La moixera de Suècia (Sorbus intermedia) és una espècie de mixera que viu al sud de Suècia i de manera dispersa a Dinamarca (Bornholm), l'extrem sud de Finlàndia, els estats Bàltics i nord de Polònia.[1][2]
A Carl von Linné li van encarregar oficialment l'estudi d'aquest arbre amb vistes al seu aprofitament comercial.
És un arbre de mida mitjana que creix de 10 a 20 m d'alt. Les fulles són verdes per dalt i amb pilositat densa per sota, de 7–12 cm de llarg i 5–7 cm d'ample, amb de quatre a set lòbuls ovals i els marges finament serrats. Les flors, de pètalsblancs, es produeixen en corimbes a finals de primavera. El fruit és un pom oval que madura a la tardor, fa 15 mm de llarg i 10 mm de diàmetre. Els ocells en dispersen les llavors[1][3]
Sorbus intermedia és un híbrid triple entre S. aucuparia, S. torminalis, i S. aria o una altra espècie estretament relacionada.[4][5] Està estretament emparentat amb Sorbus hybrida un altre híbrid.
Arbre ornamental al nord d'Europa. S'ha nauralitzat a les illes Britàniques.[6] Molt sovint es planta l'espècie pròxima Sorbus mougeotii (Moixera dels Vosges).[7]
La moixera de Suècia (Sorbus intermedia) és una espècie de mixera que viu al sud de Suècia i de manera dispersa a Dinamarca (Bornholm), l'extrem sud de Finlàndia, els estats Bàltics i nord de Polònia.
A Carl von Linné li van encarregar oficialment l'estudi d'aquest arbre amb vistes al seu aprofitament comercial.
És un arbre de mida mitjana que creix de 10 a 20 m d'alt. Les fulles són verdes per dalt i amb pilositat densa per sota, de 7–12 cm de llarg i 5–7 cm d'ample, amb de quatre a set lòbuls ovals i els marges finament serrats. Les flors, de pètalsblancs, es produeixen en corimbes a finals de primavera. El fruit és un pom oval que madura a la tardor, fa 15 mm de llarg i 10 mm de diàmetre. Els ocells en dispersen les llavors
Sorbus intermedia és un híbrid triple entre S. aucuparia, S. torminalis, i S. aria o una altra espècie estretament relacionada. Està estretament emparentat amb Sorbus hybrida un altre híbrid.
Jeřáb prostřední (Sorbus intermedia) je listnatý opadavý keř nebo strom z čeledi růžovitých, dorůstající až 12 m do výšky a také 12 m do šířky.
Původní rozšíření bylo v jižním Švédsku, Dánsku, severním Německu a Skotsku. Ve Švédsku je natolik rozšířen, že se mu také říká jeřáb švédský. Ve své domovině roste pouze jako keř. V Čechách byl poprvé introdukován roku 1835.
Tento jeřáb není náchylný na mráz a je mrazuvzdorný až do –30 °C. Tento druh není náročný na druh půdy, úspěšně roste jak na slunných místech, tak i ve světlých lesích. Snáší také městské znečištění. Pěstuje se především ve městech jako součást okrasných stromořadí a v parcích.
Obrázky, zvuky či videa k tématu jeřáb prostřední ve Wikimedia Commons
Jeřáb prostřední (Sorbus intermedia) je listnatý opadavý keř nebo strom z čeledi růžovitých, dorůstající až 12 m do výšky a také 12 m do šířky.
Ruotsinpihlaja (Sorbus intermedia) on Etelä-Ruotsissa ja lounaisimmassa Suomessa kasvava, muuallakin puistopuuna yleinen pihlajalaji. Alkujaan Linné antoi sille tieteellisen nimen S. suecica. Ruotsinpihlaja on saanut alkunsa kotipihlajan, etelänpihlajan ja saksanpihlajan[1] tai jonkin sen läheisen sukulaislajin risteymänä.
Ruotsinpihlaja kasvaa luonnonvaraisena pääasiassa Ruotsissa, suunnilleen Uppsalasta Göteborgiin ulottuvan linjan eteläpuolella sekä Suomessa Ahvenanmaalla ja lounaissaaristossa. Hajanaisia esiintymiä on Lounais-Suomessa, Baltian maissa ja Etelä-Norjassa. Istutettuna puisto- ja pihapuuna sitä kasvatetaan Etelä-Suomessa.
Se viihtyy avoimilla ja kuivilla kalkkipitoisilla kasvupaikoilla, kalliolehdoissa ja kivikkoisilla avoimilla rinteillä.
Ruotsinpihlaja kasvaa enintään 10–15 metriä korkeaksi. Se eroaa kotipihlajasta etenkin lehtien muodon perusteella: kotipihlajanlehdissä on 5–6 paria ja lehdykät ovat parittain, ruotsinpihlajan lehdet ovat parihalkoisia tai parijakoisia, joskus harvoin voi lehden tyvessä olla lehdykkäpari. Samannäköisen suomenpihlajan lehden tyvessä on yksi tai kaksi lehdykkäparia. Ruotsinpihlajan lehden alapinta on harmaakarvainen. Marja on soikea ja punaruskea.
Marja on syötävä, ja siitä voi valmistaa mehua. Puuaines on vaaleaa ilman sydänpuun tummuutta, ja se on hyvin kovaa, sitkeää ja vaikeasti halottavaa. Puusepänteollisuudessa se on kysytty ainespuu. Puistopuuna laji on siitä erinomainen, että se kestää hyvin leikkaamista ja pakkasia.
euroopanpähkinäpensas · halava · harmaaleppä · hieskoivu · jokipaju · kaunopihlaja · korpipaatsama · kotipihlaja · kynäjalava · metsähaapa · metsälehmus · metsäomenapuu · metsävaahtera · mustuvapaju · orapaatsama · outapaju · raita · rauduskoivu · ruotsinpihlaja · saarni · suippoliuskaorapihlaja · suomenpihlaja · talvikkipaju · tammi · tervaleppä · tunturikoivu · tuomi · tylppäliuskaorapihlaja · vuorijalava
Ruotsinpihlaja (Sorbus intermedia) on Etelä-Ruotsissa ja lounaisimmassa Suomessa kasvava, muuallakin puistopuuna yleinen pihlajalaji. Alkujaan Linné antoi sille tieteellisen nimen S. suecica. Ruotsinpihlaja on saanut alkunsa kotipihlajan, etelänpihlajan ja saksanpihlajan tai jonkin sen läheisen sukulaislajin risteymänä.
De Zweedse lijsterbes (Sorbus intermedia) is een 10-12 m hoge boom uit de rozenfamilie (Rosaceae). De boom komt van nature voor in het zuiden van Zweden. In grote delen van Scandinavië wordt de plant bovendien als straatboom toegepast, terwijl de soort elders in Noord-Europa in parken wordt aangeplant. Enige luchtverontreiniging is geen probleem voor deze boom. De boom verdraagt het ook wanneer de wortels onder bestrating moeten lopen. Bovendien is deze boom goed windbestendig.
De 6-10 cm lange bladeren zijn langwerpig-eirond, gekarteld en dubbel gezaagd. De onderzijde is grijs viltachtig behaard.
De hoogte van 10-12 m bereikt de plant in zijn natuurlijke verspreidingsgebied. In België en Nederland blijft de hoogte vaak op 6-8 m steken.
De witte bloemen bloeien in trossen in mei en juni. De 1-2 cm grote vruchten bevatten twee pitten en zijn geel tot rood. Ze smaken zoet maar zijn nogal meelachtig. Onrijpe bessen en zaden dienen niet gegeten te worden.
Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Zweedse lijsterbes op Wikimedia Commons. De Zweedse lijsterbes (Sorbus intermedia) is een 10-12 m hoge boom uit de rozenfamilie (Rosaceae). De boom komt van nature voor in het zuiden van Zweden. In grote delen van Scandinavië wordt de plant bovendien als straatboom toegepast, terwijl de soort elders in Noord-Europa in parken wordt aangeplant. Enige luchtverontreiniging is geen probleem voor deze boom. De boom verdraagt het ook wanneer de wortels onder bestrating moeten lopen. Bovendien is deze boom goed windbestendig.
De 6-10 cm lange bladeren zijn langwerpig-eirond, gekarteld en dubbel gezaagd. De onderzijde is grijs viltachtig behaard.
De hoogte van 10-12 m bereikt de plant in zijn natuurlijke verspreidingsgebied. In België en Nederland blijft de hoogte vaak op 6-8 m steken.
De witte bloemen bloeien in trossen in mei en juni. De 1-2 cm grote vruchten bevatten twee pitten en zijn geel tot rood. Ze smaken zoet maar zijn nogal meelachtig. Onrijpe bessen en zaden dienen niet gegeten te worden.
Svensk asal eller svenskeasal (Sorbus intermedia) er et 2–6 meter høyt løvtre i asalslekten innenfor rosefamilien. Den blomstrer i juni.
Arten har skrustilte, bredt eggformede blad (8–12 cm) med beskjedne lapper med grove tenner og 6–10 sidenerver. Ørebladene er linjeformet og har hel rand uten tenner eller med bare noen få. Bladets underside er lys. Den mangler torner på greinene, som er brune. Svensk asal har 5-tallige, hvite blomster hvor kronbladene er flate og betydelig lengre enn begeret. Antall støvbærere er 15–25 og den har 3–4 grifler.
Frukten er et bær-liknende eple som er 1–2 cm stort, avlangt og rødbrunt, og det har 2–3 atskilte kammer eller rom.
Svensk asal er tetraploid og formerer seg ukjønnet (apomiksis). Den har oppstått som en hybrid mellom tre arter, rogn, tarmvriasal og sølvasal. Arten er utbredt i Sverige, Nord-Tyskland, Polen, Baltikum, på Bornholm og spredt i sørvestre Finland. På Bornholm kalles den for «bornholmsk rogn» (bornholmsk røn). Den har vært dyrket i Norge siden 1600-tallet og finnes forvillet mange steder. Det kan tenkes at den vokser naturlig i Halden og Aremark i Østfold.[1][2][3]
Svensk asal har svært god brennverdi som ved, den beste av alle nordiske tresorter, etterfulgt av bøk, eik, ask, alm, lønn, rogn, og bjørk.[4]
Svensk asal eller svenskeasal (Sorbus intermedia) er et 2–6 meter høyt løvtre i asalslekten innenfor rosefamilien. Den blomstrer i juni.
Arten har skrustilte, bredt eggformede blad (8–12 cm) med beskjedne lapper med grove tenner og 6–10 sidenerver. Ørebladene er linjeformet og har hel rand uten tenner eller med bare noen få. Bladets underside er lys. Den mangler torner på greinene, som er brune. Svensk asal har 5-tallige, hvite blomster hvor kronbladene er flate og betydelig lengre enn begeret. Antall støvbærere er 15–25 og den har 3–4 grifler.
Frukten er et bær-liknende eple som er 1–2 cm stort, avlangt og rødbrunt, og det har 2–3 atskilte kammer eller rom.
Svensk asal er tetraploid og formerer seg ukjønnet (apomiksis). Den har oppstått som en hybrid mellom tre arter, rogn, tarmvriasal og sølvasal. Arten er utbredt i Sverige, Nord-Tyskland, Polen, Baltikum, på Bornholm og spredt i sørvestre Finland. På Bornholm kalles den for «bornholmsk rogn» (bornholmsk røn). Den har vært dyrket i Norge siden 1600-tallet og finnes forvillet mange steder. Det kan tenkes at den vokser naturlig i Halden og Aremark i Østfold.
Svensk asal har svært god brennverdi som ved, den beste av alle nordiske tresorter, etterfulgt av bøk, eik, ask, alm, lønn, rogn, og bjørk.
Jarząb szwedzki (Sorbus intermedia) – gatunek drzewa należącego do rodziny różowatych. Występuje w Europie[2]. W Polsce osiąga południową granicę; w stanie dzikim występuje tylko na Pomorzu – w lasach nad Bałtykiem, między Kołobrzegiem a Gdynią[3]. Coraz częściej spotykany w lasach i zaroślach niemal całej Polski za sprawą rozsiewania się drzew uprawianych na terenach zieleni. W północnych i północno-wschodnich Niemczech[4] i w zachodniej Polsce[5] jest nierzadkim drzewem alejowym przy ulicach i w zadrzewieniach śródpolnych.
Gatunek jest utrwalonym mieszańcem poliploidalnym jarząba pospolitego (S. aucuparia), jarząba mącznego (S. aria) i jarząba brekini (S. torminalis)[6].
Roślina ozdobna. Jarząb ten jest często uprawiany na terenie całego kraju. Mało wymagający w stosunku do gleby, jednak na siedliskach uboższych zwykle rośnie krzaczasto. Wymaga pełnego oświetlenia. Ozdobny jest ze względu na liście, regularną koronę, barwne owoce. Jest odporny na zarazę ogniową[4].
Roślina objęta jest na stanowiskach naturalnych w Polsce ścisłą ochroną gatunkową. Informacje o stopniu zagrożenia na podstawie Polskiej Czerwonej Księgi Roślin oraz polskiej czerwonej listy – gatunek zagrożony (kategoria zagrożenia EN)[7][8][9]. Głównym źródłem zagrożenia gatunku jest gospodarka leśna i bezpośrednie tępienie gatunku, jako drzewa o małej użyteczności[3].
Jarząb szwedzki (Sorbus intermedia) – gatunek drzewa należącego do rodziny różowatych. Występuje w Europie. W Polsce osiąga południową granicę; w stanie dzikim występuje tylko na Pomorzu – w lasach nad Bałtykiem, między Kołobrzegiem a Gdynią. Coraz częściej spotykany w lasach i zaroślach niemal całej Polski za sprawą rozsiewania się drzew uprawianych na terenach zieleni. W północnych i północno-wschodnich Niemczech i w zachodniej Polsce jest nierzadkim drzewem alejowym przy ulicach i w zadrzewieniach śródpolnych.
Gatunek jest utrwalonym mieszańcem poliploidalnym jarząba pospolitego (S. aucuparia), jarząba mącznego (S. aria) i jarząba brekini (S. torminalis).
Oxel (Sorbus intermedia) är en art i familjen rosväxter och förekommer naturligt i norra Europa. Den är släkt med rönn (S. aucuparia), fagerrönn (S. meinichii) och vitoxel (S. aria).
Oxel uppkom i Sverige[1] efter det att artfränder kommit in från kontinenten efter istiden. Arten bildades sannolikt genom korsbefruktning mellan antingen vitoxel och tyskoxel eller vitoxel och rönn. Av detta skäl växer oxeln vild endast i Norden.[2]
Oxel är idag Hallands landskapsträd.[2]
Det förekommer att den kallas för svenskoxel. Namnet kommer av att arten uppstått i Sverige och inte kommit invandrad likt andra träd. Den bildar inte skogsområden men sprider sig lätt ända upp till den biologiska norrlandsgränsen och utmed Norrlandskusten med hjälp av fåglar som ätit dess bär. Linné ville ge den artnamn suedecia, men det blev Sorbus intermedia. Dess löv liknar ekens i sin flikighet, men är mörkare gröna, åt det blåa hållet och vitludna på undersidan. Dess ved användes tidigare till tumstockar.
Oxelns blommor liknar rönnens, så även bären som emellertid är större. För sin fina blomning om våren och bär om hösten i kombination med stor tålighet mot avgaser och blåst har den blivit ett vanligt stadsträd, i synnerhet i blåsiga områden. Det är också en vanlig häckväxt.
Den svenska oxeln har enkla, parflikiga blad. De är tjocka och styva, ovantill glänsande och ofta brunaktiga, undertill gråludna. Jämfört med rönnen har den något större blommor, större, avlånga frukter av mörkare, brunröd färg och mjöligare, sötaktigt fruktkött.
” Bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder. Af torkade bären kan bröd bakas, brännewin brännas, och dricka bryggas. „ – Carl von Linné; Flora OeconomicaDen blir högre och får mycket tjockare stam än rönnen, men är inte lika härdig. Oxelns utbredning i Norden är begränsad till södra och mellersta Sverige (från norra Skåne till Dalarna och Medelpad, vanligast i östra Småland). Den finns också på spridda ställen i södra Norge, på Bornholm, på Åland och i sydvästligaste Finland.
Inom sitt utbredningsområde är oxeln ofta planterad allmänt vid gårdar och byar och har ungefär samma användning som rönnen. Särskilt är den hårda och jämna veden eftersökt av träsnidare,[3] till exempel till skedar och andra husgeråd av trä.[4] Den brukas ofta till tumstockar, käglor och klot,[3] liksom till större redskap som hjulaxlar, block och trissor.[5]
Wikimedia Commons har media som rör Oxel.
Oxel (Sorbus intermedia) är en art i familjen rosväxter och förekommer naturligt i norra Europa. Den är släkt med rönn (S. aucuparia), fagerrönn (S. meinichii) och vitoxel (S. aria).
Дивитись також повний список видів роду Горобина.
Sorbus intermedia là loài thực vật có hoa trong họ Hoa hồng. Loài này được (Ehrh.) Pers. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1806.[1]
Sorbus intermedia là loài thực vật có hoa trong họ Hoa hồng. Loài này được (Ehrh.) Pers. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1806.
