboden konnte Fleming den bakterientötenden Stoff isolieren und nannte ihn Penicillin.[9]

Fleming verwendete das neu entdeckte Penicillin allerdings noch nicht als Medikament. Dies gelang im Jahr 1938 Howard Walter Florey, Ernst Boris Chain und Norman Heatley. Im Jahr 1942 realisierte Hans Knöll in Jena die erste großtechnische Penicillin-Produktion auf dem europäischen Festland.

Pathogenität

Die Fähigkeit von Penicillium chrysogenum auf vielen verschiedenen Substraten unter einem breiten Spektrum von Umweltbedingungen zu leben, führt dazu, dass einige Arten auch lebende oder tote Gewebe von Menschen oder Tieren bewachsen können. Der Befall von lebendem Gewebe ist der Auslöser verschiedener Krankheiten. Ein solcher Befall ist aber immer zufällig, da alle Penicillium-Spezies eigentlich Saprobionten sind. Neben dem direkten Befall von Gewebe produziert Penicillium chrysogenum einige giftige oder allergene Sekundärmetabolite.

Infektionen

 src=
Mikroskopaufnahme eines histologisches Schnittes, der eine P. Chrysogenum Infektion mit beginnender Angioinvasion zeigt

Infektionen durch Penicillium chrysogenum sind sehr selten. Wenn sie auftreten, werden nur immunsupprimierte Patienten, zum Beispiel nach einer Knochenmark- oder Stammzelltransplantation oder AIDS-Patienten befallen. Bei solchen Patienten kann es vor allem zu Infektionen der Lunge, ähnlich einer Aspergillose, kommen. Da Penicillium-chrysogenum-Infektionen aber sehr selten sind, werden sie zumeist zunächst mit Aspergillus-Infektionen verwechselt.[10] Noch seltener kann es zu Infektionen des Auges kommen.[11]

Allergien

Darüber hinaus kann Penicillium chrysogenum Allergien auslösen oder Asthma befördern. Das Protein Pen ch 13 (Oryzin, eine Serinprotease) ist ein aktives Allergen, das eine Histamin-Antwort auslösen kann; Oryzin ist kreuzallergen in mehreren Schimmelpilzarten. Ein weiteres verbreitetes Allergen ist Pen Ch 35, die Transaldolase des Pilzes, mit Kreuzallergenität in Cladosporium-Arten.[12][13][14]

Mykotoxine

 src=
Strukturformel von Secalonsäure D

Penicillium chrysogenum wächst sehr häufig auf Lebensmitteln und gibt Sekundärmetabolite an diese ab, dazu gehören auch giftige Mykotoxine. Zu den am häufigsten befallenen Lebensmitteln gehören Getreideprodukte, aber auch Obst, vor allem Trauben sind regelmäßig befallen. Praktisch werden fast alle Lebensmittel regelmäßig mit Penicillium chrysogenum bewachsen.

Zu den abgegebenen Sekundärmetaboliten gehören:

Auch wenn zum Beispiel Roquefortin C neurotoxisch wirken kann, stellt Penicillium chrysogenum doch keine ernsthafte Quelle für Mykotoxine in Nahrungsmitteln dar.

Systematik

Die Art Penicillium chrysogenum ist sehr variabel, verschiedene Stämme können erhebliche morphologische Variationen aufweisen. Aus diesem Grund wurde die Art früher in verschiedene Arten aufgeteilt, die eine Serie bildeten. Im Jahr 1977 vereinigten Samson et al. diese Arten aber zu einer einzigen Art.[15] Aus diesem Grund hat Penicillium chrysogenum eine Vielzahl von Synonymen. Die wichtigsten sind Penicillium notatum und Penicillium meleagrinum.

Innerhalb der Gattung wird die Art in die Sektion Asymmetrica Untersektion Velutina eingeordnet. Morphologisch am ähnlichsten sind die Arten um Penicillium oxalicum. Wahrscheinlich stammt Penicillium chrysogenum von Flechten bildenden Pilzen ab, hat diese Fähigkeit aber wieder eingebüßt.[16]

Quellen

Die Informationen im Kapitel Beschreibung entstammen, wenn nicht anders angegeben, den Quellen: Raper & Thom 1949 und Samson et al. 1977. Für das Kapitel Mykotoxine diente, wenn nicht anders angegeben, Pitt & Hocking 2009 als Hauptquelle.

Literatur

  • Kenneth B. Raper, Charles Thom: A Manual of the Penicillia. Williams & Wilkins, Baltimore 1949, S. 359–364 (englisch).
  • R. A. Samson, R. Hadlok, Amelia C. Stolk: A taxonomic study of the Penicillium chrysogenum series. In: Antonie van Leeuwenhoek. Band 43, Nr. 2, 1977, S. 169–175, doi:10.1007/BF00395671 (englisch).
  • John I. Pitt, Ailsa D. Hocking: Fungi and Food Spoilage. 3. Auflage. Springer, Dordrecht 2009, ISBN 978-0-387-92206-5, S. 235–237 (Online in der Google-Buchsuche).

Webseiten

  • V. Robert, G. Stegehuis, J. Stalpers: Penicillium chrysogenum. In: The MycoBank engine and related databases. Abgerufen am 17. August 2011.

Einzelnachweise

  1. Jens Nielsen: Physiological engineering aspects of Penicillium chrysogenum. World Scientific, Singapur 1996, ISBN 978-981-02-2765-4, S. 184 (Online in der Google-Buchsuche).
  2. Pitt & Hocking, 2009
  3. D. Macocinschi, D. Filip, C. Tanase, S. Vlad, A. Oprea, T. Balaes: The relationship of some polyurethane biocomposites against Penicillium chrysogenum and Aspergillus brasiliensis. In: Optoelectronics and Advanced Materials – Rapid Communications. Band 6, Nr. 6, Juni 2011, S. 677–681 (englisch, pdf).
  4. Silva Sonjak, Jens C. Frisvad, Nina Gunde-Cimerman: Penicillium Mycobiota in Arctic Subglacial Ice. In: Microbial Ecology. Band 52, Nr. 2, August 2006, S. 207–216, JSTOR:25153372 (englisch).
  5. Stephanie Kitzmann: Penicillium chrysogenum, Creator of Penicillin "The Wonder Drug". 2008, abgerufen am 16. August 2011.
  6. Francisco Fierro, Santiago Gutiérrez, Bruno Diez, Juan F. Martín: Resolution of four large chromosomes in penicillin-producing filamentous fungi: the penicillin gene cluster is located on chromosome II (9.6 Mb) in Penicillium notatum and chromosome 1 (10.4 Mb) in Penicillium chrysogenum. In: Molecular and General Genetics. Band 241, Nr. 5–6, Dezember 1993, S. 573–578, doi:10.1007/BF00279899 (englisch).
  7. Zhanyou Xu, Marco A. van den Berg, Chantel Scheuring, Lina Covaleda, Hong Lu, Felipe A. Santos, Taesik Uhm, Mi-Kyung Lee, Chengcang Wu, Steve Liu, Hong-Bin Zhang: Genome physical mapping from large-insert clones by fingerprint analysis with capillary electrophoresis: a robust physical map of Penicillium chrysogenum. In: Nucleic Acids Research. Band 33, Nr. 5, Februar 2005, S. e50, doi:10.1093/nar/gni037 (englisch).
  8. Marco A van den Berg, Richard Albang, Kaj Albermann u. a.: Genome sequencing and analysis of the filamentous fungus Penicillium chrysogenum. In: Nature Biotechnology. Band 26, Nr. 10, Oktober 2008, S. 1161–1168 (englisch, pdf).
  9. Alexander Fleming: On the antibacterial action of cultures of a penicillium, with special reference to their use in the isolation of B. influenzæ. In: British Journal of Experimental Pathology. Band 10, Nr. 31, 1929, S. 226–236 (englisch).
  10. Adrian L. Barcus, Steven D. Burdette, Thomas E. Herchline: Intestinal invasion and disseminated disease associated with Penicillium chrysogenum. In: Annals of Clinical Microbiology and Antimicrobials. Band 4, Nr. 21, Dezember 2005, doi:10.1186/1476-0711-4-21 (englisch).
  11. Mary L. Eschete, John W. King, Burton C. West, Arnold Oberle: Penicillium chrysogenum endophthalmitis First reported case. In: Mycopathologia. Band 74, Nr. 2, Mai 1981, S. 125–127, doi:10.1007/BF01259468 (englisch).
  12. H. Y. Tai, M. F. Tam, H. Chou, H. J. Peng, S. N. Su, D. W. Perng, H. D. Shen: Pen ch 13 allergen induces secretion of mediators and degradation of occludin protein of human lung epithelial cells. In: Allergy. Band 61, Nr. 3, März 2006, S. 382–388, PMID 16436150 (englisch).
  13. Allergome zu Pen Ch 13
  14. H. Chou, M. F. Tam u. a.: Transaldolases are novel and immunoglobulin E cross-reacting fungal allergens. In: Clinical and Experimental Allergy Band 41, Nummer 5, Mai 2011, S. 739–749. doi:10.1111/j.1365-2222.2011.03698.x. PMID 21488999.
  15. Samson et al. 1977
  16. Kitzmann, 2008
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia Autoren und Herausgeber
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Penicillium chrysogenum: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE

Penicillium chrysogenum ist eine Art der Schimmelpilze aus der Gattung der Pinselschimmel (Penicillium). Sie ist ein weltweit verbreiteter Saprobiont, der überwiegend in toter, sich zersetzender, organischer Substanz lebt und einen erheblichen Anteil am Stoffkreislauf in Ökosystemen der Erde hat. Bekannt geworden ist die Art vor allem durch die Entdeckung des Penicillins aus Penicillium chrysogenum durch Alexander Fleming im Jahr 1928. Heute wird die Art zur industriellen Penicillin-Herstellung genutzt. Penicillium chrysogenum wächst verbreitet auf verdorbenen Nahrungsmitteln und kann Allergien beim Menschen auslösen.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia Autoren und Herausgeber
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Penicillium chrysogenum ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Penicillium chrysogenum is een schimmel die groene schimmelkolonies op een voedingsbodem vormt. Incubatie is het beste bij 25 °C en duurt ongeveer vijf dagen. Sporen ervan inademen is gevaarlijk.

Als deze schimmel op een plaat geënt wordt samen met een resistente bacterie (MRSA) zal de schimmel overgroeid worden door de bacterie die vele malen sneller groeit. Wordt schimmel echter op een plaat geënt met een niet resistente bacterie zal de schimmel de strijd winnen en de bacterie overgroeien.

Dit alles door de antibiotische werking van de schimmel waaruit penicilline werd ontwikkeld. De ontdekking van penicilline, door Alexander Fleming, is een toevallige ontdekking. Toentertijd werd de schimmel geïdentificeerd als Penicillium notatum; de correcte naam voor deze penicilline producerende soort is Penicillium chrysogenum.

Wikimedia Commons Zie de categorie Penicillium chrysogenum van Wikimedia Commons voor mediabestanden over dit onderwerp.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Penicillium chrysogenum ( Norwegian )

provided by wikipedia NO

Penicillium chrysogenum, tidligere kalt Penicillium notatum, er en muggsopp som er vidt spredt i naturen og som ofte finnes voksende på matvarer og i innemiljø[1] . Den er sjelden årsak til sykdom hos mennesker. P. chrysogenum er en kilde til flere antibiotika, hvorav den viktigste er penicillin.

Referanser

  1. ^ Samson RA, Hadlok R, Stolk AC (1977). «A taxonomic study of the Penicillium chrysogenum series». Antonie van Leeuwenhoek. 43 (2): 169–175. doi:10.1007/BF00395671.CS1-vedlikehold: Flere navn: forfatterliste (link)

Eksterne lenker

Crystal Clear action configure.png
Taksonomisk opprydning: Denne artikkelen trenger en opprydning. Du kan hjelpe Wikipedia ved å forbedre og standardisere den, f.eks. ved å sette inn eller komplettere en taksoboks.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Penicillium chrysogenum: Brief Summary ( Norwegian )

provided by wikipedia NO

Penicillium chrysogenum, tidligere kalt Penicillium notatum, er en muggsopp som er vidt spredt i naturen og som ofte finnes voksende på matvarer og i innemiljø . Den er sjelden årsak til sykdom hos mennesker. P. chrysogenum er en kilde til flere antibiotika, hvorav den viktigste er penicillin.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Penicillium chrysogenum ( Portuguese )

provided by wikipedia PT
Nome binomial Penicillium chrysogenum
Thom

Penicillium chrysogenum é um bolor amplamente distribuído na natureza, frequentemente encontrado vivendo em alimentos e em ambientes interiores. Antes conhecido como Penicillium notatum.[1] Em raras ocasiões foi apontado como causa de doença em humanos. É a fonte de vários antibióticos beta-lactâmicos, o mais conhecido dos quais é a penicilina. Entre outros metabolitos secundários de P. chrysogenum incluem-se várias penicilinas diferentes, roquefortina C, meleagrina, crisogina, xantocilinas, ácidos secalónicos, sorrentanona, sorbicilina, e toxina PR.[2]

Como muitas outras espécies do género Penicillium, P. chrysogenum reproduz-se formando cadeias secas de esporos (ou conídios) a partir de conidióforos em forma de escova. Os conídios são tipicamente transportados por correntes de ar até novos locais de colonização. Em P. chrysogenum os conídios são azuis a verde-azulados, e o bolor pode por vezes exsudar um pigmento amarelo. Contudo, P. chrysogenum não pode ser identificado com base apenas na cor. A observação da morfologia e de caracteres microscópicos é necessária para confirmar a sua identidade.

Os esporos aéreos de P. chrysogenum são importantes alérgenos humanos. As principais proteínas alergénicas são as proteases vacuolares e as serino-proteases alcalinas.[3]

P. chrysogenum tem sido usado industrialmente para obtenção de penicilina e xantocilina X, no tratamento de resíduos de fabrico de polpa de papel, e para produzir as enzimas poliamino-oxidase, fosfogluconato desidrogenase e glicose oxidase.[2][4]

Genética e evolução

A capacidade de produzir penicilina parece ter evoluído ao longo de milhares de anos e é partilhada com vários outros fungos aparentados. Crê-se que confere uma vantagem selectiva na competição com as bactérias por fontes de alimento. Contudo, algumas bactérias desenvolveram a capacidade de sobreviver à exposição à penicilina prooduzindo penicilinases, enzimas que degradam a penicilina. A produção de penicilinase é um mecanismo pelo qual as bactérias podem tornar-se resistentes à penicilina.

Os principais genes responsáveis pela produção da penicilina, pcbAB, pcbC e penDE estão estreitamente relacionados, formando um núcleo no cromossoma I.[5] Sabe-se que algumas estirpes altamente produtoras de Penicillium chrysogenum usadas na produção industrial de penicilina possuem múltiplas cópias em sequência do núcleo de genes da penicilina.[6]

Referências

  1. Samson RA, Hadlok R, Stolk AC (1977). «A taxonomic study of the Penicillium chrysogenum series». Antonie van Leeuwenhoek. 43 (2): 169–175. PMID 413477. doi:10.1007/BF00395671 !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link)
  2. a b de Hoog GS, Guarro J, Gené J, Figueras F (2000). Atlas of Clinical Fungi - 2nd Edition. [S.l.]: Centraalbureau voor Schimmelcultures (Utrecht) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link)
  3. Shen HD, Chou H, Tam MF, Chang CY, Lai HY, Wang SR (2003). «Molecular and immunological characterization of Pen ch 18, the vacuolar serine protease major allergen of Penicillium chrysogenum». Allergy. 58 (10): 993–1002. PMID 14510716. doi:10.1034/j.1398-9995.2003.00107.x !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link)
  4. Raper KB, Thom C (1949). A manual of the Penicillia. [S.l.]: Williams & Wilkins Company (Baltimore)
  5. Martín JF, Gutiérrez S, Fernández FJ; et al. (1994). «Expression of genes and processing of enzymes for the biosynthesis of penicillins and cephalosporins». Antonie Van Leeuwenhoek. 65 (3): 227–243. PMID 7847890. doi:10.1007/BF00871951 !CS1 manut: Uso explícito de et al. (link) !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link)
  6. Fierro F, Barredo JL, Díez B, Gutierrez S, Fernández FJ, Martín JF (1995). «The penicillin gene cluster is amplified in tandem repeats linked by conserved hexanucleotide sequences». Proc. Natl. Acad. Sci. U.S.A. 92 (13): 6200–6204. PMC 41670Acessível livremente. PMID 7597101. doi:10.1073/pnas.92.13.6200 !CS1 manut: Nomes múltiplos: lista de autores (link)

Ligações externas

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia PT

Penicillium chrysogenum: Brief Summary ( Portuguese )

provided by wikipedia PT

Penicillium chrysogenum é um bolor amplamente distribuído na natureza, frequentemente encontrado vivendo em alimentos e em ambientes interiores. Antes conhecido como Penicillium notatum. Em raras ocasiões foi apontado como causa de doença em humanos. É a fonte de vários antibióticos beta-lactâmicos, o mais conhecido dos quais é a penicilina. Entre outros metabolitos secundários de P. chrysogenum incluem-se várias penicilinas diferentes, roquefortina C, meleagrina, crisogina, xantocilinas, ácidos secalónicos, sorrentanona, sorbicilina, e toxina PR.

Como muitas outras espécies do género Penicillium, P. chrysogenum reproduz-se formando cadeias secas de esporos (ou conídios) a partir de conidióforos em forma de escova. Os conídios são tipicamente transportados por correntes de ar até novos locais de colonização. Em P. chrysogenum os conídios são azuis a verde-azulados, e o bolor pode por vezes exsudar um pigmento amarelo. Contudo, P. chrysogenum não pode ser identificado com base apenas na cor. A observação da morfologia e de caracteres microscópicos é necessária para confirmar a sua identidade.

Os esporos aéreos de P. chrysogenum são importantes alérgenos humanos. As principais proteínas alergénicas são as proteases vacuolares e as serino-proteases alcalinas.

P. chrysogenum tem sido usado industrialmente para obtenção de penicilina e xantocilina X, no tratamento de resíduos de fabrico de polpa de papel, e para produzir as enzimas poliamino-oxidase, fosfogluconato desidrogenase e glicose oxidase.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia PT

Penicillium chrysogenum ( Romanian; Moldavian; Moldovan )

provided by wikipedia RO
Penicillium chrysogenumPenicillium notatum.jpgStare de conservareClasificare științificăSupradomeniu[*]BiotaSupraregn[*]EukaryotaRegnFungiSubregnDikaryaClasăEurotiomycetesSubclasă[*]EurotiomycetidaeOrdinEurotialesFamilieTrichocomaceaeGenPenicilliumNume binomialPenicillium chrysogenumModifică date / text Consultați documentația formatului

Penicillium chrysogenum (Penicillium notatum) este o specie de fungi din familia Trichocomaceae. Poate fi des întîlnită în regiunile temperate și subtropicale, precum și în unele alimente sărate, dar de cele mai multe ori este localizată în încăperi închise și umede. În trecut a fost cunoscută ca Penicillium notatum.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autori și editori
original
visit source
partner site
wikipedia RO

Penicillium chrysogenum: Brief Summary ( Romanian; Moldavian; Moldovan )

provided by wikipedia RO

Penicillium chrysogenum (Penicillium notatum) este o specie de fungi din familia Trichocomaceae. Poate fi des întîlnită în regiunile temperate și subtropicale, precum și în unele alimente sărate, dar de cele mai multe ori este localizată în încăperi închise și umede. În trecut a fost cunoscută ca Penicillium notatum.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autori și editori
original
visit source
partner site
wikipedia RO

Penicillium chrysogenum ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Penicillium chrysogenum är en mögelsvamp som är vitt spridd i naturen och ofta hittas i livsmedel och i inomhusmiljö [1] . Den kallades tidigare Penicillium notatum en art beskriven av den svenske farmakognosiprofessorn R.P. Westling. Det har sällan rapporterats som källa för sjukdomar hos människan. P. chrysogenum är en källa till flera antibiotika, den viktigaste penicillin G. Andra sekundära metaboliter inkluderar olika penicilliner, roquefortine C, meleagrin, chrysogine, xanthocillin, secalonsyra, sorrentanon, sorbicillin och PR-toxin.[2]

Historia

P.chrysogenum användes av egyptierna redan för tusentals år sedan, de använde den i medicinskt syfte som antibiotika. Mögelsvampen togs från bröd och gröt och intogs oralt. Alexander Fleming, en skotsk mikrobiolog, råkade av misstag återupptäcka mögelsvampens funktion 1928. Fleming åkte bort från labbet över helgen men försummade att städa upp sina bakterieexperiment med Staphylococcus aureus på en labbänk. När han återvände upptäckte han växande mögelsvampar i en av bakterieodlingarna. Han märkte också ett avstånd mellan mögelsvampskulturens kant och bakteriekulturen. Fleming försökte under lång tid återskapa experimentet, men utan framgång. Sommaren 1928 hade varit ovanligt kall, vilket Flemming inte tagit hänsyn till under sina försök att återskapa resultatet, vilket orsakade långsam tillväxt av både bakterier och svampar, vilket är nödvändigt för att kunna se den hämmande effekten. Det var hans kollega Ronald Hare som lyckades återskapa resultaten genom att sänka temperaturen. Howard Walter Florey (1898–1968) och Ernst Boris Chain (1906–1979) var de forskare som mest framgångsrikt följde upp Alexander Flemings upptäckt av penicillin och delade med honom 1945 Nobelpriset i fysiologi och medicin.[3]

Uppbyggnad

P. chrysogenum har en typisk cellstruktur för eukaryoter. Den har ett cellskelett av tubulin som används för motilitet och för stadga. Den har fyra kromosomer och kan även innehålla plasmider.

Ämnesomsättning

P. chrysogenum är heterotrofa och foder av frukten de förstör. En intressant aspekt av metabolismen hos P. chrysogenum är att den uttrycker metabola gener differentiellt vid odling i olika medium. Förmånliga genuttryck stänger ner sekundära metaboliska vägar.

Sexuell förökning

 src=
Kodidiosporer som gett P.chrysogenum sitt latinska namn.

P. chrysogenum reproducerar sig genom asexuella sporer (konidier) som släpps ut i miljön i en process som kallas groning. Efter groningen sprids de haploida sporerna och reformerar till konidier genom mitos och därmed fortsätter cykeln. En enda asexuell spor kallas för en konidie och hänvisas också som en mitospor. Namnet Penicillium kommer från att konidiosporernas utseende liknar en pensel. Penicillus är latin för pensel.

Konidiosporerna är grenade och består av multinucleata celler. På ändarna av grenarna i konidiosporerna produceras de flaskliknande sterigmata. En sterigma (pl. sterigmata) är en förlängning av basidium (spor-bärande celler), som består av en filamentös del och en smal projektion med sporer vid spetsen. De är flerkärnbildande och bär konidier i kedjor. Varje konidial kedja har hundra eller fler konidier. Varje konidium är flerkärnbildande och grön, om konidier blir utspridda och får tillgång till lämplig föda och lämplig miljö för groning, gror de genom att producera rör som utvecklas till nya mycel. Sexuell reproduktion hos P. chrysogenum sker mycket sällan, om alls.

Ekologi

P. chrysogenum är vanligast i naturen i fuktiga jordar med rikliga mängder kol och kväve för mykorrhiza tillväxt. Pencilliumsvampar är mångsidiga och opportunistiska. De är patogener som angriper efter skörd. Penicilliumarter är en av de vanligaste orsakerna till svamp och förruttnelse i frukt och grönsaker.

Hur P. chrysogenum försvarar sig mot bakterier

 src=
β-laktam-molekylen som är kärnan i ett flertal antibiotikum

P. chrysogenum producerar en cellväggssynteshämmande molekyl, β-laktam, som är cidalt för bakterier och även kallas penicillin. Penicillinet är en inhibitor för bakteriens enzym som bygger upp bakteriens cellvägg av peptidoglykan som hålls samman av pentapeptidbryggor. Penicillinet förhindrar bildandet av pentapeptidbryggor, detta resulterar i bakteriens död då det vid celldelning inte produceras någon ny cellvägg. Grampositiva bakterier (G+) är i regel känsligare för penicillin än gramnegativa (G-), detta beror på de mycket olika uppbyggda strukturerna runt omkring bakterierna. G+-bakterier har en tjock cellvägg bestående av peptidoglykan (som kan vara uppemot 40 lager tjock) och innanför cellväggen finns cellmembranet. G--bakterier har ett yttre cellmembran delvis täckt av lipopolysackarider (som vårt immunförsvar är anpassat för att uppmärksamma) följt av ett periplasmiskt utrymme. I det periplasmiska utrymmet finns en tunn cellvägg av peptidoglykan. Innanför cellväggen finns ett inre cellmembran. Skillnaden mellan G+- och G--bakteriers uppbyggnad är det som avgör deras känslighet för penicillin. G--bakterier har en fysiskt mindre mängd cellvägg som dessutom är skyddad av ett yttre cellmembran medan G+-bakterier har en större och mer oskyddad mängd cellvägg.[4]

Bakteriers försvar mot P. chrysogenum

Överanvändningen av olika bakteriehämmande substanser, Antibiotikum, har lett till en ökande resistens hos bakterier. Bakteriers resistens beror på enzymet β-laktamas (enzym) som klipper upp mögelsvampens β-laktammolekyler. Genen för att producera β-laktamas sitter i regel på bakteriers plasmider och kan därför föras över från bakterie till bakterie med hjälp av F-pili. Plasmiderna (med genen för β-laktamasproduktion) sprids genom horisontell spridning (från cell till cell). Mottagaren transformeras efter mottagandet till en penicillinresistent bakterie. Bakteriers resistens sprids även genom vertikal spridning d.v.s. från modercell till dottercell. I en miljö med penicillin utsätts populationen för ett selektivt/evolutionärt tryck. Spridningen sker då i hög takt främst vertikalt men även horisontellt. Detta är ett stort problem i sjukhusmiljö då patienter med redan utsatt immunförsvar blir utsatta för dessa svårbekämpade bakterier.[5][6]

Ekonomisk betydelse

Penicillinsvampar förstör årligen stora mängder mat. Möbler och läder utsätts även i vissa fall för angrepp. Den största ekonomiska betydelsen av P. chrysogenum är dess förmåga att producera penicillin.

Referenser

  1. ^ Samson RA, Hadlok R, Stolk AC (9 april 1977). ”A taxonomic study of the Penicillium chrysogenum series”. Antonie van Leeuwenhoek "43" (2): ss. 169–175. doi:10.1007/BF00395671.
  2. ^ de Hoog GS, Guarro J, Gené J, Figueras F (2000), Atlas of Clinical Fungi - 2nd Edition, Centraalbureau voor Schimmelcultures (Utrecht)
  3. ^ Jacob Christiansen, Anders Enevold, Lasse Foghsgaard, Anne Hansen, Gorm Palmgren, Stine Stentoft. Vetenskapens Universum. Medicinens Framsteg. Bonnier Publications A/S. 2009-07-31.
  4. ^ Dan Danielsson. Medicinsk mikrobiologi. Infektionsimmunitet. Liber. 2002-10-01.
  5. ^ Elsy Ericson, Thomas Ericson. Klinisk mikrobiologi: Infektioner, Immunologi, Sjukvårdshygien. Liber AB. 1997-09-01
  6. ^ Jacquelyn G. Black. Microbiology: Principles and Explorations, 6th Edition. 6:e upplagan. 2005.

Externa länkar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Penicillium chrysogenum: Brief Summary ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Penicillium chrysogenum är en mögelsvamp som är vitt spridd i naturen och ofta hittas i livsmedel och i inomhusmiljö . Den kallades tidigare Penicillium notatum en art beskriven av den svenske farmakognosiprofessorn R.P. Westling. Det har sällan rapporterats som källa för sjukdomar hos människan. P. chrysogenum är en källa till flera antibiotika, den viktigaste penicillin G. Andra sekundära metaboliter inkluderar olika penicilliner, roquefortine C, meleagrin, chrysogine, xanthocillin, secalonsyra, sorrentanon, sorbicillin och PR-toxin.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Penicillium chrysogenum ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI
 src=
Bài viết này không được chú giải bất kỳ nguồn tham khảo nào. Mời bạn giúp hoàn thiện bài viết này bằng cách bổ sung chú thích cho từng nội dung cụ thể trong bài viết tới các nguồn đáng tin cậy. Các nội dung không có nguồn có thể bị nghi ngờ và xóa bỏ.

Penicillium chrysogenum là một loài nấm hoạt sinh trong chi Penicillium, họ Trichocomaceae. Loài này phổ biến ở các vùng ôn đới và cận nhiệt đới và có thể được tìm thấy trên các sản phẩm thực phẩm muối, nhưng nó chủ yếu được tìm thấy trong môi trường trong nhà, đặc biệt là trong các tòa nhà ẩm ướt hoặc bị hư hại. Loài này trước đây được gọi là Penicillium notatum. Loài này hiếm khi được báo cáo là nguyên nhân gây bệnh cho con người. Các chất chuyển hóa thứ cấp khác của P. chrysogenum bao gồm roquefortine C, meleagrin, chrysogine, xanthocillins, axit secalonic, sorrentanone, sorbicillin và PR-toxin.

Tham khảo

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Penicillium chrysogenum: Brief Summary ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Penicillium chrysogenum là một loài nấm hoạt sinh trong chi Penicillium, họ Trichocomaceae. Loài này phổ biến ở các vùng ôn đới và cận nhiệt đới và có thể được tìm thấy trên các sản phẩm thực phẩm muối, nhưng nó chủ yếu được tìm thấy trong môi trường trong nhà, đặc biệt là trong các tòa nhà ẩm ướt hoặc bị hư hại. Loài này trước đây được gọi là Penicillium notatum. Loài này hiếm khi được báo cáo là nguyên nhân gây bệnh cho con người. Các chất chuyển hóa thứ cấp khác của P. chrysogenum bao gồm roquefortine C, meleagrin, chrysogine, xanthocillins, axit secalonic, sorrentanone, sorbicillin và PR-toxin.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Пеницилл золотистый ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию
Царство: Грибы
Подцарство: Высшие грибы
Отдел: Аскомицеты
Подотдел: Pezizomycotina
Подкласс: Eurotiomycetidae
Порядок: Эуроциевые
Семейство: Aspergillaceae
Подрод: Penicillium
Секция: Chrysogena
Вид: Пеницилл золотистый
Международное научное название

Penicillium chrysogenum Thom, 1910, nom. cons.

Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
NCBI 5076EOL 2944750MB 165757

Пеници́лл (пеници́ллий) золоти́стый (лат. Penicíllium chrysógenum) — вид несовершенных грибов (телеоморфная стадия неизвестна), относящийся к роду Пеницилл (Penicillium).

Один из наиболее распространённых видов рода. Продуцент пенициллина.

Определяется по быстро растущим сине-зеленоватым колониям с золотисто-жёлтым экссудатом, золотисто-жёлтому реверсу колоний и золотисто-жёлтому же продуцируемому растворимому пигменту.

Описание

Колонии на агаре Чапека (англ.)русск. быстрорастущие, бархатистые, реже пучковатые, с белым мицелием. Спороношение среднее до обильного, сине-зелёное до тёмно-зелёного. Капли экссудата иногда довольно обильные, золотисто-жёлтые. Водорастворимый пигмент, выделяемый в среду, и реверс колоний также золотисто-жёлтые. Запах обычно имеется, фруктовый.

Колонии на агаре с экстрактом солода быстрорастущие, часто без экссудата.

Конидиеносцы в основном трёхъярусные, также нередко двух- и четырёхъярусные, тонкие, гладкостенные, 200—500 мкм длиной. Метулы цилиндрические, гладкостенные, расходящиеся, реже в сжатых пучках, 8—12×2—2,5 мкм. Фиалиды в сжатых пучках по 4—6, цилиндрически-фляговидные, 7—10×2—2,5 мкм. Конидии эллиптические до почти шаровидных, затем шаровидные, гладкостенные (в электронном сканирующем микроскопе мелкобугорчатые), 2,5—3,5 мкм в диаметре.

Близкие виды

Морфологически от пеницилла золотистого практически неотличим Penicillium rubens Biourge. Отличается физиологически: пеницилл золотистый синтезирует секалоновые кислоты D и F и (или) вещество, близкое лумпидину. Penicillium rubens этих веществ не синтезирует.

Penicillium flavigenum отличается несколько более мелкими и более вытянутыми конидиями, меньшей скоростью роста на CYAS и насыщенно-жёлтым реверсом на YES (у Penicillium chrysogenum реверс лимонно-жёлтый).

Экология

Весьма распространённый гриб, встречающийся в самых разнообразных местах по всему миру.

Один из наиболее ксерофильных видов рода: конидии начинают прорастать при aw = 0,78.

Продуцент рокфортинов C и D, пенициллинов F и G, мелеагрина, хризогина.

Синонимы

  • Penicillium brunneorubrum Dierckx, 1901, nom. rej.
  • Penicillium chlorophaeum Biourge, 1923
  • Penicillium citreoroseum Dierckx, 1901, nom. rej.
  • Penicillium cyaneofulvum Biourge, 1923
  • Penicillium griseoroseum Dierckx, 1901, nom. rej.
  • Penicillium harmonense Baghd., 1968
  • Penicillium notatum Westling, 1911
  • Penicillium roseocitreum Biourge, 1923

Примечания

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

Пеницилл золотистый: Brief Summary ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию

Пеници́лл (пеници́ллий) золоти́стый (лат. Penicíllium chrysógenum) — вид несовершенных грибов (телеоморфная стадия неизвестна), относящийся к роду Пеницилл (Penicillium).

Один из наиболее распространённых видов рода. Продуцент пенициллина.

Определяется по быстро растущим сине-зеленоватым колониям с золотисто-жёлтым экссудатом, золотисто-жёлтому реверсу колоний и золотисто-жёлтому же продуцируемому растворимому пигменту.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

产黄青霉菌 ( Chinese )

provided by wikipedia 中文维基百科

产黄青黴菌是一种广泛存在于自然界中的霉菌,特别是在食物或者室内环境中最为常见。是生产青霉素的重要工业菌种。1942年,由牛津大学的病理学家弗洛里及德国生物化学家钱恩在美国微生物学家的帮助下成功分离。由于产黄青黴菌生产青霉素的能力远远超过特异青黴菌,因而在不到一年的时间里青霉素终于实现了大量生产,并于1943年广泛应用。


小作品圖示这是一篇與真菌類相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
维基百科作者和编辑

产黄青霉菌: Brief Summary ( Chinese )

provided by wikipedia 中文维基百科
license
cc-by-sa-3.0
copyright
维基百科作者和编辑