Guidance for identification
La blava, la blaveta, el bolet vermell, la mare d'esclata-sang,[7] la cualbra pinenca o l'escaldabec[8] (Russula torulosa) és una espècie de bolet pertanyent a la família de les russulàcies.
És una espècie freqüent que viu entre 10 i 1.500 m d'altitud, en sòls sorrencs, sota diverses espècies de pi (com ara, el pi blanc -Pinus halepensis- i la pinassa -Pinus nigra-) i fructifica de finals de l'estiu a la tardor (des de l'agost fins al novembre).[9] Es troba a Europa[13] (Andorra, Àustria,[14] Bulgària,[15] Croàcia,[16] Dinamarca,[17] Eslovàquia,[18] Estònia,[19] Finlàndia, Bèlgica -Flandes i Valònia-,[20] França, Itàlia -com ara, Úmbria, les Marques, el Laci, la Llombardia, Calàbria, Sardenya, etc.-,[21] Luxemburg, Noruega, els Països Baixos,[22][23] Portugal, Eslovènia, l'Estat espanyol (el País Basc -incloent-hi Navarra-,[24][25] el Parc Natural del Cadí-Moixeró,[26] Cabrera, Dragonera, Eivissa, Formentera, Mallorca, Menorca,[7] Extremadura,[27] Andalusia -incloent-hi Sierra Nevada-,[28] etc.), Suècia, Anglaterra -Norfolk-, Gal·les -Glamorganshire i Anglesey- i Escòcia -Morayshire-),[29] l'Àfrica del Nord (el Marroc)[30] i Àsia (Mongòlia).[31][32]
No canvia de color ni amb l'hidròxid amònic ni amb el potàssic, però amb la fenilalanina vira a un color terracota.[33]
És un bolet no comestible a causa de la roentor de la seua carn.[9] Tot i així, hi ha gent que el consumeix després de bullir-lo i de rebutjar l'aigua de la cocció.[7]
Es pot confondre amb Russula drimeia, que se'n diferencia perquè té les làmines de color groc viu. A més, aquestes reaccionen amb l'amoníac, de manera que es tornen de color rosa vermellós. També s'hi assembla Russula queletii, que se'n separa perquè creix sota avet roig (Picea abies) i perquè té el barret amb tons verdosos i el marge suauament estriat.[9]
La blava, la blaveta, el bolet vermell, la mare d'esclata-sang, la cualbra pinenca o l'escaldabec (Russula torulosa) és una espècie de bolet pertanyent a la família de les russulàcies.
Der Dunkelrote oder Dunkle Wolfs-Täubling (Russula fuscorubra, Syn.: Russula torulosa var. fuscorubra) ist ein Pilz aus der Familie der Täublingsverwandten. Er wird heute nur noch als Varietät des Wolfs-Täublings (Russula toluosa) angesehen.
Der 6–8 cm breite Hut ist fleischig und fest. Er ist zuerst konvex, dann flach oder ausgebreitet und nur leicht niedergedrückt. Der Rand ist stumpf, abgerundet und ziemlich eingebogen. Im Alter ist er undeutlich gerieft. Die bei Feuchtigkeit glänzende Huthaut ist nur wenig abziehbar (maximal bis zu 1/3 des Radius). Die Oberfläche ist oft unregelmäßig und uneben. Der Hut ist lilaviolett, dunkelviolett, purpurrot gefärbt. Die Mitte ist oft fast schwärzlich, der Hut kann fast einheitlich gefärbt sein oder am Rande mehr rötlich gezont sein. Seltener findet man auch Exemplare mit gelblicher Zone wie beim Jodoform-Täubling.
Die dünnen, fast gedrängt bis leicht entfernt stehend Lamellen sind ausgebuchtet angewachsen (sinuat) oder laufen leicht am Stiel herab. Sie sind cremefarben, später dunkelocker gefärbt und manchmal zum Rand hin violett überlaufen. Das Sporenpulver ist ockerfarben (IIIb, IIIc nach Romagnesi)
Der Stiel ist so lang oder länger als der Durchmesser des Hutes (4) 5–7 (9) cm. Er ist rosa-violett oder mehr oder weniger lila überlaufen, oben ist er oft hellgrau. Insgesamt ist er stärker purpurn getönt als der Wolfs-Täubling oder er ist mehr oder weniger ockergelb. Oft ist er körnig oder unterbrochen punktiert oder auch fast rötlich netzig gezeichnet wie der Stachelbeer-Täubling.
Das feste, weiße Fleisch kann im Stiel leicht gelblich bis grünlich verfärbt sein. Es hat einen fruchtigen Geruch, riecht aber nicht nach Apfel und schmeckt sehr scharf. Die Eisensulfat-Reaktion ist schwach und langsam. Auch die Guajakreaktion ist negativ oder nur schwach ausgeprägt.[1][2]
Die eiförmigen Sporen sind 8–9 µm lang und 6,5–7,5 µm breit. Sie sind warzig bis pustulös, wobei die Warzen oft gratig oder kettenartig miteinander verbunden sind. Die meist halbkugelförmigen oder kurz konischen Warzen sind 0,37 µm oder sogar 0,75 µm hoch. Der Apiculus misst 1–1,5 × 1–1,35 µm. Der Hilarfleck ist unregelmäßig oder abgerundet und etwa 2,75–3,75 µm lang und 1,25–2,5 µm breit. Er ist am Rand manchmal kleinwarzig aber deutlich amyloid.
Die Basidien sind 43–50 µm lang und 8–11,5 µm breit. Die spindelförmigen, fast bauchigen Zystiden sind (65)-100-120 µm lang und (7,5–) 12–15 µm breit. Sie sind dickbäuchig, selten stumpf oder zylindrisch. Sie färben sich in Sulfovanillin schwarz an.
Die Huthauthyphen sind kurz gegliedert und 3–4 µm breit. Die 6–12 µm breiten Pileozystiden sind zylindrisch, stumpf spindlig oder stumpf und recht voluminös. Sie sind meist unseptiert. Die Subcutis enthält zahlreiche Laticiferen.[1][3]
Der Dunkelrote Wolfs-Täubling ist wie alle Täublinge ein Mykorrhizapilz, der vor allem mit Fichten eine Symbiose eingeht. Man findet den Täubling in neutralen oder kalkreichen Kiefern- oder Fichtenwälder, besonders im Bergland.
Der Dunkelrote Wolfs-Täubling wird heute nur noch als Varietät des Wolfs-Täublings angesehen. Zusammen mit diesen steht er nach Bon in der Untersektion Sanguinae, die innerhalb der Sektion Firmae steht. Diese Untersektion vereinigt scharf schmeckende Täublinge mit roten bis violetten Hüten und creme- bis ockerfarbenem Sporenpulver.
Wie alle scharf schmeckenden Täublinge ist der Dunkelrote Täubling nicht essbar.
Der Dunkelrote oder Dunkle Wolfs-Täubling (Russula fuscorubra, Syn.: Russula torulosa var. fuscorubra) ist ein Pilz aus der Familie der Täublingsverwandten. Er wird heute nur noch als Varietät des Wolfs-Täublings (Russula toluosa) angesehen.
Oharra: ez fidatu soilik orri honetan ematen diren datuez perretxiko bat identifikatzeko orduan. Inolako zalantzarik izanez gero, kontsultatu aditu batekin.
Gibelmore hankamorea (Russula sardonia) Russula generoko onddoa da.[1]
Russula torulosa Bres., Iconographia Mycologica 9: pl. 433 (1929).
La Russula torulosa è una delle specie più comuni nelle pinete italiane, ma non è commestibile perché trattasi di fungo tossico e dal sapore acre.
Fungo micorrizico, si trova spesso in associazione a Pinus nigra (pino nero), Pinus halepensis (pino d'aleppo), Pinus pinea (pino domestico), Pinus pinaster (pino marittimo) e Pinus sylvestris (pino silvestre) e più raramente con Cedrus atlantica (cedro atlantico) e Cupressus sempervirens (cipresso).
5-10 cm di diametro, prima irregolarmente convesso, poi spianato e depresso al centro.
Biancastre, poi bianco crema quasi ocra, mediamente fitte, spesse, ottuse, abbastanza fragili, forcate al gambo, intercalate da numerose lamellule, attenuate al gambo o un po' decorrenti.
2-6 cm, cilindrico o leggermente clavato, svasato verso il cappello, pieno, asciutto, rugoloso, di colore rosa violetto, bianco alla base, coperto da una fugace pruina bianca.
Abbondante, compatta, soda, gessosa, bianca, ma rosseggiante sotto la cuticola del cappello.
Fruttifica in gruppi anche molto numerosi, sotto aghifoglie, in tarda estate-autunno.
A volte è possibile reperirlo perfino nelle pinete dei centri urbani, anche in gruppi numerosi.
Tossico, anche se incostante.
Secondo voci non confermate, viene spesso consumata nel misto anche se tale pratica non deve essere assolutamente seguita in quanto estremamente pericolosa.
Dal latino torulosus = muscoloso.
Russula torulosa Bres., Iconographia Mycologica 9: pl. 433 (1929).
La Russula torulosa è una delle specie più comuni nelle pinete italiane, ma non è commestibile perché trattasi di fungo tossico e dal sapore acre.
Fungo micorrizico, si trova spesso in associazione a Pinus nigra (pino nero), Pinus halepensis (pino d'aleppo), Pinus pinea (pino domestico), Pinus pinaster (pino marittimo) e Pinus sylvestris (pino silvestre) e più raramente con Cedrus atlantica (cedro atlantico) e Cupressus sempervirens (cipresso).
Capel fin a 10 cm, porpra viòla sombr o dëscolorà da macie dle vire ulivastre. Lamele pòch s-ciasse, adnà, bianche o crema ciàire. Gamba àuta fin a 6 cm e larga fin a 3 cm, curta, violëtta con nuanse bleuve. Carn da bianca a viòla an surfassa, amera. Odor fòrt ëd pom fresch.
A chërs sota ij pin.
A venta mai mangé un bolè trovà se un a l'é nen un bon conossidor dij bolè!
As peul nen mangesse.
Russula torulosa Bresadola
Capel fin a 10 cm, porpra viòla sombr o dëscolorà da macie dle vire ulivastre. Lamele pòch s-ciasse, adnà, bianche o crema ciàire. Gamba àuta fin a 6 cm e larga fin a 3 cm, curta, violëtta con nuanse bleuve. Carn da bianca a viòla an surfassa, amera. Odor fòrt ëd pom fresch.
AmbientA chërs sota ij pin.
Comestibilità A venta mai mangé un bolè trovà se un a l'é nen un bon conossidor dij bolè!
As peul nen mangesse.
Gołąbek poduchowaty (Russula torulosa Bres.) – gatunek grzybów z rodziny gołąbkowatych (Russulaceae)[1].
Pozycja w klasyfikacji według Index Fungorum: Russula, Russulaceae, Russulales, Incertae sedis, Agaricomycetes, Agaricomycotina, Basidiomycota, Fungi[1].
W języku łacińskim słowo torulosus oznacza muskularny. Nazwę polską podała Alina Skirgiełło w 1991 r.[2] Synonimy łacińskie[3]:
Średnica 7-12 cm. Za młodu wypukły, później płasko rozpostarty. Skórka błyszcząca, w kolorze od ciemnopurpurowofioletowego do karminowoczerwonego[4].
Przyrośnięte, koloru białego, u starszych okazów ochrowe[4].
Wysokość 5-8 cm, grubość 1-3 cm, przysadzisty, gruby. Charakterystyczną cechą jest rzadko u gołąbków spotykany kolor trzonu:czerwonofioletowy do niebieskofioletowego[4].
Biały, twardy, o charakterystycznym zapachu jabłek. Smak gorzki i ostry[4].
Jasnożółty[4].
Gatunek bardzo rzadki. Występuje w Europie, najczęściej pod sosną zwyczajna. W Polsce do tej pory nie został znaleziony[2]. Czasami jego owocniki można latem i jesienią spotkać na suchych siedliskach, głównie na wapiennych glebach[4].
Grzyb mikoryzowy[2]. Grzyb niejadalny.
Podobne ubarwienie ma gołąbek czerwonofioletowy (Russula sardonia), ale ma blaszki cytrynowożółte, bardzo ostry smak i jest delikatniejszy. Gołąbek agrestowy (Russula gueletii) ma zapach agrestu i czerniawy środek kapelusza[4].
Gołąbek poduchowaty (Russula torulosa Bres.) – gatunek grzybów z rodziny gołąbkowatych (Russulaceae).
Sandkremla (Russula torulosa) är en svampart[4] som beskrevs av Bres. 1929. Sandkremla ingår i släktet kremlor, och familjen kremlor och riskor.[5][6][7] Artens status i Sverige är reproducerande.[7] Inga underarter finns listade.[5]
Sandkremlan har en vinröd eller violett hatt, ibland fläckvis olivgrön, med en storlek på 5–8 cm. Foten är kort, kraftig och i samma färg som hatten eller något ljusare. Mot fotens bas är den vitaktig. Lamellerna är gräddvita. Sandkremlan har en fruktartad lukt och en måttligt skarp smak.[8]
Sandkremlan bildar mykorrhiza med tall i tallskog på sandig och näringsfattig mark. [9][8] Den förekommer sällsynt i Sverige och har påträffats på Öland (Böda) och Gotland (Fårö), i Skåne, Södermanland (Torö), Västergötland och Dalarna.[8] I övriga Norden har Sandkremlan hittats i Danmark och Norge och den förekommer även i mellersta och södra delarna av Europa.[8]
Sandkremla (Russula torulosa) är en svampart som beskrevs av Bres. 1929. Sandkremla ingår i släktet kremlor, och familjen kremlor och riskor. Artens status i Sverige är reproducerande. Inga underarter finns listade.